Jag vill bara påpeka för mina bloggläsare att jag idag publicerar en helsidesartikel i kristna tidningen Hemmets Vän om att vi kristna bör engagera oss i miljöfrågorna, med särskild referens till klimatfrågan. Det märkliga är dock att alla som skäller på mig när jag säger något om en kristen syn när det gäller äktenskap och samlevnad, de har aldrig några invändningar när jag säger något om miljöfrågorna. Trots att äktenskap är så väldigt väl förankrade frågor i både Bibeln och kyrkohistorien. Miljöfrågorna är ju helt nya utmaningar, där den kristna etiska analysen bygger mer på referenser till Bibeln och kristet tänkande i allmänhet. Att säga något om miljö är politiskt korrekt och ytterst opportunt, medan säga något klassiskt kristet om äktenskap är icke politiskt korrekt, icke tidsanpassat och icke opportunt. Hoppas att det inte är detta som driver de som har synpunkter på det jag skriver.

Jag vill också släppa en stor nyhet, ikväll kommer min svärmor på besök och ska stanna några dagar, så jag måste få minst något dygn på mig för att svara på NOD-redaktionens inlägg som publicerades här på bloggen tidigare i dag. Spontant är jag inte alls tillfreds med deras svar, men jag behöver lusläsa inlägget och läsa om NOD igen för att sedan återkomma med en ganska utförlig kommentar.

Sedan sörjer jag djupt över att småkronorna förlorade VM-finalen. Snyft, snyft.

Stefan!

Roligt att du läser och kommenterar NOD.  I din blogg skriver du inledningsvis om könsneutrala äktenskap och säger dig ha tittat på vad diverse teologer har att säga om äktenskapet. En bok från Svenska kyrkan avfärdas raskt som svårläst och irrelevant innan du lägger allt ditt krut på senaste numret av tidskriften NOD som handlar om synen på familjen (nr 4/2008). Vi tycker nog att du kunde ägnat mer utrymme åt vad som faktiskt står i tidningen än det som inte står. Det hade också känts bättre om du inte hade varit så snabb att tillskriva oss åsikter och intentioner vi inte har. Ditt långa inlägg misstänkliggör både enskilda skribenter och redaktionen. En välvillig tolkning för över detta på kontot ”den frejdige debattören Swärd”.

 

Det är omöjligt att besvara alla dina frågor. Vi hoppas att så många som möjligt läser numret och gör en egen värdering av synpunkterna. Här vill vi kommentera ditt inlägg enligt de numrerade punkter som du själv har.

 

1. Du utgår från en formulering i vår ledare om svensk kristenhet och behovet att reflektera över ”en ensidig betoning av kärnfamiljens välsignelse” Sedan skriver du: ”Att värna om äktenskapet enligt NOD tycks vara samma sak som att värna om en sluten kärnfamilj”. Kopplingen mellan ”äktenskap” och ”sluten kärnfamilj” gör du själv, inte redaktionen. Du får det att låta som om vi menar att ett värnande av äktenskapet är ett värnande om innestängda och slutna kärnfamiljer! Syftet med numret är att vidga diskussionen om vad det vill säga att vara familj idag. Såväl i samhälle som kyrka fungerar familjer idag ofta som slutna enheter vilket är ett problem inte minst i mötet med människor som lever utifrån andra villkor. Stabila äktenskap är en tillgång för både samhälle och kyrka anser vi, liksom du. Ändå tycker du dig uppfatta att vi ger ”slängar” åt äktenskapet. Två inslag handlar om äktenskap. Det ena är en debatt mellan Samuel Rubenson och Tuve Skånberg som vi kommenterar nedan. Det andra är ett starkt uppmuntrande och uppfordrandet brev till personer som är på väg att gifta sig, författat av Lars-Göran Sundberg som skrivit en avhandling om äktenskapet och även är EFK-pastor! Varför nämns inte detta bidrag i numret?

 

Uttrycket ”ensidig betoning” i ledaren har sin bakgrund i att folk utanför våra sammanhang idag knappast möter några andra budskap från kyrkan i det offentliga rummet än de som handlar om ”kärnfamiljens välsignelse”. Vår önskan var att något litet bredda samtalet. Men detta verkar inte falla i god jord.

