Medialogiken fungerar på sitt eget sätt, svart eller vitt, för eller emot. Och korta citatsnuttar, där resonemang och nyanseringar inte får plats. Det tycker jag också präglade Ekot-intervjun i morse med mig om Evangeliska Frikyrkan styrelses rekommendation att avsäga oss vigselrätten.

Vår huvudmotivering är vår baptistiska tradition, att skilja kyrka och stat åt, vi vill inte vara statstjänstemän utan renodla den religiösa betydelsen av äktenskapet. Så sägs det i EFK:s uttalande och det var också den aspekten jag försökte i första hand lyfta fram i Ekot-intervjun. Men detta kom inte med alls i själva sändningen, utan klipptes bort helt och hållet. Sedan har vi också som en sekundär motivering den rådande politiska situationen och osäkerheten om hur äktenskapslagstiftningen kommer att se ut. Det var enda aspekten Ekot tog upp.

Och på den direkta frågan om vi i EFK:s församlingar viger homosexuella, oavsett om vi har vigselrätt eller inte, eller bara som en religiös ceremoni, så måste jag svara nej på frågan, utifrån en evangelikal teologisk grundsyn är det inte möjligt. Och det blir naturligtvis det Ekot klipper ut och sänder, och låter RFSL:s ordförande kommentera detta.

Vi är mycket väl medvetna om i EFK:s styrelse att vi med detta beslut finns stor risk att vi betraktas som homofober, och att det kommer att vinklas på det sättet. Och jag tror inte alls att det hade varit annorlunda om vi fattat samma beslut för ett år sedan.

Det finns bara ett sätt för en kyrka att inte uppfattas som homofob, det är att fullt ut bejaka könsneutraliteten i både samhälle och församlingsliv. Det är inget möjligt alternativ för en evangelikal kristen, inte heller för en katolik, en ortodox, en muslim, eller en pingstvän, och inte heller för en person med en luthersk bibelsyn.�

Det väcker intresse att EFK:s styrelse beslutade i lördags att vi tycker att det är läge att vi avsäger oss vigselrätten. För en liten stund sedan var Sveriges Radio och Ekoredaktionen hemma hos mig och genomförde en intervju om detta. Det är troligt att det inte kommer med i nyhetssändningarna idag, då mycket handlar om kärnkraft och energi i dagens nyheter, troligare att det kommer med i sändningen i morgon bitti.

Jag redogjorde för att vi i frikyrkorna har klarat oss tidigare utan vigselrätt och i vår baptistiska tradition så skiljer vi strikt på kyrka och stat, inom EFK har vi länge ifrågasatt att vi ska vara statliga tjänstemän som vi är när vi utför vigslar.

Men eftersom sekulära media är helt ockuperade av intresset på homosexualiteten vinklas detta lätt som homofobitendenser, vi vill inte viga homosexuella, det är den egentliga anledningen. Jag försökte nyansera denna bild, men vi får se hur de klipper ihop intervjun. Jag nämnde om att majoriteten i regering och riksdag har helt kört över kyrkor och religioner i processen med ny äktenskapslag, och i ett sådant läge är det bra timing att utveckla åtskiljandet mellan kyrka och stat.

Evangeliska Frikyrkans styrelse beslutade i lördags, att gå ut med ett uttalande om att vi tycker att Evangeliska Frikyrkan ska avsäga sig vigselrätten. Vi vill dock att vårt representantskapsmöte som möts den 16 maj ska fatta beslutet. Men vi rekommenderar representantskapsmötet att fatta ett sådant beslut. Idag har denna information gått ut till våra församlingar, och under eftermiddagen går vi också ut med pressinformation om detta.

Skälet till detta styrelsebeslut är att det finns en skepsis inom EFK sedan långt tillbaka om att vara statlig myndighetsutövare – som man är när man har statlig vigselrätt. Det handlar om principen att skilja kyrka och stat åt. Vi är också oroliga för vart samhällets äktenskapslagstiftning ska hamna och de nya krav som signaleras från politiskt håll som kan krocka med våra övertygelser som evangelikala kristna.

