Idag tränade jag på gymmet under förmiddagen under överseende av en personlig tränare. Jag fick godkänt, min målsättning är att klara tre långdistanslopp under nästa sommar, bland annat Stockholm halvmarathon. Om jag ska avlida och komma till himlen, gör jag det hellre i ett maratonlopp än i en TV-fåtölj. Sitter dessutom och skriver på en omfattande rapport på engelska, från FN:s klimatkonferens, men det är en kommersiell produkt, som inte blir allmän läsning.

Ett problem jag har är att jag har en mängd idéer i skallen till att skriva böcker, men jag saknar förmågan att samla ihop mig för ett genomförande. Har en halvskriven bok om den kristna inställningen till ”helvetet” och de eviga straffen, men jag blir aldrig klar. Det är så väldigt mycket enklare att skriva korta tidningsartiklar och blogginlägg. Frågade vid ett tillfälle Ulf Ekman hur han i hela världen klarar av att skriva så många böcker. Men han avsätter tydligen två veckor i koncentrerade skrivarveckor med jämna mellanrum. Det har jag inte klarat av, ännu.

Min första bok kom ut redan 1978 och hette ”ungdomar och kärleksproblem”. Jag var bara i 21-årsåldern när jag skrev boken, och boken var egentligen bara ett nedtecknande av de bibelstudier som jag hade i det kristna kollektiv i Järfälla som jag bodde i då. Jag var nygift när jag skrev boken. Den skapade ramaskri, både i kristenheten, men uppmärksammades även av media. Jag hamnade på första sidan av Expressen och kallades för ”pingströrelsens nye sexrådgivare”.

Jag skrev väldigt rakt på sak om personliga frågor, och i det kristna kollektivet var vi vana vid att tala ganska öppet om personliga saker. Försökte ge vägledning till kristna ungdomar om hur man skulle kunna hitta rätt i valet av äktenskapspartner, hur man förbereder sig för ett äktenskap, och hur man hanterar sin sexuella drift.

Vid den tidpunkten förekom det inte att man bodde sambo i kristna sammanhang, och den allmänna undervisningen och principen var att sex hörde till äktenskapet. Det jag protesterade mot i min bok var att ingen förklarade hur en sådan princip kunde fungera i praktiken och hur man hanterar sin sexualitet före äktenskapet. Det försökte jag förklara i boken, och eftersom jag var 21 år, var jag ju en rejäl expert på frågan.

Även om boken var lite väl rakt på sak, och kanske något fyrkantig i sättet att formulera sig, så står jag fortfarande för bokens grundhållning. Har ett antal år funderat på att skriva en ny version av denna bok. Undrar hur det skulle gå idag?

Påvens tal häromdagen skapade mediastorm i västvärlden. Och det han sade har tolkats godtyckligt, och som kritik mot homosexuella, trots att han inte nämnde om homosexuella i sitt tal.

Hans koppling mellan miljöfrågorna (framförallt berörde han frågan om att bevara regnskogarna) och värnandet om äktenskapet och kyrkans traditionella pro-life inställning håller jag helt och hållet med om. Hans kritik är ju framförallt riktad mot kyrkor och kristna ledare som talar om värnandet om miljöfrågor men inte lyfter fram värnandet om äktenskapet och den klassiska kristna sexualsynen.

Länkar in följande sammanfattning av talet (som jag hämtat hos Joel Halldorfs blogg):

At the same time, Benedict clearly distinguished the church’s approach from secular environmental movements – insisting that concern for tropical rain forests and the church’s traditional pro-life commitments, including sexual morality, are indissolubly linked.

’[The church] must defend not only the earth, water and air as gifts of creation that belong to all,’ he said. It must also defend the human person against its own destruction. What’s needed is something like a ”human ecology,” understood in the right sense. It’s not simply an outdated metaphysics if the church speaks of the nature of the human person as man and woman, and asks that this order of creation be respected.’

’Here it’s a question of faith in creation, in listening to the language of creation, disregard of which would mean self-destruction of the human person and hence destruction of the very work of God,’ the pope said. ’That which is often expressed and understood by the term ‘gender’ in the end amounts to the self-emancipation of the human person from creation and from the Creator. Human beings want to do everything by themselves, and to control exclusively everything that regards them. But in this way, the human person lives against the truth, against the Creator Spirit.’

’Yes, the tropical forests merit our protection, but the human being as a creature merits no less protection – a creature in which a message is written which does not imply a contradiction of our liberty, but the condition for it,’ the pope said.