 

2. Dina kommentarer kring Roland Spjuths artikel handlar egentligen om att texten borde ha sagt mycket mer. Men det finns, som vi alla vet, gränser för vad man kan trycka in i en text i en tidskrift. Spjuth menar att församlingarna ska vara mer gemenskapsorienterade och att familjerna ska vara mer inkluderande. Men han gör det inte genom att ”problematisera försvaret för äktenskapet”, som du skriver. Spjuth problematiserar bara den moderna borgerliga kärnfamiljen. Du blandar ihop två frågor och verkar inte riktigt se skillnaden mellan dem, vilket i sig är en tankeväckande reaktion. Formuleringarna om artikeln verkar vara frukten av ”dålig läsning”. Du saknar saker som Spjuth bokstavligen skriver i sin artikel (”många nya experiment behöver stabila äktenskap”, vikten av livslånga relationer och att äktenskap ska spegla Guds trofasta kärlek, etc). Folk som bara läser din blogg kan verkligen börja tro att Spjuth (och redaktionen) tycker att ”sambo” är OK. Vi förespråkar inte sambo-förhållanden (vare sig bland äldre eller yngre kristna). Spjuths artikel kritiserar de strömningar i samtiden som ligger bakom argumentationen för samboskap, inte minst synen på sex som en privatsak och vår tids avgudadyrkan av sex och (den romantiska) kärleksrelationen.

 

Antydningar att vi skulle vara förespråkare för könsneutrala äktenskap gör oss lite ledsna och vi kan omöjligt förstå dina grunder. Väsentliga delar av Spjuts artikel har tidigare varit publicerade i boken ”Den hemlösa sexualiteten” (Libris, 2001). Den försöker att ge en välgrundad teologisk och praktisk vägledning för kyrkan i mötet med en av vår tids stora frågor, d v s homosexualiteten. Boken har bland annat varit underlag för studiedagar för medarbetare i Evangeliska frikyrkan. I samma bok medverkar för övrigt också en av NOD-redaktionens medlemmar. Varför bortser du från allt detta?

 

3. Samuel Rubensons artikel med rubriken “Äktenskapet – inte förordnat av Gud” är en förkortad version av en text som tidigare varit publicerad i tidskriften Pilgrim (nr 2/2008). NOD har inte sett några offentliga reaktioner på denna utmanande artikel i Pilgrim. Syftet med att inkludera den i numret var att inbjuda till debatt. Därför bad vi Tuve Skånberg att skriva en replik. Du skriver: ”…med tanke på det utrymme som Rubenson får, och till och med får replikera på Tuve Skånberg i samma tidning, så får man anta att han företräder NOD-redaktionens syn.” Längden på Rubenson artikel och hans möjlighet till replik säger inget om NOD-redaktionens syn, vilket du insinuerar! Rubenson artikel var mycket lång och vi försökte korta ned den så mycket möjligt. Vi hade ursprungligen tänkt ge Skånberg chans till ytterligare reaktioner på Rubensons replik, men utrymmet var begränsat. Efter samråd med de båda skribenterna enades vi dessutom om att följa sedvanlig praxis, d v s att den som ifrågasätts får möjlighet till förtydligande.

 

4. Rubensons formuleringar om att Paulus ord om äktenskapet, med dina uttryck, är tidsanpassade och inte auktoritativa idag uttrycker Rubensons egna uppfattningar. I NOD medverkar nu och då skribenter som inte fullt ut delar redaktionens synsätt i olika frågor. Vår bibelsyn beskrivs i Örebro Missionsskolas grunddokument, i en nyligen publicerad text av Mikael Tellbe och Lennart Boström i en minnesbok i samband med 100-års jubileét och på hemsidan för tidskriften NOD under rubriken ”vad är NOD?” Vår huvudman har inte hittills haft anledning att ifrågasätta dessa skrivningar eftersom samsynen är mycket stor.

 

5. Vad gäller oklarheter i Rubensons artikel hoppas vi att du kan reda ut dessa med skribenten själv.

 

6. Vi håller med om att den livslånga, trogna äktenskapsrelationen, inklusive sexualiteten, är ett bibliskt mönster. När du menar att vi nästan antyder att detta dyker upp först på 1700-talet så går du långt utanför innehållet i artiklarna! Nej, vi bör inte, som du skriver ”missmodigt anpassa oss efter samhällsförändringarna”. Texterna i numret är både bibliskt förankrade och medvetna om de samhällsförändringar som påverkat och påverkar oss nu. Till detta hör insikter om att vissa sätt att se på kärnfamiljen verkligen är av sent datum och inte självklart utgår från bibliska mönster. NOD-redaktionen anser också att initiativ som kristna familjerådgivningar, “Levande familjer” och liknande, är ytterst angelägna verksamheter i en tid där många familjer splittras. Du efterlyser ”full tydlighet”. Men hur många markeringar är möjliga innan ett enstaka nummer av en tidskrift fullständigt havererar under sin egen tyngd?

 

7. Du menar att intervjun med Karin Cedersjö inte är tillräckligt klar vad gäller samlevnadsformer. När hon talar om ”öppningar …för andra sätt att leva” så avses celibat, boendegemenskaper, kommuniteter, kollektiv och öppna och utåtriktade kärnfamiljer. Det är detta som intervjun handlar om och återkommer till. Men du läser den med misstänksamhetens glasögon, som att den underförstått också inkluderar andra samlevnadsformer!

