Tidningen Dagen intervjuar mig idag om min kommande bok. Här hittar man länken.

Noterar att Dagens chefredaktör Daniel Grahn tar upp om mitt blogginlägg om sexuella övergrepp, i sin krönika i Dagen idag. Det är svårt att få fart på ämnet. Dels beror det på att det är mycket ovanligt i frikyrkliga sammanhang, det är nog min bestämda uppfattning. Och de som har drabbats, eller sett något är väldigt obenägna att prata om det. Sedan har vi en snällhetskultur i frikyrkan, där vi är mycket förlåtande mot mycket, vilket ofta är bra, men ibland går det till överdrift.

I söndagens gudstjänst i Elimkyrkan fick jag se en profetisk syn. Jag nämnde inget om det i gudstjänsten. När vi träffades som pastorsteam i tisdags förstärktes synen och jag delade den med teamet. Synen berör främst kyrkan och kristna i Stockholm men kan säkert överföras även på andra situationer. Därför tycker jag det är relevant att nämna det här.

Jag såg en karta över Stor-stockholm. Det fanns ett antal små eldar runt om i staden, det var ganska små eldar, mörkret härskade över staden. Eldarna var små och med ganska långa avstånd från varandra. Eldarna representerade levande kristna gemenskaper, församlingar, bönegrupper, cellgrupper m.m.

Det jag såg är att det läggs ved och bränsle på eldarna så att de växer. Det startas fler eldar på fler platser. En del eldar blir stora som mäktiga brasor som lyser upp på långt håll. Hela staden lyses upp då eldarna blir fler och större. Eldarna är olika, en del är stora, en del är små, de finns på olika platser och täcker in olika områden. Avgörande för ljuset i staden är det totala antalet av eldar och deras storlek.

En nyckel till att eldarna ska spridas och bli större, är att det skapas kanaler mellan eldarna, de ger kraft, näring och livsluft åt varandra. Dessa kontakter ligger utanför strukturerade samfundsramar – det handlar om livet i Kristi kropp.

Jag tolkar synen som att Gud vill säga att han vill resa upp sin församling i Stockholm på ett nytt sätt, att vara ett starkare ljus i staden. Församlingen har många olika uttrycksformer, men det viktiga är helheten. Det finns potential för en ny andlig besökelsetid, och där det lokala församlingslivet ska växa sig allt starkare. Det skapar ett ljus över hela staden som skingrar mörkret.

Som bloggare och aktiv debattör måste man vara ganska stryktålig. Ofta blir jag bara inspirerad av mothugg. Och när man möter oförskämd kritik mot dem som avskyr kristendomen, då säger ju Jesus att man ska vara glad, det kan skrivas upp på förföljelsekontot. Jag har inte heller svårt med saklig kritik från andra kristna, när mina bibeltolkningar eller argument nagelfars. Helt okey. Men jag biter gärna tillbaka. Det jag har svårt med är inte kritiken mot vad jag står för, utan när kritiken blir ren personkritik och personangrepp, och när det kommer från närstående kristna, t.ex. inom EFK. Då kan det bli för mycket även för mig.

Det kan också vara skojigt att få uppmuntran och en eloge från dem som är direkta debattmotståndare. Så här svarar frontfiguren i svenska ateismen Christer Sturmark häromdagen i en Newsmillintervju:

Sen har jag träffat en del frikyrkliga representanter som imponerar i sin öppenhet och vänlighet, trots att vi står mycket långt från varandra. Jag har många gånger blivit inbjuden till pingstkyrkor i debatter inför deras församlingsmedlemmar. Till exempel av Kjell Axel Johanson, Stefan Gustavsson, Stefan Swärd med flera. Vi respekterar varandra.  Ett av mina roligaste möten var i en debatt med Ulf Ekman inför 2000 personer i Livets Ords kyrka i Uppsala. Den kan fortfarande ses på webben här. Ulf Ekman imponerar som retoriker och han har humor. Men hans åsikter är förstås helknasiga.

