Den svenska frikyrkorörelsen har en tradition att vara noga med statistiken. De gamla missions-, baptist- metodist- och pingstförsamlingarna var noga med att räkna antalet medlemmar, räkna antalet som döptes, kom med, gick ur, uteslöts. Därför har vi ett bra statisitiskt material som speglar den svenska frikyrkohistorien.
Studerar vi statistiken långsiktigt ser vi en frikyrka i fritt fall. Medlemsantalet har minskat långsamt men säkert sedan 1940-talet. Tittar vi på samfund som Missionskyrkan, Baptistsamfundet, EFS, Metodisterna, Frälsningsarmén – befinner man sig idag långt ifrån fornstora dagar. Pingströrelsen har inte haft samma tillbakagång, men det kan bero på att man är en yngre rörelse. Men även Pingst har gått tillbaka påtagligt under senaste trettio åren. De samfund som har klarat sig bäst är enligt min mening Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan, där dagens medlemsantal inte avviker så mycket från ”fornstora dagar”. EFK har också uppvisat en ökning på cirka 10 procent under senaste 12-13 åren, det enda samfund som har vuxit under denna tidsperiod (då räknar jag inte in trosrörelsen eftersom jag inte har någon statistik därifrån). Men vi måste granska siffrorna kritiskt, de allt vanligare sammanslagningarna av lokala församlingar ”dopar” siffrorna. Ska samfunden presentera en rättvisande statistik och få fram siffror som är jämförbara mellan årtioenden, ska man egentligen särredovisa de sammanslagna församlingarna. En annan form av doping av frikyrkostatistiken är räkningen av så kallade betjänade personer. Där kan man räkna in personer som inte alls behöver vara kristna men på något sätt berörs av kyrkans verksamhet. Problemen med det begreppet är att det blåser upp siffrorna, och gör att man inte kan jämföra med medlemssiffrorna för 100 år sedan t.ex.
Siffrorna över församlingarnas medlemsantal speglar inte hela verkligheten. Ibland har äldre församlingar ett betydligt större medlemsantal än vad man har medlemmar i praktiken, man låter medlemmar stå kvar som har flyttat eller lämnat församlingen för ett antal år sedan. På samma sätt kan växande och nya församlingar ha en medlemssiffra som kan vara för låg, det är betydligt mer personer med än vad som finns med i den officiella medlemsstatistiken. En församlings medelålder visar också ganska tydligt åt vilket håll det går, en stigande medelålder och en församling går tillbaka, en krympande medelålder är ofta uttryck för att man får med unga människor och växer.
En del tycker att dessa siffror är oviktiga. Men det stämmer inte. Sifforna speglar människor, om en församling växer så märks det i statistiken, om en församling går tillbaka märks det också i statistiken. Vårt uppdrag är att föra människor till tro på Kristus, och fullföljer vi det uppdraget så kommer det också att märkas i församlingsstatistiken.
Apostlagärningarnas församling växte, genom att människor kom till tro. ”De som då tog emot hans ord döptes, och så ökade antalet lärjungar den dagen med omkring tre tusen.” Apg. 2:41, ”Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.” Apg. 2:47. ”Och ännu fler kom till tro på Herren, en skara av både män och kvinnor”. Apg. 5:14. ”Vid den tiden då antalet lärjungar ökade”, Apg. 6:1. ”Och Guds ord hade framgång och antalet lärjungar i Jerusalem ökade kraftigt”. Apg. 6:7.
Tittar man närmare på Evangeliska Frikyrkan t.ex. så har det totala medlemsantalet ökat cirka 3000-4000 de senaste 10-15 åren, från drygt 28.000 åren 1996-97 till dagens drygt 32.000. Analyserar man den siffran lite närmare så upptäcker man dock att minst hälften av ökningen beror på sammanslagningar av församlingar på det lokala planet, eller att en församling som varit med i ett annat samfund dubbelanslutit sig till EFK, och därmed har ett antal pingstvänner, missionare etc. räknats in som EFK. När jag säger hälften uttrycker jag mig försiktigt, förmodligen är den skenbara tillväxten genom sammanslagna församlingar större än så. Den statistiska effekten är förmodligen ännu större i andra samfund, framförallt Baptistsamfundet som ofta är med i lokala ekumeniska församlingar.