 

8. Du skriver: ”Det finns väldigt mycket mer att säga och fråga…”. Vi kan bara hålla med.

 

9. På denna punkt går du in på en rad följdfrågor som anges i rask takt. I skrivande stund har vi inte möjlighet att seriöst behandla dessa. Men vi hoppas verkligen att du har tillräckligt mycket god vilja för att inte identifiera NOD med ”vaga dimridåer” även på dessa punkter.

 

NOD-redaktionen

 

PS: Den som vill få egna intryck av vad detta nummer av NOD handlar om kan beställa  ett exemplar på tel 019-30 77 50 eller per mail: kerstin.collin@orebromissionsskola.se

 

 

Hej alla glada debattörer. Tack för alla engagerade inlägg och att du tar dig tid för att både skriva och följa debatten här på bloggen. Jag hör ju till dem som uppskattar rejält mothugg, därför att då kan ens egen ståndpunkt både nyanseras och utmejslas ännu tydligare.

Debatten kommer att gå vidare. Väntar närmast på ett svar på NOD-redaktionen, som kan dyka upp under dagen, ikväll, eller varje fall senast i morgon – hoppas jag på. Kommer att lägga in det som ett gästblogginlägg så att alla lätt kan ta del av det.

Det är dock bara en liten detalj i debatten jag vill kommentera. Det är detta ständiga påhopp mot oss som skulle kunna klassas som konservativa evangelikaler (jag klassar mig själv på detta i sätt i äktenskapsfrågan), vi visar för mycket intresse för underlivsfrågor. Jag skulle vilja starkt ifrågasätta denna tes. Jag är född i slutet av 1954 i ett baptistkapell. Och har levt i den frikyrkliga miljön sedan dess. Har hittills aldrig hört en enda predikan om homosexualitet, har inte heller hållit någon själv (jag har hållit minst 4000 predikningar under mitt liv). Har nästan aldrig hört bra predikningar om hur man ska hantera sin sexualitet före äktenskapet, och jag tycker att det väldigt sällan är bra predikningar om äktenskapliga samlivet (har väl några gånger bidragit själv med ganska bra predikningar på detta område). Med tanke på att dessa frågor är mycket viktiga för en vanlig människas liv tycker jag att det hanteras för sparsamt i våra led. Ändå får vi ständigt höra att vi sysslar för mycket med underlivsfrågor. Det var ju bland annat Niklas Piensohos berömda uttalande i Dagen-intervjun för 8-9 månader sedan. Jag tycker inte alls att påståendet stämmer eller att det kan verifieras. Detta är endast ett skällsord mot konservativa evangelikaler och ingenting annat.

Jag var med i SMU en period på sjuttiotalet och redan då användes detta skällsord för att nedvärdera och svartmåla evangelikaler som ville stå upp för en klassisk kristen hållning när det gäller sex och samlevnad. Så jag känner igen tongångarna mycket väl. Och jag har under ganska många år följt utvecklingen hos kristna rörelser som liberaliseras i denna typ av frågor, man kan globalt följa ett mönster för hur det långsiktigt går för sådana kyrkor – d.v.s rakt utför (fast det beror naturligtvis på fler faktorer än intställningen i samlevnadsfrågor).

Däremot har vi ju personer med viss kristen anknytning som utan tvivel kan klassas som sexliberaler, jag tänker bland annat på Jonas Gardell. Lyssnade på honom på ett kort inslag av ”stjärnorna på slottet” för någon vecka sedan. Jag hörde honom använda ordet ”knulla” jag tror det var i varje fall 12 gånger inom loppet av tre minuter. Skällsordet att vara underlivsfixerad borde mer riktas mot personer som Gardell än mot konservativa evangelikaler.

Varför kallas inte Jonas Gardell för underlivsfixerad? Varför ska vi som vill försvara äktenskapet ständigt kallas för underlivsfixerade? Kan någon förklara det för mig?

Oj då, det här tog visst skruv ordentligt. Jag har aldrig haft så många läsare på denna blogg som idag. Skulle också vilja uppmana debattörerna att själva läsa tidskriften NOD innan man gör för självklara ställningstaganden. Så vitt jag vet kan man inte hitta texterna på internet, men NOD ska man kunna få tag i genom att ringa Evangeliska Frikyrkan, Örebro missionsskola och jag antar att LibrisMedia har den också.

Frågan om äktenskapet är het. Samhället har på gång att göra äktenskapet könsneutralt. I lagstiftningsprocessen har statsmakten vänt sig till oss i kyrkorna för att få höra vår uppfattning. Det är naturligt eftersom vi utövar vigselrätten. Samtliga kyrkor och samtliga fyra kyrkofamiljer i Sveriges Kristna Råd har avvisat det könsneutrala äktenskapet.

Nu har jag tittat på vad diverse teologer har att säga om äktenskapet. Frågan handlar ju både om samhällets lagstiftning men också hur vi ska leva som kristna och Jesu efterföljare idag.