Vår tanke är också att ännu mer slå vakt om det kristna äktenskapet och att förätta bröllop och vigslar i våra församlingar, utifrån kristen tro och tradition, och med förbundslöften inför Gud.

Det vi eventuellt förlorar med detta – är framförallt alla de vigslar som våra pastorer har med människor i församlingens yttre kontaktnät, och där man kanske inte kommer att söka sig till en EFK-kyrka för bröllopet, om vi inte har kvar den statliga vigselrätten. Kontaktnätet via vigslar är mycket betydelsefullt för våra församlingar. Men summa summarum – vi kommer att fortsätta precis som tidigare, att viga människor till ett äktenskap – inför Gud.

Men, beslutet kommer att fattas den 16 maj.

Det är spännande med Hillsong i Stockholm. Har besökt deras församling en gång. Med tanke på Dagens artikelserie om varför ungdomar lämnar församlingarna, så kan man konstatera att det långtifrån är så överallt. Det finns gott om församlingar som drar till sig ungdomar. Hillsong Stockholm är en församling med låg medelålder, skulle tippa någonstans på drygt 20. Församlingar som har förmågan att nå ungdomar är jätteviktiga. Och Andreas Nielsen, pastorn, engerades i kraschade Karisma i Stockholm på ett ganska sent stadium. Det vore förfärligt om han skulle bli stämplad ett antal år för vad som hände där. Jag tycker att Pelle Hörnmark visar en bra attityd i Dagenintervjun.

Önskar församlingen Guds välsignelse och lycka till, och från EFK:s sida i Stockholm är vi klart intresserade av kontakt och samarbete.

En intensiv måndag då jag var i Uppsala hela dagen. Först möttes vi i Evangeliska Frikyrkans presidium, det är operativa ledningen, vi kallar det för missionsledningen, och styrelsens ordförande och båda vice ordföranden, Christer Bergh och Hanne Carlsson. En dag i bön och samtal om framtiden, och hur vi ska formulera EFK:s strategi och vägval i ett längre perspektiv. En känsla vi har är att evangelisationen behöver komma överst på agendan, att göra Kristus känd, trodd, och efterföljd – det behöver vara fokus och inriktning, i både ungdomsarbete, drivkraften i det internationella arbetet, och grunden för församlingsgrundandet och församlingsförnyelsen, och prägla utbildnings- och konferensverksamhet, och diakonalt arbete.

Därefter var det styrelsemöte och rådsmöte för Claphaminstitutet. Jag omvaldes som ordförande för institutets styrelse. Sedan avslutades dagen med att vi hade en offentlig samling i Uppsala pingstkyrka med socialministern och partiledaren Göran Hägglund som gäst. Claphaminstitutet handlar om att på bred front mobilisera kristna ledare och engagerade kristna som utifrån sin yrkesroll kan fungera som opinionsbildare eller på annat sätt bidra till en tankesmedjeverksamhet. Vi är ett 80-tal personer som är stiftare. Vi engagerar kristna ledare och yrkespersoner från samtliga de fyra kyrkofamiljerna, ortodoxa, katolska, lutherska och frikyrkorna. Vi har en mycket prominent styrelse i Clapham med samfunds- och kyrkoledare som Anders Sjöberg från EFS, Ulf Ekman från Livets Ord, Sten-Gunnar Hedin och Dan Salomonsson från Pingströrelsen, opinionsbildare som Elisabeth Sandlund från Dagen och Carin Stenström, flera professorer -Yvonne Maria Werner och Eva M Hamberg, och företrädare från en rad olika samfund, Per-Inge Pihlström baptisterna, Peter Baronowsky Frälsningsarmén, svenskkyrkliga Per-Olof Hermansson är kassör. Sveriges främste och mest namnkunnige konkursadvokat är vice ordförande i Styrelsen, Rolf Åbjörnsson, nyvald styrelseordförande i Carnegie. Andra i styrelsen är riksdagsledamoten Mikael Oscarsson, Anne-Berit Ekström som är ordförande för organsationen för kristna läkare och Stefan Gustafsson som är chef för Evangeliska Alliansen. Tuve Skånberg är en utmärkt direktor för verksamheten. Tuve står ju på femte plats på KD:s lista inför valet till Europaparlamentet, så vi får se var han hamnar.