Christer Sturmark menar tydligen att jag hör till några frikyrkopersoner som imponerar i vänlighet och öppenhet, och den komplimangen tackar jag för. Jag tycker också att Christer är en väldigt trevlig kille och vi har haft lätt att prata med varandra vid ett antal tillfällen vi har mötts, både offentligt och när vi har stött på varandra i olika sammanhang. Men jag begriper inte hur han har så svårt att inse att det är rimligt att tro på en Gud som har skapat allt. Och sedan tycker jag att när han kritiserar kristendomen är det en nidbild han kritiserar.

Jag har också svårt med kristna som är väldigt dömande och nedlåtande mot dem som kritiserar oss kristna eller ser på annat sätt än vad vi själva gör. Mer nyfikenhet, öppenhet och vänlighet från oss kristna – är inte farligt.

En härlig och intensiv helg. Ute bland fulla ungdomar med ungdomskyrkan Konnekt i fredags kväll. Underbart. Ledig under lördagen, då jag ägnade mig åt familj och renovering, också underbart även om kanske inte lägenhetsrenoveringar hör till mina favoritsysslor. Söndag i Elimkyrkan där min kollega och medarbetare David Johansson höll en utmärkt predikan, och sedan hade jag hand om predikan i den latinamerikanska församlingen Iglesia Icthus under söndag eftermiddag och kväll.

Det är inspirerande hos den latinamerikanska församlingen. Allt görs tvärt emot svenska mainstream-standarder. Väldigt långa gudstjänster. Väldigt långa predikningar. Mycket tid för förbön, lovsång och vittnesbörd. Massor av folk kom fram till förbön efter predikan, så under tårar, skratt, knäfall, fall, kraftiga känslomässiga upplevelser, så bad vi för en massa folk.

Latinamerikaner är sköna, istället för ganska typiska sterila svenska gudstjänster, där det är tyst och lugnt, så sprutar känslorna på dessa gudstjänster. Och ständigt bjuder man med vänner och släktingar som inte är kristna, så det är praxis att folk tar emot Jesus och blir kristna vid dessa gudstjänster. Och musiken är det Hillsongvolym på, så en man i min ålder tenderar att bli lätt hörselskadad vid denna typ av gudstjänster.

Den kristna kyrkan är ingen fredad zon. Församlingarna är inte syndfria. Kristna församlingar försöker också nå människor som har det besvärligt på olika sätt. Om man tror att församlingen är fläckfri blir man bara besviken. Det viktiga är att vi är ett folk på väg, följer Jesus. Det kräver öppenhet, ljus och ärlighet i församlingen. Alerthet i att bekänna synd, förlåta, omvända sig och gå vidare. Att hjälpa varandra, att be för varandra. Att den processen fungerar är viktigare än att allt är perfekt.

Och därför ska vi inte bli chockerade om vi möter människor i kristna sammanhang som kämpar med pedofili och/eller sexuella våldstendenser. Jag har själv varit med om en riktigt jobbig erfarenhet på detta område. Jag har aldrig berättad om detta tidigare, bara nämnt det i förbigående i en predikan för många år sedan. Det inträffade på sjuttiotalet i pingstförsamlingsmiljö. Som ni förstår av dateringen var jag ganska ung vid detta tillfälle. Samtalade med en man som var betydligt äldre än vad jag själv var, vi var själva på ett rum. Det var inget själavårdssamtal men ett förtroligt och andligt samtal. Det framgick av samtalet att mannen var homosexuell. Plötsligt reser han sig upp börjar gå emot mig, stirrande blick, hotande beteende, agressivt. Rör sig långsamt mot mig med stirrande, agressiva, påträngande ögon. Hans avsikt är att våldta mig. Jag vet inte om det var Guds beskydd eller mannens besinning som gjorde att han inte fullföljde ”attacken”. Vad hans avsikt var, sade han tydligt. Efteråt klarade vi ut detta, han bad om förlåtelse, och jag lämnade detta bakom mig. Det var ju lite ”halv-pedofili” över situationen eftersom jag var mycket yngre, men ändå vuxen och myndig, så jag hade kunnat försvara mig om han hade fullföljt våldtäktsförsöket. Händelsen inträffade i kristen miljö och den berörda mannen hade stått på en predikstol ett antal gånger.