Inom Svenska Kyrkan har man gett ut ”Uppdrag samliv – om äktenskap och samlevnad”. Det är ett antal teologer som diskuterar olika aspekter av äktenskapsbegreppet. Jag bryr mig inte ens om att rescensera boken. Teologerna skriver svårförståeligt, krånglar till de mest enkla saker, och ger ingen vägledning till dem som vill leva som kristna idag. Tycker boken känns ganska irrelevant även om det finns enstaka detaljer som känns intressanta, inte minst Samuel Rubensons kyrkohistoriska översikt. Det jag konstaterar är att den abstrakta teologiska debatten är en helt annan sorts kristendom än den som jag vill leva. För mig handlar kristet liv om att aktivt söka Guds vilja genom att studera Bibeln och få vägledning genom erfarna kristna för hur jag ska leva som lärjunge i mitt vardagliga liv. Det tycks inte vara frågeställningen för teologerna.

Sedan har jag också granskat tidskriften NODs senaste nummer som också handlar om äktenskapet. Den innehåller en rad intressanta reflektioner. Det är utmärkt att man lyfter fram frågan om celibat och att utvidga kärnfamiljen. Det är spår som är mycket välförankrade i både Nya Testamentet och kyrkohistorien. Och försummade frågor när vi diskuterar familjeliv och äktenskap idag. Jag har måttliga erfarenheter av att leva i celibat, endast fram till 21 års ålder, men har ganska många års erfarenhet av kollektivt boende och att leva i en utvidgad kärnfamilj. Bra tongångar om detta i NOD.

 Men jag ställer mig också ganska frågande till ett antal påståenden i tidskriften, framförallt antydningar till att relativisera den kristna äktenskapssynen. Och framförallt undrar jag över vad man inte säger. Sammanfattar mina synpunkter i korta frågor och kommentarer.

1. Undrar över formuleringen i ledaren: ”kan vi behöva reflektera kring varför svensk kristenhet lägger ner så mycket energi på en ensidig betoning av kärnfamiljens välsignelse”.  Vad menas? Att värna om äktenskapet enligt NOD tycks vara samma sak som att värna om en sluten kärnfamilj. Vem har påstått det? Förutsätter inte en öppen och utvidgad familj att det finns ett stabilt äktenskap i grunden? Jag tycker att vi lägger för lite krut på att värna om familj och äktenskap. Erfarenheten visar att församlingar som jobbar med bra äktenskapsrådgivning och undervisning får färre skilsmässor. Eller är det kampanjen Bevara äktenskapet man vill ge en släng åt. Men att mycket energi skulle läggas på detta har jag svårt att förstå, det är några få personer som har sysslat med detta, med Sten Gunnar Hedin och biskop Arborelius som spjutspetsar. Och varför skulle det vara fel av kristna att värna om stabila äktenskap i samhället? Om man värnar om äktenskapet, hur kan NOD mena att man värnar om innestängda och slutna kärnfamiljer? Varför ge slängar åt äktenskap om man vill lyfta fram celibat och att kärnfamiljerna ska vara mera inneslutande, jag förstår inte motsättningen.

2. Roland Spjuth har skrivit den inledande huvudartikeln. Och huvudspåret är att värna om den öppna familjen och se församlingen som en familjegemenskap. Det är naturligtvis helt riktigt. Om Spjuth menar att församlingarna ska vara mer gemenskapsorienterade och att familjerna ska vara mer inkluderande – det kan man väl säga utan att problematisera försvaret för äktenskapet. Finns det någon motsats mellan att försvara det kristna äktenskapet och att församlingen är en öppen gemenskap med hushållsgemenskaper som en grundval? I en tid med olika ideal och samlevandsformer – är det då inte kyrkans uppgift att försvara den kristna livsstilen och inte anpassa sig efter samhällstrenden. Tycker att Spjuth relativiserar på ett olyckligt sätt när han skriver ”en kristen respons på denna situation inte främst handlar om att försvara den tid som varit” och ”har inte kyrkans sätt att se på familjen varit allför anpassat till den moderna världens ideal”. Och jag förundras över att Spjuth inte kan säga ett ord kring det som är de stora frågorna kring förändrad samlevnad, och som nu kryper in i även evangelikala församlingarna och pingstförsamlingarna. Kan man leva som lärjunge till Jesus idag och leva i ett samboförhållande? Kan man leva som lärjunge till Jesus idag och leva i ett homosexuellt förhållande? Hur ska vi idag tillämpa Jesu radikala undervisning om skilsmässa och mycket strikta sexualetik i bergspredikan, det tycker jag att våra teologer skulle ge vägledning i. Det är ju de brännande frågorna när man talar om olika samlevnadsformer. Spjuth säger inget om detta. Det enda han säger är att vi inte ska försvara den tid som har varit och att det är viktigt med en utvidgad familjegemenskap i församlingen. Det ger ingen vägledning för dagens lärjungar. Det är problemet med Spjuths artikel. Spjuths kritiska granskning av dagens konsumtionsinriktade samhälle är naturligtvis helt riktig men saknar ändå den konkreta vägledningen i de jordnära frågorna om hur vi ska leva som kristna idag.

