Här kommer lite reflektioner om det som står i Bibeln faktiskt har hänt. Är berättelsen om Jona en sagoberättelse, eller fanns det faktiskt en profet som hette Jona, som blev övernaturligt räddad via en fisk, och som sedan predikade för Ninive så att staden omvände sig? Har Adam och Eva funnits på riktigt, och är våra stamfäder, eller är den bara en urgammal myt från de östra delarna av mellanöstern? Samma frågor kan ställas om Israels räddning ur Egypten och många andra berättelser i Bibeln.

Är Bibeln historiskt trovärdig? Eller är det så att den är historiskt trovärdig enligt de måttstockar och kriterier som gällde för 2000-3500 år sedan, men inte enligt de måttstockar som gäller idag för historia. Kanske man då mer blandade allegori och fakta?

Här följer ett försök till att reflektera över dessa frågor. Jag skriver inte i polemik mot någon, utan ska bara försöka förklara hur jag tänker.

1. Många texter i Bibeln innehåller berättelser som helt krockar med moderna världsbilden. Jag tänker på existensen av en ond andemakt, existensen av änglar, Jesu under, berättelser om Guds övernaturliga ingripanden i mänsklighetens historia. Här tycker jag går en viktig skiljelinje mellan liberalteologisk kristendomstolkning kontra evangelikal kristendom inklusive de historiska kyrkornas synsätt och teologi. Liberalteologin har som kännetecken att man försöker förklara Bibelns övernaturliga berättelser som att de inte har hänt, de är inte historiska.

2. En allmän iakttagelse som bibelläsare är den starka förankring i historien som präglar den bibliska berättelsen. Nya testamentet präglas tydligt av en historisk förankring. Jag tror att man som bibelläsare kan förstå Bibeln, i varje fall i stora drag, och att man som läsare kan bedöma om en viss bibelberättelse uttrycker något som har hänt eller om det är liknelser, fiktioner eller allegorier. Jag fascineras som bibelläsare av släkttavlorna i Bibeln. De visar att de personer som skildras, faktiskt har funnits. Jag fascineras också över hur NT plockar upp det som skrivs i GT, om Adam, om Mose, om Josef, om Abraham, om profeterna som ständigt citeras, om kung David etc. Vad jag begriper var den gamla judiska traditionen starkt historiskt centrerad med en strikt fokus på judiska folkets öden och äventyr under många hundra år.

3. Hur ska man som bibelläsare bedöma om en bibeltext uttrycker något som faktiskt har hänt, det är historia, eller om det endast är allegori, en fiktiv berättelse? Som jag ser det finns det tre sätt att se på saken.

a. Bibeltexten är skriven på ett sådant sätt att det beskriver något som faktiskt har hänt.

b. Man behöver se till Bibeln som helhet, hur berör andra delar av Bibeln en viss händelse eller person.

c. En tredje källa till bedömning av Bibelns trovärdighet är andra historiska uppgifter som bekräftar eller ifrågasätter Bibelns uppgifter. Enligt min bibelsyn behöver den typen av externa bekräftelser tas med en nypa salt.

4. När det gäller kritiken mot Bibelns historiska trovärdighet som framförallt har utvecklats de senaste 100-150 åren behöver man skilja på frågor som har en avgörande betydelse för kristna tron och läran. Och frågor som är mindre viktiga.

Huruvida Jesaja bok har skrivits av 1, 2 eller 3 personer kan tyckas som mindre viktig vid en ytlig betraktelse. Det verkar som om akademiska teologin tar för givet att Jesaja har minst två författare. Det är ju inte någon avgörande lärofråga naturligtvis.

Vad jag förstår har det varit en samstämmighet både inom kristna kyrkan och judiska synagogan fram till 1800-talet att boken hade en författare, och det var Jesaja, Amos son. Den kristna traditionen har uppenbarligen en samstämmig enighet om bokens enhet. Septuagintaöversättningen från 250-talet f.kr. har boken samlad under en författare. Historieskrivaren Josefus nämner om att persiske kungen Kores påverkades av Jesaja skrift och kapitel 45, att sända hem judarna. Nya testamentet talar om bara en författare till Jesaja. Även bokens andra del, kapitel 40-66 hänvisas till en Jesaja. Det är uppenbart så att både Jesus och Paulus talar om Jesaja bok med bara en författare. Ska jag köpa 2-eller 3-författarhypotesen, innebär det då inte att man måste hävda att Jesus och Paulus hade fel i denna fråga, naturligtvis ingen avgörande lärofråga, men ändå. Jag har ingen kunskap, mandat eller rätt att hävda att de hade fel på denna punkt.

5. När det gäller Jona historicitet så har , jag fortfarande inte blivit klok av denna bloggdebatt om vad argumenten för detta är – att ifrågasätta bokens historiska förankring. Jag uppfattar det som att Greger Andersson inte tar ställning i den frågan, han säger bara att det tydligen är en ganska passé uppfattning bland akademiska teologer. Jag har tidigare på min blogg argumenterat för historiciteten. Jag noterar att CS Lewis hade djup respekt för Bibelns historiska trovärdighet men även han läste Jona bok allegoriskt, men jag tycker inte han ger någon bra förklaring varför. Att berättelsen är osannolik enligt mänskliga bedömningar, är ett irrelevant argument för mig. Då ska man ju absolut inte tro på Jesu uppståndelse om man resonerar på det sättet.

6. Adam och Eva som historiska personer är naturligtvis mycket kontroversiellt i vår tid. Jag tror inte att det går utifrån någon naturlig kunskap bedöma den frågan, utan endast utifrån Guds uppenbarelse i Bibeln. Jag kan inte se det på annat sätt än att Bibeln beskriver Adam som en historisk person. Jag tänker då både på släkttavlorna i 1 Mos 5 och Luk. 3 t.ex.. Jag har roat mig med att titta på evangelikalismens fader John Stotts kommentar över Romarbrevet som stryker under historiciteten hos Adam och Eva. ”For the biblical genealogies trace the human race back to Adam. Jesus himself taught that at the beginning the Creator made them male and female and then instituted marriage. Paul told the Athenian philosophers that God had made every nation from one man and in particular Paul´s carefully constructed analogy between Adam and Christ depends for its validity on the equal historicity of both.” Så skriver Stott i sin Romarbrevskommentar.

Här tänker John Stott precis som jag gör. Jesu och Pauli kommentarer i NT bekräftar de historiska händelserna i GT, och vi har varken kunskaper eller mandat att ifrågasätta detta.

Däremot håller jag med Stott om att dåtidens berättarteknik kan ge utrymme för allegoriska inslag i första kapitlen i 1 Mosebok, men detta gäller inte om Adam och Eva har funnits som historiska personer. Det går att ge en hel del bibelcitat om detta men det går inte att vara så detaljrik på en blogg. Om Stott ska vara något riktmärke för att vara mainstream-evangelikal så är jag tydligen mainstream-evangelikal.

7. På samma sätt kan man resonera om exodus från Egypten, vilket också skildras i NT som historiska händelser. Samma sak gäller Moseböckernas författarskap där Mose konskvent både i GT och NT föreskrivs författarskapet. Ett minimum av redigering måste naturligtvis ha funnits eftersom slutet av femte mosebok skildrar Mose död.

8. En hel del debatt mellan teologerna på denna blogg har handlat om exegetiska metoder. Där har ju jag mycket begränsade kunskaper så jag kan bara komma med mycket allmänna synpunkter. Självklart måste det som kallas för textkritik vara en nödvändig verksamhet, då det finns många olika textvarianter och översättningar att jobba med för att fastställa bibelns grundtext. Jag kan också se mycket av bibelexegetisk forskning kan förstärka den evangelikala bibelläsningen, genom att ge kunskaper om bibelns tillkomsthistoria, historiska bakgrunden och språkliga bakgrunden. Men när det externa forskningen börjar att ifrågasätta det Bibeln påstår, t.ex. när det gäller historiska utsagor, där tycker jag går gränsen för en evangelikal bibelsyn.

