God morgon käre bloggläsare! (eller säger man kära bloggläsare?)

Ägnar morgonen åt livets höjdare nummer 1, umgås med Gud. Sitter och reflekterar över Psalm 34, där står en massa häftiga grejer. Psalmen handlar om hur Gud räddade David i en svår situation, och han uttrycker både sin tacksägelse och beskriver hur det känns när all rädsla och frustration släpper greppet om en. För mig är den personliga gemenskapen med Herren det allra mest centrala i kristna livet. Vi läser i Psalm 25:14 att Herren umgås förtroligt med dem som fruktar honom. En personlig och innerlig relation med Herren, universums skapare och upphovsman, det är helt sanslöst.

I går besökte jag en av EFK-församlingarna, Korskyrkan i Nyköping. Det är alltid så inspirerande att besöka en vanlig församling. Det är i församlingen där nästan allting händer i svensk kristenhet. Det sprudlar av liv i de svenska församlingarna. Efter gudstjänsten hade jag lunch tillsammans med församlingsledningen och det är så spännande att få höra om deras tankar, drömmar, brottningskamp inför framtiden. I min predikan försökte jag förmedla motivation, inspiration och tro till församlingen. Och talade om just detta, den personliga relationen med Herren och hur det behöver vara motorn i församlingen. Utgick från Uppenbarelseboken 1:8 att Jesus är den som var (imperfekt), den som kommer (futurum) och den som är (presens). Vi talar gärna om vad Jesus har gjort för, t.ex. när vi läser Apostlagärningarna, kyrkohistorien och svenska väckelsehistorien. Vi talar gärna om vad Jesus kommer att göra, det eskatologiska perspektivet. I min predikan strök jag under vad Jesus gör idag, och kan göra idag. Han är, det handlar om presens-formen. Idag vill han tala till oss, idag vill han besöka församlingen, idag vill han beröra och utmana mig.

Nu vill jag försöka sammanfatta den intensiva debatt om tidskriften NOD som har varit på denna blogg. Detta innebär inte att debatten är slut, det går naturligtvis utmärkt att fortsätta skriva kommentarer på de inlägg som finns publicerade här på bloggen. Jag kommer inte att diskutera innehållet i NOD, det har jag redan gjort i tre inlägg.

1. Ett konstaterande från min sida är att debatten har väckt stort intresse. Enligt www.blogglista.se hade jag totalt cirka 22.000 besök på min blogg under en 11-dagarsperiod då debatten har pågått. Och inläggen har kommenterats på ett stort antal bloggar, jag har nog hittat ett 10-tal. Debatten är uttryck för att bloggsfären nu håller på att skapa sig ett rejält utrymme även i den kristna mediasfären, inte minst som debattforum. Det uttrycker en snabb omsvängning i kristen media. Och en konsekvens är att papperstidningarnas redaktörer snabbt får växande konkurrens. Det blir mer och mer bloggarna som bestämmer vilka frågor som ska diskuteras. Hur den nya mediesituationen ska hanteras behöver vi allvarligt fundera över inom kristna sektorn. Både traditionella media och samfundens traditionella informationskanaler behöver ses över och anpassas till den nya verkligheten. Tidningen Dagen har snabbt ställt om, och Världen idag har börjat egna bloggar. Men vem ska betala kalaset? Det kostar ingenting att läsa en blogg. En reflektion är dock att bloggarna återför idealiteten som en gång präglade väckelserörelserna. Nästan alla bloggare är fritidsbloggare. Det är väl bara kristna pressens bloggare som kan blogga på betald arbetstid.

2. Sedan har det diskuterats hur jag som styrelseordförande i ett av våra samfund ska hantera bloggen och om jag får använda den för att komma med synpunkter på vad som händer inom mitt eget samfund. Jag är inte dummare än att jag inser att jag måste behandla min blogg med betydligt större varsamhet än en vanlig fritidsbloggare som inte representerar mer än sig själv. Den varsamheten försöker jag också tillämpa. Anledningen till varför jag skrev om detta NOD-nummer är just därför att jag är ordförande i EFK. Jag ska naturligtvis inte offentligt tillrättavisa någon av våra anställda, det har jag aldrig gjort. Men det handlade inte om det i detta fall. Det handlade om att jag kom med synpunkter på enstaka delar i innehållet i en tidskrift som visserligen hör till EFK-sektorn, men som är självständig och har en egen ansvarig utgivare. Hade NOD varit en strikt samfundstidning styrd från vårt kontor och där EFK-ledningen hade ansvar för innehållet, då hade det varit fel av mig att agera på detta sätt. Men jag tycker att jag i min position har all rätt i världen att uttrycka synpunkter på innehållet i vilken tidning eller tidskrift som helst inklusive NOD.