On that basis, Benedict offered a defense of traditional marriage and Catholic sexual morality.

’Great Scholastic theologians defined marriage, meaning the lifetime bond between a man and a woman, as a sacrament of creation, which the Creator instituted and which Christ – without changing the message of creation – then welcomed into the story of his covenant with humanity,’ the pope said. ’This witness in favor of the Creator Spirit, present in the nature of this bond and in a special way in the nature of the human person, is also part of the proclamation which the church must offer. Starting from this perspective, it’s important to re-read the encyclical Humanae Vitae : the intention of Pope Paul VI was to defend love against treating sexuality as a kind of consumption, the future against the exclusive demands of the present, and the nature of the human being against manipulation.””

Annandag jul blev det shopping. Med hustrun Eva och en dotter Deborah besökte vi bland annat Ströms vid korsningen Kungsgatan/Sveavägen. Man märkte inte av någon lågkonjunktur, proppfullt med folk. Jag köpte en rock, två pyjamaser (jag har tre pyjamaser men de är ganska trasiga, men det är inte så många som märker det), och mjukisbyxor, det var dottern som helt och hållet bestämde vad jag skulle köpa, med hustrun som första remissinstans, så jag hade i princip ingenting att säga till om. Några patriarkaliska strukturer fanns inte på plats, det var snarare matriarkatet som rådde. I kassakön på Ströms mötte jag pingstpastorn Stefan Claar, vice föreståndare i Filadelfia. Så pingst-EFK ekumeniken odlas i klädkonsumtionshysterikön på annandagen.

Försöker få tag på tidigare statsministern Göran Persson för att fråga om han skulle vilja vara med på ett arrangemang kopplat till förintelsedagen. Har inte lyckats än. Är det någon som vet hur man får tag i Göran Persson på annandag jul? Har bett Sten-Gunnar Hedin om hjälp, Persson hör ju till Hedins röda kompisar, men han har inte hört av sig.

Jag och hustrun var på julotta på Seglora kyrka på Skansen. Fullsatt och stämningsfyllt, med marshaller och ljus som guidade vägen till kyrkan i mörkret. Vi sjöng de traditionella julpsalmerna och prästen Per Unsgaard stod för predikan. Ibland är det spännande som ”frikyrkomänniska” att ta del av svenskkyrkliga traditionen. Det är samma Jesus man sjunger och talar om, och det är samma Bibel man läser ur, även om inramningen skiljer sig åt.

Vill passa på att önska alla läsare av min blogg en mycket god jul. Min son Benjamin (han heter också Mikael) hälsar också till alla bloggläsare, han står bredvid mig just nu.

Jag kommer att vara hemma på julafton och umgås med barn, föräldrar, hustrun och några till släktingar. Och jag kommer att se till att Jesus får vara i centrum hemma hos oss. Vi kommer att läsa i Bibeln från julevangeliet, be och kanske sjunga någon klassisk julpsalm. Sedan blir det naturligtvis julklappar, julskinka, Kalle Anka och en del annat. Och förmodligen ett besök i julottan på Skansen.

Noterade att tidningen Dagen skrev något i stil med att jag kommer att börja samarbeta med Zlatan nästa år. Det är som jag alltid har sagt, Dagen är en profetisk spjutspets. Det är helt sanslöst, jag kommer att börja samarbeta med Zlatan, jag tror knappt det är sant. Hoppas han har mitt mobilnummer, han kanske ringer snart. Blev intervjuad av Världen Idag igår, det handlade om arbete ute på stan i samband med Jesusmanifestationen i maj. Har också skrivit en artikel till Hemmets Vän som publiceras i nästa nummer, om mitt specialområde, klimatfrågan, och hur vi som kristna ska se på detta.

Sedan fortsätter man att förundras över hur homosexfixerad västvärldens media är. Rick Warren ska be för Obama, och vad skriver media om, att han är emot könsneutrala äktenskap. Samma sak med påvens utspel häromdagen, som egentligen inte handlade om homosex men lyfte fram familj, äktenskap och kristen sexualsyn – det tolkade media som frontalangrepp på de homosexuella. Nej, nu slutar jag gnälla, det finns så många märkliga saker i denna värld. Låt oss istället tänka på Jesus och hur han kom till denna världen. Jag väntar på att han ska komma tillbaka till denna världen.