9. Följde Tommy Wassermans råd och läste rapporten från ÖTH från 2004 om Örebro missionsskolas teologiska utveckling. Jag har ju läst rapporten tidigare men det var en del år sedan. Noterar dock med intresse att de reflektioner jag fört fram i denna debatt och i debatten i somras om för mycket sekulär akademisering av frikyrkliga teologiska utbildningar, dessa argument och funderingar har ju funnits hela tiden inom den teologiska utbildningen. Det gör mig ännu mer förvånad över de reaktioner jag har mött över att ta upp dessa frågor.

10. Jag är förbryllad över påståenden som har kommit i denna bloggdebatt om att hävda Bibelns historiska trovärdighet, att det var en reaktion på upplysningsteologin. Jag uppfattar tron på Bibelns historiska trovärdighet som given genom hela kyrkohistorien. Inte hade väl Calvin eller Luther någon annan syn, eller John Wesley? Eller Augustinus? För att ta några av de mest kända namnen. Visserligen jobbade kyrkofäderna med allegoriska bibeltolkningar, men inte på bekostnad av historiciteten. På denna punkt skulle jag behöva ha belägg för denna tes, de teologer som har hävdat detta behöver argumentera för detta och ge grunden för sina påståenden, men det kan hända att jag har missat något i denna debatt, jag har inte hunnit läsa alla inlägg.

11. Jag kan köpa argumentet att historia för 3000 år sedan var inte riktigt samma sak som historia idag. Men här skulle jag också behöva ha mer kött på benen. Jag kan tänka mig att det t.ex. kan finnas allegoriska skildringar i skapelseberättelsen och i Jobs bok. Att de sju dagarna är ett berättande grepp betraktas nog som allmängods nuförtiden, t.ex

12. Hur avgörs hur vi tolkar Bibeln? Den kristna kyrkan har fått mandatet att hantera de heliga skrifterna, på liknande sätt som judarna fick uppdraget att hantera Gamla Testamentets heliga skrifter. Kristna församlingen byggs på ”apostlarnas och profeternas grundval” och vi är alla ett konungsligt prästerskap med förmågan att höra Guds röst och förstå Guds vilja, något vi gemensamt formar i den kristna församlingen. Jag är mycket skeptisk till att tolkningsföreträdet för hur vi ska förstå och tolka Bibeln flyttas till delvis oberoende teologiska institutioner med nära koppling till sekulär akademisk teologi. Den tidiga väckelse- och frikyrkorörelsen frigjorde sig från Svenska kyrkans läroämbete, och betonade att alla kunde läsa, förstå och tolka Bibeln. Men man bör förstå att alla frikyrkosamfunden bars upp av ledargestalter som med sitt skrivande och förkunnelse gav riktlinjer åt bibelförståelsen och bibeltolkningen, gav riktlinjer för de troende och församlingarna hur Bibeln skulle läsas och tolkas. Jag tänker då på CO Rosenius, PP Waldenström, Lewi Pethrus, Helge Åkesson, Anders Wiberg, John Ongman, Fredrik Fransson. Enligt min mening för bibeltolkning och teologisk utveckling mer flytta tillbaka till församlingsrörelsen och församlingarnas gemenskap, inte i motsats till de som professionellt sysslar med teologi, bibelutläggning och pastorsutbildning, men i samspel med dem. Någon form av läroämbete bör finnas även i frikyrkosamfund, det är inte minst viktigt i generationerna efter den första generationen, då några tongivande ledare angav riktlinjerna för teologin och bibeltolkningen.

Man behöver förstå att bibelläsning, bibelstudium, bibelförståelse och bibeltolkning är en verksamhet som hela tiden bör prägla kristna kyrkan, generation till generation. Där vår gemensamma tro behöver bearbetas i varje generation. Det är därför jag tycker det är så viktigt med ett visst mått av tidlöshet över vår bibeltolkning. Jag är spontant skeptisk mot bibeltolkningar som bara varit aktuella senaste 100-150 åren. Det var ju utifrån det argumentet och resonemanget jag drev teserna i boken ”Efter detta”. På denna punkt tror jag att evangelikaler och de historiska kyrkorna kan hitta gemensamma nämnare.

Hej!

Jag har egentligen gått ur den här diskussionen men tycker nu att den är så intressant att jag kommer tillbaka, dessutom har Jonas Q efterlyst mina åsikter i frågan om bibelforskningen. Jag inleder med att klargöra min position i några av de frågor som varit uppe till diskussion i debatten och försöker sedan peka ut vad jag uppfattar som det verkliga problemet.

Inledning

Jag har nog en ganska odramatisk syn på forskning. Till viss del beror det kanske på att jag rör mig mellan två ämnen. Det är t ex inga problem för mig att använda den engelska termen ”Literary criticism” om det vi gör i litteraturvetenskapen. Jag har helt enkelt sett ”kritik” som en synonym till ”forskning”. Men jag kan förstå att man kan uppfatta det som att termen betecknar en negativ attityd just i relation till Bibeln.

Jag har den vanliga uppfattningen att forskning inte sysslar med ett absolut vetande utan med välgrundade uppfattningar. För att kunna avgöra om en uppfattning är välgrundad eller inte måste man värdera de argument som framförs för eller emot den aktuella hållningen. För att ett sådant samtal ska fungera krävs en öppenhet och genomskinlighet. Det innebär bl a att man redovisar sina metoder, gör rättvisa åt sitt material, har en klar begreppsanvändning och inte gör kategorismisstaget att glida omkring mellan olika typer av argument. Man får inte heller lida av en stark auktoritetstro. Det är dessutom viktigt med metateoretiska resonemang där man ställer sig utanför sin forskning och för en kritisk diskussion om rådande teorier och metoder. Man måste också skilja mellan resultat och resultat eftersom alla frågor inte är forskningsbara eller forskningsbara i samma utsträckning.

En förutsättning för att allt detta ska fungera och för att forskningen ska ha rätt till den makt och status den för närvarande har är att man tillåter och bejakar både intern och extern kritik. Forskare måste alltid vara beredda att redovisa sina skäl och vara öppna för att få sina hållningar prövade. Kritiken är alltså inte ett problem. Det jag själv oroar mig mest för i dagens forskningsklimat är istället att ett slags naiv postmodernism eller relativism ska komma att ersätta det kritiska samtalet med ett okritiskt bekräftande av olika ”perspektiv”. Detta är inte riktat mot någon i forumet utan är helt enkelt ett sätt att beskriva min egen oro.

Exempel: Jonas Rosendal har sagt i en kommentar här på bloggen att han går på en skola där man kan bli godkänd även om man tror på en Jesaja. Den underförstådda meningen är då att man inte blir godkänd på ÖTH om man har denna uppfattning. Detta resonemang är helt främmande för mig. Om JR redovisar en välgrundad uppfattning där han diskuterar giltiga argument och väger olika skäl för och emot en viss hållning så blir han godkänd hos oss, vilken hållning han än kommer fram till i denna fråga. Om han inte gör detta blir han inte godkänd oavsett vad han tror i den aktuella frågan.