3. Sedan måste både jag och alla andra lära oss hur snabbt bloggen nu blir ett mycket uppmärksammat och avgörande debattforum. Jag uppfattade mitt blogginlägg om NOD som att ganska diskret ställa några kritiska frågor för att inleda en diskussion. Jag inser med facit i hand, att skriva på min blogg, har lika högt om inte högre uppmärksamhetsvärde än om jag hade publicerat detta som en artikel i den kristna pressen. Har hittills sett mina blogginlägg som mindre officiella än när jag skriver i en tidning, men jag måste nog fundera över om det stämmer med verkligheten.

4. Man behöver också ha överseende med att jag både är nybörjarbloggare och fritidsbloggare. Jag började i juni 2008, och första tre veckorna hade jag 10-20 läsare per dag. Skrev dock en del väldigt bra inlägg under första veckorna som de flesta har missat. Jag håller fortfarande på att lära mig hur jag ska använda denna plattform, och hur den ska hanteras när man har ett officiellt ansvar som jag har. Däremot tror jag att det är helt nödvändigt att vi som fungerar som kristna ledare är snabbfotade och anpassar oss till den nya situationen. Inte minst för alla som är under 30 är den digitala kommunikationen helt avgörande, men den börjar bli mycket betydelsefull även för folk som är 30+. Bloggen är ett oslagbart kommunikationsverktyg i ett samhälle präglat av postmoderna värderingar.

5. När det gäller själva debatten är det min bedömning att jag inte alls har ”vunnit” debatten. Väldigt få personer som noga har läst NOD har gett mig sitt stöd i mina kritiska reflektioner. Några ledande personer inom EFK har gjort det som har hört av sig till mig personligen, noterar också Andreas Holmbergs inlägg där han ger mig fullt stöd, men Andreas Holmberg är EFS-are så vitt jag vet. Så jag anser att NOD-redaktionen har ingen större anledning att deppa över debatten. Men har jag bidragit till en mer öppen och livligare debatt om samlevnadsfrågor inom EFK och gärna även i andra sammanhang, tycker jag ändå att jag har lyckats.

6. Jag vill inte börja diskutera NOD:s innehåll en gång till. Men det är viktigt att förstå att anledningen till mina reaktioner är den ganska snabba omsvängning som pågår inom delar av frikyrkosektorn, inte minst i inställningen till samlevnadsfrågor. Och jag ser det som extra olyckligt om den omsvängningen sker utan debatt, utan teologisk reflektion, att omsvängningen bara innebär att kyrkan anpassar sig efter omgivande samhällets etik. Ett annat kanske ännu mer flagrant område handlar om de ekonomiska frågorna, om inställningen till materialism, givande och girighet – frågor som jag berör med jämna mellanrum här på bloggen. Etiska omsvängningar utan debatt och teologisk reflektion är mycket ödesdigra. Då tappar vi efterföljelsen och troheten till Kristus. Och tystnad från teologer och pastorer i de frågor som är mest heta idag, betyder att vi accepterar denna omsvängning genom vår passivitet och tystnad. Detta är mitt huvudproblem. Självfallet hade jag kunnat använda någon annan utgångspunkt än detta NOD-nummer för att sätta igång denna debatt, men dessa reflektioner gjorde jag när jag läste NOD. Min huvudfråga är vilken undervisning och vägledning vi ska ge inte minst till alla ungdomar som kommer att komma till tro närmaste tio åren. Vilket föredöme och vägledning ger vi dem, hur de ska leva som radikala lärjungar till Jesus. Det borde vara huvudfrågan för varje kristen församling.

7. Jag vill också uttrycka min stora uppskattning för NOD-redaktionens arbete, det är ett spännande och kreativt arbete de bedriver. Det kan hända att jag på min blogg kommer att kommentera mer om det jag läser i NOD, men det gör jag för att jag är intresserad och läser tidskriften med stort intresse. Jag beklagar djupt att en del har uppfattat mina frågor och reflektioner som påhopp. Det har aldrig varit min avsikt. Att det uppfattas som påhopp av en del beror på min raka debatteknik (och kanske helt krockar med frikyrkokulturen), och där jag väldigt konkret pekar på problem i en text, det är både en styrka och en svaghet från min sida. Jag är övertygad om att NOD-redaktionen delar mina grundvärderingar i dessa frågor. Beklagar också att Roland Spjuth på ett olyckligt sätt hamnade i skottgluggen i mitt första inlägg. Mitt enda egentliga problem med hans artikel var inte dess innehåll utan den allmänna redaktionella inramningen.