Jag har inte alls velat prata om denna erfarenhet. Jag har förlåtit den berörda personen från första början, och eftersom det aldrig fullföljdes så var det inte så svårt att förlåta. Men jag tror att det är bra att börja lyfta på locket och prata om den här typen av svåra problem – och att det finns mitt inne i kyrkan.

En mycket svår pastoral situation är att veta att man har medlemmar i församlingen som har böjelse åt pedofili. Synd är ju handling. Att frestas och brottas med saker är inte synd, men man måste hantera frestelser och tankar, så att det inte leder till synd. Det kräver mycket aktivt andligt ledarskap i att hantera dessa situationer, t.ex. övervaka att sådana personer inte alls är engagerade i barn- och ungdomsverksamhet och inte hamnar i miljöer där man är ensam med barn. Det är en mycket svår balansgång att vara en öppen församling och hjälpa människor i utsatta situationer, samtidigt som medlemmarna i församlingen, inte minst barnfamiljer, måste känna en full trygghet i församlingsmiljön. Ett problem är att personer med tendens till sexuella störningar har en benägenhet att förtränga och förtiga detta, och knappt erkänna det för sig själva, så det är inte alltid det är lätt att komma åt denna problematik. En öppen sexualundervisning i församlingen hjälper dock till att få sådana saker upp till ytan, kombinerat med en stark andlig miljö, Anden överbevisar om synd.

Pedofili och sexuellt våld i olika former hör till de värsta synder som finns. Patrik Sjöberg har gjort en enastående insats som har trätt fram och berättat om sina erfarenheter. Sjöberg efterlyser hårdare straff. En annan person som vittnat om att bli utsatt för sexuella övergrepp i tonåren är Jonas Gardell. Enligt klassiskt kristet-bibliskt språkbruk kallas dessa gräsligheter för synd. Och det visar syndens karaktär, att förstöra människors liv. Tyvärr har mänskliga rättssystem begränsade möjligheter att komma åt denna brottslighet.

Den kristna kyrkan är ingen fredad zon mot syndens härjningar.  Alla rapporter om sexuella övergrepp inom Katolska kyrkan påminner oss om detta. Den kristna kyrkan kan dock göra mer än att bara döma, vi kan också erbjuda förlåtelse och befrielse. När det gäller sexuella störningar finns det dock ingen lättvindig lösning. Kristna kyrkan behöver uppmärksamma dessa problem och tala öppet om sexualiteten, inklusive sexuella störningar och sexuella synder. Men också peka på vägen mot förlåtelse och befrielse. Den sexuella brottslingen är oftast själv ett offer.

Hur är det inom svenska frikyrkor på detta område? Förekommer sexuella övergrepp även där?

I nästa blogginlägg kommer jag att nämna om några personliga erfarenheter.

Jag började skriva ett blogginlägg i maj med en analys av frikyrkans utveckling, särskild fokus på Evangeliska frikyrkans medlemsutveckling. 6 maj skrev jag det inlägget.

Den senaste helgens samfundsbildning sätter strålkastarljuset på de traditionella frikyrkosamfunden. De minskar i antal. Vissa ser det som växande enhet och något positivt. Andra ser det som uttryck för stagnation och krympande samfund, vilket tvingar fram rationaliseringar och sammanslagningar av samfund.

Jag har senaste veckan tittat på vad den berömde religionssociologen Berndt Gustafsson skrev, närmare bestämt hans bok religionssociologi från 1964. Enligt Gustafsson nådde den svenska frikyrkan sin kulmen år 1930 då 5,9 procent av svenska befolkningen var med i någon av de traditionella frikyrkosamfunden. 1960 var det 5,2 procent av befolkningen. Idag ligger den siffran troligen under 2,5 procent. De tre äldsta samfunden, Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan låg på sitt högsta medlemsantal cirka år 1930. 114.00 var vid den tidpunkten med i det som då kallades för Missionsförbundet, cirka 70.000 i Baptistsamfundet. Pingströrelsen expanderade som mest under perioden 1920-50 men tillväxten kunde inte väga upp minskningen i de äldre samfunden. Pingströrelsen nådde sin kulmen på 80-talet med cirka 100.000 medlemmar. Utgår man från Berndt Gustafssons statistik så har även Alliansmissionen minskat i medlemsantal ganska påtagligt under de senaste 50 åren, även om man har visat på en mer stabilt medlemsantal under senaste 10-15 åren. Även Evangeliska Frikyrkans modersamfund låg på liknande medlemsnivå för 50 år sedan som idag, så även i vårt sammanhang har det inte varit någon långsiktig tillväxt. Och som jag visade på i mitt tidigare blogginlägg, EFK:s medlemstillväxt senaste 14 åren beror mest på sammanslagningar av församlingar.

