Sitter och filar på ett svar på NOD-redaktionens inlägg. Men eftersom mina ord här på bloggen just nu vägs på guldvåg, och det handlar om minst sagt slipade herrar som jag debatterar med, så behöver jag fila ett tag till på texten. Den blir nog klar i natt, eller senast någon gång under morgondagen.

Håll ut kamrater.

Sitter just nu och läser Per Ewerts bok ”Vem tänder stjärnorna”. Så vitt jag vet är Per med i EFK-församlingen Kungsporten i Huskvarna. Boken är lysande (nu har jag inte läst klart den än men tror inte jag ändrar uppfattning under läsningens gång). Vilken bildning och förmåga att uttrycka sig klart och tydligt. Ska skriva ihop en liten rescension idag är det meningen. Ett annat EFK-geni är Göran Sahlberg. Hans bok ”När tiden tog slut” ligger vid min säng. Göran är ett geni när det gäller den språkliga förmågan och berättartekniken.

Äsch, nu sitter jag bara och skryter över alla begåvade EFK-are det kryllar av. Men det är ju svårt att dölja verkligheten.

Jag kommer tillbaka i NOD-debatten. Men jag behöver mer tid på mig för att läsa igenom inläggen igen. Håll ut kamrater.

Vill bara dela en annan grej. I går söndag, predikade jag i Söderhöjdskyrkan i Stockholm. Det är en fantastisk församling, och som vanligt en gudstjänst, ligger medelåldern någonstans mellan 18 och 25. Jag hör till ärkepensionärerna i församlingen. Men jag blir bara så totalt berörd vid dessa gudstjänster. Jag predikade över Lukas 21, om tidstecknen, Jerusalems förstörelse 70 e.kr., och framförallt den fattiga änkan. Hon gav allt hon ägde, och hon var fattig. Jag grät, jag blev förkrossad, jag blev totalt golvad när jag läste om henne. Vilket vittnesbörd, vilken utmaning. De andra gav av sitt överflöd, änkan gav allt till Gud. I jämförelse med henne kände jag mig bara som en borgerlig, medioker, halvljum, slentrianiserad medelklasskristen som ger en del av mitt överflöd till Gud, men jag är så långt ifrån änkans passion och totala överlåtelse. Hon litade så fullständigt på att Gud tog hand om henne så hon gav allt. Där är inte jag än, jag är långt därifrån. Men jag sträcker mig framåt, Gud förbarma dig, fräls mig.

Hej alla läsare av denna blogg! Tack för visat intresse, och tack NOD-redaktionen att ni tar er tid att kommentera min skriverier här på bloggen. Jag har haft en intensiv dag så jag har inte tid ännu att skriva ytterligare ett inlägg, men ska försöka få till det i natt, eller någon gång under tisdagen. Behöver läsa igenom replikskiftena och titta på NOD en gång till.

Jag vill dock stryka under spelreglerna. Detta är en bloggdebatt. För mig är inte det jag skriver på bloggen officiella utspel, utan funderingar, dagliga anteckningar, kommentarer kring det som händer i mitt liv. Ofta slänger jag ur mig frågor och funderingar där jag medvetet inbjuder bloggläsaren till dialog och komma med synpunkter. Så debatten och debattnivån får inte jämföras t.e.x med en tidningsdebatt med genmälen och repliker, där man har en helt annan tid på sig att fundera igenom det man skriver. Så ser jag på det i varje fall. Och sedan tycks det vara besvärligt att vara en så pass officiell person som jag är att klara denna informalitet på ett bra sätt.

Sedan märker jag att vissa som skriver kommentarer tycks vara lite ovana vid bloggvärlden. Tempot är snabbt, det finns en ovana att skriva ganska anonymt, tonen blir lätt råare och replikerna rappare än i ett vanligt samtal, på grund av att det blir opersonligt, man ser inte varandra i ögonen när man samtalar. Chansen till missförstånd är mycket stora i bloggdebatter. De som skriver är ofta de som är mest för eller emot, det blir inte alltid så balanserade inlägg. Men jag tycker att debattonen på kristna bloggar är betydligt bättre än vad jag möter i andra sammanhang. Så man får aldrig övertolka enstaka blogginlägg.

Jag tycker dock att bloggen är en demokratisk revolution. Vem som helst kan komma till tals. Vem som helst kan få en plattform för att publicera viktiga budskap. Så bloggen är en nytt och känsligt kommunikationsinstrument, som jag tycker passar bra in i vår tid. Och det är viktigt att man som kristen finns med på denna arena.

Stefan!

Vi vill gratulera dig till att ha skapat ett samtalsforum som många saknat! Vi uppskattar också ditt ofta prestigelösa sätt att bjuda på dig själv. Ändå är det tid för några kommentarer från NOD-hållet. Debattens vågor har gått höga och vi har blivit förknippade med allt möjligt, nu senast begreppet ”post-evangelikal” vilket vi skall återkomma till så småningom.