Skulle vilja kommentera kommentarerna 43, 44 och 47 till mitt inlägg om Livets Ord, de är skrivna av Ingemar ”Inka” Gustavsson, John Nilsson och JB. Skriver i den tråkiga punktformen för att strukturera resonemanget. För mig är Livets Ord-debatten egentligen ett passerat stadium, jag ser idag Livets ord som mina trossyskon som jag är fullt ut beredd att samarbeta med för evangeliets utbredande, och ser ingen anledning att längre problematisera kring Livets ord (det betyder inte att jag och Ulf Ekman har samma uppfattning i alla frågor), men eftersom frågorna har väckts vill jag ändå försöka säga något. Jag måste tyvärr vara lite omständlig och utveckla resonemanget något.

1. Läste just Missionskyrkans föreståndare Göran Settergrens blogg, där han kommenterade samtalen mellan Livets ord och Uppsala missionskyrka i positiva ordalag. Dan Salomonsson, pingstpastorn i Uppsala predikade nyligen på Livets ord. Jag tror att det inom den etablerade kristenheten finns en trötthet i att driva fortsatta konflikter med Livets Ord, utan en allmän uppfattning är att man vill ha en normal kristen gemenskap, som man har mellan olika samfund och rörelser. I ett läge där Livets ord har visat en positiv vilja till gemenskap med andra kristna, vore det fel att stänga några dörrar. Det är ett normaltillstånd att kristna samarbetar och har goda relationer. Jag förstår inte varför det ska beskrivas som att klia varandras ryggar m.m. Det är sant att jag förde fram kritik mot Livets ord i min Dagenartikel – jag tror det var i slutet av år 2003. Men när jag ser att utvecklingen går i den riktning som jag efterlyste i artikeln, varför ska jag då fortsätta att kritisera?

2. Även John Nilsson erkänner, vad jag förstår av hans kommentar, att teologiskt och läromässigt har Livets ord utvecklats på ett sunt sätt. Håller med. Sedan vet jag att det finns en omfattande debatt om inställningen till katolicismen, är fortfarande för dåligt påläst för att ha någon synpunkt på det.

3. Sedan kommer vi till den känsligaste frågan. De tre skribenterna menar att många människor for illa under en period på Livets ord, speciellt under den senare delen av åttiotalet. Om detta finns det mycket att säga. Jag har haft många samtal under årens lopp med människor i en sådan situation. Jag har dock inte haft sådana samtal under ett antal år, därför att människor har inte hört av sig till mig om detta. Det senaste jag hörde, det var i samband med min Dagenartikel i slutet av 2003. Och de som hörde av sig till mig då, deras referenser handlade om saker som låg längre tillbaka i tiden. För mig som aldrig har varit med i Livets Ord och aldrig har gått på bibelskolan, jag kan bara förlita mig på andrahandsuppgifter när jag ska bedöma denna fråga. Att jag inte har hört något om så kallad ”avhopparproblematik” under ett antal år, vill jag tolka som att dessa problem är lösta.

4. Jag tror att det är viktigt för alla kristna att vara snabba i att förlåta, om vi känner oss illa behandlade eller missförstådda, det inträffar tyvärr alltför ofta i kristna sammanhang. Jag upplevde som ung kristen t.ex. att jag blev ganska illa och oförstående behandlad inom pingströrelsen, under första halvan av åttiotalet, och det var en anledning till varför jag då hamnade utanför pingströrelsen. Men jag har varit noga med att inte utveckla bitterhet eller tala illa om pingströrelsen sedan dess. Men det krävdes en aktiv bearbetning från min sida, och för mig har det varit viktigt att förlåta oavsett vilken reaktion jag skulle få från motparten. Så sent som för 10 år sedan besökte jag pingstpastorn i Tyresö utanför Stockholm och bad om förlåtelse för att jag hade haft en felaktig attityd till Filadelfias utpost i Tyresö. Att jag kände mig illa behandlad berodde nog mycket på oförstånd och ovislighet från motpartens sida, men min egen osäkerhet och brist på erfarenhet spelade också en roll. Men jag har lämnat detta bakom mig. Det jag försöker säga är att detta kan vara ganska allmänmänskliga erfarenheter. En stor del av de människor som lämnar en arbetsplats, gör det med visst mått av bitterhet. Så mänskliga sociala organisationer är inte enkla alla gånger, det gäller även kristna församlingar. Min relation till trosrörelsen har också varit ansträngd under en del år, och den skarpaste kritiken offentligt mötte jag nog från Bror Spetz i Södermalmskyrkan. Jag har dock haft linjen att förlåta och lämna det bakom mig, och känner idag att jag har ingenting ouppklarat gentemot Bror, jag mötte honom bland annat kort tid innan hans bortgång. Jag kan ge exempel på hur jag har blivit rejält illa behandlad av människor i trosrörelsen, i ett tidigare skede, men jag vill inte älta i detta, jag har förlåtit och lämnat det bakom mig. Och min viktigaste uppgift är inte att döma över vad andra gör, utan att själv har en ren och förlåtande attityd.

