Nu är det lördagkväll och jag sitter och skriver på en rapport från FN:s klimatkonferens. I går kväll var jag ute på stan med Ungdomskyrkan Konnekt, och pratade med ett antal ungdomar. Det var massa folk kring vårt pannkakscafé vid Slussen. Blev dock hemskickad i god tid före 24.00, den höga åldern sätter sina begränsningar.

Söndag 11.00 får jag hoppa in och hålla predikan i Söderhöjdskyrkan, pastor Söderblom har blivit sjuk. Var också inne och kikade på Fresh Fire Ministries hemsida, de har nu skrivit en mer utförlig rapport med anledning av Lakeland och Todd Bentley, men kan inte kommentera detta eftersom jag inte har läst färdigt.

Har nu varit i princip sockerfri i fem veckor. Och räknar nog att vara det även under julhelgen, och avstå från knäck, ischoklad, desserter, kola, läsk, julmust och andra läckerheter. That´s life. Även om jag inte har något emot att komma till himlen vill jag inte ta mig dit i förtid på grund av osunda kostvanor.

Den som har problem med kommentarerna på min blogg, gör ju enklast i att bara hoppa över dem. Jag måste nog ta mig en funderare på detta, kan inte själv sitta och ha koll på alla kommentarer. Behöver nog hitta en person som sköter detta. Försöker dock vädja till alla som skriver kommentarer, att skriva kort, och inte vara ovänlig eller för provocerande i sina kommentarer. Hoppas att denna självreglering ska funka. Jag tar mig friheten att plocka bort kommentarer som inte följer detta, men har inte tid att strikt kolla detta varje dag.

Har fått en del kommentarer här på bloggen och även på annat sätt för att jag gick ut óch försvarade Livets Ord häromdagen. Jag vill bara något kommentera detta. Jag har varit med så pass länge så jag lyssnade på Ulf Ekman redan 1982. Han kändes som en frisk fläkt i svensk kristenhet, med sitt trosfriska budskap. Uppskattade hans förkunnelse mycket och välsignade starten av Livets Ord. Eftersom jag under första halvan av åttiotalet var med och grundade ett nytt pionjärprojekt i Stockholm och en liten församling som fick namnet Brandbergens frikyrkoförsamling, och vid den tidpunkten var det mycket ovanligt med att grunda nya församlingar, så fick vår församling med viss automatik en Livets Ord-stämpel. Som pastor i den lilla och nygrundade församlingen kände jag det dock som viktigt att vi hade kvar relationer med den etablerade kristenheten, och vi välkomnades 1985 i Örebromissionen, det som nu är en del av Evangeliska Frikyrkan. Så vi var både trosrörelsen nära, men hade samtidigt en självständig linje.

Livets ord orsakade ju kaos och storm i svensk kristenhet på 80-talet. Oftast har analysen handlat om att Livets ord gjorde fel. Jag tycker dock att kritiken mot trosrörelsen i många avseenden både var orättfärdig och osaklig. De etablerade kyrkornas sätt att hantera Livets Ord kan man ha många synpunkter på. Det var också en rörelse som växte mycket snabbt, och visst kan enskilda människor komma i kläm i sådana situationer. Och visst fanns det synpunkter på läran, jag tycker dock att den svenska trosrörelsens utveckling efterhand har varit sund ur läromässig synvinkel. Överförenklingar i den tidiga trosförkunnelsen har nyanserats efterhand.

Nu hörde jag till dem som något hamnade i kläm mellan trosrörelsen, Livets ord och de etablerade kyrkorna. Bland de etablerade kyrkorna uppfattades man som Livets Ordare, och i trosrörelsesammanhang uppfattades man i vissa fall som kompromissande, och en som inte fullt ut var med i det som Gud gjorde. För min del förstärktes detta när jag engagerade mig i en liten bönegrupp i Uppsala som hette Kristen Gemenskap, och som både tidningen Dagen och Expressen klassade som konkurrenter till Livets Ord. Det gjorde nog att mitt rykte inom trosrörelsen blev naggat i kanten, även om jag i min vildaste fantasi inte hade några tankar på att bli en konkurrent till Livets Ord. Jag är inte ärlig om jag inte medger att vara i kläm mellan olika rörelser som jag var under ett antal år var påfrestande. Sedan tyckte jag då att trosrörelsen visade tendenser till övermod och isolering i förhållande till andra kristna.