 

Du skriver att du ”förundras” över att ett litet blogginlägg med endast ”några… kritiska reflektioner kring vissa formuleringar i en tidskrift som läses av ganska få personer” kan skapa sådan debatt. Vi är inte så förundrade, av flera skäl:

– Vi får ofta signaler om att NOD läses av förvånande många, både i kyrkan och i sekulära sammanhang, bl a på de stora tidningsredaktionerna. Ett av höstens minnesvärda ögonblick var ett mail från en ung kvinna som pluggar på universitet och gjort uppror mot sin fromma uppfostran. Hon hade kommit över några nummer av NOD och utmanats att ge Jesus en ny chans.

– Du använder NOD som en språngbräda för att diskutera några av vår tids allra mest laddade frågor. Dessa engagerar många, både i kyrka och samhälle. Det är inte konstigt att det blir en livlig debatt.

– Du beskriver i efterhand ditt första inlägg som endast ”några … kritiska reflektioner kring vissa formuleringar”. Vi uppfattar att kritiken var ganska omfattande och skarp och med alla sina följdfrågor ifrågasatte hela inriktningen på numret (och tidskriften i sig).

– Du är ingen vanlig anspråkslös ”fritidsbloggare”. Dels driver du en av de mest lästa bloggarna i svensk kristenhet, dels är du ordförande i Evangeliska Frikyrkan sedan många år. (Du kan säkert göra den listan mycket längre, men de här två faktorerna uppfattar vi som viktigast i detta sammanhang. Möjligen ska man lägga till din roll som ordförande i Clapham-institutet). Detta väcker förstås uppmärksamhet. Vi kan tycka att de här olika rollerna ibland kan vara svåra att förhålla sig till. Vi tycker också att du kunde ansträngt dig lite mer för att ge en rättvisande bild av det du ägnade så väldigt mycket utrymme åt att kritisera, inte minst därför att det träffar en skola inom din egen rörelse.

 

En stor mängd människor har tagit ditt ”referat” av numret på allvar, och har serverats en missvisande syn på både läsvärdet och NOD-redaktionens inställning. Många som läst inläggen (utan att ha läst tidningen) har applåderat ditt föredömliga sätt att ”sätta ner foten”. Lite drevkänsla har det allt varit bland inläggen. Och detta har nått långt utanför bloggvärlden. Tidningen Världen idag gjorde det till en första-sidesnyhet, och hade en stor rubrik i stil med ”NOD-redaktionen kritisk till äktenskapet”.

 

För att så många som möjligt skall kunna läsa vad vi verkligen skriver lägger vi nu ut hela numret på vår hemsida. Det är en på tvärs mot våra rutiner, men troligen nödvändigt. (Gå in på Örebro Missionsskolas hemsida och klicka vidare till publikationer.)

 

Nåväl, nu till de mera konkreta inslagen i kritiken.

1. Du skriver att du bara ställer frågor och ifrågasätter och menar att vi på redaktionen som ”erfarna akademiker” borde vara ”mycket vana” vid sådant. Det är sant. Men det hör också till jobbet att vi varje dag tvingas till träning vad gäller att finna de frågor och resonemang som är relevanta och välgrundade. Det är inte utan betydelse när vi reagerar på ditt inlägg. Du är en klipsk och vass debattör, men vi undrar om inte din föredömligt starka lidelse för frågorna ändå kan ha bidragit till att du läser in mera i en del av texterna än vad som står.

 

Om vi förstått dig rätt så tycker du dig se tillräckligt många antydningar i detta NOD-nummer för att du ska dra slutsatsen att NOD-redaktionen är inne på en farlig väg vad gäller synen på äktenskap och familj. Dina huvudargument/exempel är en mening i ledaren, en rubrik, avsaknad av tydlig markering mot samboförhållande och könsneutrala äktenskap i framför allt Roland Spjuths artikel, och att vi gett utrymme åt Karin Cedersjö och Samuel Rubenson (en del av detta kommenterade vi i vårt första inlägg). Vi skall försöka diskutera dessa konkreta exempel.

 

2. Du ger oss rätt, rent språkligt, när vi kritiserar din tolkning av några ord i vår ledare. Vi menar att det är du som kopplar ihop uttrycken ”äktenskap” och ”sluten kärnfamilj”, inte redaktionen. Men sedan går du vidare och försöker, som det verkar, reda ut vad vi kan mena med orden ”mycket energi på en ensidig betoning av kärnfamiljens välsignelse.” Det enda du då kan tänka dig är att vi syftar på de senaste årens kampanj för äktenskapet. Det är givetvis intressant att diskutera om den kristna synen på äktenskapet skall gälla för alla, oavsett tro, i ett sekulariserat samhälle. Och detta samtal behöver vi föra i olika sammanhang. Roland Spjuth tangerar den frågan längre fram i detta inlägg. Men den verkligt tunga anledningen till uttrycken ”ensidig betoning av kärnfamiljens välsignelse” har att göra med följande. I förberedelsen av NOD-numret läste en av redaktionsmedlemmarna igenom alla artiklar om familj och äktenskap som publicerats i Dagen under drygt ett år. (Dagen är en utmärkt tidning som vi också samarbetar med). Innehållet var mycket entydigt och det fanns alltså en del skäl att fundera över om vi behövde få in artiklar som också gav en vidgad tolkning av begreppet familj – d v s öppna och inkluderande familjer. En annan tanke, så här i ljuset av debatten, är att artiklarna i Dagen verkligen låg i linje med de traditionella värderingar som du Stefan så starkt pläderar för. Vi lider alltså inte av brist på undervisning och kunskap vad gäller äktenskapet. Vi tror också att dessa värderingar undervisas i församlingarna. Kruxet är nog hur väl de motiveras och tillämpas. Och där tror vi att din starka passion för olika sätt att stärka familj och äktenskap behövs mer än väl.