3. Sedan har vi Samuel Rubensons artikel med rubriken ”Äktenskapet- inte förordnat av Gud”. Och det tycks vara Rubensons huvudtes. Och med tanke på det utrymme som Rubenson får, och till och med får replikera på Tuve Skånberg i samma tidning, så får man anta att han företräder NOD-redaktionens syn. Jag tycker att detta är ett mycket olyckligt sätt att formulera sig på. I en tid när äktenskapet ifrågasätts och attackeras så ger man ju legitimitet åt detta när man i princip säger att äktenskapet är en mänsklig uppfinning. Underförstått tolkar icke-teologen det som att det nog inte är så viktigt att gifta sig, Gud har ju ändå inte instiftat äktenskapet. Och har Gud någon uppfattning om jag lever sambo eller skiljer mig, det blir ju den tillämpade konklusionen av Rubensons tes. Rubenson relativiserar också utifrån både Bibelordet och kyrkohistorien. Jag begriper det inte. Visst har det förekommit olika syn på äktenskapet i kyrkans histora när det gäller yttre inramningen, bland annat hade vi ”baptistäktenskap” på 1850- och 60-talet som var äktenskap inför Gud i baptistförsamlingen som inte var juridiskt giltiga. Men jag menar att den kristna kyrkan och Nya Testamentet ger en helt tydlig vägledning i grundfrågorna. Samlevnaden mellan en man och en kvinna regleras i ett äktenskap, och sexualiteten hör till äktenskapet. Grundprincipen är att äktenskapet är troget och livslångt. Bibeln använder orden gift, man och hustru, äktenskap, bröllop m.m. för att markera en tydlig skillnad mellan att vara gift och ogift m.m. Och visst finns Gud med i bilden, oavsett om man definierar det utifrån skapelseordning eller sakrament. Rubensons tolkning av NT-texterna är för mig som icke-teolog totalt obegripligt.

4. Rubenson relativiserar både kyrkohistorien och de bibliska texterna, han lyfter fram skillnader och nyanser utan att visa att det finns en gemensam röd tråd i kyrkans hela historia. Hans sätt att hantera Bibeln tycker jag kan klassas som liberalteologiskt, det Jesus och Paulus sade om äktenskapet ska uppfattas som tidsanpassade utspel i dåtida situationer och är inte auktoritativ vägledning för Jesu lärjungar idag. ????? Tycker att det är synnerligen märkligt att en tidskrift med en tydligt evangelikal huvudman kan ge ett sådant utrymme åt en sådan Bibelsyn. Tar för givet att NOD-redaktionen klargör sin inställning i nästa nummer.

5. Dessutom är Rubenson ganska krånglig och delvis obegriplig. Hans resonemang om äktenskapet som sakrament går över min fattningsförmåga. Katolska katekesen visar väl tydligt att äktenskapet har sina rötter hos Gud. Så här skriver Rubenson: ”Vi behöver en syn där vi å ena sidan accepterar att äkenskapet inte är gudomligt förordnat och inrättat, å andra sidan ger hjälp och stöd till dem som vill helga sitt äktenskap och i det gestalta sin tro.” ???? För mig är resonemanget obegripligt.

6. Problemet med att relativisera äktenskapsbegreppet och att inte problematisera samhällsförändringen, är att man ger legitimitet åt att även kristna kan leva på andra sätt än i den tradionella äktenskapsmodell som har präglat kyrkan i 2000 år. Det var faktiskt inte på 1700-talet man började leva i trogna, livslånga äktenskap mellan en man och en kvinna (som nästan antyds i NOD-texterna), och där sexualiteten hörde till äktenskapet. Finns det någon antydan i NT till någon annan modell? Här har vi kristna en visionär och profetisk uppgift att stå upp för det vi tror är sant och rätt, och inte missmodigt anpassa oss efter samhällsförändringarna. Vi är kallade att vara ljuset och staden på berget. Och faktum är att de flesta vanliga människor vill leva i trogna och långvariga förhållanden. Här har vi som kristna en viktig uppgift att aktivt hjälpa till med detta. Tycker att bland de bästa kristna verksamheterna är initiativ som kristna familjerådgivningar, ”Levande familjer” och liknande, där vi kan hjälpa till med att stärka familj och äktenskap. Det är en ytterst angelägen social funktion. Eller vad tycker NOD-redaktionen? Det framgår i varje fall inte med full tydlighet av detta nummer.