Detta var bakgrunden till den väldigt uppmärksammade Dagenartikel jag skrev cirka år 2003-2004 med vissa kritiska reflektioner kring trosrörelsens utveckling. När jag skrev artikeln hade jag dock inte haft någon verklig kontakt med Livets ord på 10 år så de förändringar jag pekade på och som jag ansåg vara nödvändiga hade uppenbarligen börjat långt tidigare. Jag ser mycket positivt på Livets Ords utvecklings senaste fem åren och den samarbetsvilja och öppenhet man visar mot andra kristna. Trots en upplevelse av frostiga relationer under ett antal år, har jag lämnat det bakom mig. Jag har dock alltid visat stor respekt för Ulf Ekman och Livets Ords arbete, och erkänt de insatser man har gjort inte minst när det gäller utbildning, mission och församlingsgrundande. Med undantag för den nämnda Dagenartikeln har jag vid flera tillfällen försvarat Livets Ord, bland annat i en artikel i Läkartidningen och en i Svenska Dagbladet – i början av nittiotalet, och har alltid eftersträvat att välsigna och tala väl om Ekman och Livets Ord.

När man kritiserar en rörelse så behöver man ha ett bredare perspektiv. Alla samfund och rörelser har sina begränsingar, och saker man är bra på och mindre bra på. När det gäller ”avhopparproblematiken” (avhoppare från Livets Ord) som fick stor uppmärksamhet under åren 1985-1995 så måste man också inse att Svenska Kyrkan har tappat 15 procent av sina gudstjänstbesökare under de senaste 6 åren. Räkna ut hur många medlemmar Svenska Missionskyrkan, Metodistsamfundet, Baptistsamfundet och Frälsningsarmén har haft – och hur många man har idag, då kan man verkligen tala om avhopparproblematik. Det finns hundratusentals människor i Sverige, som har varit med i en församling, eller vars föräldrar har varit med, men som inte är med längre. Det är det stora avhopparproblemet i svensk kristenhet.

Och samma sak gäller kritisk granskning av lära och teologi. Där ser jag som huvudutmaningarna urvattningen av Bibeltro, tron på Jesus som enda vägen till Gud, och en kristen livsstil enligt Nya Testamentets normer – det ser jag som huvudproblemet. Och i den kampen behöver vi stå sida vid sida. Sedan kan vi bland evangelikala och karismatiska kristna ha olika synsätt i vissa frågor, men man måste skilja på vad som är grundläggande trosfrågor, och där vi kristna bör vara överens, och vad som är mindre centrala frågor. Sida vid sida, skuldra vid skuldra, till försvar för tron på Jesus och evangeliet – det är detta som gäller. Sedan behöver vi inte alltid vara överens om allt, det är inte farligt med lite debatter, och det är bra med olika församlingar och olika former av kristna initiativ, vi människor fungerar olika. Och alla de som ska ta emot Jesus närmaste 10 åren är väldigt olika, de varierande samfunden och församlingarna får vara som olika sorts fiskebåtar som Jesus skickar in i människofiskandets arbete.

Nu har jag suttit och gått igenom kommentarer som har kommit på min blogg senaste dagarna. Jag ser mig tvungen att börja skärpa upp reglerna kring hur kommentarer ska skrivas på min blogg.

1. Inläggen får inte vara för långa. Jag kommer att börja plocka bort inlägg som är för långa. Jag kan inte ange en exakt gräns, men går det över 30-35 rader är det för långt för en blogg.

2. Man får gärna kritisera mig på denna blogg men jag vill inte att min blogg ska fungera som en plattform för att kritisera andra kristna ledare. Och om det sker tycker jag att det ska vara en saklig och respektfullt tonfall. Har därför plockat bort tre inlägg, det är första gången jag har gjort det, där jag tycker att man har gått över gränsen när det gäller saklighet och respekt. Har man synpunkter att föra fram på andra kristna ledare rekommenderar jag att man hör av sig till dem direkt eller hittar andra forum för att föra fram sina synpunkter. Är man mycket bitter på en kristen ledare får man hitta andra kanaler än min blogg att kanalisera bitterheten. Ett ännu bättre sätt är att följa Bibelns ord att inte bli bitter. Anden vill ge oss kraft att leva i ständig förlåtelse, och förlåta dem som behandlat oss illa.