 

3. Sedan reagerar du på Roland Spjuths artikel. Vi infogar här några klargörande rader från Roland som är hämtade från ett mail som gått till NOD och din personliga e-post:

 

“Bakgrunden till artikeln (som skrevs för flera år sedan innan debatten om samkönade äktenskap var på tapeten på samma sätt) är mitt arbete med att vägleda människor i utbildningarna. Mitt intresse är tvärtom mot vad du skriver (att utelämna dem i de svåra frågor) att ge dem en vision av det kristna livet och kärleksrelationerna som gör att de kan gestalta sitt liv på ett alternativt sätt gentemot de krafter som verkar i kulturen idag. Jag visar främst på två sådana rörelser idag: privatiseringen av familjen (- som är motivet till samboskap) och avgudadyrkan av sex och kärleksrelationen. En av de avgörande tankarna i artikeln och i min undervisning är alltså att få studenter att sluta tänka privat kring familjen och se sitt liv insatt i Guds rikes sammanhang. Så jag hoppas du ser att jag är mycket tydligt kritik av kristna som anammar tanken på samboskap. Däremot kanske vi tänker familjen ur olika perspektiv? Du tycks argumentera mycket utifrån familjens roll i samhället och i min undervisning tänker jag mycket utifrån efterföljelsen av Jesus Kristus. Därför gillar jag den katolska tanken på äktenskapet som ett sakrament. Det är en annan av huvudbetoningarna i min artikel: att kristna makar primärt ska tänka sin gemenskap utifrån kallelsen att reflektera Guds natur i denna värld. Därför betonar jag starkt livslång trohet. Ser du inte att jag betonar det i artikeln ”att jag skriver att Jesus skärper GTs bud” och att sådana äktenskap är en viktig grund även i många andra former av gemensamt kristet liv?

 

Jag skriver också därför att jag oroas mer över frikyrkans kris än samhällets. Det är inte bara mina vänner i medelåldern som jag ser glider från församlingsgemenskapen, utan många av de mest hängivna ungdomarna som vi möter i våra utbildningar har mycket tveksamheter över dagens liv i församlingarna. Och en av de saker de verkligen längtar efter är djupare, rikare och öppnare gemenskaper. Självklart är allt inte svart (det finns också mycket hopp). Men jag är övertygad att ett av våra grundläggande problem i församlingslivet är att vi inte orkar, inte har tid, inte ids ”de troendes gemenskap”. Problemet handlar inte främst om brist på vilja, utan vi lever i ett samhälle som suger musten ur oss och som gör våra hem och vår fritid till en allt mer privat livssfär. Ska vi bryta det måste vi omvända oss från vårt nuvarande sätt att leva och ta vår tro på allvar. Det gäller också hur vi använder och ser på våra hem och familjer. Delar du inte denna nöd över hur frikyrkligheten ser ut i dagens Sverige? Du tycks bara raljera över min nöd över detta omvändelsebehov och det känns lite svårsmält när du vänder det i en udd att jag utelämnar ungdomar i deras svåra val. Men min nöd (och jag är egentligen övertygad om att vi delar detta .. så jag vänder din egen debatteknik mot dig) är inte hur våra ungdomar ska bli goda samhällsmedborgare utan hur de ska bli trogna efterföljare till Jesus. Hoppet jag ser när det sedan gäller att kyrkan ska omforma samhällets samlevnadsmoral är inte att vi förkunnar ”kristen lag som alla måste leva efter oberoende om de tror eller inte”, utan att vi kristna kan gestalta ett sätt att leva tron i våra församlingar, relationer och hem som har en attraktion på människor som gör att de omprövar sina egna värderingar. Och det riktar blicken inte så mycket i att försvara det som varit utan framåt mot det rike Gud har tänkt för livet.”

 

Så långt Roland Spjuth. Hans synsätt har stark förankring i NOD-redaktionen. Stefan – du verkar ha tagit intryck av den efterföljande debatten och dessa ord från Spjuth. För i ett av dina senare inlägg menar du att du inte har några problem med hans artikel som sådan. Du verkar vara villig att acceptera också hans ord om att Jesus relativiserar den biologiska familjen när du ser dem i sitt sammanhang. Problemet är nu snarare att Spjuth ”hamnade i dåligt sällskap i NOD-numret”. Hur skall dessa ord tolkas? De måste väl framför allt syfta på bidragen från Karin Cedersjö och Samuel Rubenson.