 7. Intervjun med Karin Cedersjö ger inte heller mycket bidrag till att bringa klarhet. Hon lyfter också fram betydelsen av den utvidgade kärnfamiljen. Och det är helt sant och riktigt, under förutsättning att man samtidigt säger att äktenskapet är mellan man och kvinna. Det är den enda kristna samlevnadsformen. Men även Karin sprider dimridåer med att tala om olika samlevandsformer. Kärnfamiljen är inte enda samlevnadsformen men det finns öppningar också för andra sätt att leva menar Cedersjö. Vad menas? När man i vanligt svenskt språkbruk talar om olika samlevnadsformer, brukar man tala om sambo och könsneutrala partnerskap som alternativ till heterosexuellt äktenskap. Här är Karin onödigt otydlig. Hon talar om teologiska grunden för all samlevnad oavsett form. Vad menas? Kan samlevnaden ha olika former förutom heterosexullea äktenskapet (och naturligtvis inkluderande storfamilj och celibat)? Jag tycker inte mig märka att Jesus talade om olika samlevnadsmodeller när han förmedlade bergspredikan. Karin säger vidare ”kärnfamiljen inte är en självklarhet, utan att det också finns öppningar för andra sätt att leva” Vad menas? Helt OK om hon menar att leva i celibat, och att ett gift par öppnar sitt hem och låter fler personer bo där. Men dagens debatt i kyrka och samhälle handlar ju inte om detta, utan den handlar om homosexuella förhållanden, föräktenskapliga förhållanden, och dörren vidgas nu mot gruppäktenskap av olika former. Här måste vi som kristna ledare och teologer ge tydlig vägledning. Annars förvirrar vi fullständigt. Inte minst människor som kommer till tro på Kristus, behöver den tydliga vägledningen och undervisningen i efterföljelsen av Jesus.

8. Det finns väldigt mycket mer att säga och fråga, men på en blogg kan man inte skriva så långt. Ovan är bara exempel på frågor jag ställer.

9. Istället för alla dessa vaga dimridåer skulle det vara intressant att teologerna kan klara besked i följande frågor:

a. Ett av tio budorden handlar om att inte begå äktenskapsbrott. Jesus tar upp det i bergspredikan och skärper budordet, det handlar inte bara om fysisk handling utan att med begärelse se på någon annan. Och skärper också hållningen till skilsmässan. Det skulle vara intressant att få vägledning i hur vi praktiskt kan leva ut detta idag som kristna. Och det vore intressant att få veta av teologerna hur Gud kan ge detta budord, om inte äktenskapet ändå på något sätt är instiftat eller i varje fall sanktionerat av Gud? Eller är kanske budorden också en tidsbunden och situationsanpassad text? Ja – varför inte hela Bibeln? (nu börjar jag driva med liberalteologin, men jag hoppas läsaren har någon humor)

b. Utifrån Pauli undervisning i 1 Kor. 7, hur kan man på något sätt försvara att utomäktenskaplig sex är enligt Guds vilja?

c. Även om det inte finns exakta instiftelseord om äktenskapet i NT liknande nattvard borde man väl utifrån de texter vi har i NT hävda att Gud ligger bakom, finns med, och aktivt välsignar äktenskapet mellan man och kvinna. Visst är det så att om man hävdar motsatsen, så relativiserar man betydelsen av äktenskapet och att kristna gifter sig, man ger öppningar åt andra samlevnadsformer (enligt ordets vanliga användning i svensk samhällsdebatt). Och det är väl inte detta NOD-redaktionen vill göra. Det måste jag ta för givet.

d. Man kan undra vad vissa teologer tycker om Bibelordet i Heb. 13:4: ”Äktenskapet skall hållas i ära bland alla och den äkta sängen bevaras obefläckad. Ty otuktiga och äktenskapsbrytare skall Gud döma.”

 

�

I natt ska jag titta på junior-kronornas VM-final mot Kanada. Eftersom jag har varit hockeyförälder ett antal år så är jag lite extra intresserad av junior-ishockey. Det blir spännande.

Sedan sitter jag och läser vad diverse teologer har skrivit om äktenskapet, både i tidskriften NOD och en bok som getts ut av Verbum. Kommer att skriva något här på bloggen så snabbt jag hinner, inom 1-2 dagar. Vissa teologer är verkligen mästare på att uttrycka sig krångligt och obegripligt, och konsekvent undvika känsliga frågor, och dessutom vara totalt irrelevanta för allt normalt kristet församlingsliv. Jag återkommer.

En ny tragisk konflikt har blossat upp mellan Israel och palestinierna. Tidningen Dagen skriver på sin hemsida idag om gudstjänst i Missionskyrkan i Uppsala efter demonstration mot våldet. Dagen har också tagit upp om den kritik Svenska Kyrkan idag riktar mot att Israel trappar upp våldet.