8. Har också fått en del kritik både här på bloggen och andra bloggar för mina slarviga omdömen om teologin i allmänhet. Beklagar detta. Jag kommer nog att återkomma till ämnet och diskutera teologins roll och frikyrkosamfundens teologiska utbildningar i allmänhet. Det är för viktiga frågor för att bara skötas av de professionella teologerna.

9. Sedan överväger jag allvarligt att försöka skriva en ny version av min klassiska bok ”Ungdomar och kärleksproblem”. Hoppas att jag ska kunna samla ihop mig för detta skrivande. Bloggläsaren får i så fall följa den processen. Och det gör ju inte så mycket om inget kristet förlag vill ge ut boken, det är väl bara att lägga den som en PDF-fil här på bloggen, som man kan tanka ner. Men är någon intresserad av att vara utgivare är det bara att höra av sig.

10. Sedan inser jag min brist på bildning, och behovet av att läsa in mig på aktuella strömningar i modern teologi, och evangelikal teologi. Bloggläsaren får gärna komma med bra litteraturtips, och lämpliga länkar på texter ni tycker är bra (någon har redan gjort det). Men inte för krångliga texter, då tar jag mig inte igenom.

Tack för idag. Klockan är bara 24.00, det är alldeles för tidigt att säga godnatt.

Min blogg fungerar ju bland annat som lite dagboksanteckningar. Många kristna upplever ett stort avstånd till de etablerade kristna samfunden, de är bara någonstans långt bort och berör inte mitt liv. Här på bloggen har jag också utmålats som en person som har makt i kyrkliga Sverige. Jag gillar inte ordet makt. Jag skulle hellre vilja använda ordet inflytande, ett inflytande som helt och hållet grundar sig på förtroende. Med bloggandet vill jag ge möjlighet för vanliga kristna och andra som är intresserade av vad vi gör i kyrkorna, att få inblick i vad vi sysslar med, vilka frågor vi brottas med, och ge lite kött och blod åt människor som är engagerade i samfundssverige. Och att kunna ställa frågor. Och framföra kritik.

Idag har jag varit på Diakonias representantskapsmöte. Hade ett bra samtal vid kaffet med min kollega från Missionskyrkan, Ulf Hållmarker, som är deras styrelseordförande, och chefen för deras internationella mission Bertil Svensson. Märker direkt att det finns så mycket av samsyn när det gäller synen på mission och synen på balansen mellan socialt engagemang och det direkt evangeliserande och församlingsbyggande missionsarbetet. Mainstream i Missionskyrkan tror jag ligger ganska nära mainstream i EFK. Trots spretigheten i svensk kristenhet behöver vi hela tiden värna om våra gemensamma nämnare. Ibland är vi mer överens än vad vi är medvetna om när debattens vågor är höga.

Jag diskuterade också mellanöstern med Diakoniachefen Bo Forsberg och bland annat Göran Gunner från Missionskyrkan. Båda är ju mycket initierade personer. Det är nog allmänt känt att jag och Forsberg inte har samma uppfattning i mellanösternfrågan, Vi har bland annat haft en TV4-debatt om detta för ett par år sedan. Men jag tyckte att vi hade bra diskussioner idag, och även här handlar det om att försöka hitta gemensamma nämnare, det finns faktiskt saker vi är överens om. Vi är överens om att Israel ska få leva inom trygga och säkra gränser. Vi är överens om att palestinierna ska få leva i trygghet och säkerhet. Sakliga diskussioner och även teologiska diskussioner, om den faktiska situationen, och där vi försöker förklara och förstå varandras ståndpunkter – är aldrig fel.

Trots olika uppfattningar i mellanösterfrågan har jag en djup respekt för Bo Forsbergs stora kunnighet och engagemang för att hjälpa världens fattiga.

Ikväll eller i morgon ska jag försöka skriva ihop någon summerande kommentar om hela NOD-debatten.

Till sist en pålysning, vill man höra en bloggare predika, välkommen till EFK i Nyköping, i morgon söndag 11.00. Om jag minns rätt heter kyrkan Korskyrkan.

Det är bra att engagerade kristna också finns med i politiken, även på högre poster. Och att duktiga EFK:are finns med noterar jag, när Kristdemokraterna har fastställt sin lista för EU-valet. Etta på listan är Ella Bohlin, och hon är systerdotter till EFK:s missionsdirektor Anders Blåberg. Trea på listan är Per Landgren som har suttit med i EFK:s styrelse fram till år 2008, medlem i Saron i Göteborg. Femma på listan är Tuve Skånberg, som nu sitter med i EFK:s styrelse, direktor för Claphaminstitutet.