 

4. Du menar att dina frågor kring intervjun med Karin Cedersjö kvarstår. Hon är för otydlig. Du skriver att uttrycket “olika samlevnadsformer” i dagens svenska språkbruk avser att det finns olika former av familjer och sexuella relationer. Andra modeller än “pappa, mamma, barn” syftar i regel på ”regnbågsfamiljer”. Du skriver: ”Om man inte menar detta bör man säga det tydligt, utifrån den bakgrund och kontext som vi lever i”. Nu hör det till saken att intervjuaren frågar Karin om vilka typer av gemenskaper hon vill se? Hon svarar att hon ”tror på äktenskapet, på en livslång trogen relation där också sexualiteten har sin rätta plats.” Hon nämner också ”celibatet”, utvidgade hushåll, ”större eller mindre kollektiv med flera familjer och singlar, …kommuniteter, kloster, både i stad och på land. Man kan bo tillsammans på en gård i en förort utan att dela lägenhet, men ändå ha vissa gemensamma mönster, som att äta och be tillsammans eller kanske dela ännu mera. Mycket kan utvecklas om vi vågar uppmuntra varandra och utforska gemenskap. Det viktigaste är samtalet om vad våra samlevnadsformer leder till. Hur kan vi bäst tjäna andra människor? Gemenskapen behöver ha en Gudsliknande gränsöverskridande karaktär. Jag önskar att församlingar skulle uppmuntra till detta och visa på goda exempel.” Stefan – hur kan du tycka att hon är otydlig?

 

5. Sedan har vi Samuel Rubensons text med rubriken “äktenskapet – inte förordnat av Gud”. Den har varit publicerad i en kristen tidskrift som många respekterar (Pilgrim). Varken där, eller i andra media, har det förekommit någon debatt om artikeln. Därför lade vi in den och en starkt kritisk utvärdering av Tuve Skånberg. Att Rubenson får ”fem sidor att breda ut sig på” beklagar du. Men han måste väl ändå få chansen att förklara sina utmanande synpunkter. Du ”tycker fortfarande att det är obegripligt med rubriken”, d v s “äktenskapet – inte förordnat av Gud”. Men den svarar ju mot innehållet. Och innehållet i artikeln är det som bör diskuteras. Vi ger Tuve chansen till detta med förhoppning om att samtalet skall kunna fortsätta i andra sammanhang. Din blogg är ett sådant. Men diskussionen har hittills inte handlat mycket om innehållet i Rubensons artikel. Du menar att vi kunnat välja någon av alla de skribenter som kan ”skriva fantastiskt om Gud och äktenskapet.” Visst – en del av texterna har inslag av den karaktären. Men vi lyfter också in en artikel skriven av en expert på kyrkohistoria som dessutom återkopplar till brännande frågor i vår tid. Och vi gör det för att debatten skall kunna fortsätta på temadagar, i seminarier e t c. Har vi hamnat i ett så laddat läge att annorlunda uppfattningar om äktenskapet överhuvudtaget inte får förekomma eller publiceras i den kristna debatten?

 

6. Du menar att orsaken till att vi tolkar texterna i numret så totalt olika är ”att det finns ganska olika uppfattningar mellan mig och NOD-redaktionen och deras försvarare”. Vi kan verkligen inte veta vad våra försvarare tycker. Det enda vi kan svara för är våra egna hållningar. I vår första kommentar på din blogg refererade vi till en bok om homosexualitet där Roland Spjuth och redaktionsmedlemmen Lars Johansson medverkar. Du avfärdade detta med orden: ”Att inkludera en bok från 2001 är helt utanför ramen för ett kortfattat blogginlägg.” Vi menar förstås inte att du borde analyserat boken, men att du åtminstone borde vara något förtrogen med innehållet och hållningen i den eftersom boken använts i EFK-sammanhang och att detta är en viktig fråga för dig. Vi tror att du skulle kunna instämma i varje ord som står där. Varför fortsätter du att sprida misstankar eller ”dimbankar” om vår hållning? Du skriver: ”NOD-redaktörerna säger att jag antyder att de är för könsneutrala äktenskap, det är att hårddra. Jag ställer frågor och vill ha klarlägganden, jag gör inga sådana påståenden.” Varför ställer du frågor och vill ha klarlägganden när du känner oss och vet vad vi har skrivit?

 

7. Du skriver att det finns en ”betydande svajighet” vad gäller äktenskap och samlevnad, ”inte minst hos f.d. missionsskoleelever.” Vi kan inte fullt ut styra vilka åsikter som nuvarande, och allra minst, tidigare missionsskolelever skall ha. Den makten har vi inte på skolan. Det är alltid lite bekymmersamt med den här typen av ”guilt-by-association”. I samband med eftersökningarna av gamla studenter för jubileumsboken fick vi chockerande nog höra att en av dem numera definierar sig som satanist!