När det gäller frågan om vilka metoder vi kan använda inom forskningen så menar jag att metodvalet bestäms av vilka frågor vi ställer. Frågar man sig vad som hänt med texten genom årtusenden och hur man ska förstå olika varianter ägnar man sig åt textkritik, studerar man olika muntliga genrer (former, gattungen) och spekulerar om i vilken typ av kontext de kan ha formats och bevarats ägnar man sig åt formkritik, uppfattar man att texter sammanställts och överarbetats ägnar man sig åt redaktionskritik, etc. Nu är detta inte alls oproblematiskt. Olika uppfattningar om texternas enhetlighet och tillkomst är inte teorioberoende utan har sin grund i vissa antaganden om till exempel vad som krävs för att en text ska kunna betraktas som enhetlig. Diskussionen om frågor som dessa är inte begränsade till Bibeln. Även inom t ex Homerosforskningen eller forskningen på den isländska sagan förekommer liknande metoder och debatter.

Även om jag är kritiskt disponerad mot olika försök att plocka isär texterna går det inte att förneka att t ex redaktionskritiska förslag ibland är de bästa och enklaste förklaringarna till fenomen i texterna. Ett problem är dock att texternas källvärde brukar anses stå i direkt proportion till deras avstånd i tid till det som de återger. Detta är en av orsakerna till att det finns en stark misstro mot vissa texters historiska källvärde inom delar av forskningen. För många är detta ett stort problem.

Jag menar att ett seminarium som ÖTH har till uppgift att undervisa om hur forskare argumenterar i olika frågor. Detta är oundvikligt då våra studenter inte kan läsa god sekundärlitteratur utan att möta både olika teoretiska antaganden, olika typer av metoder och olika förslag till resultat (dvs. välgrundade uppfattningar). Vår speciella profil innebär alltså inte, menar jag, att vi inte står i dialog med bibelforskningen. Däremot har vi ett fokus på texttolkning och på texternas teologiska betydelse.

Problemet

Forskning måste vara fri, men olika utbildningar har samtidigt att stå i dialog med sina avnämnarea. Detta är oftast relativt oproblematiskt men det är ett problem i just teologin. Det jag uppfattar som ett centralt problem i den pågående diskussionen är detta: Vad händer om forskningen för fram argument som leder till att bibellärare eller studenter kommer till slutsatsen att vissa uppfattningar är välgrundade samtidigt som dessa inte tycks stämma överens med t ex en evangelikal bibelsyn? Är det då självklart att bibelsynen bestämmer vilka ”resultat” forskningen får komma fram till eller kan forskningens ”resultat” leda till att man t o m är beredda att ompröva föreställningar i bibelsynen?

Jag har stor förståelse för att man inte omprövar sin bibelsyn hur som helst och att man är kritisk mot forskningen. Jag har också förståelse för att man, när man argumenterar i en enskild sakfråga, kan komma in i ett slags tvärgående diskussion om vad som egentligen ryms i bibelsynen. Det är så jag uppfattar diskussionen om Jona bok. I den diskussionen framställde jag en tankekedja som ledde fram till slutsatsen att Jona inte tillhör genren historia och att dess historicitet inte är nödvändig. Denna tankekedja kom i konflikt med ett slags tvärgående tankekedja som fungerar utifrån en annan logik. Denna andra tankekedja var ett slags teologiskt resonemang om vad som ryms i en evangelikal bibelsyn. Enligt denna kedja/logik kunde vissa debattörer ifrågasätta min tro på evangelierna och Jesus. Utifrån mitt sätt att resonera kunde jag ha svarat att det är en helt annan fråga. Men jag inser, som sagt, att man kan resonera på båda sätten.

Men vad är då ”sanningen” om texterna? Är sanningen en viss bibelsyn som tog form någon gång i mitten av 1800-talet? Om man förordar den åsikten kan man kanske argumentera för att seminarierna inte får ta del av forskning, använda metoder etc. som kan leda till att man kommer i konflikt med just den bibelsynen.  Problemet med detta anslag är att man i så fall, enligt min uppfattning, inte bedriver någon akademisk utbildning. Detta kanske en del uppfattar som ett acceptabelt pris. Ett värre problem är att denna hållning kan leda till de dubbla röster jag tidigare talat om (inte heller detta är riktat mot någon på forumet). Jag tycker dock när jag läser vissa evangelikala forskare att de ger uttryck för en uppfattning samtidigt som ”de läcker” ut en annan åsikt. Ibland försöker de täcka över detta med hjälp av diffusa teoretiskta resonemang. Inte så sällan rör det sig om att man hänvisar till någon märklig variant av litterära teorier. Även detta kan kanske uppfattas som ett acceptabelt pris även om inte jag tycker det. Det tredje problemet är värre: Tänk om den bibelsyn man försvarar inte är sann mot texterna! Tänk om det är så att forskningen ibland helt enkelt har rätt i förhållanden till de föreställningar vi gjort sig om de bibliska texterna! Detta implicerar att man kan hamna i en situation där man i sin iver att vara trogen mot skrifterna inte är trogen mot dem, dvs. man har helt enkelt uppfattningar om texterna som inte säger sanningen om Guds ord.

För att undvika dessa problem behöver vi, menar jag, alltid föra en dialog mellan bibelforskning och bibelsyn. Detta kan dock inte reduceras till ren övervakning. I stället bör det vara ett öppet samtal där vi förhåller oss kritiska till forskningen samtidigt som vi kan vara beredda att ompröva våra positioner.

Greger Andersson

Återkommer endera dagen med en text om hur man kan se på och bedöma Bibelns historiska trovärdighet. Tisdag eftermiddag är jag och fru Swärd tillbaka till Sverige, efter nästan två veckor i Qatar. Vi var ju inte där som turister, utan fick möjlighet att lära känna landet lite närmare och vara med på olika evenemang, förutom själva FN-konferensen. Har begränsad erfarenhet av strikt muslimska länder, så det var mycket lärorikt. Qatar står ju Saudi-Arabien mycket nära, båda ländernas medborgare är gamla beduinfolk. Båda tillämpar samma riktning av islam, men Saudi är mycket strängare i religionstillämpningen. Jag försöker annars orientera mig om muslimländerna genom att titta på rapporter från Amnesty International och Human Rights watch, mycket trovärdiga organisationer när det gäller fakta. Det brukar ju hävdas att det finns cirka fem muslimska länder som tillämpar dödsstraff om en muslim konverterar till kristen tro. Men efter samtal med Dohabor tror jag att den siffran är en rejäl underskattning. Hädelse och avfall – apostasi, är förmodligen de värsta synder du kan begå i ett muslimskt land. I Qatar är det dödsstraff för att konvertera, men det är inte säkert att det är myndigheter som utför straffet, utan det görs mer informellt. Man blev påmind återigen om hur förtryckande och totalitär religion kan vara.

Qatar är ett mycket traditionellt muslimskt land, kvinnorna är beslöjade och många har även ansiktena betäckta. Samtidigt har man blivit världens rikaste land på grund av de enorma olje- och naturgastillgångar som finns i det lilla landet. Precis som Saudi-Arabien försöker man utveckla sin ekonomi så att man har ekonomiska muskler även den dagen då inkomsterna från fossila bränslen tar slut. Att se hur man kombinerar traditionell muslimsk livsstil med västvärldens förmögna materialistiska livsstil är märkligt. Den strikta religiositeten leder också till god ordning på många plan. Man tillämpar en betydligt striktare alkoholpolitik än Sveriges under motbokstiden, därför förekommer nästan inte droganvändning eller fylleri, och all brottslighet som hänger ihop med det. Det förekommer knappt heller stölder.