Är dock lite förvånad över Göran Hägglunds motivering över petningen av Lennart Sacrédeus. Han är individualist och ingen lagspelare är Hägglunds motivering. Som total outsider ställer man sig dock frågan på vilket sätt Anders Wijkman har varit mindre indvidualist och mer lagspelare än Sacrédeus. Wijkman har ju representerat KD i Europaparlamentet senaste 10 åren.

Hasse Boström på Dagen kommenterar ikväll och tycker att det var en sågning av Sacrédeus, något liknande har han inte upplevt.

Jag noterar idag att NOD-debatten här på min blogg har skapat en hel del uppmärksamhet. Emanuel Karlsten skrev en väldigt intressant analys på sin blogg, och beskriver hela situationen om hur den nya digitala världen krockar med den gamla icke-digitala världen. Bloggen Brygubben har också analyserat debatten och även tagit med Åke Bonnier på samma gång. Även här handlar det om den nya förvirring som uppstår mellan det gamla och det nya och växelspelet mellan kristna pressen och bloggande kyrkoledare.

Denna nya sköna digitala värld är spännande och full av möjligheter.

Godnatt kära bloggläsare, det är torsdagkväll 00.30. Till helgen blir det Korskyrkan i Nyköping på söndag och på lördag är jag med på ett extra representantskapsmöte för Diakonia. Missar tyvärr ungdomskyrkan Konnekt fredagskvällen. Min fru jobbar inom vårdsektorn, så hon jobbar precis hela helgen, så då kan jag göra lite vad jag vill.

Tror att det börjar bli dags att dra streck i NOD-debatten, men jag kan garantera att diskussionen kommer att fortsätta på denna blogg i närbesläktade frågor. Men nog känner jag mig lite som en elefant som har klampat in i en porslinsfabrik, när jag har gett mig på att börja kommentera och rescensera teologers skriverier. Det teologerna sysslar med är för viktigt för att de ska få vara i fred. Räkna med påhälsningar från elefanten ibland, även i fortsättningen.

Tänkte avsluta NOD-debatten, fredag eller lördag, får se hur jag hinner, genom att skriva en liten sammanfattande kommentar, och med synpunkter på frågor som är värda att avhandla framöver.

Dagen-redaktören och EFK-aren Håkan Arenius har skrivit ett inlägg på min blogg med frågor till mig som jag kortfattat vill kommentera.

När det gäller olika roller så eftersträvar jag för min egen del att försöka se mitt liv som en helhet. Jag tjänar Kristus med allt vad jag är och kan och förmår, oavsett om jag sitter i ett styrelsemöte för EFK, håller en predikan i en församling, skriver en rapport åt Volvo, pussar min fru eller övningskör med ett av mina barn. Så jag svårt för att ha olika hattar som jag har på mig vid olika tillfällen. Men självklart är jag inte dummare än att jag inser poängerna i Håkans frågor.

När EFK:s styrelse valde mig till ordförande år 2002 gjorde man det med öppna ögon. Alla visste att jag var en aktiv debattör, jag stod för tydliga övertygelser om en evangelikal och karismatisk kristendom, och jag var aktiv i att skriva, jobbade med politisk analys etc. Och vår överenskommelse var att jag inte skulle tona ned min profil, det var en sådan ordförande man ville ha. När debattens vågor ibland har stått höga kring artiklar och utspel från min sida har jag återvänt till styrelsen, som är min uppdragsgivare, och fått förnyat förtroende och med uppmuntran att fortsätta delta i samhällsdebatt och vara en kristen röst inte minst gentemot samhället. När det gäller kontroversiella frågor där jag vet att här finns ingen tydlig hållning inom EFK, försöker jag markera detta genom att tydligt säga att det är min privata uppfattning, eller artikeln undertecknas med titeln fil.dr. eller statsvetare. Sedan finns det tillfällen när EFK inte har någon uppfattning men där det knappast kan uppfattas som kontroversiellt internt, och där jag kan framträda med titeln EFK-ordförande. Ett exempel på detta var mitt utspel i somras i FRA-debatten då det både i TV-nyheterna och i stort sett i hela svenska pressen stod om att EFK:s ordförande kritiserade FRA. Ingen i EFK har hört av sig till mig och klagat på detta. När det gäller mitt bloggande har jag tidigare presenterat vissa principer här på bloggen och det är kort och gott min privata blogg, det är inte EFK:s blogg, lika lite som Carl Bildts blogg är Utrikesdepartementets officiella blogg.