Räknar man bort detta har EFK förmodligen vuxit med någonstans bortåt 2000 personer under en femtonårsperiod. EFK är därför intressant att analysera just därför att man visar plussiffror.
Jag har nu tittat närmare på Evangeliska Frikyrkans församlingsstatistik. Gör då ett antal iakttagelser.
En första iakttagelse är att EFK har många mycket små församlingar. 90 av de 301 församlingarna har färre än 30 medlemmar. Antalet församlingar minskar också för varje år. Det var inte så länge sedan det var 370 församlingar. Tittar man närmare på de 90 församlingarna under 30 medlemmar visar nästan alla på en vikande trend. Det finns dock flera nya församlingar i den gruppen, bl.a. New Life i Göteborg, Markuskyrkan i Helsingborg, Korsets kraft i Katrineholm och Kronokyrkan i Trollhättan, församlingar som visar en positiv trend. Det finns också exempel på pionjärförsamlingar i denna grupp som har tillkommit under senaste 10-15 åren som minskar. Blir det inga förändringar kommer med all sannolikhet antalet församlingar fortsätta att minska.
En viktig grupp församlingar är de EFK-församlingar som har vuxit fram och grundats under de senaste 20-25 åren. Störst bland dem är New Life i Stockholm med 375 medlemmar, Söderhöjdskyrkan i Stockholm 208 medlemmar, Josua i Gamleby 200 medlemmar, Johanneskyrkan i Linköping 199 medlemmar, Evangeliska kyrkan i Göteborg som är en afrikansk församling (tror jag) 190 medlemmar, Citykyrkan i Västerås och församlingen Iglesia Ichtus i Stockholm 170 medlemmar. Det finns cirka 5 ytterligare nya församlingar med över 100 medlemmar, de flesta internationella församlingar. De nya församlingarna täcker helt in EFK:s ytterligare tillväxt på cirka 2000 personer.
Utan de sammanslagna församlingarna och utan de nya församlingarna hade även EFK minskat i medlemsantal som de övriga samfunden.
Tittar man på de äldre EFK-församlingarna ser man en påtagligt minskande trend. Den församling som minskat mest i medlemsantal i absoluta tal de senaste fem åren är Saron i Göteborg som minskat med 121 medlemmar under perioden 2006-2010 och har idag 1177 medlemmar.
Det är dock särskilt fyra av de äldre och etablerade EFK-församlingarna som sticker ut i positiv mening, fyra församlingar som har haft en stabil och pålitlig tillväxt under de senaste sex åren. Det är Korskyrkan i Gävle som vuxit med 135 medlmmar, Immanuelskyrkan i Malmö med 120, Elsborgskyrkan i Falun som vuxit med 104 medlemmar och Korskyrkan i Karlstad som vuxit med 98 medlemmar. Det finns även ett antal andra etablerade församlingar med en bra tillväxt under denna period som Filadelfia i Örebro, Ulriksbergskyrkan i Växjö (som är EFK/Pingst-församling) och Enakyrkan i Enköping (som också är en Pingst-EFK-församling). Bland de nya församlingarna med stark tillväxt under perioden 2005-2010 märks New Life i Stockholm, Citykyrkan i Västerås och Iglesia Ichthus i Stockholm. Detta visar att det är ingen nödvändighet att en äldre församling måste stå still eller minska. Flera av dessa snabbt växande församlingar har dessutom börjat växa efter många års stagnation och tillbakagång.
Slutsatsen är alltså att EFK:s tillväxt kan förklaras med de sammanslagna församlingarna, en större grupp nya församlingar och att det finns en liten grupp av etablerade församlingar med en påtaglig tillväxt. Annars hade EFK också haft en påtaglig tillbakagång numerärt under den senaste tioårsperioden.
Vad ska vi göra åt detta? Hur skall detta tolkas? Det kommer jag att skriva om i nästa blogginlägg.
Pingback: Måndag mitt på dan | Stefan Swärd()
Pingback: Frikyrka i fritt fall? – del 2 | Stefan Swärd()