Så några ord om FN-konferensen. Det gick trögt, det blev ett beslut till slut, men en fortsättning av Kyotoprotokollet och fortsatta förhandlingar om en global klimatuppgörelse år 2015. Jag noterar att klimatforskningen har diskuterats här på bloggen. Nu är det ju mycket omfattande forskning som pågår runt om i världen om klimatet, det är granska breda vetenskapliga slutsatser som bekräftar att planeten håller på att värmas upp. Klimatforskningen är betydligt mer välunderbyggd idag än för 15 år sedan. Naturligtvis beror klimatet inte bara på mänskliga faktorer, men det som är nytt i historien är den mänskliga påverkan. Samtliga ledande vetenskapsakademier i världen ger sitt stöd till klimatforskningen. Om nu även länder som Saudi-Arabien och Iran accepterar klimatforskningen och är med i FN:s klimatkonvention, borde det inte vara särskilt kontroversiell forskning. Men som sagt var, det är alltid bra att all forskning diskuteras, kritiseras och nagelfars, det gäller inte minst teologisk forskning.

Det är märkligt hur begränsad den politiska och opinionsmässiga förståelsen är för att bedriva en tuff klimatpolitik. Världen har blivit fullständigt beroende av de fossila bränslena. Det medför både miljömässiga problem, politiska problem och etiska problem. Sverige är ett av de mest medvetna länderna i världen kring dessa frågor.

Här följer ett gästblogginlägg av Tommy Wasserman, verksam vid Örebro missionsskola.

”Bibelkritiken” och en vädjan om enhet

Gerdmar har i sitt inlägg förklarat att ”bibelkritik” inte hör hemma i det evangelikala finrummet. Jag förstår vad han menar, och håller helt med beroende på vad man lägger i ordet. Jag är också väldigt kritisk till mycket av den ”högre kritik” som Gerdmar talar om. Den evangelikale exegeten George Eldon Ladd kom 1967 med den bok, The New Testament and Criticism (Grand Rapids: Eerdmans, 1967), som kom att bli till avgörande hjälp för den då unge läraren vid ÖMS, Lennart Thörn som tidigare mött den högre kritiken i sina lundastudier. Thörn skriver om detta i ÖTH-Rapport 21 (som kan laddas ner för läsning här: http://www.orebromissionsskola.se/viewNavMenu.do?menuID=82). Jag rekommenderar verkligen att läsa både Thörns hela uppsats, och Ladds bok för den delen, särskilt den som vill förstå ÖTHs utveckling från tidigt 70-tal.

Jag citerar ur Thörns inledning (utan fotnoter):

”Den [Ladds bok] fick stor betydelse för min fortsatta gärning och mitt tänkande. Ladd stod själv i ett sammanhang, där man brottades med samma frågor som jag. Ladds bok var ett inlägg i en stor debatt bland konservativa kristna och teologer hur man skulle förhålla sig till den moderna bibelkritiken. En av frukterna av den s.k. ‘Fundamentalist-Modernist Controversy’ i USA i början av förra seklet var en mycket negativ inställning bland fundamentalister till bibelkritik över huvudtaget. I hjärtat av striden stod bibelkritiken eller bibelforskningen, som jag hellre föredrar att översätta ‘biblical criticism’. Bibelforskningen betraktades som en fiende till sann kristen tro och sund teologi. Den fundamentalistiska rörelsen delades emellertid i två riktningar. Den ena gruppen gick i en separatistisk riktning och intog en strängt negativ hållning till all slags modern ‘vetenskaplig’ teologi och bibelforskning. De försvarade sin egen position genom att hävda att alla former av liberalteologi, inklusive bibelforskning, är oförenlig med biblisk tro. Den andra gruppen bestod av ett växande antal teologer och bibelforskare, som inte förnekade sitt fundamentalistiska arv men vägrade att ställa upp på fundamentalismens defensiva, apologetiska förhållningssätt. De insåg också den kritiska forskningens betydelse och behovet av att ingå i en kritisk dialog med den kritiska forskningen.“

Även Thörn vill alltså undvika det svenska ordet ”bibelkritik” som översättning av det Ladd lägger in i ordet ”biblical criticism”. Jag brukar inte heller själv använda ordet bibelkritik. Men, Anders Gerdmar håller naturligtvis liksom jag på med bibelforskning och tillämpar vetenskapliga metoder (till vilka Gerdmar har skrivit en bra introduktion). Vissa av dessa metoder och resultat är Gerdmar kritisk till, och det är jag också. Vi kommer till lite olika resultat när vi applicerar metoderna, och vad annat är att vänta.

Vi kan debattera om frågor som huruvida Jona skall läsas som fiktion vilket redan C. S. Lewis gjorde för ca. 60 år sedan av samma skäl som Greger Andersson, men det har redan debatterats till leda. Jag vill påpeka att redan när nuvarande GT-lärare på ÖMS, Lennart Boström, kom hit som student i början av 70-talet användes de konservativa evangelikalerna LaSor, Hubbard och Bushs introduktion till GT och de visar respekt för både Lewis/Andersson och Swärd/Gerdmar Jona-läsning. “Which interpretation is correct? No simple solution exists. Adoption of the historical interpretation requires recognition that fully satisfactory answers to the questions raised are not available. Selection of parabolic or religious-fiction interpretation necessitates coming to grips with Jesus’s use of Jonah in the Gospels” (Old Testament Survey, s. 353). Författarna konkluderar att “As part of the biblical canon, Jonah must be studied with primary attention on the religious message” (ibid.). Dillard & Longmans introduktion som användes när jag kom till ÖMS som student 1997 uttryckte det likadant. Jag skriver detta, inte för att ge mig in i Jonadebatten igen, utan för att påvisa att ÖMS inte har glidit iväg på senaste tiden. Båda läsningarna får plats i evangelikalismens finrum.

I NT kan vi kan orda om huruvida samtalet mellan Jesus och Nikodemos verkligen sträcker sig så långt som till Joh 3:16. Fram till vers 12 talar Jesus i andra person till Nikodemos. Därefter talas det om Människosonen i tredje person. Den evangelikale exegeten G. Beasley-Murray påpekar i sin kommentar att från v. 13 talas det om Människosonen i tredje person. Beasley-Murray menar att det är ”The Evangelist’s extension and exposition of the preceding dialogue” (WBC 36, sid 50). Man behöver alltså inte se det som att orden är lagda i Jesu mun. Den helt centrala frågan är dock att tro på Joh 3:16, vare sig det är evangelistens eller Jesu ord. Jag menar att min position är den gängse evangelikala, och att det är olyckligt att göra denna fråga till någon slags vattendelare.

När det gäller perikopen Jesus och äktenskapsbryterskan i Joh 7:53-8:12 så råder stark konsensus om att den inte hör hemma i Johannesevangeliet från början (förutom KJV-onlyister och några andra marginella grupper). Då kan man fråga sig vad det mest konservativa att göra (vad gör en seg gubbe i det läget?). Dan Wallace vid Dallas Theological Seminary (mycket konservativt lärosäte) menar att vi bör sätta just denna text i fotnoterna. Se http://bible.org/article/my-favorite-passage-that%E2%80%99s-not-bible.

Nu vill jag avsluta mitt engagemang i denna debatt med en vädjan om enhet. Det är inte ett retoriskt knep för att påvisa att Swärd, Gerdmar eller andra bara vill orsaka splittring – det tror jag verkligen inte. Det är en uppriktig vädjan, en utsträckt hand till gemenskap. Den evangelikale ledaren John Stott uttryckte sin stora sorg för inte alls länge sedan (1999) över evangelikalernas tendens att dela upp sig i olika läger, så att man till slut måste kvalificera evangelikal med olika adjektiv (konservativ, liberal, radikal, progressiv, öppen, Reformed, karismatisk, postmodern, etc). Han ställde följande fråga i förordet till sin bok Evangelical Truth: A Personal Plea for Unity (IVP: 1999):

”While holding with a good conscience, whatever our particular understanding of the evangelical faith may be, is it not possible for us to acknowledge that what unites us as evangelical people is much greater than what divides us?” (Evangelical Truth, s. 10).