Sammanslagning av samfund förstärker bara den nedåtgående trenden om det inte leder till grundläggande förändringar och andlig förnyelse, framförallt på församlingsnivå. Ett problem med sammanslagningar är att man verkar bli fler, vilket bara är skenbart. Om man inte tar itu med de problem som ligger bakom tillbakagången, så leder sammanslagningen till en tillfällig inspiration, men leder inte till en långsiktig tillväxt.

Nya frikyrkor som har vuxit fram senaste 50 åren har inte på långa vägar lyckats täcka upp minskningen hos de äldre samfunden. Maranata växte fram under sextiotalet men stagnerade och minskade snabbt. Tyvärr har inte Vineyardrörelsen visat på någon expansionskraft och har både få och  små församlingar, personligen tycker jag det är synd då jag har starka sympatier för Vineyards både teologi och stil. Det mest slagkraftiga nya kristna initiativet har varit trosrörelsen och Livets ord. Man bör där även räkna med fristående trosförsamlingar som församlingen Arken och Citykyrkan i Örebro. Även flera församlingar som har anslutit sig till EFK har räknats ligga i gränstrakten mellan trosrörelsen och EFK. En ny trend är de nya pingstorienterade församlingar som växer fram som United bl.a. i Malmö, Johannes Amritsers församling i Stockholm och Hillsong i Stockholm. En allt viktigare trend är alla de internationella församlingar som växer fram, men det finns ingen samlad statistik på detta. Ett viktigt inslag på den kristna kartan är tillväxten av de historiska kyrkorna, framförallt på grund av invandringen. Det är uppenbart att en del av nedgången i de äldre frikyrkosamfunden har kompenserats genom  nya internationella församlingar och genom de historiska kyrkornas expansion.

Nu upphör alltså Missionsförbundet – Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan och blir Gemensam framtid. De tre samfunden nådde sin storhetstid under trettiotalet och har därefter krympit både när det gäller medlemmar och antalet församlingar. Evangeliska Frikyrkan bildades 1996 och var motsvarande sammanslagning av Örebromissionen, Helgelseförbundet och Fribaptisterna.

Det som återstår av de traditionella frikyrkobildningarna är Pingströrelsen, Svenska Alliansmissionen och Frälsningsarmén. EFS klassas ju som en rörelse inom Svenska kyrkan och brukar inte räknas in bland frikyrkorna.

Vad gör man åt de traditionella frikyrkornas stagnation? Det finns ingen patentlösning. Jag vill bara ge en skiss på några perspektiv.

Trots tillbakagången saknas ändå probleminsikten och krismedvetandet. Att t.ex. referera till andra folkrörelsers stagnation är ett sådant exempel. Att genom sammanslagningar av samfund eller lokala församlingar, skapa ett sken av framgång, är ett annat uttryck för att stoppa huvudet i busken. Jag menar inte att sammanslagningar är fel, men görs det utan problemanalys blir det bara en effektivare administration av fortsatt tillbakagång. Tycker också att vi i EFK lite för mycket har förskönat vår statistik genom det tillskott som blir följden av att församlingar slås ihop.

Den kanske allra viktigaste frågan handlar om vad Gud tycker. Varför välsignar han inte arbetet? Varför är så många församlingar inte uppfyllda av Andens liv och kraft och Guds påtagliga närvaro? Att krypa ned på våra knän, söka Guds ansikte, omvändelse, förkrosselse – är det som skulle behövas allra mest i många frikyrkor. En församling som är välsignad av Gud bär frukt, och den viktigaste frukten är att människor kommer till tro.