Bloggandet har sin speciella roll och charm som Håkan påpekar. Men jag eftersträvar att inte slänga ur mig vad som helst. Även om mina konsultrapporter är genomtänkta så eftersträvar jag att vara genomtänkt även i mina blogginlägg. Inte minst mina inlägg i NOD-debatten. Det var nog ett av mina mest genomreflekterade inlägg på denna blogg.

Sedan har jag ju fortfarande svårt att begripa detta, Håkan skriver att jag misstänliggör NOD, jag sätter deras förtroende på spel, jag vållar dem skada. Jag tror att intresset för NOD har ökat med denna debatt. Och menar NOD att jag helt har missuppfattat dem, och placerat in dem i fel fack, så har de ju alla möjligheter i världen att rätta till denna bild, det kommer fler nummer. Håkan låter antyda att det var manipulativt av mig att Christer Roshamn skulle berätta om vem han är. Jag hade inga biavsikter med detta. Jag tycker inte alls om anonymt bloggande. Och att bara lägga in ett förnamn blir för anonymt. Jag tycker att man ska skriva både för och efternamn och gärna säga en rad om vem man är, det är inget absolut krav på min blogg, men en rekommendation. Tolka inte in mer än så i detta. De som har fått unik särbehandling i denna bloggdebatt är NOD-redaktionen och Håkan Arenius, inte Christer Roshamn, han har bara skrivit inlägg som alla andra, och inte alls på min uppmaning.

Sedan skriver Håkan att jag använder maktmedel mot en grupp jag vill komma åt. Varför i hela världen skulle jag vilja komma åt NOD-redaktionen? I vilka avseenden har jag något otalt med dem? Och jag gillar inte alls uttryck som ”yttersta makten”. Jag har inte engagerat mig i kristen verksamhet för att jag vill utöva makt eller använda maktmedel. Är det mina avsikter skulle jag syssla med helt andra saker. Hela mitt engagemang bygger på kärlek till Kristus, och att jag vill se evangeliet spridas i Sverige och internationellt, och att Kristus ska bli trodd och efterföljd. Några andra avsikter har jag inte.

Mitt enda skäl att kliva in i denna NOD-debatt var att jag är bekymrad över bristen på lärjungaskap och efterföljelse i svensk kristenhet. Och att den elementära kunskapen om vad det innebära att leva som kristen genomgår en långsam uppluckringsprocess. Vi borde mer diskutera hur vi idag ska tillämpa bergspredikan och Jesu övriga undervisning, än många andra perifera frågor. Jag ser att sekulariseringen breder ut sig i de frikyrkliga domänerna, och även bristen på kunskap i Bibeln och förståelsen i hur vi ska leva som kristna. Det var enda skälet till varför jag kommenterade det aktuella NOD-numret. Jag är mycket tacksam för att NOD-redaktionen så tydligt har uttryckt att man delar min grundinställning.

Sedan tror jag att våra etablerade samfund behöver nya former av ledarskap för att kunna överleva inför framtiden. Unga människor idag är mycket ointresserade av våra etablerade samfund och de formella sidorna av vår verksamhet. Med mitt bloggande försöker jag visa en modell för kristet ledarskap som är personligt, genomskinligt, lättåtkomligt, tillgängligt för att svara på frågor och diskutera med, men som samtidigt kan vara tydligt, stå för bestämda uppfattningar, och också våga framföra övertygelser och klara budskap. Så vill jag fungera som kristen ledare. Och jag tycker att bloggen är ett av flera bra verktyg för detta. Vi måste komma bort från det strikta hierarkiska tänkandet, där man tänker i banor av samfundshierarkier. I en icke-hierarkisk modell kan jag ställa kritiska frågor till vad någon EFK-are har sagt utan att det uppfattas som att makten talar eller att jag tar någon annan i örat. Och en annan EFK-are kan framföra synpunkter direkt till mig på min blogg över saker jag har sagt eller skrivit.

Och Volvo var inget bra exempel. Våra globala och internationella företag är strikt hierarkiskt uppbyggda och det är mycket strikt vem som får uttala sig på företagets vägnar. Det råder strikt toppstyrning när det gäller kommunikationen från internationella storföretag. Skulle någon mellanchef eller högre tjänsteman gå utanför sina ramar skulle man bli tillrättavisad omedelbart eller till och med avskedad. En mellanchef på Volvo sade vid ett tillfälle något tokigt i TV, och blev sågad av dåvarande Volvochefen Gyllenhammar i TV, i direktsändning. Så vi ska nog inte snegla mot företagsvärlden om vi ska hitta bra modeller för kommunikationen i ett modernt kristet samfund.

