Idag har jag mest ägnat mig åt att diskutera det nya samfund som håller på att bildas i helgen. Medverkade i radions P1 Människor och tro – med lite kommentarer och goda råd till samfundsbildarna. En länk till programmet här.

Har idag även medverkat på Missionskyrkans kyrkokonferens och blivit webb-TV-intervjuad om det nya samfundet men också om kristen tro och opinionsbildning.  Här är länk till inspelningen.

Jag skrev ett blogginlägg den 10 maj och ställde frågan om en medlem i Filadelfia var med och smygfilmande Frälsningsarmén. Eftersom programmet syftade till att svartmåla Frälsningsarmén, och använder metoder som lögner och fejkade själavårdssamtal, gjorde jag en koppling till Judas Iskariot, att förråda varandra. Även om fallet Judas Iskariot är unikt, är det samma mentalitet som gör sig gällande när kristna förråder varandra. Eftersom smygfilmandet bland annat utfördes utanför den kyrka i Stockholm där jag är pastor, Elimkyrkan på Östermalm, var jag lite extra upprörd. Något förvånande har jag fått massa kritik för att jag uppmärksammat detta och ställt vassa frågor på bloggen.

Nu kommer tidningen Dagen med en artikel tre veckor senare och bekräftar uppgifterna. Här är länken. Tydligen ligger vi bloggare tre veckor före kristna dagspressen. Tycker dock att Dagens journalist inte ställer tillräckligt vassa frågor. Nu glider den berörda medlemmen bara undan.

Det skulle vara intressant att få en kommentar av den mångårige Filadelfiamedlemmen Olof Djurfeldt om detta. Eller varför inte föreståndaren? Jag kommer att ställa frågan nästa gånger jag pratar med någon av dem.

Tydligen är det så att bokförlaget Libris håller på och översätter Rob Bells bestseller ”Love wins”. Jag har skrivit om boken tidigare här på denna blogg, och drar slutsatsen att den inte är enligt klassisk kristen tro och ligger inte inom ramarna för vad man kallar evangelikal kristendom. Augustinus, Thomas af Aquino, Luther och Calvin – inklusive lutherska kyrkornas bekännelseskrifter och katolska kyrkans doktriner, kommer till andra slutsatser än Bell. Amerikanska pingstvänner, karismatiker, baptister och evangelikaler i allmänhet – där är huvudlinjen att Bell har gått snett.

Jag skrev i min rescension av Bells  bok att jag tyckte att det var onödigt att ge ut boken på svenska – tankegångarna är mainstream i svensk kristenhet. Men är inte förvånad över att Libris nappar på detta. Och vem vill klandra Libris, förlaget har ett brett ägande, och även Skytte-Stinissens bok är inne på liknande tankegångar.

Men visst känner man en sorg. De universalistiska tankegångarna har tidigare haft ett fäste framförallt inom Svenska Kyrkan men också inom Missionskyrkan. Nu blir dessa idéer allmänt accepterade även inom Evangeliska Frikyrkan och Pingströrelsen – denna utgivning är med och bidrar till detta. Och för kristna som inte ägnar särskilt mycket tid åt att studera Bibeln och som vill hitta en kristendom som är så lite stötande som möjligt – är Bells bok som hand i en perfekt passande handske.

Jag hoppas att Gud inte berättar i himlen för Lewi Pethrus och John Ongman om detta. Det räcker väl om vi här på jorden deppar över utvecklingen.

Måndagkvällen ägnade jag och fru Swärd åt att umgås på en restaurang i centrala Stockholm med pastorsparet Hernan och Roxana Clavijo-Retamales i den latinamerikanska församlingen Iglesia Ichtus, som hyr in sig i Adventskyrkan som ligger vid Norra Bantorget. De har gudstjänster där varje söndag klockan 16.00.

Församlingen är ju en dotterförsamling till Söderhöjdskyrkan som jag initierade och var pastor för under ett antal år. Idag fungerar jag som stöd och mentor för församlingen. Det är så inspirerande att höra om deras entusiasm, framtidstro, offensiva satsningar. De ser folk ständigt komma till tro, och man håller på att avknoppa flera dotterförsamlingar, genom brinnande församlingsmedlemmar som sprider budskapet till nya områden. På söndag kommer man att ha dop igen.

Känner du dig seg, håglös och ljum som kristen, vilket är totalt onormalt tillstånd, besök gärna en av denna församlings gudstjänster, som sprudlar av liv och entusiasm. De har bra översättning från spanska till svenska via hörlurar så det är lätt att hänga med. Söndag den 12 juni kommer jag att predika i församlingen.