5. Jag tycker också att det är viktigt att betona att vi har religionsfrihet i Sverige. Det är fullständigt frivilligt att gå med i en kristen församling. Ibland har jag ställt mig frågan hos en del av dem som har varit som mest kritiska mot Livets ord, varför de överhuvud taget gick med i församlingen, om det är så förskräckligt illa som de säger, varför gick de med? Nu hör det till saken att alla de ”avhoppare” som jag har samtalat med under åren är en mycket brokig skara människor, det går inte att generalisera. Men jag tycker att det är positivt att det finns ett stort utbud av församlingar, och att det är ett ansvar man tar när man väljer församling. Om man inte trivs, eller inte gillar en församling, varför inte gå vidare in i ett annat sammanhang där man kan trivas. Varför skapa denna dramatik kring att det inte fungerade med den församling man var med i. Att lämna alla församlingar på grund av dåliga erfarenheter från en församling, det har jag svårt att förstå.

6. Jag tror att det är viktigt att om man känner att man har blivit illa behandlad i det kristna sammanhang man finns i, dels att förlåta och välsigna, och att kunna gå vidare på ett konstruktivt sätt. ”Inka” nämner om Kristen gemenskap i Uppsala, där jag var engagerad ett par år. Han tycker att jag då gjorde fel som inte var tydligt kritisk mot Livets ord, och menar att jag böjde mig för hot. Jag böjde mig inte för några hot. Det var min ärliga övertygelse, vilket det är fortfarande, att en kristen församling och gemenskap kan inte bygga på att man är emot en annan församling. Det blir en negativ grund. Och jag var även då övertygad om att bitterhet och brist på förlåtelse var inte rätt grund att bygga på, den rätta grunden var att välsigna och förlåta våra trossyskon i Uppsala, inklusive Livets ord. Jag har också sett att de människor som fastnade i bitterhet och oförlåtelse, att de också stannade i sin andliga utveckling, och i vissa fall lämnade både Gud och kristna församlingen.

7. Jag har dock några frågor till dessa Livets Ord-kritiker, frågor jag ställer som en som bara har iakttagit detta utifrån. Om hälften av det dessa kritiker har sagt, vore sant, då begriper jag inte varför Livets ord är den församling i Sverige som samlar överlägset flest besökare en vanlig söndagsgudstjänst. Och om det var så  illa som man säger, då har jag svårt att begripa att man överhuvud taget kunde vara med i församlingen någon längre period. Och Livets ord har gått vidare och jobbar med mission och aktivt kristet arbete, medan många av kritikerna har endast blivit gnälliga bänkvärmare med en plats på åskådarläktaren, som visar minimalt kristet engagemang. Om kritikerna hade rätt, borde man ha sett mer positiv respons, för att i varje fall övertyga mig om att man hade rätt. Detta gäller absolut inte alla. Inte minst Christopher Alam, som lämnade Livets Ord redan 1986, har sedan gått vidare i ett väldigt imponerande globalt kristet evangelisationsarbete.

8. Detta innebär inte att jag vill negligera problemen. Jag kan mycket väl tänka mig att människor inte alla gånger behandlades på ett bra sätt (men jag har fortfarande inte fått en bra bild av detta, fått mycket motstridiga versioner av människor som var med), men jag kan inte se det på ett annat sätt än att Livets ord har utvecklats och mognat. Och jag litar på att församlingen och dess ledare klarar ut de saker som kan behöva klaras ut när det gäller relationer. Och jag kanske också vill lägga in vissa socialpsykologiska resonemang kring detta, det var väldigt turbulenta år för Livets ord under andra halvan av åttiotalet, och man var utsatta för en kritikstorm och förföljelse som inte inträffat i modern tid i Sverige. Och samtidigt var det en oerhört snabb expansion. Jag kan mycket väl tänka mig att enskilda människor kunde hamna i kläm i denna situation. Men jag vidhåller igen, vi måste se på detta med perspektiv, vi har många problem som vi brottas med i den svenska kristenheten.