 

 

 

 

 

Nu är jag på väg hem 23.30 på onsdagskvällen. Har varit i Linköping ikväll för ett möte med Evangeliska Frikyrkans missionsledning och rektorerna för våra skolor, Pekka Mellergård, Daniel Bjurhamn som är rektor för Liljeholmens folkhögskola, Per-Inge Andersson rektor för Hyllie Park och Birgitta Lovén som är rektor för Örebro folkhögskola. Vi samtalade om utbildningssektorn i EFK inför framtiden. Vid pauser fick jag och Pekka tillfälle att växla några ord om vår pågående NOD-debatt, men vi är inte på något sätt ovänner även om det finns nyansskillnader i våra uppfattningar i denna aktuella fråga.

Förmiddagen ägnade jag åt möte med Evangeliska Frikyrkans pastorer i Stockholm. Det är ett härligt gäng av duktiga församlingsledare. Det man kan notera är att Evangeliska Frikyrkans Stockholmsförsamlingar totalt sett har cirka femdubblat medlemsantalet i jämförelse med början av nittiotalet. Så det är inte alla sektorer inom frikyrkan som går knackigt. Det kryllar också av framtidstro och visioner, här och där.

Ska skriva ett svar på Håkan Arenius inlägg, men NOD-debatten står mig upp i halsen för tillfället. Man har ju lite annat att tänka på också. Håkan bommar dock rejält i jämförelsen med Volvo, jag ska förklara varför i morgon.

Vill också pålysa om att jag på söndag predikar i EFK-församlingen i Nyköping, klockan 11.00. Bor du i den delen av Sverige, och vill höra hur det låter när en bloggare predikar, innerligt välkommen.

TAck och godnatt för den här gången.

Håkan Arenius, DAGEN-redaktör, och engagerad i Evangeliska Frikyrkan sedan många år tillbaka har skrivit ett inlägg som jag lägger in som ett gästinlägg. Här följer inlägget:

 

Nu har jag ögnat hela NOD-köret på bloggen i ett enda drag, det blir mäktigt. Och det är ju frestande att kommentera både här och där. Debatt är sällan fel och uppmärksamhet kring NOD är ju utmärkt.

Men det är ändå en fråga som växer sig allt starkare medan jag läser, och det är hur du får ihop dina olika roller, Stefan. Några kommenterar ju detta.

Om jag förstår dig rätt försöker du säga ungefär att en blogg är en blogg är en blogg. Där häver man ur sig det man för tillfället har på hjärtat oavsett hur det slår. Tar det fel är det bara att korrigera i nästa inlägg – no big deal. Det är ju bloggens charm. Bloggaren är inte eftertänksam, han bjuder på sig själv och öppnar för kritik. Det ligger något avväpnande och sympatiskt i det. Här vädrar vi frågor några varv, sen konstaterar vi att det var gårdagens debatt och kastar oss frejdigt över nästa ämne. Kul, kul!

Men debatten ligger kvar på sidan, och de tankar, ahaupplevelser och eventuella sår den har åstadkommit försvinner inte med nästa infall. Bloggaren har ett ansvar, inte minst om han också har andra roller. Frågan har ju ställts: kan man skilja bloggaren Stefan från styrelseordföranden Stefan eller den betrodde konsulten Stefan? Uppenbarligen inte, eftersom Stefan bloggaren, om trängd, finner anledning att hänvisa till Stefan konsulten.

Jag förmodar dock att Stefan konsulten använder betydligt mera tid och tankekraft åt att sammanfatta sina rapporter än Stefan bloggaren gjort i det här fallet. Konsultens ”sans” betyder alltså inte att bloggaren per definition är ”sansad”. Men den oöverblickbara skada som bloggaren kan åsamka en verksamhet som styrelseordföranden är ansvarig för borde kanske förutsätta konsultens noggrannhet även innan bloggaren tar till orda? Eller har Clas Newman alldeles fel när han säger att ”priset här är relativt högt. Swärd sätter NODs förtroende på spel genom att misstänkliggöra dem på det sätt han gör.”

Om jag förstår dig rätt hävdar du då att Stefan styrelseordföranden sitter på avbytarbänken medan detta spel pågår. Samtidigt kallar du in ordföranden i EFK: s medarbetarförbund på banan, han får inte förbli en bloggare i mängden. Här är det väl styrelseordföranden som vill ha eldunderstöd? 