 

8. I den efterföljande debatten tillskrivs NOD-redaktionen begreppet ”post-evangelikal”! Vi har aldrig diskuterat detta fenomen på något enda redaktionsmöte och vill verkligen inte stämplas med den benämningen. Lars Johansson har dock läst en bok som behandlar företeelsen – David Hilborn, “Picking up the Pieces – Can evangelicals adapt to contemporary culture?” Den innehåller en rad intervjuer med unga kristna ledare och teologer i England. Författaren presenterar den ”post-evangelikala” kritiken av traditionell evangelikalism och låter de senare kritisera sina kritiker. Han försöker visa på styrkor och svagheter i båda hållningarna. Den avslutande sammanfattningen hör till det mest intressanta man kan läsa. Djupare kunskaper än så har inte Lars Johansson. Men de räcker för att åtminstone han inte vill läggas i den ”post-evangelikala lådan”. I övrigt har redaktionen inte granskat denna trend.

 

9. Stefan, till sist måste vi säga att din syn på teologi är bekymmersam på flera sätt.

– Du skapar starka kontraster mellan ”teologi” å ena sidan och radikalt lärjungaskap, församlingsgrundande och församlingsförnyelse å andra sidan. Vi känner inte igen oss i detta på NOD-redaktionen eller på Missionsskolan eftersom vi känner så stark nöd för församlingens framtid.  

– Det verkar nästan som om du menar att vi inte behöver teologisk reflektion. Är det något vi behöver i mötet med vår tids utmaningar så är det bibelförankrad och samtidsförankrad teologi. Vi brottas med detta varje dag. Välkommen med på någon av våra kurser!

 

Med vänliga hälsningar

NOD-redaktionen

Det här blir en tillfällig paus i NOD-debatten och den spirande debatten om att vara post-evangelikal. Det intressanta för mig med det sistnämnda är inte ordet, utan att bena ut skillnader i tankemönster som gör att jag och NOD-redaktionen delvis kommer till olika slutsatser om hur ett temanummer om äktenskapet ska läggas upp. Olof får gärna utveckla lite närmare hans förklaringar på detta.

Sedan tycker jag att det är synd att Åke Bonnier har lämnat Jesusmanifestationens ledningsgrupp. Vi har hela övriga året på oss att klara av våra teologiska debatter och sådant vi inte är överens om. Jesusmanifestationen handlar om den gemensamma nämnaren, och de som ställer upp på den tycker jag ska få vara med. Och är Åke Bonnier generös och vill vara ihop med alla oss evangelikaler och karismatiker tycker jag att han ska få vara med och att vi borde vara lika generösa. Tycker att Elisabeth Sandlund som själv är engagerad i Åke Bonniers församling har kommenterat avhoppet på ett bra sätt, och jag gillade också Emanuel Karlstens blogginlägg. Som evangelikal kristen ledare med hyfsat hög svansföring vill jag stryka under att jag gärna hade haft med Åke Bonnier. Han gillar säkert inte en del av mina uppfattningar, och jag gillar inte en del av hans, men tänk att få lovsjunga Jesus och proklamera Jesus ihop ändå. Eftersom jag med rask takt närmar mig min 110-årsdag (alla bloggläsare är välkomna på mitt 110-årskalas) så var jag engagerad redan i Jesusfestivalen 1974, och där fick alla vara med som ville vara med. Vi kunde inte kolla några teologier eller trosbekännelser som inträdeskrav. Bland annat var biskop Ingemar Ström med på ett hörn, och han var nog det mest liberala som fanns vid den tidpunkten.

Kommer ihem på lördagskvällen efter möte och gudstjänst i Haninge i södra Stockholm, där det finns embryot till ny kristen församling, en utveckling som jag aktivt vill stödja. Noterar att det har kommit en en hel del intressanta kommentarer under dagen. Tack för alla positiva kommentarer. Vill kommentera några saker och ta upp ett annat spår som är värd en egen debatt.

1. Claes Newman. Tack för ditt understöd i de samlevnadsetiska frågorna. I princip håller jag med dig om Roland Spjuth som jag tycker är en förträfflig person, har nyligen läst hans bok om etiken, briljant. Tyckte dock att han hamnade i dåligt sällskap i NOD-numret, som egen artikel hade allt varit okey för min del. Men Claes, ska jag följa din uppmaning måste jag sluta som bloggare. Jag skriver nästan varje dag, mina funderingar och reflektioner på bloggen över livet. Jag vet sällan vad som väcker debatt och vad som förbigås med tystnad. Tror också att mitt inlägg ger fantastisk marknadsföring för NOD, och ger NOD-redaktionen alla möjligheter i världen att förtydliga sig och visa att jag hade fel i mina farhågor. Ingen blir gladare än jag om de visar hur fel jag har haft.

2. Olof (vem är det?) skriver intressanta saker. Håller med om din syn på den raka debattens betydelse. Att du kallar mig för gammelkonservativ får jag väl bjuda på, har ägnat hela mitt liv åt församlingsgrundande och att hitta nya vägar att vara kyrka. Så om jag ska kallas för gammelkonservativ, hur gammel-gammelkonservativa är då inte alla ledare i de traditionella och etablerade församlingarna. Men den debatten lämnar vi, det är ett sidospår. Men jag intresserar mig för en sak. Du skriver att NOD-redaktionen är post-evangelikaler. Jag är teologisk novis. Jag vet inte vad post-evangelikaler är. I vilka avseenden är NOD-redaktionen post-evangelikaler. TAcksam för synpunkter på detta. Jag vet en hel del om hur man grundar nya kristna församlingar och hur man bedriver evangelisation, men jag vet inte vad post-evangelikal är. Varför skämmas för sin okunnighet.