John Stott skriver om det som förenar de evangelikala och kallar boken med sin uppmaning till enhet för sitt andliga testamente. Jag vill ta denna kallelse på allvar och sträcker fram stora handen till gemenskap till Stefan Swärd och Anders Gerdmar, och till samtliga som var representerade på vår samtalsdag om bibelsyn. Visst kan vi ha skilda synsätt i olika frågor. Jag har inget behov av att varken sopa under mattan, eller mäta graden av ortodoxi i våra ställningstaganden, men vill gärna samla mig kring evangeliets centrum, så som John Stott vädjar om. För bara några veckor sedan tecknade Michael Pahl en liknande vision i ett fyra delars blogginlägg, där han även brottas med den fråga som Kalle Carlstein ställde under samtalsdagen – är vi tillräckligt radikala för evangeliet?: http://rustlingsinthegrass.blogspot.ca/2012/11/radically-evangelical-part-one.html

Tommy Wasserman

”Bibelkritik” och vetenskapligt arbete med Bibeln

I ett flertal inlägg diskuteras undertecknad och mina tankar och skriverier. Jag tänkte därför att det kanske vore smart att jag själv säger vad jag tänker :-). Risken är att man annars blir misstolkad, även om man ibland kan lära sig vad man själv tänker genom att se andras analyser (detta är ett sidospår, men ett intressant sådant. Se Umberto Ecos underbara reflektion kring sin Rosens namn i Eco, Umberto et al. Interpretation and overinterpretation. Cambridge, 1992).

