Min tilltufsade hjärna börjar sakta vakna till liv efter en rejäl hjärnskakning.

Noterar debatten om adventsuppropet. Detta inträffade när jag var i Doha så frågan har gått mig förbi. Noterar att ett antal EFK-kollegor har skrivit om detta. Här är några reflektioner från min sida.

Jag tror att vi har lite olika infallsvinklar i denna fråga beroende på vilken del av Sverige vi bor i. Från min Stockholmshorisont har väl kopplingen mellan kyrkan och skolan varit avvecklad sedan 1950-talet. Det låter något som en bibelbälts- och landsbygdsdebatt det här, inom bibelbältet och inom delar av svensk landsbygd/småstäder kanske kopplingarna mellan kyrkan och skolan har funnits kvar in i modern tid. Och där kyrkans inflytande har levt kvar. För en Stockholmare upphörde kyrkan att vara mitt i byn för minst 100 år sedan.

Jag uppfattar inte adventsuppropet som att det krävs att kyrkan ska ha några privilegier. Det handlar väl bara om att när skolan väljer att ha en avslutning eller något annat i kyrkan, att t.ex. en präst ska få förmedla något av trons innehåll. Och att en skola ska ha valmöjligheten att förlägga enstaka aktiviteter i en kyrka. Att myndigheterna inte ska lägga sig i vad vi gör i kyrkan. Detta är väl en reaktion på Skolverksbeslutet om kyrkavslutningar utan religiöst innehåll? Det finns ingen kyrka som kan kräva att någon skola besöker dem, det är helt och hållet skolans beslut och ansvar. Jag uppfattar nog adventsuppropet som något i god anabaptistisk tradition, att protestera mot att myndigheterna lägger sig i vad vi gör som kyrka. Men det kan hända att jag har missat något av debatten.

Mina EFK-kollegor pekar dock på viktiga principer som jag håller med om. Det finns en djup skillnad mellan ett statskyrkligt/svenskkyrkligt/folkkyrkligt perspektiv och ett frikyrkligt. Och här går nog skiljelinjerna rakt genom samfund snarare än mellan.

Sanningen är den att med det goda ekumeniska klimatet har frikyrkorna  ganska mycket närmat sig statskyrkan/svenska kyrkan, både i kontakter men också i attityder. Frikyrkan har velat bli godkänd. I det svenskkyrkliga statskyrkliga arvet finns hela idégodset med det kristna Sverige, ett kristet land etc. Jag håller med om att det är synnerligen tveksamma begrepp. Har man minimala historiska kunskaper kan man vara något ifrågande inför hur kristet Sverige var i praktiken under 1600- och 1700-talet. Inte minst den baptistiska/anabaptistiska traditionen som historiskt präglat stora delar av frikyrkorörelsen, lyfter fram församlingen som en utvald gemenskap, tagna ut ur världen. Vårt uppdrag är inte att styra över samhället, vårt uppdrag är att bygga ett alternativt Gudsrike. Det är människor som blir kristna och formar en kristen gemenskap. En stat och ett samhälle kan inte vara kristen.

Jag tycker idag att det är ett problem med det statliga inflytandet över kyrkan. I somras drog jag igång en debatt om statliga inflytandet över pastors- och prästutbildningen, vilket jag tycker är helt fel. Trots att Svenska kyrkan formellt sett har frigjorts från staten fortsätter man att fungera som statskyrka. Jag tycker också att det är fel. Jag har svårt idag att se att frikyrkan har några privilegier kvar, dock tycker jag att Svenska kyrkan fortfarande har en särställning och åtnjuter privilegier.

Jag tycker nog att statskyrkotänkandet har levt kvar långt in i frikyrkliga leden. Lewi Pethrus gjorde nog aldrig riktigt upp med det. Han fortsatte att vara medlem i Svenska Kyrkan. När han drog igång KDS 1964 var det i en allians mellan pingstvänner och högkyrkliga och konservativa grupper i Svenska kyrkan, att det kristna samhället var idealet.