Nu är det fredagskväll 23.00 och jag är jättetrött, och jag har inte varit ute på stan och varit med Konnekt, jag ska nämligen hålla flera predikningar den här helgen. Dels i Söderhöjdskyrkan på söndag 11.00 och ute i Haninge på lördag 16.00. Under eftermiddagen var jag hos Sveriges kristna råd, jag är ju frikyrkornas representant i dess klimatgrupp. I går skrev jag en helsida i Hemmets Vän om att vi kristna behöver vara på barrikaderna i miljöfrågorna, och skrev om globala överlevnadsfrågor. Men det bryr sig ingen om, jag har inte hört en kommentar, inget mail, inget telefonsamtal, ingenting. Men att jag kommenterade vissa inslag i senaste numret av NOD har orsakat ett bombardemang av kommentarer, här på bloggen är det cirka 130 kommentarer nu totalt, tror jag. Har också under fredagen skrivit klar en konsultrapport om International Energy Agencys senaste rapport om etanol, men det gjorde jag åt bilindustrin och vissa energibolag. Har försökt att ögna igenom alla kommentarer och jag kan bara beröra några av dem.

1. Vissa kritiker uttrycker ganska vass kritik mot mig hur jag skriver och argumenterar. Mia skriver att det jag skriver är onyanserat och dåligt underbyggt, Elof skriver att min argumentationsteknik är ful och den är dessutom konstig, Olof skriver att jag skriver extremt onyanserade inlägg jag tror också att han använde ordet korkat i något inlägg, Peter Moll skriver att det saknas sans och reflektion och det är ett övertramp, Anton Fagerstedt skriver att om andra inte delar mina uppfattningar blir jag sur. Jaha, vad ska jag svara på det. För om jag försöker argumentera emot och hävda mina förtjänster vilket jag försökte igår kväll så får jag en massa kritik för det. Och det är ju svårt för mig att hålla med i dessa påståenden. Så mitt enda val är inte säga någonting. Ni kan ju alltid trösta er med att det är frivilligt att läsa det jag skriver.

2. Sedan försöker jag grubbla över mina kritikers reaktioner, inklusive NOD-redaktionen. Mitt inlägg var bara ärligt, jag skrev hur jag upplevde det hela när jag läste tidningen. Det handlade ingenting om några personangrepp, jag har inga ouppklarade relationer med någon av de berörda personerna. Jag bara ställde ärliga frågor och uttryckte undringar kring vissa formuleringar och den totala balansen på innehållet i tidskriften. Och jag har varit noga med att betona att det handlade inte om hela tidningen, det gällde vissa delar. Och jag tycker att jag skrev på ett sätt som att det handlade om att ställa frågor, be NOD-redaktionen att förklara sig. Och det handlade om ett blogginlägg. Inte en genomarbetad tidningsartikel. Jag skriver spontant på min blogg varje dag. Och eftersom det handlade om att kommentera ett tidskriftsinnehåll, kunde jag inte se att det skulle behövas någon personlig kommunikation med skribenterna. Det är väl inte så konstigt att man framför synpunkter på något som skrivs. Så jag har fortfarande svårt att förstå reaktionerna. Det kanske beror på att jag inte alls är teolog (jag är dock daglig och ivrig Bibelläsare), och läser ibland teologi med kritisk distans från ett utifrånperspektiv och jag har väldigt svårt att förstå mig på teologer i vissa fall. Det kanske också beror på att det mesta av mitt arbetsliv har jag ägnat åt miljöer utanför kyrkan. Jag är van vid rak och tydlig kommunikation. Kan det vara så att frikyrkokulturen och teologikulturen har ovana vid en rak och tydlig kommunikation, och ska tolka saker och ting väldigt personligt när man uttrycker tydliga åsikter. Jag vet inte, det är bara lösa spekulationer från min sida. Som EFK-ordförande tycker jag att det är mitt uppdrag att ställa frågor, framföra synpunkter och inte bara vara tyst. Har nog tyvärr anpassat mig för mycket efter frikyrkokulturen och borde vara mindre tyst, och ännu rakare än vad jag är, men hoppas på bättring med hjälp av Guds nåd.

3. Sedan tror jag att grunden för diskussionen är att det finns ganska olika uppfattningar mellan mig och NOD-redaktionen och deras försvarare i dessa frågor. Jag kan inte se någon annan förklaring till varför vi kan tolka samma texter så totalt olika. Och jag tror att dessa frågor om det radikala lärjungaskapet inklusive äktenskapet hänger intimt samman med frågorna om församlingsgrundande, församlingsförnyelse och att hitta de nya vägarna för att nå fram med evangeliet om Jesus. Och här upplever jag en gigantisk vånda inför både kristenhetens, frikyrkans och Evangeliska Frikyrkans utveckling. Det är mycket som behöver förändras för att vi ska komma rätt inför framtiden, och det är olika vägval som erbjuds i dessa dagar.�

Godnatt.