För en lågmäld, icke-visionär, kontemplativ och tyst svensk kristendom – är detta en härlig kontrast.

Känner mig faktiskt riktigt nöjd med predikan i Elimkyrkan i går. Den handlade om Jesus, och att han är verksam här och nu, i oss, ibland oss och genom oss. Han är vår herde och är ständigt med oss. Det går att lyssna på predikan genom att gå in på www.elimkyrkan.org och klicka till höger nedladdningar, och predikan 2011-05-29. Ge gärna feedback här på bloggen. Notera gärna att Elimkyrkan håller nu på att göra en helt ny hemsida, ha överseende med att den nuvarande är antik. Det blir ljusare tider bortom hörnet.

Som bloggare och debattör är man ju i konstant blåsväder och får ständigt känna av en massa kritik. Ibland är det riktigt kul att få en uppmuntran. En svenskamerikan som bott i USA i många år är tillfälligt i Sverige och besökte Elimkyrkan i går. Han sade att jag som predikant är lik CG Hjelm, han åsyftade humor, originalitet och att vara okonventionell. Jag kände mig riktigt smickrad av jämförelsen. CG Hjelm var ju en av Sveriges ledande pastorer, predikanter och författare under 1930-60-talet och var bl.a. pastor i Södermalmskyrkan en period. Mycket originell och slagfärdig, mycket humor i förkunnelsen som gjorde honom till en uppskattad konferens- och folktalare.

Räknar med att nästa blogginlägg blir en fortsättning på ”Frikyrka – i fritt fall?” som jag började skriva om 6 maj. Här är länken till tidigare inlägget.

Idag har jag suttit en del och skrivit på min kommande bok om den eviga domen. Vi ska alla en dag möta Gud och vårt liv ska utvärderas och prövas i Guds hand. Det är uppenbart att Bibeln lär att alla vara handlingar, tankar, motiv registreras av Gud. Jesus säger t.ex.  ”att för varje onyttigt ord som människor talar, skall de stå till svars på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas.” Matt. 12:36, 37. Det är något för oss bloggare och bloggkommentatorer att tänka på. Gud har koll på varje ord vi säger eller skriver.

Helgen ägnar jag mest åt Elimkyrkan, heldag i morgon för församlingsledningen och på söndag klockan 11.00 predikar jag i Elimkyrkan, och då blir det också dop. Det är det tredje dopet i Elim på 2 månader, så det börjar lite att röra på sig.

Jag började att skriva blogginlägg om utvärdering av frikyrkan och Evangeliska Frikyrkan i synnerhet, utifrån officiella medlemsstatistiken. Det blev en paus på grund av allt ståhej kring Kalla Fakta och Frälsningsarmén, men nu fortsätter jag skriva om detta.

Nu är jag helt desperat. Tyvärr kan man inte ropa på en blogg, men nu ropar jag ändå.

I fredags kväll var jag ute med ungdomskyrkan Konnekt. Under sommarhalvåret håller vi till i Tantolunden på Södermalm. Det är en stökig plats, med mycket fylleri, även viss droganvändning förekommer. I fredags kväll var det ett antal hundra ungdomar där, och de allra flesta var påverkade av någonting. Det vi gör är att bjuda på pannkakor och kaffe, pratar med ungdomarna, och försöker få tillfälle att berätta om Jesus och vad han betyder för oss. Vi har också en bönestol med oss, där man kan få sätta sig, och då ber vi för den berörda personen. För min del så skapas ständigt öppningar till mer ingående samtal med ungdomarna, i fredags hade jag till exempel samtal med unga grabbar som var på väg in i missbruk och fick ge dem ett varningens ord för den livsväg de var på väg in i. Det är nästan inga andra som bryr sig om ungdomarna i Tantolunden. Socialen har två fältassistenter som jobbar på fredagskvällar en bit in på natten, men de hinner i regel inte komma till Tantolunden. Föräldranattvandrarna lyser med sin frånvaro. De enda som kommer är polisen som gör regelbundna razzior. Och så kommer vi kristna, och jag hoppas att vi ska fortsätta komma.

Nu vill jag vädja till att fler kristna ska engagera sig i detta. Jesus har kallat oss att gå ut, inte att sitta instängda i kyrkor och vänta på att folk ska komma till oss. Ungdomarna i Stockholm behöver oss, och samma situation är det överallt i Sverige. Och detta är inte bara något som unga kristna behöver engagera sig i, unga människor uppskattar mycket och vill gärna prata med medelålders och äldre personer.