Med begränsade resurser har vi under 2008 publicerat 31 artiklar som processats genom tankesmedjan, artiklar som bl.a. publicerats i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, och många regionala tidningar, samt den kristna pressen.

Kommit hem efter en lång och intensiv gudstjänst hos Evangeliska frikyrkans latinamerikanska församling i Stockholm. 3 timmar lång gudstjänst, intensiv stämning, påtagliga Gudsmöten, många tårar, många ville ha förbön efter predikan, känsla, passion, låg medelålder, stämning, väckelseatmosfär, ingen vill gå hem. En hög andel av dem som är med har inte varit kristna särskilt länge eller är på väg att bli kristna. I en sådan miljö är det tacksamt att predika. Mitt fokus när jag besöker församlingarna handlar mycket om att uppmuntra, inspirera, profetera, ingjuta mod. Och gör man det med latinamerikanarna blir de nästa överinspirerade, gudstjänsten slutar nästan med himmelsfärd. Predikade om Elisa och änkans olja med utgångspunkt från 2 Kungaboken kapitel 4 i Gamla Testamentet, om att Gud vill göra under i våra liv, och undren sker när vi tar trossteg, praktiserar trons lydnad och börjar ge av det vi har. Och undret börjar med det lilla vi har, som i änkans fall med den lilla oljan hon hade i huset.

Uppskattar mycket pastorsparet i den latinamerikanska församlingen, Hernan och Roxana Clavijo, med rötter i Chile, kom till Sverige på åttiotalet, efter politiska stökigheterna i Chile. Blev kristna i Sverige.

Trivs väldigt bra bland dessa nya församlingar. Härliga människor. Befriade från svenska frikyrkomönstret med missmod, oändliga problematiseringar, låg riskbenägenhet, bristande entreprenörskap, överintellektualiserande, byråkratiserande och djuplodande problemperspektiv (massa kristna sammanhang är inte prägat av detta, men mainstream tycker jag ligger för mycket åt detta hållet). Istället sprudlar det av tro, framtidsvisioner och tro på en enorm potential i dessa vitala och väckelseorienterade församlingar. För den latinamerikanske kristne är Gud bara stor och mäktig, och kan göra stora saker och vad som helst – nu. Låt dig smittas. Det är smittbart.

Drabbats av total dekadens, sen lördagskväll, har ätit 2 mazariner, en halv semla, och en (förr kallades det för negerboll, det får man inte säga längre, jag vet inte vad det heter nuförtiden). Gud vare nådig mot mig syndare. Ska träna på gym under söndagen för att kompensera detta.

Sen lördagskväll. Sitter och kopplar av med hustrun efter en heldag efter att ha lämnat en son på Arlanda för Schweiz-flytt, och en heldag med Evangeliska Frikyrkans styrelse. Bra styrelsemöte, en bra samtalsmiljö i EFK:s styrelse och mycket av vilja att röra sig framåt. En positiv sak är att vi har gått med ett rejält ekonomiskt överskott under 2008 efter flera magra år.

Förbereder morgondagens (söndagens) predikan för EFK:s latinamerikanska församling i Stockholm. Kommer att predika över andra kungaboken kapitel 4 om Elisa och änkans olja. Nyckeln till miraklet är att se vad vi har i huset, Gud vill använda vårt lilla för att göra sina stora under och fylla människors behov. Församlingen hyr in sig hos Adventskyrkan, Olof Palmes gata vid Norra Bantorget, mötestid 16.00.