1. ”Bibelkritik” hör inte hemma i det evangelikala eller klassiskt kristna finrummet. Flera inlägg i debatten har sagt att det ”vi i Örebro” håller på med och det Gerdmar håller på med är bibelkritik. En del mindre informerade debattörer säger att om man använder vetenskapliga metoder, som ju alltid måste vara kritiska, dvs sakligt bedömande, så är man bibelkritisk. Men jag lägger inte samma oskyldiga betydelse i ordet bibelkritik. Bibelkritiken är historiskt sett född i deismens, neologins och sedan liberalteologins andliga miljö där det till fundamenten hörde att man t ex förnekade det övernaturliga och ifrågasatte centralt kristna dogmer som synd, Jesu offer, återlösning mm. Bibelkritiken växte både i rationalistisk och romantisk teologi, t ex med de pietitiskt fostrade Semler och Schleiermacher som tillskyndare. Bibelkritiken är enligt mitt synsätt en ideologisk-teologisk hållning som recenserar bibeltexterna utifrån dessa sina ideologiska rättesnören. Jag förstår därför väckelsekristna som blir förskräckta när de hör att frikyrkliga institutioner öppnar för bibelkritik (även om vissa av reaktionerna kan vara överdrivna eller osakliga). För dem handlar det om evangeliets sanning och det måste man respektera. ”Bibelkritik” är alltså inte bara användandet av ideologiskt neutrala metoder utan ett ideologiskt ramverk som kommer till texterna med en viss agenda; jag har från dag ett i den här diskussionen klargjort att jag kommer till texterna med en annan agenda. Och om den bibelkritik man välkomnar vid frikyrkliga institutioner innebär att man delar sådana ideologisk-teologiska synsätt som fötts i den liberala vaggan är jag också skeptisk.
2. ”Lower criticism”. Vi måste precisera terminologin och t ex tala om higher and lower criticism. Detta gör man i internationell debatt. Lower criticism är då textkritik och kanonkritik. Min vän Tommy Wassermann, som här talat så vackert om mig både som andlig inspiratör och vetenskapsman att jag sparade det för en av de där dagarna när man känner sig värdelös :–), tillhör t ex de internationellt framstående textkritikerna. Det är ganska vanligt att evangelikala sysslar med textkritik, då det inte är så ”farligt” och kontroversiellt att forska kring texten och dess historia. Kanonkritik är också ganska ofarligt. Andra evangelikaler sysslar gärna med litteraturvetenskapliga modeller eftersom de då inte behöver ta i de historiska frågorna, eller så undviker man sådana frågor som har med texters äkthet att göra.
3. ”Higher criticism”. Till denna räknas de mer ”bibelkritiska” metoderna, t ex formkritik och redaktionskritik. Denna förra användes mest framgångsrikt av Bultmann för att försöka identifiera de ursprungligaste Jesusorden – nu trodde han faktiskt inte att det fanns något jesusord som var autentiskt och belv upprörd när hans lärjungar hävdade att det kunde finnas äkta Jesusord. Redaktionskritiken används mycket och betyder i en beskedligare form t ex att man identifierar skillnader mellan de olika synoptikerna och mejslar fram deras respektive profil. Detta ser jag som en tillgång och möjligt att göra med viss framgång. Men en radikalare redaktionskritik börjar försöka identifiera olika skikt som är resultat av olika redaktioner. Bakom dessa bedömningar ligger ofta rejält osäkra antaganden, t ex att ”hög kristologi” är sentida och låg är ursprunglig, eller att allting som lukta kyrka och ordningar är sent. Till detta hör att man tycker sig kunna se vilka Jesusord som är autentiska och vilka som inte är det. Detta är vetenskapligt problematiskt. Jag menar att man inte kan göra detta utan att verkligen ha manuskriptbevis, och när man ändå försöker blir det ofta äventyrligt, t ex när man ska rekonstruera ”den historiske Jesus”. Med rätta frågar man: vilken av de historiska jesusarna? Vems historiske jesus? Här spelar tolkarens egna teologiska preferenser en avgörande roll och det finns inga kriterier som är säkra. Jag litar då på de befintliga texterna tills det finns något rejält att gå på. Den högre kritikiken är också förstås andligt-teologiskt problematisk. Vi riskerar att göra en egen Jesus som passar oss och tilltalet och anstöten försvinner. Man gör en egen kanon i kanon. Och likaväl som de liberala exegeterna driver sin tolkning kan vi göra det, eller hur?
4. Högre kritik gäller också ”böckers” historicitetsfrågor, t ex den här nu uttjatade Jonafrågan eller den om Paulus’ m fl brev. Traditionellt har klassiskt och evangelikal exegetik ansträngt sig för att försvara t ex Jesajas odelade författarskap, att Danielsboken är skriven på 500-talet och att breven i NT är autentiska. Här glider en del evangelikaler och blir konforma med den allmnna meningen. Sju äkta paulusbrev, punkt. Dvs att också de katolska breven är oäkta.
5. Frågan om myter i Bibeln som undveks i Örebro hör till högre kritik. Den liberala bibelkritiken har länge talat om myter i Bibeln, om än på lite olika sätt. Jag kan nog tycka att talet om fiktion är besläktat, men myten har kanske vissa ytterligare litterära kännetecken. Vissa evangelikaler använder ”myt” och försvarar detta: myt ”as a story or legend that has cultural significance in explaining the hows and whys of human existence, using metaphorical language to express ideas beyond the realm of our five senses ” (den ”evangelikale” exegeten och biskopen Tom Wright) och applicerar detta på Genesis. Här tycker jag Greger Andersson ligger ganska nära i sin beskrivning av syndafallberättelsen. Här går man enligt min mening för långt. I mytbegreppet ligger en värdering om huruvida berättelsen är historiskt sann (namngav Adam djuren? Lyfte Mose staven – dog Faraos här? Gick Jesus på vattnet? Utspisade han 5000+? ). Genesis har inte karaktären av myter – inte heller Jona eller Exodusberättelsen – utan är historia, naturligtvis berättad utifrån tidens förutsättningar. När man börjar fixa med kristendomen centrala berättelser som myt och fiktion är jag inte med längre.
6. Råmärkena har flyttats, vilket också Greger Andersson påstår när han säger att han och andra evangelikala exegeter ändrat sig. Det gäller också NT. Tommy Wasserman om Joh 3:16 säger att ” För mig har det inte stor betydelse om det är evangelisten […] som spinner loss i ett vittnesbörd (jag använder ”vittnesbörd” i bästa johanneiska bemärkelse) utifrån samtalet med Nikodemos, eller om det skulle vara Jesu egna ord. Detta är ingen frälsningfråga för mig […] det är däremot en frälsningsfråga för mig att tro på vad som förkunnas i denna vers! ’Ty så älskade Gud världen …’” Självklart har en berättare som evangelisten en teologisk agenda, dvs väljer material ur Jesustraditionen, gen fatabur et cetera och presenterar detta utifrån sina preferenser, men det är en helt annan sak om han skulle lägga orden i Jesu mun. Här skiljer vi oss rejält. Jag vill ha väldigt bra bevis för att ifrågasätta Jesu egna ord!! Och jag har inte fått dem hittills. En begåvad textkritiker som Tommy vet bättre än de flesta att vi inte har manuskriptstöd för att plocka bort det eller det ur evangeliet (en annan sak är ju passagen om äktenskapsbryterskan i Joh 7–8, som främst är ett textkritiskt problem). Här tycker jag evangelikala exegeter, inkl Tommy, kunde vara lite mer av sega gubbar. Du kan inte koppla loss auktoriteten (som Du erkänner) i utsagan, från autenticiteten (som Du kan ha eller mista)! Detta blir dubbelmoral om något! En sådan de facto liberal hållning i fler och fler frågor kommer att urholka förkunnelsen. Vad i Uppenbarelsen (=Guds Ord) är sant och vad inte? Vad kan jag förkunna och vad inte? Varför är det ”sant” att ”så älskade Gud världen” om det inte är sant? Det är ingen frälsningsfråga för Tommy, men det kanske är det för någon annan som inte har så sofistikerade tankemodeller som han! Mind my words – det kommer att kosta en urholkad kristendom att hålla denna typ av distans till texterna.
7. Så hur är det då med denne förkättrade Gerdmar? Han har skrivit en lärobok i exegetik som används vid svenska m fl universitet och kan samtidigt undervisa på LOTS. Först och främst: jag upplever inte, som vissa insinuerar, att jag har olika budskap på olika ställen. Sådant håller inte och jag kan bara fråga insinuanten om han skulle tycka det var trevligt att man insinuerade dubbelmoral om honom. Troligen inte. LOTS är överlåtet åt ”vetenskapligt sökande efter sanningen” en formulering som vi t o m tror är given som del av den vision från Guds Ande som vi byggt universitetet på. Vi tränar studenter i vetenskapligt arbete i exegetik, inte minst metodologi, och faktiskt ofta med goda resultat. Samtidigt gör vi det med en tydlig konfessionell grund. Här har jag varit klar i hela denna debatt. Vi tror att Bibeln är Guds inspirerade Ord och liksom både Jesus, Petrus och Paulus och den långa kristna traditionen att berättelserna i Gamla och Nya testamentet är autentiska, eller med ett ännu bättre uttryck, äger integritet, är helgjutna. Men Gerdmars ”bibelkritik” då? Vetenskaplig analys: ja; ideologiskt betingad bibelkritik: nej. Jag har redan tydliggjort att jag är mycket skeptisk till radikal redaktionskritik på vetenskapliga och andligt teologiska grunder. Jag menar att man med vetenskaplig argumentation kan försvara de nytestamentliga skrifternas autenticitet. Mina snart 18 år med intensiv bekantskap med dem som en gång lade grunden för de fortfarande förhärskande teorierna, Semler, de Wette, F C Baur, D F Strauss, Bousset, Bultmann, Dibelius m fl (se min bok http://www.brill.com/roots-theological-anti-semitism ) gör att jag dessutom faktiskt inte utan vidare köper deras hypoteser utan ofta ser hur dessa är födda utifrån mer av ideologiska överväganden än vetenskaplig akribi. Som vetenskapsman känner jag t o m ett ansvar att varna för en alltför stor tillit till forskningstraditionen.
8. Hur kan jag då använda vetenskapliga metoder? Hur kan jag låta bli – de är vårt enda sätt att verkligen fördjupas oss sakligt i texterna (vilket förstås inte betyder att jag underkänner en andlig läsning i kombination med den exegetiska). Metoderna är som bildhuggarens eller skulptörens verktyg som vi använder för att frigöra ”bilden i stenen/stocken”, för att på ett så noggrant sätt som möjligt ta reda på vad texten säger. Kari Syreeni, som bidrog i boken, och jag menade att det verkligen är möjligt att nå ganska långt och dessutom kunna komma överens med varandra, trots stora teologiska synsätt, om texters betydelse. Samtidigt visste vi att exegeten är lite som konstnären: har en vision, har en förförståelse, har glasögon som styr vad hon ser. Men genom det intersubjektiva samarbetet mellan flera tolkare kan vi se tydligare och detta hindrar oss också från att hemfalla till rent konfessionella tolkningar. Sedan är metoder bättre och sämre, precis som verktyg kan vara det. Och de passar olika bra för olika projekt. De grundläggande och mest självklara är viktigast, textkritik förstås, men också ren texttolkning, kontextanalys mm. Men det finns bristfälliga också. Jesusforskningen kriterier är t ex under all kritik och kommer därför egentligen inte framåt så mycket, trots tjocka böcker. Det är också förvånande att man t ex kan inte bara tycka sig kunna rekonstruera en Q-källa (vilket fortfarande är en hypotes med komplikationer) utan också redaktioner av Q!!! Redaktioner av en hypotetisk källa so ingen någonsin sett utan som är en litterär rekonstruktion (jag höll på att säga ”Give me a break :–)”). Lika äventyrligt är det väl egentligen att man menat sig kunna identifiera de olika källorna i Pentateuken utan något som helst manuskriptstöd?
9. Andra Petrusbrevets författarskap återvänder Tommy till fler gånger och undrar varför jag inte har yttrat mig mer om detta. Tommy vet att man måste välja sina strider och att om man hävdar en för forskningen absolut hårresande hypotes, nämligen att 2 Pet är autentiskt, så kommer folk endast att se den saken i ens bok. Men min avhandling handlade nu inte om författarfrågan utan om judiskt och hellenistiskt i 2 Pet och Judas. Jag lyckades visa att man kan se mycket mer ”judiska saker” i 2 Pet än vad som tidigare hävdats och motsatt för Judas och på så sätt ville jag ställa den judisk-hellenistiska dikotomin på huvudet. Jag har på sistone glädjande nog fått medhåll i en stor avhandling om 2 Pet (Martin G. Ruf: Die heiligen Propheten, eure Apostel und ich. Metatextuella Studien zum Zweiten Petrusbrief. Wissenschaftliche Untersuchungen zum Neuen Testament, 2. Reihe, 300. Tübingen, Mohr Siebeck, 2011). Tommy vet också att jag satsade enorm prestige på att hävda att 2 Pet är äldre än Judas, i vilket han själv är min hittills utförligaste kritiker. Jag argumenterade dock i en föreläsning redan 2001 för att mina resultat kan stödja ett petrinskt författarskap, men jag menar vad jag säger: utan att göra en grundlig analys av övrig petruslitteratur vore det bara dumt att i den vetenskapliga debatten hävda att 2 Pet är autentiskt. Tommy fattar mycket väl att det är så. Själv är jag så luttrad att jag inte tror att de bästa argument i världen kan vända på forskningstraditionen. Tyvärr.
10. ”Bibelkritik” hör alltså inte hemma i det evangelikala eller klassiskt kristna finrummet. Vi behöver i frikyrklig pastorsutbildning en exegetik som är metodiskt skarp och välutvecklad och sunt vetenskapskritisk och som samtigt inser vad en bibelkritik i dess klassiska mening kostar andligt. För vårt existensberättigande är just att träna en ny generation av andliga ledare som kan bygga levande församlinga och ta hand om den lilla människan. Detta har varit och kommer att vara min viktigaste synpunkt i det här samtalet.