Jag tycker dock att det blir fel att tolka det anabaptistiska arvet, och även tolka bibeltexterna så, att församlingen blir sektliknande, distanserar sig från samhället. Jag kan inte se att mina EFK-kollegor menar något sådant. Församlingen ska vara en stad på berget, ett ljus i mörkret. Vi kan påverka samhället i positiv riktning, inte minst genom att värna om barmhärtigheten och människovärdet. Vi lever nu i en demokrati, där det förväntas att olika grupper bidrar till samhällsdebatten och samhällsbygget, inklusive kyrkan. Bibeltexterna från bl.a. Rom 13 måste tolkas i ljuset av hur dagens samhälle fungerar. Att det anabaptistiska arvet tolkas som att vi kristna blir lågmälda, och drar oss undan politiskt engagemang och att delta i samhällsdebatten, då blir det inte bra, enligt min mening. Anabaptisterna på 1500-talet hade inte så mycket att välja på i den frågan, vi har större valmöjligheter.

 

Jag börjar nu få abstinens av att inte kunna skriva på bloggen, på grund av hjärnskakning. Men jag håller långsamt på att bli bättre. Det är klart att debatten om adventsuppropet kittlar litegrann, att säga något. Hoppas jag ska vara skrivför tills i morgon. Eller i varje fall lördag.

Min ambition är också att kunna hålla en predikan i Elimkyrkan på söndag 11.00.

Jag har idag pratat med advokaten Thomas Bodström, tidigare justitieministern – om den olycka jag råkat ut för. Han ska agera gentemot fastighetsägaren. Det gör jag inte för min egen skull, utan för den risk som finns för en massa Stockholmare att bli dödade, eller få men för livet, på grund av is som faller ned från hustaken. Fastighetsägarna är alldeles för passiva att sköta om denna fråga, vilket utsätter folk för livsfara.

 

Jag är fortfarande rejält seg i skallen och sjukskriven efter hjärnskakningen vid lördagens olycka. Hoppas dock att hjärnan ska börja fundera normalt närmsta dagarna och då återkommer jag i bibelsynsdebatten på något sätt.

Expressen tyckte att min olycka var så intressant så att man gjorde en nyhet av det i gårdagens tidning. Har dock inte hittat något på webb-tidningen så jag är osäker om artikeln finns på nätet.

Jag sitter hemma och är helt körd i skallen efter olyckan i lördags. Några bloggdebatter orkar jag inte med just nu. Expressen har just varit hos mig, de vill göra en nyhet av olyckan jag har varit med om. Har också idag pratat med advokaten och förre justitieministern Thomas Bodström, som visat intresse av att driva någon form av process. Det är livsfarligt för vanligt folk med nedfallande is från taken, och vi måste sätta press på fastighetsägarna att de sköter snöröjningen från taken bättre.

Notera gärna min ledare i Världen Idag, idag, om att inte vara blind för tidstecknen. Notera att den skrevs innan jag fick en isklump i skallen och hjärnskakning.

Är nyfiken på reaktionerna på den.

Skulle vilja kommentera några saker till i bibelsynsdebatten men jag sitter här med min hjärnskakning och är helt körd i hjärnan just nu, eller för att uttrycka det på lite mer grov Stockholmska ”bombad i kulan”, men kvicknar till inom några dagar förhoppningsvis.

Ha en välsignad vecka alla bloggläsare.

En sak Stockholmare är skraja för är is som faller ned från taken när det blir töväder vissa vinterdagar. Häromåret inträffade ett dödsfall av nedfallande is, och ett antal skador brukar inträffa varje vinter av denna orsak, både på människor och bilar.

Det är ändå väldigt få Stockholmare som får en massa nedfallande is i skallen. Idag sällade jag mig till denna lilla olyckliga minoritet, då jag råkade ut för detta när jag promenerade efter Riddargatan. Helt plötsligt en stor isklump 30×30 cm i skallen, som ramlade ner från taket ovanför femte våningen.  Det blir en enorm kraft när is faller ned från så hög höjd, fullt tillräckligt att skapa bucklor på bilar och krossa bilfönster, en sådan mängd is fick jag mitt i huvudet. Tillräckligt för att döda en person. Jag föll ihop men tappade inte medvetandet. Ambulans kom inom några minuter. På sjukhuset konstaterades efter skallröntgen att det inte var någon hjärnblödning, dock en rejäl hjärnskakning.

Så nu sitter jag hemma ikväll, rejält golvad. Hoppas jag repar mig snart. Tackar Gud för att det gick så bra som det gjorde. Men man blev återigen påmind om att man lever i en andlig strid, och att livet hänger på en skör tråd.