3. En hövlig ton i en diskussion hör till normal vett och etikett, och det borde vara självklart i en diskussion, kristna emellan.

Nu är det onsdagsmorgon. Idag kommer jag att sitta och jobba med en omfattande rapport från FN:s klimatkonferens. Gör också en specialrapport från konferensen åt en tidigare minister. Läser morgontidningarna och tycker att Hasse Boström i Dagen har gjort ett utmärkt reportage från utfrågningen med Mats Odell i måndags. Sverre Larsson skriver också i en kommentar  om kvällen i Världen Idag. Evangeliska Frikyrkans kontor i Örebro hade också skickat ut ett pressmeddelande och inbjudan till affärspressen om denna kväll, men från affärstidningar och näringslivsredaktioner blev det ingen respons. Det är ju klart att de har många andra tillfällen att bevaka vad Odell säger, än genom att göra kyrkbesök. Min tanke med utfrågningskvällen med Odell är att vi inte ska krypa in och gömma oss för mycket i våra kyrkor. Vi ska vara frimodiga och möta regering och andra makthavare med stor frimodighet. Vi ska som kristna engagera oss i aktuella samhällsfrågor. Vi ska inte bara be för regeringen och skriva om regeringen, utan också ha kontakt med regeringen. Jag tycker att finansminister Borgs andliga resa är intressant, och det är uppenbart att han rör sig i en riktning mot kristen tro. Jag kommer nu att kontakta Borg och erbjuda mig att bli andlig rådgivare åt honom. Vi får se om han nappar på det erbjudandet.

Och det här kan vi göra och ändå vara en kyrka i marginalen, som är enligt min baptistiska och pentekostala kristna tradition.

Noterar en viss debatt på min blogg och i direktkontakt med mig med anledning av försvaret för Livets ord här på bloggen häromdagen. Återkommer nog senare idag med en kommentar på debatten.

Jag har hittills inte rensat bland kommentarerna på bloggen. Min ambition är att ha ett ganska högt tak. Eftersom detta är en rent privat blogg som jag sköter själv har jag inte heller tid att gå in och detaljgranska alla inlägg. Men jag vädjar till alla som skriver att ha ett bra tonläge i sina inlägg, vill inte ha in en massa skvaller och väldigt känslomässiga synpunkter med infekterad personkritik. Men sakliga ståndpunkter är alltid välkomna, och man får ställa vilka frågor som helst, det är inga problem.

Jag tycker att det var en intressant utfrågning med finansmarknadsminister Odell i Agenda Söderhöjd under måndagskvällen. Tidningen Dagen och Hasse Boström var där, liksom bloggkollegan Haggaj – Aletheia. Det blir spännande och se vad de skriver om kvällen.

När kristdemokraterna skulle välja ny partiledare efter Alf Svensson föreslog jag i en artikel i Dagen att de skulle välja Odell. Ett skäl var att han som medlem i en pingstförsamling, har en närhet till och förståelse för de breda grupperna av kristdemokraternas kärnväljare. Ett annat skäl var hans erfarenhet och sakkunskaper. Jag tyckte att det var nödvändigt att KD valde en partiledare som har tyngd och kunskaper för att klara statsministeruppdraget, och jag tyckte att det bara var Odell som hade de meriterna. Till och med Dagens Nyheter uppmärksammade mitt Dageninlägg och skrev om det. Nu blev det inte så, Odell blev inte partiledare, men hans sätt att sköta nuvarande ministerjobb ingjuter respekt i breda led. Uppdraget att sälja ut statliga bolag, är ju ett av de svåraste jobben som finns i Sverige. Och hantering av bankkris och allmän ekonomisk kris har han skött med en fast hand.

Utförsäljningen av Vin & Sprit, tycker nog alla att han skötte lysande. Han fick bra betalt, och varför ska staten vara producent av vodka, det var bra att detta bolag stod först på säljlistan. Jag skojade lite med Odell och undrade hur det kändes att som pingstvän vara världens största spritförsäljare, han säljer ju inte enstaka flaskor, han säljer hela fabriker.