Frågan blir så om Stefan styrelseordföranden inte är väldigt medveten (han är ju en medveten sort) om att han använder beprövade maktmedel mot en grupp som annars kan vara svår att komma åt? Stefan styrelseordföranden, mannen med den yttersta makten över NOD-redaktionen, väljer att ge en offentlig reprimand åt några anställda som uppträtt misshagligt, väl medveten om att dessa då ytterst kan ha att välja mellan att tystna eller att gå ut i kylan. Annorlunda uttryckt: När NOD-redaktionen nästa gång träffar dig, är det då bloggaren som man dunkar i ryggen och skrattar gott åt ordväxlingen, eller är det styrelseordföranden som på den offentliga arenan har klargjort var skåpet ska stå och förväntar sig rättning i ledet om det inte ska få tuffa konsekvenser? Nog är väl Stefan bloggaren/styrelseordföranden (ja, nu kan jag inte se att de längre går att skilja åt) medveten om att en offentlig uppsträckning av det här slaget också tystar andra i organisationen som inser vad som kan vänta om man ådrar sig den yttersta maktens misshag? Alla är inte så tjockhudade, eller finner det värt besväret att ta strid.

Resultatet blir då ökad tystnad, inte mera samtal, som sägs vara ambitionen.

Om du Stefan är ute efter ett öppet samtal och ett friskt samtalsklimat, vilket du ju framhåller, så är jag den förste att applådera – mer sånt! Men jag är inte säker på att detta är ett bra exempel på det. Och jag undrar om Stefan konsulten skulle råda Volvochefen att ta sina anställda i örat i direktsändning framför Aktuellts kameror?

Frågan är intressant i detta specifika fall, och samtidigt i ett betydligt vidare perspektiv. Vad är din sansade bedömning, Stefan?

(Slutligen – för undvikande av missförstånd – jag har inte haft kontakt med någon enda människa innan jag skrev detta.)

�

Jag arma bloggare. Vem ska frälsa mig från detta dödens cyberspace. Ja, det var lite Paulus, i något postmoderniserad version. När man läser alla reaktioner på mitt lilla enkla inlägg om NOD:s senaste nummer känns det nästan så.

NOD-redaktionen har skrivit ett till långt svar. Och nu kommer jag tillbaka med ett till långt svar. Mina kommentarer gäller både innehållsfrågorna och debattsituationen.

1. Alla parter bör komma ihåg att detta är en bloggdebatt med dess speciella spelregler. Jag skrev om det häromdagen.

2. Som bloggare styr jag inte över de kommentarer som kommer på min blogg. Jag försöker ha högt i tak, det är mycket sällan jag går in och refuserar kommentarer. Vill man framföra kritik mot mig, och vad jag skriver, refuserar jag aldrig. Det är omöjligt för mig att stå till svars för vad folk skriver på denna blogg, att media följer upp debatter på min blogg, styr jag inte över på något sätt.

3. Debatten handlar ingenting om vad jag tycker om Örebro Missionsskola, det handlar inte heller om vad jag tycker om NOD, det handlar inte ens om vad jag tycker om detta NOD-nummer, det handlar bara om vissa påståenden i detta NOD-nummer. Det är detta jag har fört fram synpunkter på, ingenting annat. Jag kan gärna diskutera de andra frågorna vid andra tillfällen, men inte vid detta tillfälle.  Jag skriver klart och tydligt i mitt första inlägg att det är mycket i innehållet som är bra i detta NOD-nummer. Jag tycker också att NOD är en bra tidning.Hade jag inte tyckt det, hade jag framfört den synpunkten direkt till den berörda redaktionen. Jag har alltid prenumererat på NOD sedan den började komma ut. De som tycker att jag misstänkliggör både missionsskolan och NOD i allmänhet, de läser in saker jag inte har sagt. Det är bara att beklaga att läsarna i vissa fall drar sådana stora växlar.

 4. Det har också sagts att jag som EFK-ordförande inte får ha offentliga synpunkter på vad som skrivs i NOD på grund av att det handlar om EFK:s personal och en tidskrift som ligger inom ramen för EFK-familjen. Hade det handlat om ett internt EFK-dokument hade kritiken varit helt riktig. Det situationen handlar om är att jag på min blogg framför synpunkter på vissa detaljer i en offentlig tidskrift. Jag ska alltså ha behandlat NOD och NOD-redaktionen illa genom mitt agerande påstås det. Jag tycker detta är inte annat än frikyrkligt trams. Denna frikyrkliga rädsla för öppna debatter, rädsla för kritik, rädslan för att öppet våga dryfta kontroversiella frågor. Jag gillar inte alls den kulturen, och jag vill gärna bidra till att öppna upp tystnadens och anpassningens kultur som tyvärr är för vanlig i vår sektor.