Ägnade hela fredagkvällen åt Konnekt, vår egen variant av Pannkakskyrka, som Söderhöjdskyrkan, Elimkyrkan, och Korskyrkan i Stockholm driver tillsammans. Tror att kristna församlingens uppdrag är att följa Jesu missionsbefallning att ”gå ut”. Det här är ett konkret sätt att göra det på, gå ut på stan sena fredagkvällar, prata med människor och framförallt ungdomar om Jesus, sedan har vi med oss vår bönestol, där vi ber för dem som så önskar, det blir alltid någon varje fredagkväll. Man lär sig mycket bättre om hur ungdomar tänker, och om trenderna i ungdomsvärlden, genom att gå ut och prata med dem direkt, mer än att läsa böcker av någon amerikansk teolog.

Vårt arbete med Konnekt som vi nu har hållit på med i 4,5 år börjar få ett visst genomslag. När man träffar idag en vanlig gymnasieklass i Stockholm träffar man i varje klass i varje fall någon som har stött på Konnekt.

Arbetet skapar också så mycket goodwill för kristna kyrkan, vi har ett utmärkt samarbete med polisen, fältassistenter, föräldranattvandrare. Alla gillar vad vi gör.

Lördagen blir det julbord med Elimkyrkans personal, med respektive. Det ser jag fram emot. Söndag blir det predikan hos vår församlingsplantering i Skärholmen som nu håller på att gå över från församlingsplantering till församling. Att vara en församling som grundar församlingar som grundar församlingar, det är inriktningen för Elimkyrkan.

Bibelforskningens primära ”plats” – gästblogg av Anders Gerdmar

Jag hade också summerat, men Greger Anderssons senaste inlägg återuppväcker de verkligt heta frågorna i den här debatten. Det är inte Jona bok. Det är inte exegetiska teknikaliteter utan andliga realiteter. Det var där debatten började, med att några debattörer ställde frågor om vilken världsbild som styr när evangelikala exegeter ”ändrar sig”.

Vi är överens om de akademiska spelreglerna och jag citerar Greger Andersson: ”För att kunna avgöra om en uppfattning är välgrundad eller inte måste man värdera de argument som framförs för eller emot den aktuella hållningen. För att ett sådant samtal ska fungera krävs en öppenhet och genomskinlighet. Det innebär bl a att man redovisar sina metoder, gör rättvisa åt sitt material, har en klar begreppsanvändning och inte gör kategorimisstaget att glida omkring mellan olika typer av argument.”

Jag är också för och ägnar min huvudsakliga vetenskapliga verksamhet åt ideologikritiska metastudier av hur exegeters ideologi spelar in i deras forskning. Och intersubjektivitet, dvs. att alla argument i en vetenskaplig diskussion ska vara genomskinliga och kunna utvärderas av andra. Därför redovisar en lärare på LOTS självklart de olika synsätt som finns och ger också sin syn på saken.

Jag oroar mig dessutom precis som Greger Andersson över en postmodern vändning i forskningen som går ut på att ’anything goes’. Visst, det postmoderna klimatet är viktigt såtillvida att det visar att modernitetens naiva tro att det fanns objektivitet och endast en vetenskaplig sanning. Men jag tror faktiskt att vi som står för klassisk kristen tro kommer att tillhöra dem som hävdar att det finns en sanning att söka.

Skönt. Vi är överens om vetenskapens spelregler, Greger Andersson och jag :-).

Men en formulering röjer kanske att vi har olika synsätt: ”Man får inte heller lida av en stark auktoritetstro” och hans fortsatta text om ”vad som är problemet” bekräftar detta.

Bibelforskningens primära ”plats”

Jag tror det är här vi skiljer oss och här debatten började: vilken är bibelforskningens primära plats? Den moderna bibelforskningen uppstod i främst tysk konfessionell miljö, både konservativ och liberal, men i och med att exegetiken anammade mer och mer av ett för klassisk kristen världsbild främmande perspektiv kom den mer och mer att odlas fristående från kyrka och läroämbete. Den blev mer och mer autonom och den tidigare kyrkliga auktoritetens överhöghet ersattes med en akademisk överhöghet. Dess ”präster” viftade inte med bekännelseskrifter utan med den kritiska rationalitetens krav. Maktförhållandena försköts. Nu var det inte biskopen som recenserade professorn utan professorn som recenserade biskopen. En ”akademisk religion” såg dagens ljus, där bibelkritiken tillhörde fundamenten och där läroämbetet innehades av just professorerna, särskilt exegeterna. Denna religion har format mycket av västerlandets etablerade kristna kultur, med små motståndsfickor, och delvis även katolska kyrkan, vars exegeter tills nyligen fått ganska fria tyglar.