Odell gav bra och kunniga svar på frågor om den aktuella ekonomiska krisen. Den finansiella krisen ser han redan att en vändning kan vara på gång, men den ekonomiska lågkonjunkturen kan ta tid innan den dämpas.

Försökte också fråga Odell om saker som gäller tro och Bibeln. Jag märkte dock att han har lättare att svara på frågor som gäller banksystemet och samhällsekonomin än Bibelförankrade frågor. Men han uttryckte en genuin tro, och engagemang i förhållande till sin egen lokala församling, Vallentuna pingstförsamling. Det framgick också att han och finansminister Borg har haft en hel del samtal om tro, etik och Gud.

Vi samtalade också om girighet och den värdegrund som är nödvändig för att samhällsekonomin ska fungera. Men det kändes som att det är för stora frågor för att klaras av på några få minuter. Jag frågade också om hur vi ska kunna motverka den nya form av adel som växer fram i globaliseringens fotspår, en liten grupp av elitföretagsledare, elitidrottsmän, elitartister, elitkändisar, elitbankmän – som berikar sig något enormt på grund av att de är globala stjärnor i sina respektive nischer. När det gäller företagen tror dock Odell på en kraftig motreaktion bland ägare och styrelser, när det gäller att strama upp med rimliga lönenivåer, bonusar och pensionsavtal. Men än så länge är det väl ingen som protesterar mot Zlatans och Tiger Woods löner.

På politikerbloggen har journalisterna Daniel Alsén och Niklas Svensson senaste dagarna gått till frontalangrepp mot Livets Ord och mot Siewert Öholm.

Duktiga och professionella journalister präglas av korrekthet, saklighet, objektivitet, en nyanserad hållning och ger utrymme för olika perspektiv – det är i varje fall så jag uppfattar det som daglig storkonsument av politisk information och nyheter. En seriös journalist låter inte sina personliga känslor och åsikter prägla sina ordval och journalistiska objektivitet. Alsén och Svensson saknar uppenbarligen all kunskap om hur seriös journalistik borde gå till.

Eller också har jag missuppfattat saken, politikerbloggen är inget forum för seriös debatt och granskande journalistik, det är ett forum för skvaller, och att kräkas upp en mängd oförskämdheter om det man ogillar.

Artiklarna är fyllda av känslomässiga, hatiska och starkt värdeladdade påståenden som inte byggs under av någon saklig analys. Det slås fast att Livets ord är en destruktiv sekt. Absolut lydnad krävs. Är man medlem i Livets ord tar man avstånd från resten av samhället. Ulf Ekman är envåldshärskare. Siewert Öholm är en föredetting. Världen Idag kallas för extremisttidning. Med mera.

Jag tycker att det är bra att kyrkor blir kritiskt granskade. Men jag tycker att kritiken ska vara saklig, bygga på en allsidig research och utsätta gamla kyrkor för lika kritisk granskning som nya kyrkor. Jag hör själv till dem som uttrycker kritiska anmärkningar mot både det ena och det andra i kristna sammanhang, och både Livets Ord och Världen Idag har fått känna av det. Jag tycker dock att det mesta har klarats ut av dessa diskussioner. Jag har också vid olika tillfällen försvarat Livets Ord när man har utsatts för osaklig kritik.

Inte minst borde det vara mer kritisk granskning mot oss i de äldre frikyrkosamfunden, inklusive Svenska Kyrkan, varför våra verksamheter går så erbarmerligt dåligt. Varför har Svenska Kyrkan tappat 15 procent av sina gudstjänstbesökare senaste tio åren? Varför drabbas Baptistsamfundet och Frälsningsarmén av svåra ekonomiska kriser? Varför har inte Evangeliska Frikyrkan lyckats öka sina intäkter senaste 8 åren, och bara ökat medlemsantalet med 10 procent senaste 10 åren trots församlingssammanslagningar m.m. Det är exempel på kritiska frågor som jag tycker en kritiskt granskande journalist kan ställa.