Tidningen Dagen skriver idag om den välkände kristne ledaren i USA, Ted Haggard, som fick sparken från sin mega-church på grund av homosexuellt vänsterprassel. Anledningen till att detta uppmärksammas igen är hans TV-framträdanden där han kommenterar händelserna. Jag har bara tagit del av Kerstin Doyles text i Dagen, så det är enda materialet den här kommentaren bygger på.

Jag tycker att huvudproblemet med denna affär var hyckleriet. Ted Haggard hade en hög svansföring och var en erkänd kristen ledare i breda kristna kretsar, men samtidigt ljög han för sin egen fru och sin egen församling. Med sådana ledare blir evangelikal och karismatisk kristendom fullständigt förlöjligad, med rätta. Jag tror att vanligt folk inser att även kända pastorer för jätteförsamlingar är vanliga människor, som brottas med svagheter och frestelser som alla andra, kanske ibland värre frestelser än vanligt folk. Haggards problem var att han inte var ärlig med detta. Hans största problem var inte den bisexuella läggningen, utan förnekelsen av detta, och att inte vara sann och ärlig mot sina närmaste. De flesta kan acceptera bräckliga ledare som brottas med sina liv, men man kan inte tolerera hycklande ledare som ljuger.

Vad jag förstår av Dagens reportage idag så klandrar han sin f.d. församling för hur de har hanterat honom. Men att vara kristen ledare handlar om förtroende. Tappar man sitt förtroendekapital så är det kört. Och jag får det intrycket att Haggard kommer med manipulativa efterkonstruktioner mot sin f.d. församling och de människor som gav honom förtroendet. Jag tycker att det låter väldigt svagt, jag tycker att detta pekar på att Haggard är en person med rejäla karaktärsbrister.

Denna sorgliga historia, liksom Lakeland och Todd Bentley, visar hur vi kristna fascineras att spekulativa predikanter med starka kommunikativa gåvor, på bekostnad av sanning, karaktär och ärlighet. Denna typ av hyper-kristendom sänker trovärdigheten för karismatisk och evangelikal kristendom, inte minst bland unga människor. Det är nödvändigt med tydligare etiska regler för denna typ av TV-predikanter och mega-church-pastorer. Tyvärr är det så att enstaka rötägg svärtar ned bilden av hela samfund och rörelser, och vanligt folk inser inte att den breda majoriteten av vanliga pastorer inklusive megachurch-pastorer, är vanliga och hederliga människor som eftersträvar att leva ett trovärdigt liv.

Denna affär är återigen en påminnelse för alla oss som fungerar i ledarskap i kyrkor och samfund, att eftersträva trovärdighet, att inse att vi får brottas med våra liv som alla andra, men att vi alla behöver själavård och människor omkring oss som har full insyn i våra liv, inklusive våra hemliga rum. Och det inkluderar naturligtvis den person vi är gifta med.

�

Kommer hem från Bryssel sen torsdagskväll där vi diskuterat om hur ett av de största miljöproblemen i världen ska lösas, nämligen utsläppen från trafiksektorn. Eftersom det handlar om hur vi hanterar Guds skapelse, den värld som Gud har gett oss ansvar att förvalta, passar det väl utmärkt att en svensk samfundsordförande är med på en sådan konferens. Mest folk från de olika europeiska länderna, men också företrädare för Kanada och USA. Hade spännande samtal med en kille som jobbar för brittiska regeringen och en annan kille som jobbar på EU-kommissionen.

Laddar nu för Evangeliska Frikyrkans styrelsemöte hela lördagen, som denna gång håller till i Söderhöjdskyrkan i Stockholm. Fredagen kommer jag att försöka vara så mycket som möjligt med min yngste son, som flyttar till Schweiz på lördag morgon för fyra års studier.

Hade ingen internetuppkoppling i Bryssel så jag kunde inte blogga därifrån. Men Grand Place är en fascinerande plats, det gamla torget mitt i hjärtat av Bryssel, fantastiska restauranger.