Det som är bibelforskningens primära plats historiskt och måste vara det teologiskt, kyrkan, har blivit sekundär. Pastorn, prästen, biskopen är en mindre informerad person som strängt taget åtnjuter en lägre auktoritet än professorn. Det är för att jag vänder mig mot detta som jag uppskattar att andliga ledare som Ulf Ekman (i Världen Idag http://www.varldenidag.se/ledare/2012/12/14/Nodvandig-bibelsynsdebatt-1/ ) och Stefan Swärd träder in och sätter ner foten. Det är deras jobb även om vi heltidsteologer ibland kunde tycka att vi har bättre argument.

För vad är det att ”lida av en stark auktoritetstro” och hur kommer detta in i sammanhanget? Självklart kan ingen forskare i debatten säga: ”Så säger Herren – det säger jag alltid till mina studenter; här är det prövbara argument som gäller. Men samtidigt måste det för en kristen och för ett kristet seminarium som fostrar framtidens ledare finnas vägledande auktoritet.

Kristen tro är väl en stark auktoritetstro i så måtto att Jesus är Herre, Skriften är Guds Ord och den Helige Ande, Sanningen Ande, leder oss in i hela sanningen. Kristen tro har med sig en världsbild som förutsätter Gud och angeliska varelser, ett tredelat universum, en helt annan epistemologi än en del andra världsbilder, tro på mirakler et cetera et cetera. Kort och gott att Bibeln är sann och relevant, trots att den är gammal, komplex och ibland svår att förstå, eller störande för den kritiska rationaliteten.

Michel de Certeau, jesuit och en av de intressantaste kunskapsfilosoferna inom historiografi talar om historieskrivningens ”place”, plats. Utan att gå in på hans intressanta tankar om hur vetenskap tjänar som legitimering av den rådande makten så kan man ändå säga att det har stor betydelse under vilken auktoritet forskningen bedrivs. Greger Andersson talade ju också om vad som krävs ”för att forskningen ska ha rätt till den makt och status den för närvarande har”. Om man byter det laddade ”makt” mot auktoritet är det ändå klart att den här debatten handlar om vem som har auktoritet att tolka Bibeln.

Det Greger Andersson ”uppfattar som ett centralt problem i den pågående diskussionen är detta: Vad händer om forskningen för fram argument som leder till att bibellärare eller studenter kommer till slutsatsen att vissa uppfattningar är välgrundade samtidigt som dessa inte tycks stämma överens med t ex en evangelikal bibelsyn? Är det då självklart att bibelsynen bestämmer vilka ”resultat” forskningen får komma fram till eller kan forskningens ”resultat” leda till att man t o m är beredda att ompröva föreställningar i bibelsynen?”

I detta resonemang tycks det som att Greger Andersson har en kritisk distans till kyrkan som plats för bibelforskningen men inte en lika kritisk distans till akademin. Motfrågan kunde ju bli – och nu vet jag att jag svär i den akademiska kyrkan: ”Varför ska inte den kristna världsbilden och synen på Bibeln få sätta gränser när akademin får det?” Då handlar det inte om en specifik evangelikal bibelsyn (även om jag kan sympatisera med mycket i den) som tog form som reaktion emot rationalismens bibelkritik utan om den tro som en gång för alla meddelats åt de heliga och som sedan förvaltats av den kristna kyrkan. En hållning som först med den moderna bibelkritiken började ifrågasättas.

Jag tror att när man placerar bibelforskningen på dess rätta plats får den rätt förtecken. Ett i kyrkan baserat seminarium utgår rimligen från trons grundläggande sanningar både om Bibeln och den kristna läran, från den verklighetsuppfattning som självklart räknar med det övernaturliga och står ytterst under ledning från denna kyrkas andliga ledarskap.