Jag tycker att samtliga påståenden av Alsén och Svensson är tveksamma och jag förstår inte hur de har verifierat dem. När journalister som saknar all kunskap om kristna kyrkan klampar in och skriver kritiska granskningar blir det lätt vinklat och bygger bara på enstaka andrahandsuppgifter.

Bara några frågor:

1. Om Livets Ord är en destruktiv sekt, varför är man den kyrka i Sverige som samlar flest deltagare en vanlig söndag i en söndagsgudstjänst?

2. Menar Svensson och Alsén att alla dessa människor attraheras av en destruktiv sekt? Hur vet man det?

3. Har man gjort någon form av undersökning av de 2500-3000 personer som är medlemmar i Livets Ord som verifierar att det är en destruktiv sekt?

4. Vilka studier och undersökningar har Svensson och Alsén gjort som visar att medlemmarna i Livets Ord tar avstånd från övriga samhället? Som journalister kan ni ju inte föra fram ett sådant påstående utan belägg för dem.

5. Alsén och Svensson hänvisar till avhopparundersökningar. Jag vet inte exakt vilka undersökningar de åsyftar. Jag känner till en undersökning som publicerades i Läkartidningen i början av nittiotalet. Men den undersökningen var tendentiös och byggde inte på någon seriös vetenskaplig metod. Ska man göra ett omdöme om församlingen Livets Ord kan det ju inte bara bygga på enstaka avhoppare, utan måste också bygga på de som är med i församlingen. Det skulle vara intressant att höra Alsén och Svenssons omdöme om den vetenskapliga kvaliteten på dessa avhopparundersökningar som man utgår ifrån.

6. Ulf Ekman är en envåldshärskare påstås det. När Svensson och Alsén gör det påståendet skulle det vara intressant att höra deras bedömningar om andra kyrkliga traditioner. Den demokratiska tradition som vi har i den traditionella svenska frikyrkorörelsen är nämligen ganska ovanlig i ett bredare kyrkligt perspektiv. Det skulle vara intressant att få höra i vilken utsträckning Ulf Ekman är envåldshärskare i jämförelse med den katolske biskopen, de ortodoxa biskoparna, eller varför inte jämföra med Frälsningsarmén. Eller för att inte tala om Svenska Kyrkans tidigare biskopsstyrda organisation. Den katolska och ortodoxa kyrkofamiljerna är ju hälften av Sveriges Kristna Råds medlemssamfund.

7. Hur menar man att en destruktiv sekt har kunnat bli medlemmar i Uppsala Kristna Råd? Evangeliska Frikyrkans församling i Uppsala har hela tiden försvarat Livets Ords rätt att få vara med i detta råd. Menar Svensson och Alsén att vi försvarar destruktiva sekter? Hur kan man verifiera att vi gör det?

8. Det kan ställas ett antal ytterligare frågor med anledning av dessa utspel på politikerbloggen. Detta var bara några spontana.

Det är söndag. Har en ledig dag efter 11 intensiva dagar präglad av internationell och global politik. För kristna i 2000 år har söndagen varit en särskild dag, då man lägger annat åt sidan, stannar upp, är stilla, och inte minst ägnar sig åt gudstjänst, och att vara inför Gud. Att kyrkor och församlingar möts till gudstjänst på söndagen är en tusenårig kristen tradition. Jag besökte min egen hemförsamling idag, Söderhöjdskyrkan i Stockholm.

För mig är det en oas i tillvaron. För mig är kristendomen och mitt kristna liv inte i första hand aktiviteter, kristna moralsystem, kristna läror, församlingsliv etc. utan en relation med Gud själv. Det handlar också om känsla och upplevelse. En kristendom som bara är rationell blir urtråkig. I kyrkan idag upplevde jag bara som en stark känsla av ljus, ett starkt ljussken riktad just mot mig. Och det är ett ljus som ger kraft, ger kärlek, det inspirerar mig inte att vara ovänlig och hatisk, det inspirerar mig att vara kärleksfull, förlåtande och givmild.

Jag tror att  människans ständiga sökande efter kickar, berusning, upplevelser etc. och som man i för stor utsträckning försöker fylla med fel saker, som t.ex. droger, för mycket alkohol, partyliv, utomäktenskapliga sexupplevelser m.m. – är egentligen uttryck för att människans inre längtar efter ett möte med Gud. Det är bara det Gudsmötet som kan fylla vårt innersta tomrum.