Vår målsättning är att kunna gå ut till Tantolunden varje fredag kväll under sommaren. Vi är tre församlingar i Stockholm som står bakom detta (Elimkyrkan, Korskyrkan och Söderhöjdskyrkan), men vi har svårt att mobilisera tillräckligt antal personer som går ut. Min vädjan och utmaning är riktad till de tre församlingarnas medlemmar, men också till kristna i allmänhet som vill engagera sig. Finns det fler församlingar i Stockholm som vill engagera sig, hör av er.

Tacksam om ni kan hjälpa mig genom att skicka detta blogginlägg vidare genom att maila dina vänner, skicka via facebook eller twitter, bor du inte i Stockholm känner du säkert kristna personer i Stockholm som du kan skicka denna utmaning till.

Utmaningen handlar ju inte bara om Tantolunden på Södermalm, utan motsvarande platser finns överallt i Sverige under sommarperioden.

Kristendom består av oändligt mycket mer än teologiska diskussioner, det handlar framförallt om att dela med mig av min tro till personer som är i nöd, och som är i ett stort behov av Jesus – även om man kanske inte känner till det, men någon behöver berätta om det.

Vill man haka på projektet i Tantolunden, kom till Söderhöjdskyrkan på Södermalm där vi möts på fredagarna klockan 19.00 för förberedelser och bön, jag hoppas att vi ska kunna mobilisera tillräckligt mycket personer så att vi kan gå ut varje fredag under sommaren.

Den här sommaren kommer ytterligare tusentals ungdomar att glida in i missbruk och destruktivt liv. Vi behöver vara där och visa på ett bättre alternativ. Jesus har kommit för att vi ska ha liv och liv i överflöd.

Det fantastiska är att man får så mycket själv när man går ut. Dels lär man sig mycket genom att prata med vanliga 17-åringar, som aldrig har satt en fot i en kyrka, och knappt vet vad det är. Dels är det något fantastiskt att få en öppning och peka på Jesus som är vägen, sanningen och livet och berätta hur mycket han betyder för mig. Man är gladare en sen fredag kväll när man går hem från Tantolunden, än det häftigaste kristna konferensmötet.

Lämna TV:n fredag kväll, gå ut till ungdomarna.

Nu är jag ”back in town” igen efter 1,5 dygn tillsammans med hustrun längst ut i det yttersta havsbandet i Stockholms skärgård, nämligen Sandhamn. En exotisk plats. Lugnare före sommaren än under sommaren, före turistinvasionen. Vi firade vår 35-åriga bröllopsdag och det var trevligt. Ikväll blir det stämma för vår bostadsrättsförening, där jag håller i ordförandeklubban, och morgondagen blir tillsammans med Elimkyrkans pastorsteam, en dag med fokus på bön och och att söka Guds ledning och nycklar för andligt genombrott, under sommaren och hösten.

Det var inspirerande att vara med på Jesusmanifestationen idag. Det är enda dagen på hela året som vi kristna märks i centrala Stockholm på ett påtagligt sätt. Det är kul att träffa så mycket kristna vänner från hela Sverige. Och man blir väldigt uppmuntrad också, var och varannan person kommer och säger att de läser min blogg eller mina artiklar och tycker att det är bra.

Närmaste 1,5 dygnen kommer jag helt och hållet att ägna mig åt romantik och den jordiska kärlekens fröjder. Jag och fru Swärd har nämligen varit gifta i 35 år i morgon, och det ska vi fira. Jag har tagit ledigt från Elimkyrkan och alla andra kyrkliga bestyr för att bara hon och jag ska resa bort söndag morgon till hemlig ort, åter måndag eftermiddag.

Goodbye kära bloggläsare. Skriver jag några rader närmaste 1,5 dygnen beror det bara på att hustrun är fullt sysselsatt med någonting annat som bokläsande eller simning. Man kan ju inte bara pussas i 1,5 dagar. Kärlek kan i bästa fall bara bli bättre med åren.

Det har dykt upp ett antal frågor och kommentarer kopplat till mitt engagemang kring Kalla Faktas granskning av Frälsningsarmén.