Frågan är då om man kan gå in under en sådan ordning med bevarad intellektuell hederlighet? Spontant skulle många akademiker säga nej, men kanske för att de inte ser att alla opererar utifrån ett värdesystem. Det gäller faktiskt i hög grad den bibelvetenskapliga teoribildningen. Men akademiskt arbete idag är en dialog inte mellan objektiva vetenskapsmän i vita rockar som opererar i lika vita laboratorier med stålglänsande maskiner – efter den kontinentala hermeneutikens genombrott en slags nu otänkbar 1900-talsvision – utan att vi alla som ”intresserade” tolkare just ger våra välgrundade tolkningsförslag utifrån var en sin horisont, förslag som sedan förhandlas mellan företrädare för olika läsningar. Detta betyder inte att jag företräder en total relativism, inte alls, men att jag utgår från att alla forskare skriver utifrån sina ideologiska intressepositioner.

Det är det enda realistiska sättet att bedriva forskning och min erfarenhet är att det fungerar i de både lokala och internationella forskargemenskaper där jag rör mig; i det internationella sammanhanget har man ju ofta mycket större förståelse för det konfessionella perspektivet. Inte för att det alltid är oproblematiskt att stå för en minoritetsuppfattning eller provocera etablerade fronter som jag kommit att göra. Men jag ser inte att det finns någon annan väg än att bedriva kritisk intersubjektiv dialog med andra, beväpnad med en stor portion självkritik mot de egna positionerna.

Jag vet inte om någon faktiskt tycker som Greger Andersson beskriver det att: ”man argumenterar för att seminarierna inte får ta del av forskning, använda metoder etc. som kan leda till att man kommer i konflikt med just den bibelsynen.  Problemet med detta anslag är att man i så fall, enligt min uppfattning, inte bedriver någon akademisk utbildning. Detta kanske en del uppfattar som ett acceptabelt pris.”

Naturligtvis tar studenterna t ex vid LOTS del av forskning et cetera även om jag inte sticker under stol med att de också får en rejäl portion ”Kritik der Kritik”, att man kritiskt genomlyser forskningens förutsättningar. Men man kan naturligtvis som student hävda vad man vill och använda vilka metoder man vill och ska bedömas inte utifrån åsikter utan utifrån argumentens kvalitet. Själv uppskattar jag mångfald i klassrummet.

Men samtidigt vore det ohållbart med lärare som driver perspektiv som går rakt emot ett seminariums inriktning. Om man anammar en världsbild som inte accepterar underverk eller börjar plocka ut vad man ser som oäkta Jesusord eller inte erkänner urhistoriens, Abrahams, Exodus eller kung Davids historicitet eller att Jesus gick på vattnet så kan man knappast med ärligheten i behåll erbjuda utbildning som stämmer med LOTS vision om ”förkunnelse av Guds Ord i den helige Andes kraft” eller ”försvar av den evangeliska tron”. Då har man fört studenten bakom ljuset och s a s brutit kontraktet med studenten, som ju valde seminariet utifrån dess grundsyn.

Som akademisk teolog har man självklart en s k resa och forskaren och forskningen måste vara fri. Det betyder inte enligt min mening att man som forskare nödvändigtvis ska förändra det sammanhang inom vilket man verkar men att hennes övertygelse kan tvinga henne att gå vidare. Jag har befunnit mig både på kollisionskurs med klassisk kristen tro, t ex när jag i min forskarförberedande uppsats i systematisk teologi gick tillrätta med Walter Kaspers syn på kristologi och historisk kritik till förmån för den mycket liberale Edward Schillebeeckx; senare har jag förstås kommit i kollision med ”den akademiska religionen” inom mitt område. Den förra vägen ledde till andlig katastrof för mig och hade kunnat göra detsamma för min familj. Dopet i den Helige Ande satte mig på en ny kurs, tilltron till Ordet blev faktiskt livsavgörande och livsförvandlande för oss. Min forskar- och lärarkarriär inom akademin, både inom pingstkarismatiska och helt sekulära sammanhang har skett med denna förnyade tro som grund.

Samtidigt: att tala med dubbla röster är förödande. Intellektuell och andlig integritet är båda lika nödvändiga.