Anders Gerdmar

 

Jag och hustrun reser tillbaka till Sverige måndag natt. FN-förhandlingarna kärvar rejält och ännu är inte en uppgörelse klar, fastän konferensen egentligen skulle avslutas fredag eftermiddag. Noterar att Qatar är världens moskétätaste plats, och också högsta BNP i världen per capita. Qatars olje- och naturgastillgångar är enorma. Ekonomiska tillväxten är enorm, 19 procent senaste året, det byggs lyxbyggnader överallt. Samtidigt är Qatar strängt muslimskt, och står för samma riktning inom islam som Saudi-Arabien, dock betydligt mer moderat än Saudi.

Återkommer i Jona-debatten med ett blogginlägg där jag ska försöka förklara hur jag ser på Bibelns innehåll. Min lärare i kristendomskunskap i grundskolan hävdade att man skulle se på Bibeln som att den framförallt innehåller folksagor. Sådana kan ju vara spännande och lärorika, och fiktiva berättelser kan ju också vara Guds ord, att Gud vill tala till oss genom berättelsen. Hur kan man veta att det faktiskt har hänt det som står i Bibeln? Har profeten Jona funnits? Har Adam och Eva funnits? Har Abraham funnits? Återkommer.

Jag kunde inte ana att mitt blogginlägg 19 november där jag kritiskt reflekterade över Greger Anderssons artikel i Världen Idag, skulle orsaka en så intensiv debatt. Det har resulterat i ett antal blogginlägg och gästblogginlägg och ett antal hundra kommentarer och twitterinlägg. Har haft nästan 2500 besök per dag på bloggen under senaste veckorna vilket är mer än vanligt. Det har varit många intensiva debatter på denna blogg, men den här slår nog rekord.

Jag hade inga onda avsikter med mitt första inlägg, det enda var att jag uppfattade det som att Greger Andersson kraftigt tonade ned historiciteten med Jona bok, och jag tyckte att detta var tveksamt.

Ämnet Jona bok fascinerar, och bibelsynsfrågan fascinerar, och det finns ett uppdämt behov av att diskutera vägval vi lever med i svenska kristenheten.

Mitt första inlägg orsakade en hel del kommentarer och redan inom ett dygn skrev jag ett till inlägg för att bemöta en del av kritiken. Det inlägget var inte skrivet i polemik mot Greger utan det var bara ett försök att kommenterara en rad kommentarer som hade kommit under dagen, att det inte var så viktigt med historiciteten i Jona bok, det hävdades t.o.m. att budskapet var ännu tydligare om man inte behövde tänka in historicitet. Jag hävdade då i blogginlägg nr 2 att historiciteten är viktig, och det får faktiskt konsekvenser för hur vi tolkar och tillämpar Jona bok.

Sedan har debatten rullat vidare, och drivits framförallt av gästblogginläggen av Greger A och Anders Gerdmar.

När jag nu summerar den här debatten så vill jag dela in det i två delar. Dels några allmänna kommentarer om själva debatten som jag tar upp i detta blogginlägg. Och sedan ska jag försöka skriva en summerande kommentar om historiciteten i Bibeln, en kristen historiesyn. Det blir nästa blogginlägg.

För det första, om en bloggdebatts karaktär. Min blogg skiljer sig från de flesta andra bloggar som diskuterar teologiska frågor genom att jag har väldigt många läsare och en väldigt bred kategori av läsare. Man bör komma ihåg att t.ex. Christer Sturmark rekommenderar ateister och humanister att läsa min blogg, för att den visar ganska bra hur kristna tänker och resonerar enligt honom. Färre än en procent av dem som läser min blogg skriver kommentarer. För det mesta blir kommentarerna ganska spretiga, ofta när jag skriver i ett kontroversiellt ämne, kan jag få kraftigt mothugg, och också få kommentarer från de som håller med och uttrycker sig betydligt kraftigare och mer svartvitt än vad jag gör.

Min blogg har alla kategorier av läsare, och bland aktiva kristna som kommenterar så finns alla riktningar och samfund representerade. Det här är inte på långa vägar någon sorts sluten samfundsblogg.

Det är tröttande för mig att ständigt få kritik för kommentarer som skrivs på bloggen. Visst möter både Greger Andersson och Anders Gerdmar kritiska kommentarer när de skriver på min blogg, men så är bloggandets natur. De som ständigt kritiserar mig för kommentarerna, som jag inte alls styr över, och sällan känner de personer som skriver kommentarerna, bör ha i åtanke att den som blir i särklass mest kritiserad på min egen blogg är jag själv.

Jag hade ju kunnat göra det enkelt för mig och ta bort kommentarsfunktionen, men då skulle bloggen tappa mycket av intresse och läsare – och jag tycker inte att det är värt det. Många gånger blir jag inspirerad i tänkandet av vassa motfrågor. Man läser en blogg för att man både vill läsa vad bloggaren skriver, men också hur folk reagerar på vad bloggaren skriver. Jag tycker att bloggande är en fantastisk kommunikationsform. Det har också en koppling till evangelierna i Bibeln, när Jesu tal och predikningar refereras, så ges också utrymme till frågor, kritiken, direkta reaktionen på hans tal, och Jesu respons.

Så jag vore tacksam för om jag i fortsättningen slapp få dessa gliringar om kommentarsfältet, man skriver t.ex. om ”Stefan Swärds blogg” och kopplar ihop det med vissa kommentarer man inte gillar.

Vid en snabb genomläsning av kommentarerna på Jona-debatten tycker jag dock att det har varit en förhållandevis anständig nivå, men jag har inte hunnit läsa igenom allt än. Och kommentarsfältet har inte varit ensidigt, varken min hejarklack eller någon annas hejarklack som har dominerat.

Sedan tycker jag inte att man ska generalisera för mycket utifrån ett kommentarsfält, det är en väldigt liten andel av läsarna på denna blogg som skriver kommentarer.

En annan form av kritik är att när jag skriver inlägg i teologiska debatter, vilket är en relativt begränsad del av mina blogginlägg, så görs det ofta kopplingar till Örebro missionsskola. Det enda jag har kommenterat i denna debatt är en kort artikel av Greger, jag kan tyvärr inte göra så mycket åt om andra kommentatorer drar referenser till Örebro missionsskola. När jag i somras drog igång debatten om för mycket statlig styrning av teologiska utbildningar, gällde ju frågan generellt om teologiska utbildningar. Ärligt talat kan jag inte minnas att jag vid något tillfälle har formulerat explicit kritik mot Örebro missionsskola offentligt. Jag har stor respekt för skolans verksamhet och tycker att lärarstaben är mycket proffesionell i många avseenden. Jag har t.ex. alltid uppskattat Lars Johanssons skrivande och analyser, mycket väl förankrat i en evangelikal grundsyn. En del av skolans lärare har jag dock inte någon uppfattning om då jag varken har läst något av dem eller lyssnat på dem. Flera av skolans lärare har besökt eller ska besöka Elimkyrkan.  Ett samfunds teologiska utbildning måste dock kunna diskuteras, och inte minst måste vi pastorer kunna delta i en sådan diskussion. Inte minst är det mycket viktigt att teologiska förändringar och perspektivförskjutningar inte smygs fram utan en öppen redovisning. Att vara en konfessionell utbildningsanstalt med ett samfund som huvudman ställer höga krav på transparens.