Vi kristna har svårigheter att hantera konflikterna som gäller Israel. Antingen hamnar vi i diket att tänka strikt gammaltestamentligt. Vi läser om krigen i Gamla Testamentet om hur Gud stred för Israel mot de förskräckliga grannfolken som var fiender. Och tänker oss att samma modell gäller fortfarande. Men vi lever i nya förbundet, i Guds rike. Nu handlar det om evangeliet. Sedan tror jag att Gud har en särskilt kallelse för judarna enligt Romarbrevet kapitel 9 och 11. Men det handlar om nåden och evangeliet, inte att återgå till Gamla Testamentets krigsromantik.

En annan variant är att kristna sätter en kristen standard på Israel. De ska i princip följa bergspredikan, de ska förlåta sina fiender, de ska inte vedergälla, eller försvara sig. Det låter fromt, men det finns ett grundläggande fel, Israel är inget kristet land. Hur kan man förvänta sig att det ska leva efter Bergspredikan? LIka lite som Sverige eller USA eller Norge kan förväntas leva efter Bergspredikan.

Israel är ett vanligt land och demokratiskt samhälle som följer samma principer om självförsvar som gäller i alla västländer.

Det finns en enkel lösning för palestinierna att få bort Israels trupper, att sluta skicka raketer mot Israel. Får Israel ett sådant löfte drar de sig tillbaka direkt. Sedan Israel lämnade Gaza med sina trupper för tre år sedan har palestinierna avfyrat tusentals raketer och bomber mot Israel. Bara under perioden 19-27 december avfyrades 300 raketer. Israels stora nåd är att dessa raketer och bomber har träffat så illa så ytterst få israeler har dött.

Men vilket land i västvärlden skulle acceptera dagliga raketattacker utan att göra någonting. USA:s nye president Obama uttryckte sig i de termerna när han besökte Israel för ett tag sedan. De som kritiserar Israel måste ställa sig frågan om något västland skulle acceptera daglig beskjutning över gränsen från ett grannland utan att ingripa militärt. Skulle Sverige avstå från att agera militärt om vi hamnade i en sådan situation? Jag tycker nog att västvärldens Israelkritik blir ganska hycklande. Sverige spenderar många miljarder varje år på sitt militära försvar trots att vi inte har blivit attackerade militärt sedan 1810-talet. Israel får känna av det varje dag.

När USA blev angripna vid ett tillfälle vid terroristangreppet mot New Yorks skyskrapor 2001, såg hela västvärlden det som självklart att USA skulle få försvara sig och gå till militärt motangrepp, i första hand mot Afganistan. Då hade USA världens stöd, även från arabvärlden. Gäller helt andra regler för Israel?

Sedan kan man tvivla på att det militära försvaret hjälper. Men Israels kritiker borde ändå besvara frågan, hur skulle Israel få stopp på Hamas dagliga raketangrepp?

Och som kristen vill jag följa Jesu undervisning i bergspredikan och icke-våldets etik. Men när vi bedömer strider mellan nationer som inte är kristna, behöver man ha en realistisk analys. Jag tror att lösningen till att få stopp på detta krig och detta våld ligger hos Hamas. Börja samarbeta med Israel, inte minst ekonomiskt, istället för att skicka raketer. Jag är övertygad om att Israel skulle nappa på ett sådant erbjudande.

I somras fick jag beskedet om att Krister Holmström hade blivit sjuk. Jag har känt honom sedan mitten av åttiotalet. Jag blev då vid flera tillfällen inbjuden av honom för att hålla föredrag i den kristna studentförening i Uppsala som han var engagerad i under en period av åttiotalet. Sedan har jag läst Trons Värld, jag tror varje nummer sedan den började ges ut 1988. Minns också att han och hustrun Astrid besökte vår pionjärförsamling i Brandbergen södra Stockholm någon gång kring 1986. Jag har uppskattat Kristers genomtänkta, och bibliskt välförankrade ledare och hans inträngande journalistik.

Jag visste inte att Krister var så nära slutet. Tänkte faktiskt tanken igår att ringa honom, men det blev inte av. Idag läser jag på tidningen Dagens hemsida att han har avlidit.

Krister och Trons Värld försökte i tidningen spegla förnyelseströmningar i svensk kristenhet. Det var ingen enkel uppgift. Först handlade det väldigt mycket om Livets Ord. Sedan satte Vineyard igång, och det blev mycket Vineyard under åren 1992-95. Sedan kom Karisma igång och det blev en hel del Karisma, förutom många andra kristna initiativ både innanför och utanför de etablerade kyrkorna. Man har också undrat ibland över kristna satsningar som fått stort utrymme i Trons Värld men som ganska snabbt försvunnit eller visat sig vara luftslott eller helt fel. Det är inte enkelt att granska och bevaka kristna förnyelserörelser. Ibland drar man nitlotter, ibland missar man guldkorn som finns mitt bland smuts och damm.