Tack alla för att ni med intresse läser min blogg. Det har kommit så massor av kommentarer och direkta mail till mig med anledning av några kommentarer på senaste NOD-numret, så jag har ingen chans att respondera just nu. Ska dock försöka få tid senare ikväll och skriva någon form av kommentar, där jag även kommenterar de olika inläggen. Så jag återkommer. För övrigt så förundras jag över hur man kan skriva ett litet blogginlägg där jag endast har några kritiska reflektioner kring vissa formuleringar i en tidskrift som läses av ganska få personer, och att det skapar en sådan debatt. Men det är mycket man inte begriper.

Nu har jag försökt begrunda NOD-redaktionens blogginlägg. Kommenterar deras inlägg i punktform.

1. Jag gör inte anspråk på att göra någon heltäckande analys av NOD-numret. Jag skriver att ”den innehåller en rad intressanta reflektioner”. Det jag säger är att jag ställer mig frågande till ett antal påståenden i tidskriften, framförallt antydningar om att relativisera kristna äktenskapssynen. Att jag inte kommenterar bl.a. Lars Göran Sundbergs och Tuve Skånbergs artiklar beror på att där finns det inga antydningar om att relativisera kristna äktenskapssynen. Det jag gör är att ställa frågor om vissa påståenden och antydningar i tidskriften, mer än så gör jag inte. Det är väl inte särskilt anmärkningsvärt att man ställer frågor och ifrågasätter vissa påståenden. Mina bloggläsare ställer frågor och ifrågasätter vad jag skriver på denna blogg varenda dag. Som erfarna akademiker är NOD-redaktionen mycket van vid ifrågasättanden och att det ställs frågor. Att inkludera en bok från 2001 är helt utanför ramen för ett kortfattat blogginlägg.

2. En avgörande punkt när vi ska värdera innehållet i de artiklar jag berör är bedömningen av hur verkligheten ser ut idag. För mig handlar kristendomen om Jesus, frälsning, omvändelse, och lärjungaskap och efterföljelse. Det är inte vi själva som avgör vad som är rätt och riktigt, för lärjungen är alltid Guds vilja rättesnöret. Guds vilja uppenbaras genom Bibeln, Anden och i den kristna församlingsgemenskapen. Jag har ägnat hela mitt liv åt att föra människor till tro på Kristus och sedan undervisa och vägleda dem i efterföljelsen av Kristus. ”Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er” – var Jesu uppmaning till lärjungarna. I hela kyrkans historia har värnandet om det trogna och livslånga äktenskapet varit avgörande, och att sexualiteten hör till äktenskapet. Det är den katolska kyrkans inställning, det är de ortodoxa kyrkornas inställning, det är den globala pingströrelsens inställning, och det är den baptistiska traditionen. Att lära människor om kristen syn på äktenskap ser jag som ett viktigt inslag i den första grundkursen i det kristna livet. Det är naturligtvis mycket annat som ingår, bland annat kristen syn på arbete och ekonomi, ägodelar, det materiella och en hel del annat.

3. Det jag sörjer över är att lärjungaskapet alltmer tappas bort i svensk kristenhet. Och ett område där detta märks tydligt gäller samlevnad, äktenskap och sexualitet. Det märks även på ett antal andra områden. Det är alltför vanligt att kristna församlingar följer övriga samhällets normer och värderingar på detta område. Det har blivit alltmer vanligt med skilsmässor i kristna led, alltmer vanligt med samboförhållanden och utomäktenskapliga förhållanden och enkönade förhållanden blir alltmer accepterade. Inom Svenska kyrkan började uppluckringen på sextiotalet. I andra samfund på sjuttiotalet. Nu tycks det som att det är EFK:s tur. Vi har upplevt de första erfarenheterna av pastor som lever sambo, inflytelserika EFK-församlingar som accepterar homosexuell livsstil och det är uppenbart att det finns EFK-församlingar där samboförhållanden är ganska vanligt, och att det accepteras. För oss som ser oss som evangelikaler är detta en smärtsam utveckling, för vi tror att det är emot Bibeln och vi tror att det är uttryck för att den kristna kyrkan glider bort från den nära gemenskapen med Kristus. Det är ett av flera uttryck för en tilltagande sekularisering. Det yttrar sig naturligtvis på många olika sätt, men jag menar nog att man kan argumentera utifrån NT att äktenskap och samlevnad är mycket centrala frågor för en Jesu lärjunge. Bara denna bloggdebatt visar ju med all tydlighet att det finns en betydande svajighet i dessa frågor inte minst hos f.d. missionsskoleelever.

4. Jag menar i detta läge är det den evangelikala teologins uppgift att argumentera för den kristna livsstilen och ge ett försvar för hur vi ska leva som kristna. En förutsättning för att våra pastorer ska kunna ge en bra undervisning och vägledning är ju att man tydligt kan förklara hur man lever som kristen. Andra sidan av myntet är naturligtvis att hjälpa människor på vägen dit och där tycker jag att det är mycket angeläget att vi i församlingarna jobbar med utbildning och kurser för att stärka äktenskap, att vara förälder, att vägleda par i förberedelse för äktenskap, men också att hjälpa människor som har upplevt svårigheter på dessa områden, hur man kommer igen efter en skilsmässa, att vara ensamstående förälder, hur hantera homosexuell läggning etc. Den evangelika teologin har här en utmanande uppgift att hjälpa församlingsledare och pastorer och ge redskap att hantera denna utmanande miljö.