Men vari består skillnaderna, om man nu ska försöka få fram skiljelinjer. Greger har blivit pressad att förtydliga sig när det gäller hur han ser på historiciteten och Anders Gerdmar har försökt utvidga diskussionen till en bredare nivå, till fler historiska frågor som gäller Bibeln som är kontroversiella i modern teologi. En fråga som jag också ställer mig är varför jag ständigt hamnar i krock med vissa teologer när man diskuterar vissa teologiska frågor, vad är den underliggande dimensionen som ligger bakom dessa åsiktsskillnader?

Jag uppfattar det nog som att jag och Greger är överens om den grundläggande bibelsynen, även om jag tycker att han hade kunnat formulera sin inställning tydligare i denna debatt. När det gäller synen på Bibelns historicitet går dock våra uppfattningar isär.

Greger skriver så här i ett av blogginläggen: ”När det gäller Jona bok så har jag argumenterat för att jag inte tror att det är en bok som gör historiska påståenden. Jag uppfattar alltså, precis som med uttrycken under punkt två, att bokens ”sanning”, det som den ”påstår” inte är de enskilda historiska uppgifterna. Här har Swärd och Gerdmar en annan uppfattning. De menar boken uppenbart har historiska anspråk. Att tro att den är sant i allt den påstår innebär alltså för dem att man bör tro på bokens inslag som historiska uppgifter. Här har vi olika uppfattningar.”

Här hittar vi en punkt där vi inte är överens, och vi skulle nog hamna i olika ståndpunkter vid en diskussion om andra historiska texter i Bibeln.

Man bör dock notera att Greger skriver så här: ”Jag har uppfattat det som självklart att en konsekvens av denna utgångspunkt är att om texterna gör historiska påståenden så är det väsentligt att dessa är sanna.” Vissa av Bibelns texter menar Greger är historiskt sanna, när texterna gör historiska påståenden.

Men både Gerdmar och Greger Andersson tycks vara överens om att historia i biblisk mening inte är detsamma som historia i modern mening.

Greger skriver så här: ”Men om man väljer att beskriva detta som ”historia” så innebär det, och det är min poäng, att detta måste vara historia i en annan bemärkelse än vi vanligen använder termen. Det innebär att vi läser dessa texter i enlighet med en annan typ av ”regelsystem” än det som gäller vid läsningen av det vi numera vanligen benämner som historia. Detta är alltså en ”historia” och ett ”regelsystem” som tillåter en typ av motsägelser som vi inte skulle tillåta i andra sammanhang.”

Jag håller med om att det inte alltid är självklart hur Bibelns texter ska förstås och tolkas. Det behöver diskuteras. Här kan allmän bakgrundsforskning hjälpa oss i vissa lägen. Det finns olika sorts böcker i Bibeln, alla gör inte historiska anspråk. Jag kan också ha förståelse för argumentet att historia och historisk text för 2500-3000 år sedan inte har riktigt samma innebörd som idag. Jag skulle dock vilja få det argumentet utvecklat.

Min känsla dock är att Greger betydligt mer ifrågasätter och problematiserar historiciteten i Bibeln än vad jag gör. Där skiljer vi oss åt. Men Greger håller sig inom evangelikala ramen att tro på att Bibeln är sann i det den påstår. Men hur man ska tolka påståendena, och vad den faktiskt påstår – där har vi nog en del olika uppfattningar.

Greger lägger också större tonvikt än vad jag gör vid senaste 100 årens teologiska forskning.

Kanske man skulle kunna beskriva Greger som en liberal evangelikal och jag som en konservativ evangelikal (jag menar inte ont med dessa beteckningar, jag bara försöker bena ut varför och hur uppfattningar går isär). Med konservativ menar jag då att jag lägger stark tonvikt vid hur kristna kyrkan historiskt har tolkat de bibliska texterna. Och jag lägger en stark tonvikt vid Bibelns eget inre vittnesbörd. Hur Jesus och Paulus bedömer en text eller viss bok i gamla testemantet är avgörande för mig hur texten ska tolkas. Jag lägger också stark tonvikt vid hur de moderna väckelserörelserna har tolkat Bibeln, jag har svårt att tydligt markera andra uppfattningar än John Wesley, Lewi Pethrus, PP Waldenström m.fl. Den hållningen skulle man kunna beskriva med termen ”konservativ”.

Anders Gerdmar betonar att evangelikal är ett för snävt begrepp för honom, men med min betoning av kristna kyrkans historia och tidigare tolkning av Bibeln, upplever jag det som att vi ligger varandra mycket nära i inställningen, vilket också har framkommit i denna debatt.

Greger gör markeringar som gör att jag välvilligt vill tolka honom som att han rör sig inom den evangelikala fåran, samtidigt avgörs ju detta av hur han tillämpar sina historicitetkriterier i praktiken och i vilken utsträckning han mer lyssnar på moderna forskare än kyrkans traditionella tolkning av Bibelns texter. Det kan inte jag bedöma, men har ingen anledning att ifrågasätta om han själv hävdar att han i grunden delar en evangelikal bibelsyn.

Jag tycker också att jag rör mig inom evangelikala fåran och har inte trillat över i fundamentalismen, jag tar tydligt avstånd från en sekteristisk och inåtvänd kristendom, inte heller jag tror på väldigt strikta bokstavsläsningar av Bibeln, där man inte väger in situationen, bakgrunden, och kristna kyrkans förståelse av texten, i sin bedömning och tolkning av bibeltexten. Jag tycker nog att jag är tydligt medveten om att Bibeln måste tolkas, mer än vad PP Waldenström var t.ex. Tydligen kan man få tro på verbalinspiration och ändå kalla sig för evangelikal, om jag har tolkat denna bloggdebatt rätt.

Men jag återkommer i ämnet om Bibeln och historiciteten.

Man kan göra en hel del i Sverige samtidigt som man är i Qatar. Är med och skriver tillsammans med 11 andra kristna ledare, bl.a. biskop Arborelius, i Dagen idag, om försvaret av människovärdet, bl.a. med fokus på Livets söndag.

Notera gärna min ledare i Världen Idag, idag. Men observera, den artikeln är ingen summering av Jona-debatten här på bloggen, den kommer senare idag eller inom någon eller några dagar – publiceras naturligtvis på denna blogg. Ledaren skrevs för mer än en vecka sedan, och har blivit något försenad i publiceringen.

Jag återkommer snarast med några summerande kommentarer i Jona-debatten, måste dock hinna läsa igenom allt först. Det har väl skrivits motsvarande en bok här på bloggen i ämnet på 14 dagar.

En reflektion när man är i Qatar. Det som händer i Syrien uppmärksammas mycket i media här. Mördandet av Syriska befolkningen pågår dag efter dag, det har pågått länge. Grannländerna och övriga länder tittar bara på. Och vad gör globala fredsrörelsen? Har det kommit någon konkret idé därifrån hur man faktiskt kan få stopp på mördandet? Tycker att det är beklagligt med den stora passivitet världen visar inför massmördande, lite hjälpsändningar, lite halvhjärtade diplomatiska försök, och mördarregimen bara fortsätter dag efter dag. Mönstret upprepar sig ständigt i mänsklighetens historia.

Som kristna är ett minimum att vi ber för Syriens lidande folk. Men jag efterlyser mer konkreta handlingsplaner för hur man stoppar massmördande regimer.