Krister var outtröttlig i sitt arbete med att driva tidningen. Det var ett kall och en livsuppgift. Och för mig känns det också naturligt att tidningen läggs ner när Krister är borta.

Vem eller vilka tar tag i stafettpinnen efter Krister Holmström? Tyvärr fick han lämna ifrån sig den alldeles för tidigt.

Eftersom Krister under senaste åren också har varit pastor i EFK-församlingen Korskyrkan i Uppsala, så känner man sig extra berörd, en kollega och medarbetare som för tidigt får lämna sin uppgift. Jag ber till Herren att någon annan kan ta vid efter honom i församlingen.

Jag försöker använda nyårshelgen för utvärderingar och omprövningar. Allt kan jag inte skriva om på en blogg även om jag eftersträvar att vara personlig. Men vissa delar kan vara av allmänt intresse.

Ett av mina nyårslöften handlar om att förnya min personliga dagliga tid med Gud. Man fastnar lätt i att vara så upptagen med att tjäna Gud så att man försummar den personliga dagliga relationen med Herren. Och där behöver jag ta nya tag. Kommer bland annat att använda Psaltaren som en daglig bönbok. Luther tyckte att det var bästa bönboken, man behöver inte en massa tillägg. Läste häromdagen i Psaltaren att Herren är förtrolig med dem som fruktar honom. Och just denna förtroliga relation med Herren själv vill jag utveckla. Och det dagliga personliga andaktslivet är bästa botemedlet mot andlig torka, andlig utbrändhet och känsla av trötthet i sitt kristna engagemang. Trots att jag har läst Bibeln varenda dag sedan jag var 16 år (det var några år sedan) så  känner jag nu en ny aptit på att studera Bibeln.

När det gäller oss kristna och för Evangeliska Frikyrkan och våra församlingar upplever jag att det finns några stora utmaningar. Dels handlar det om den förnyade upplevelsen av Guds kraft och Andens gåvor i funktion. Det är så lätt att vara pingstvän eller karismatiker till läpparnas bekännelse. Men en sann pingstvän och en sann karismatisk kristen är den som lever i erfarenheten av Andens gåvor. Och detta behöver kopplas till vårt sociala engagemang. Andens gåvor behövs framförallt när vi möter människor i nöd och i stora behov. Det är ingen lyxvara för övergödda kristna. Och de är inte begränsade till kyrkbyggnader. Att frimodigt be för människor, på jobbet, på stan, hemma, bland grannarna, men även i kyrkan, och se Gud verka i människor liv, till frälsning, helande, befrielse, upprättelse, det är Andens gåvor i funktion.

Den andra delen handlar om det radikala lärjungaskapet och efterföljelsen till Jesus. Det är enkelt och bekämt att vara kristen i Sverige, och det är till och med ganska socialt accepterat. Men Jesus har utmanat oss att radikalt följa honom så att det kostar på, och får dramatiska konsekvenser i våra liv. För mig är hjärtefrågan i detta, att ta med mig Jesus ut på gator och torg, kvällar och nätter, och göra något för tonårsgenerationen. Att konceptet med Ungdomskyrkan Konnekt, och liknande satsningar ska sprida sig som ringar på vattnet. Jag märker de första små tendenserna till det.

Nu är det nyårsafton och jag är totalt ledig idag. Unnade mig en mycket rejäl sovmorgon. Kommer inte att göra något särskilt alls på nyårsafton annat än att umgås med hustrun (men det är i och för sig något särskilt), ett barn finns nog hemma också. Vi kommer att ta tid ikväll för bön, stillhet inför Gud och pröva våra liv inför honom. Nyårsafton är ett bra tillfälle till detta.

För oss som tar livet på allvar och ser det som viktigt att vi lever enligt Guds vilja, för oss är nyårsafton ett bra avstämningstillfälle. Det är ett bra tillfälle att pröva inför Gud om jag gör rätt saker. Är det något jag ska göra mer eller mindre? Är det något jag ska sluta göra? Är det något jag ska börja göra som jag inte har gjort tidigare? Följande frågor är bra att ställa: 1. Hur kan min Gudsrelation utvecklas under kommande år. 2. Hur kan mitt familjeliv utvecklas under kommande år? 3. Ska det vara någon förändring i inriktningen på mitt arbete? 4. Behövs förändringar när det gäller mitt personliga liv? 5. Använder jag min fritid på ett bra sätt?

Dessa frågor behöver naturligtvis också bearbetas med mina nära kristna vänner, och de kristna som har insyn i mitt liv.

Ibland kan denna prövning gälla stora saker i våra liv, ibland gäller det små detaljer. Men detaljerna kan också vara viktiga i längden. Vid nyårsafton för ett år sedan tog jag beslutet att börja blogga. Sedan dröjde det ett tag innan jag kom igång men jag var igång i juni. För två år sedan bestämde jag mig för att utöka min personliga träning och börja på gym, och det har jag gjort nu i två år.