Så var finns då lösningen? Naturligtvis att vara ärlig mot sig själv och det sammanhang man tjänar och avgöra om man kan ställa upp på dess premisser. Men också att vår för Greger Andersson och mig gemensamma tro på Guds Ord får sätta upp vissa ramar. Att vi är konservativa i god mening, och inte köper hypoteser bara för att de är gamla och bärs av en lång forskningstradition, utan att vi kräver väldigt tung argumentation innan vi köper sådant som kolliderar med klassisk kristen tro. Här finns det mycket att göra; de forskningstraditioner som format modern exegetik är födda i och betingade av upplysningstänkande och romantik. Att hävda något annat är både historielöst och naivt. Och att vi verkligen utsätter de hypoteser som fötts i den liberala vaggan för rejäl kritik, även om vi därmed uppfattas som gossen Ruda bland traditionstrogna kollegor eller högskolebyråkratin.

För ett värre problem än att stöta sig med akademikern inom sig eller kollegorna omkring oss är ju om det vi håller på med blir frikopplat från den andliga uppgift som faktiskt är primär vid ett pastorsseminarium: att utrusta den ny generation av andliga ledare. Dessa ska sannerligen få göra sitt jobb för att bli sakliga, kunniga, hermeneutiskt medvetna bibeltolkare som vet vad de håller på med och inte håller på med spejsiga spekulationer – åtminstone ska jag ha gjort mitt jobb för att motverka det. Samtidigt är det inte viktigast att problematisera det som är trons grundvalar. Men det är väl i alla fall viktigast att de blir just andliga ledare som kan ge fåren den mat och det skydd mot vargarna som de behöver? Därför tror jag att det är väsentligt att ”flytta” bibeltolkningens primära plats från akademin till kyrkan och dess ram till den allmänneliga kristna tron. Då får bibelforskningen sin rätta miljö. Och våra resultat kan bli ett vitalt bidrag i den breda akademiska diskussionen.

Anders Gerdmar

Elimkyrkan drar igång en unik satsning efter årsskiftet, Focus Business School, vi driver det tillsammans med en organisation som heter Focus Business School och som drivs av missionären/ekonomen Marco Strömberg. En kurs som kommer att hållas under lördag förmiddagar under nästa termin, en kurs om kristen syn på ekonomi och företagande. Kursen har ett socialt syfte, att hjälpa dem som har det svårt med jobb och arbetsmarknad, att hitta möjligheter, kanske som egen företagare. Men den riktar sig också till en bred allmänhet som vill utveckla sin ekonomiska kompetens, och kristet tänkande när det gäller sin ekonomi.

Här är lite information om kursen:

Focus Business School är en bibelbaserad entreprenörsskola. Den innehåller ämnen  som berör allt från hur man hanterar sin personliga ekonomi, strukturerar sina drömmar och målsättningar, planerar uppstarten för ett företag, hur man har en kristen karaktär i näringslivet till att ha ett guds rikes perspektiv i sitt liv. Kursen innehåller även juridik, bokföring med mera.

Vi vänder oss till kristna som går i tankarna att driva ett eget företag men som ännu inte tagit steget. Vi vill också hjälpa de befintliga företagarna i din kyrka  att växa i sitt företagande och förstå kopplingen till Guds rike med deras företag.

Många församlingsmedlemmar brottas med arbetslöshet och ekonomiska bekymmer. De är glada på söndagen men möter en tuff vardag på måndagen.

Därför vill vi vara med och skapa en miljö av entreprenörskap i de lokala kyrkorna i Stockholm som kan bli ett komplement till att möta människor praktiska behov. I synnerhet tror vi att detta kan bli behjälpligt för invandrargrupper och ungdomar.

Med ett ökat företagande tror vi också att de ekonomiska behoven kan mötas på ett bättre sätt i församlingen.

Kursen pågår från 12 jan – 5 maj. Vi träffas en gång i veckan på lördagar mellan 10.00-13.00 och kursen kostar 995 Kr och kommer att hållas i Elim kyrkan.

Om du vill veta mer om Focus Business School så kan du besöka vår hemsida påwww.focusbusinessschool.org , eller se en liten intro video på http://youtu.be/rMq-Ml5uWFI

Har du specifika frågor kan du vända dig till Marco Strömberg på 072-375 90 25 eller maila påmarco@focusbusinessschool.org