�

Ikväll har jag och hustrun ägnat oss åt att slå in julklappar. På julafton kommer mina föräldrar hem till oss, våra fyra barn (varav två bor hemma), och min frus bror och hans son. Kommer för övrigt att ta det ganska lugnt i julhelgen, 2008 har varit ett ganska intensivt år.

Köpte idag en julklapp åt mig själv, en vacker bok om regnskogen med massor av färgbilder. Jag är nämligen ganska intresserad av geografi.

Jag är en debattglad person och flera av inläggen om Livets Ord tror jag att jag vill kommentera lite närmare. Men måste läsa igenom inläggen lite närmare. Återkommer så snabbt jag hinner om detta, sent ikväll alternativt under morgondagen.

Det finns många hjältar bland Sveriges kristna. Med hjältar menar jag dem som vågar göra det här lilla extra, som låter Jesusefterföljelsen påverka ens personliga liv på ett ganska drastiskt sätt, och där man på grund av sin tro utsätter sig för både risker och försakelser. En av dem är Lisa Johansson (fing) i Söderhöjdskyrkan i Stockholm. Idag hade jag och Lisa hand om gudstjänsten i Söderhöjdskyrkan. Hon bröt upp från en karriär i Ericsson-koncernen, bland annat arbetade hon för Ericsson i Indien och andra asiatiska länder. Sedan ett par år tillbaka arbetar hon med Gudsrikets utbredande i Indien, i New Delhi. Hon är engagerad i en framåtriktad församling i New Delhi som arbetar med att nå de unga med budskapet om Jesus, och att visa på Jesu kärlek på ett praktiskt och jordnära sätt. Det märks att Lisa är passionerad, hon brinner, så långt bort från det frikyrkligt mediokra och håglösa som man kan komma.

I predikan idag var det inte minst utmanande att höra om hennes syn på församlingens betydelse. Att vara bröder och systrar, att ta hand om varandra, att utmana varandra – församlingens livsnerv. Inte minst i den utsatta New Delhi-miljön är det livsnödvändigt.

Hennes predikan innehöll också stora utmaningar. Hon berättade om att Hindunationalisterna är på frammarsch, och det är bara en tidsfråga innan de har ännu större politisk makt i Indien. Och de menar att en indier ska vara hindu. Och det är den ideologin som ligger bakom att kristna mördas och trakasseras på olika platser i Indien, det händer inte bara i Orissa enligt Lisa Johansson.

Har idag på morgonen rensat bland kommentarerna. Ett inlägg för att det var för långt, överskred kraftigt gränsen 30-35 rader, och den övre gränsen är till för mycket intressanta inlägg. Sedan plockade jag bort två inlägg som kopplar samman Livets ord med lögnläror och villoläror, det är ett språkbruk som jag inte vill ha på min blogg. Gärna komma med synpunkter, men viss måttfullhet i ordvalet rekommenderas. Vill man driva en tes att en viss undervisning och kristen rörelse är villolära eller lögnlära, bör man använda andra kommunikationsformer än blogginlägg.

En tragedi har inträffat denna vecka bland Stockholms tonåringar. En 18-årig liten tjej slutade sitt liv i början av veckan. Det som hade inträffat var att hon och två kompisar hade beställt hem en nätdrog, som ännu inte hunnit bli narkotikaklassad. Drogen kombinerades med hasch. Hon blev medvetslös, och några dagar senare dog hon på ett av Stockholms sjukhus. Maja, var en skötsam och vanlig tjej, och hade inte visat några missbrukstendenser eller asociala tendenser. En annan tonåring som jag känner, vara när vän med Maja.

Vad gör man? Återigen är detta ett rop till kristna kyrkan att komma ut ur kyrkan, och engagera oss i världen utanför. Nätdrogerna skapar nya problem och knarkhandeln hittar helt nya vägar, och nya preparat kommer varje vecka, och myndigheterna hinner inte med att narkotikaklassa alla nya sätt för att berusa sig. Jag ser från vårt arbete på fredagskvällarna ute på stan, att det finns ingen gräns när det gäller att hitta nya berusningspreparat. Hur ska vi kunna mobilisera en kamp mot nätdroger? Jag har inget svar på detta?

Återigen en utmaning till oss att presentera evangeliet om Jesus, de innersta andliga behoven kan bara tillgodoses genom Jesusupplevelsen.