Vi måste komma ihåg att många frikyrkor har vuxit och sett människor komma till tro i modern tid. Ett bestående mönster är dock att sådana församlingar ofta är kontroversiella. De gör saker på ett nytt sätt, hittar nya vägar och tänker annorlunda. Att lyfta fram sådana församlingar som positiva exempel skulle bidra mer till förnyelse, än att importera metoder från andra länder.

Det finns alltid möjlighet att vända om, det är alltid tid för omvändelse. Gillar Equemeniaordföranden Johan Nilssons friska apeller när Gemensam framtid bildades, om växande församlingar, och att döpa fler än vi begraver. En tro på Gud som lever, gör under, som bor i sin kyrka, och vår kallelse att förkunna hela evangeliet till alla de drygt 9 miljoner som bor i Sverige idag- det är en visionär utmaning som alternativ till deppig stagnation.

Det finns mer att säga i detta ämne, mycket mer, jag återkommer.

Bra rutet Marcus Birro, som problematiserar vår liberala abortpraxis i Dagen och Svenska Dagbladet. En artikel som skulle föras in på DN debatt men som stoppades av chefredaktören.

Jag skrev ju själv en artikel med liknande budskap på DN debatt för någon månad sedan, närmare bestämt 26 april. Så fort man säger något som problematiserar vår abortliberala praxis, haglar glåporden, och det känner Birro av förstås. Men han är ju van.

Ett nytt samfund bildas i helgen, då Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodisterna slås samman. Här och här är Dagens rapportering. Det är svårt att slå ihop gamla samfund så det är bara att gratulera till den lyckade processen. Jag hoppas också att det nya samfundet inte bara blir en fusion, där allt fortsätter som förut, och där hela fokus blir att slå ihop de tre samfunden. Det intressanta blir det nya som kan växa fram och att Andens verk och förnyelse blir påtaglig.

Nu vill jag ge en riktig utmaning åt det nya samfundet. Det handlar om kommunikationen med omvärlden.

För några år sedan upplevde jag en mycket märklig taxiresa. Jag satt i en taxi tillsammans med en mycket känd börsbolags-VD. Vi bodde på samma hotell och hade båda uppdrag knutna till en socialdemokratisk partikongress. Vi åkte tillsammans i taxin till kongressen. Vi fick en rejäl stund att prata. Han berättade om sitt företag. Jag började prata om mitt kristna engagemang. Då berättade han att han var barnbarn till missionärer i Missionsförbundet.

Och sedan ställer han den chockerande frågan – finns Missionsförbundet fortfarande?

Ett barnbarn till missionärerna. En mycket påläst och driven person med mycket bred kunskap om svenska samhället. Och så undrar han om Missionsförbundet existerar?

Så långt har den traditionella frikyrkans marginalisering gått. De flesta av samfunden har folk inte en susning om att de existerar. I varje fall inte i Stockholm. Det man känner till är Frälsningsarmén och Livets Ord och Pingströrelsen är relativt välkänt. Men sedan vet man ingenting. Under min tid som ordförande i Evangeliska Frikyrkan försökte jag tala om för vanligt folk att vi existerade genom att skriva i storstadstidningarna, och medverka i riksmedia på olika sätt. Jag lyckades faktiskt litegrann med detta, mer pålästa personer kände  i vissa fall till att EFK existerade.

Ett absolut första steg i att kommunicera vårt budskap är att tala om att vi existerar. Och det är ännu svårare för ett helt nytt samfund än för de gamla, som många människor har haft kopplingar till på alla samhällsnivåer under många år.

Att tala om att man existerar blir min utmaning till det nya samfundet, och då menar jag inte i Kyrkans Tidning, Dagen och Sändaren. Utan bland vanligt folk som inte går till kyrkan. Och att den nya kyrkans röst hörs i riksmedier. Och för att nu lägga mig i lite mer, en helt avgörande fråga blir då vem som väljs som kyrkoledare.