5. NOD-redaktionen tycker att det är en mycket kraftig kritik jag riktar mot dem. Det jag skriver i mitt första inlägg är att jag ”ställer mig frågande till ett antal påståenden i tidskriften, framförallt antydningar till att relativisera äktenskapet”. Observera att jag använder ordet ”antydningar”, med detta vill jag visa att de frågor jag ställer är inte självklara och att det kan finnas utrymme för missförstånd. Och sedan säger jag att jag saknar vissa centrala frågor i texterna. Något annat har jag inte sagt. Min kritik är mycket begränsad men gäller viktiga principfrågor. Jag har en viss benägenhet att uttrycka mig klart och tydligt, och ställa saker på sin spets, och det gör att det kan uppfattas som kraftigt. Jag har inget emot någon i NOD-redaktionen, inte heller NOD-skribenterna, däremot känner jag inte professor Samuel Rubensson, de övriga inblandade känner jag personligen. Har inte minst följt Lars Johanssons initierade och utmärkta skrivande under många år, och med stor behållning. Min upplevelse är att jag alltid har haft en god relation till Pekka Mellergård. Jag uppfattade mitt blogginlägg som att jag ställde frågor och ville ha klargöranden från NOD-redaktionen. Jag måste ärligt beklaga att min penna tydligen är så vass så att kommentarer här på bloggen talar om att jag sågar NOD, misstänkliggör och insinuerar. Det har inte alls varit min avsikt. Min enda avsikt har varit att ställa ärliga frågor, och ingenting annat. Jag har säkert hjälpt till med att marknadsföra NOD genom att ställa mina frågor.

6. Jag vill be om förlåtelse för slarviga formuleringar från min sida som lätt uppstår i snabbt bloggskrivande. Att säga att Roland Spjuth hamnade i dåligt sällskap var en olycklig formulering. Att jag skriver att NOD har få läsare var också en olycklig formulering. Det finns säkert fler exempel. Jag är väl medveten om att tidskriften är respekterad i breda kretsar, inte minst utanför kyrkliga kretsarna. Jag vill också be om förlåtelse för ofullkomligheten i mitt eget skrivande, så att det ibland blir för tillspetsat.

7. Jag är mycket tacksam för att NOD-redaktionen så tydligt uttrycker samma värderingar som jag står för om det kristna äktenskapet. De antydningar jag uttrycker oro för lägger ni i stor utsträckning tillrätta genom att skriva i ert första svar att ”Vi håller med om att den livslånga, trogna äktenskapsrelationen, inklusive sexualiteten, är ett bibliskt mönster”. Jag håller helt och hållet med. Och ni distanserar er tydligt från Rubenssons artikel. Det är ett tillrättaläggande.

8. Nu har jag läst de berörda texterna en gång till och mina frågor kvarstår om otydligheterna och dunkla formuleringar. Trots att vi delar samma grundvärderingar kring det kristna äktenskapet tolkar vi uppenbarligen lite olika de berörda texterna. Och jag tror inte att vi kommer så mycket längre när det gäller att reda ut detta.

9. I mitt andra svar till NOD-redaktionen betonade jag särskilt det som händer inom frikyrkligheten och min vånda över en tilltagande sekularisering. Och att den situationen kräver att både kristna ledare och teologer ger en tydlig vägledning och motiveringar angående hur vi ska leva som Jesu lärjungar idag, bland annat när det gäller äktenskap och samlevnad. Och där tycker jag fortfarande att NOD-numret saknar en hel del. Och det är sådant som är så viktigt att det inte kan plockas bort när man har ett temanummer om äktenskap och familj, enligt min mening.

10. Och när jag har följt bloggdebatten här på min egen blogg får jag också en känsla av att de som vill ompröva och ifrågasätta en del av de klassiska kristna teserna, berömmer NOD men kritiserar mig. Fastän vi uppenbarligen har samma grundinställning i samlevnadsfrågorna. Och det tolkar jag som att fler läsare av NOD har tolkat texterna på liknande sätt som jag har gjort. Så här skriver t.ex. Emil M i sitt inlägg: ”När han (Stefan) så läser detta nya NOD-nummer med familjetema hoppas han naturligtvis att redaktionen tydligt ska klargöra att de står för en traditionell inställning i frågorna om samlevnad. Men icke. Inte ett negativt ord om homosexualitet, samboskap eller skilsmässor. Bara sida upp och sida ner med flummiga begrepp som ”gränsöverskridande relationer”, relativiserande av familjen osv. osv. Klart att Stefan blir frustrerad, vad menar de egentligen NOD-gänget, kan de inte tala ur skägget?”.

Ja visst, klart och tydligt, Emil M uttrycker den frustration jag upplevde, även om min frustration bara gällde antydningar i NOD, och det som inte fanns med.

11. När det gäller min teologisyn, den diskussionen tror jag att vi tar upp en annan gång.