I Bibeln läser vi ”honom (Jesus) älskar ni utan att ha sett honom, och fastän ni ännu inte ser honom, tror ni på honom och jublar över honom i obeskrivlig, himmelsk glädje”. 1 Petr. 1:8. Så skrev aposteln Petrus för knappt 2000 år sedan, och det är precis så jag upplever det som kristen idag. I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, kan vi läsa om hur Jesus uppenbarar sig för aposteln Johannes, och på liknande sätt kan vi uppleva Jesus idag.

Har under dagen rest hem till Stockholm från Poznan. Resan tog väldigt lång tid för jag flög via Warszawa och jag fick vänta över fyra timmar på Warszawa flygplats. Skönt att vara hemma igen, efter att ha varit borta i elva dagar. Hade hoppats på att hinna hem för att kunna gå ut och jobba på stan under Lucianatten, men det sprack, jag kom hem för sent. Nästa större grej som jag siktar in mig på  blir utfrågningen med finansmarknadsministern Mats Odell på måndag kväll klockan 19.00 i Söderhöjdskyrkan, Blecktornsgränd 13 vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm. Alla är välkomna. Har någon bra tips på frågor får man gärna skriva en kommentar här på bloggen och nämna detta.

Pustar ut på hotellet efter en minst sagt intensiv dag på FN-konferensen i Poznan. Har bland annat hunnit med presskonferens med statsminister Reinfeldt, pratat lite med miljöminister Carlgren om den kommande svenska klimatpropositionen, lyssnat på tal av FN:s generalsekreterare Ban KI-Moon, lyssnat på tal av en av ministrarna i Bushregeringen i USA, Paula Dobriansky, hon är någon sorts biträdande utrikesminister, har pratat lite med svenske Europaparlamentarikern och kristdemokraten Anders Wijkman, och jag fick han senaste bok. Diskuterade med Wijkman kommande EU-beslutet om klimat- och energipaketet som Europaparlamentet ska ta ställning till nästa onsdag. Har också haft en pratstund med de svenska riksdagsledamöterna som är på plats, socialdemokraten Alexander Gabelic och folkpartisten Lars Tysklind.

Statsministern skulle iväg och träffa Obamas representant på FN-konferensen, blivande ordförande i amerikanska utrikesutskottet, John Kerry och sedan flyger han med regeringsplanet för att träffa EU:s regeringschefer.

Är fortfarande kvar på FN-konferensen i Poznan. Idag kommer svenska statsministern hit och han kommer att hålla tal idag på förmiddagen. Jag kommer förmodligen att få vara med och träffa honom vid 12-tiden. Gårdagen ägnades åt att lyssna på ett antal EU-företrädare. Det blir ju ett EU-toppmöte närmaste dagarna då man bland annat ska försöka besluta om energi- och klimatpaketet.

Blir också påmind om hur ondskan har verkat i vår värld i modern tid. Huset bredvid mitt hotell var kommunistiska högkvarteret under åren 1945-89 då Polen styrdes av kommunistpartiet. Polackerna ser den perioden bara som ockupation och inget annat. Det folkliga val som gav kommunistpartiet stöd och mandat var enligt polackerna bara fusk och bedrägeri, 95 procent av polackerna var totalt emot kommunisterna. Två stenkast från hotellet ligger det monument som påminner om det polska upproret 1956, då 70 arbetare i Poznan dödades av kommunisterna för att de protesterade mot regimen. Bredvid hotellet ligger också det slott som nazisterna använde som bas när man intog Poznan 1939, och där har jag varit inne i Hitlers arbetsrum.

Jag som växte upp under vänstereran i Sverige, då kommunismen hyllades som den sanna läran istället för USA, västvärlden, kapitalism och marknadsekonomi (jag menar inte att det inte finns problem med dessa fenomen). För en polack är kommunism inget annat än totalitärt förtryck. Och detta som skulle vara arbetarens spjutspets, och man mördade arbetaren. Har det funnits något värre hyckleri i världen under de senaste 100 åren?