5. Så ser min problemformulering ut. Och i den kontexten blir inte denna typ av artiklar särskilt vägledande. Det var ju bra att höra att NOD-redaktionen inte håller med om Rubensons bibeltolkning och syn på äktenskapet, men han får ändå fem sidor att breda ut sig på. Man måste ändå anse att han har något viktigt att säga för att ge honom detta utrymme. Och jag tycker fortfarande att det är obegripligt med rubriken ”äktenskapet – inte förordnat av Gud”, när vi kämpar med denna inre sekularisering på församlingsnivå. ”Jesus chockade samtiden genom att relativisera den biologiska familjen i förhållande till rikets nya familj” läser vi också i NOD, som rubrik kopplat till Spjuths artikel. I det familjeupplösningsklimat vi lever i idag, tycker jag formuleringen är mycket olycklig, och jag tycker inte heller att det är exegetiskt välförankrat, man måste ju väga in alla Jesusord om äktenskapet.

6. Och mina frågor kvarstår när det gäller Spjuths artikel. Förklaringen är att man inte kan pressa in mer, på sju sidor. Men att skriva om äktenskapet på sju sidor och inte nämna ett ord om de faktiska och brännande frågorna på församlingsnivå är också uttryck för värderingar. Hade NOD delat min problemanalys hada man med lätthet lyft fram de frågor som jag efterfrågar vägledning om. Och mina frågor kvarstår kring intervjun med Karin Cedersjö att det finns en otydlighet. I dagens svenska språkbruk menas ”att det finns olika samlevnadsformer”, att det finns olika former av familjer och sexuella relationer. I svenskt språkbruk är andra modeller än ”pappa, mamma, barn” i regel åsyftande regnbågsfamiljer. Om man inte menar detta bör man säga det tydligt, utifrån den bakgrund och kontext som vi lever i enligt mina punkter 2-4 ovan. NOD-redaktörerna säger att jag antyder att de är för könsneutrala äktenskap, det är att hårddra. Jag ställer frågor och vill ha klarlägganden, jag gör inga sådana påståenden.

7. Och den inledande ledaren har jag fortfarande undringar inför. NOD skriver: ”Med tanke på att Jesus chockade sin samtid genom att relativisera den biologiska familjen, och med tanke på alla samtida mindre lyckade erfarenheter, kan vi behöva reflektera kring varför svensk kristenhet lägger ner så mycket energi på en ensidig betoning av kärnfamiljens välsignelse.” Och här menar NOD-författarna att jag feltolkar dem. De skriver kärnfamilj, inte äktenskap. Rent språkligt är det riktigt. Men kampanjer för kärnfamiljen känner jag inte till. Senaste fem årens debatter har ju helt och hållet handlat om äktenskapet. Så min enda rimliga tolkning är att de åsyftar ett aktivt försvar för det traditionella kristna äktenskapet. Om de åsyftar något annat, så behöver de förklara vad de åsyftar. Och återigen – uttryck om relativisering av biologiska familjen är ytterst tveksamt, inte minst i dagens svenska kultur där den biologiska familjen är extremt relativiserad redan. Vi behöver väl inga teologer som lägger ytterligare ved på den brasan.

8. Min slutsats är att vi har inte kommit någon vart i denna diskussion. Det enda medgivande jag hör från NOD är att man inte håller med Rubenson, men det är enligt min mening ett mycket svagt erkännande, uppenbarligen sympatiserar man med Rubensons huvudtankar. Annars hade det ju funnits massor av skribenter att välja ibland som skulle kunna skriva fantastiskt om Gud och äktenskapet.

9. Min Hegelianska syntesslutsats blir; jag måste börja skriva på en ny version av min 30 år gamla bok ”Ungdomar och kärleksproblem”. Klargörande och vägledning ur biblisk-kristen-evangelikal synvinkel när det gäller sex, kärlek och samlevnad tycks vara stor. Tystnaden från våra teologer verkar vara alltför omfattande.

10. Det har varit många kommentarer på bloggen, men kommentatorerna har kommenterat varandra. Vill dock kommentera EFK-pastorn Peter Molls omdöme, han kallar det jag skriver för rejält övertramp, och att ett visst mått av sans och reflektion vore på plats. Tackar. I rent halvsurt självförsvar kan jag dock konstatera att hans bedömningar och hans likasinnade som det säkert finns en hel del av inom EFK, skiljer sig ganska drastiskt från de omdömen jag möter långt utanför kyrkan. Är man anlitad som konsult och rådgivare åt ett antal världsledande och Europaledande företag på grund av stor uppskattning av min sans, reflektion och analysförmåga och sedan möter detta nedlåtande omdöme i den inskränkta och snäva frikyrkoankdammen. Tack och godnatt. Nu går jag och lägger mig.

 