Jag kommer att med intresse följa hur Journalistförbundets etiska nämnd kommer att hantera min anmälan mot Kalla Fakta. Jag kommer också att med intresse följa hur Granskningsnämnden för radio och TV hanterar alla de anmälningar som har gjorts mot programmet. Dessa processer blir viktiga prejudikat för hur TV kan granska kyrkor och samfund i fortsättningen.

Jag har fått frågor om varför vi kristna ska vara så rädda för smygfilmandet. Det är bara om vi sysslar med skumma saker och har något att dölja som det finns skäl för journalister att överväga sådana metoder, jag hoppas att det inte ska behövas när det gäller kyrkor och samfund. I detta fall fanns det inga skäl att smygfilma. Jag är helt emot fejkat smygfilmande av själavårdssamtal. Det är riktigt att det är bara pastorn/prästen/själavårdaren som har tystnadsplikt, men fungerande själavård bygger på ett ömsesidigt förtroende. Även själavårdaren måste kunna lita på att den man talar med inte ljuger eller försöker manipulera en.

Jag blev bestört över informationen som kom fram på några bloggar om att det var flera frikyrkomedlemmar engagerade i att göra Kalla-Fakta-programmet. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig detta. På en blogg ska man kunna utmana, ställa raka frågor, testa tankar utan att ha tänkt färdigt. Jag har både en styrka och en svaghet i att uttrycka mig ganska rakt på sak, och spetsa till. De som håller med mig brukar gilla det, de som inte håller med mig kan bli ganska sura. Jag är minst sagt förvånad över att när jag lyfte fram denna fråga har jag mötts av en stor tystnad eller kraftig kritik över att ha sagt detta. Ska jag tolka reaktionerna så att det uppfattas som en acceptabel kristen etik att vi kristna under förspeglingar av lögner och manipulation smygfilmar varandra? Jag skulle i varje fall gå i taket och ta ett offentligt avstånd om någon av de kristna som jag är pastor för skulle bete sig på detta sätt mot andra kristna.

Sedan har vi hela frågan om den kristna inställningen till homosexualiteten. Frågan är komplex, och det går inte att generalisera. Enligt min erfarenhet kan homosexualitet beror på olika saker och det finns olika grader av homosexualitet. Enligt traditionell kristna tro, framförallt baserat på Romarbrevet, är den utlevda homosexualiteten synd, alltså något som inte är enligt Guds vilja och ordning. Jag tycker dock att vanligtvis har den kristna kyrkan varit för dålig på att visa medkänsla, förståelse och engagemang för den som brottas med sin sexuella läggning och vill vara kristen. Det finns exempel på kristna som har en homosexuell läggning med som har valt celibatets väg, därför att man menar att det inte blir en sann efterföljelse av Jesus och att följa Bibelns ord om man lever ut sin homosexualitet. Det finns exempel på homosexuella som har blivit kristna och som då upplever den homosexuella livsstilen som fel. Det blir ett normativt ställningstagande man gör, en sådan vän till mig har nu levt många år i ett heterosexuellt äktenskap och det har fungerat bra. Det innebär dock inte att personen ifråga aldrig har några homosexuella känslor.

Som jag har sagt i denna debatt, det är fel att bara klandra kristna kyrkan i homosexdebatten. Andra religioner är betydligt mer homofoba, och de ateistiska stater som byggdes upp under kommunistiska eran gav inga som helst mänskliga rättigheter åt de homosexuella. Jag tycker att det blir snedvridet att hänga ut Frälsningsarmén för inställningen till homosexualiteten. Och det var bara några få år sedan som de svenska politiska partierna svängde i denna fråga.

Jag har också varit förvånad över en kristen tystnad i samband med denna debatt. En del kristna ledare vill inte alls tala om samlevnads och sexualfrågor, underlivsetik ska vi inte syssla med brukar det hävdas. När kristna blir involverade i offentlig debatt om homosexualitet blir man ofta kritiserad av vissa kristna falanger. Dessa har i detta fall varit tysta, till skillnad mot fallet Åke Green t.ex., som utsattes för omfattande kristen kritik. Vi kristna brukar bli kritiserade för att vilja prata för mycket om homosexualitet, men Frälsningsarmén har inte drabbats av den kritiken från kristet håll. Det kanske är uttryck för att alla begriper att det är sekulära media som driver på i dessa frågor, och använder frågan om homosexualitet för att svärta ner och smutskasta kristna kyrkor. Och då är det väldigt smart av sekulära media att ge sig på Frälsningsarmén som är ett av de mest kända kristna samfunden, och som kanske har det starkaste varumärket.