Under morgondagen släpper jag en spännande nyhet på denna blogg. Den här gången handlar det inte om barnbarn, utan ligger mer inom ramen för att utvidga sättet man uttrycker sitt kristna engagemang och förkunnelse på.

Bra artikel av Anders Gerdmar i Dagen idag om bibelsyn, där han förklarar vad apostolisk bibelsyn kan innebära.

Vad i tron kan omförhandlas?

I ett inlägg för ett antal veckor sedan – i cyberspace är det länge sedan – på Stefan Swärds blogg vill Greger Andersson ”gå vidare” i debatten (http://www.stefansward.se/2013/02/05/ett-forsok-att-summera-bibelsynsdebatten-del-2/#comment-793876395 ). Jag har inte kunnat släppa hans text då dess innehåll både oroar mig och gör mig brydd. Om jag har förstått den rätt; jag är fullt medveten om att jag kan läsa ”fel”.

Samtidigt ser jag hur den ledande evangelikalen Rob Bell deklarerar att han är för samkönade äktenskap, videointervju här: http://www.gracecathedral.org/cathedral-life/worship/listen/detail.php?fid=182. Och hans helvetesbok och efterföljande debatt (och bl a Stefan Swärds bok) med olika aktörer har ju rört upp en hel del diskussion inom s k evangelikala kretsar även i Sverige (i dagsläget vet vi väl alla hur oprecis termen ”evangelikal” är).

Början till bibelsynsdebatten var naturligtvis bibelsynen, men bakom den ligger olika synsätt på vad som är normerande i den och hur den ska tolkas. När Greger Andersson vill ”gå vidare” är det emellertid också med andra frågor. Alla dessas lösning är enligt min mening först och främst en fråga om tolkning av Bibeln och den kristna traditionen, dvs. i centrum står frågan om vad som är normerande. Efter att man vet vad som är sant och rätt kan man arbeta med pastorala lösningar.

Jag har hela tiden haft uppfattningen att bibelsynsdebatten är en slags metoddiskussion som bereder för frågor som är akuta i svensk och internationell evangelikal kristenhet. Greger Anderssons inlägg bekräftar detta, liksom Bells inlägg om samkönade äktenskap, liksom hans helvetesbok (som jag f ö anser ganska tunn ur exegetisk synpunkt – jag blev besviken på att en så tunn bok fått så stor uppmärksamhet), liksom funderingar kring försoningen som är aktuella inom svensk frikyrka och akademisk teologi.

Jag tror den diskussion som ligger framför oss är av yttersta vikt för svensk kristenhet. För att nu på Greger Anderssons uppmaning ”gå vidare” startar jag i hans bloggkommentar. Jag ber läsaren, särskilt Greger (hej!), att inte läsa detta som ett angrepp på densamme, utan som ett svar på en invit från honom och, framför allt, en viktig diskussion om vår gemensamma framtid i Kristi kropp i Sverige.

1. Grundläggande uppfattningar inom frikyrkan omförhandlas.

Ordvalet ”omförhandlas” bekymrar mig. För jag har själv svårt att se hur merparten av de frågor Greger nämner egentligen kan omtalas i termer av ”omförhandling”. Ordvalet bekymrar mig eftersom det väl betyder att frågornas lösning ligger hos oss, hos moderna förhandlare. Naturligtvis kan jag få svaret: ”jo, men det är bara fråga om ordval”. Min motfråga blir då: varför säga detta när man vill ”gå vidare i diskussionen”? Vi har ju resonerat kring bibelsyn i ett antal månader och i Gregers resonemang tycks det som om ”att gå vidare” har med en omförhandling av flera för kristen tro och livsstil helt avgörande frågor att göra. Då kanske det i alla fall handlar om mer än olika läsningar av Jona bok.

Bibelsynsdebatten handlar då inte bara om bibelsyn utan om hur man ska hantera bibeltexter i sitt teologiska projekt. Min läsning (och rätta mig om jag har fel) är att bibelsynsdebatten är en debatt som i sin tur kan förbereda för en teologisk debatt där frågor som synd, försoning, äktenskap, sex och samkönat sex har hamnat på förhandlingsbordet. Greger Andersson nämner dessa centrala moral- och dogmatiska frågor, fullständigt centrala i kristen tro, i samma andetag som de frågor som har med frikyrklig historia att göra.

Inledningsvis ger Greger exempel på frågor som håller på att omförhandlas: ”En ny och annorlunda bibelsyn; en ny syn på sex, t ex sex utanför äktenskapet, skilsmässor, synen på homosexualitet, etc; relationen till naturvetenskapen t ex evolutionsläran; olika uppfattningar om dogmatiska frågor t ex helvetet, synden, försoningen; kyrkopolitiska frågor av typen relationen till de kyrkor vi en gång tog avstånd ifrån, samfundsorganisation, etc.” Greger betonar att det inte är någon genomtänkt uppräkning. Samtidigt prickar han in de riktigt stora frågor som ligger på bordet. Och om de är under diskussion bör detta ske öppet – vilket också Greger anser. Det gäller för kristen livsstil

• essentiella moralfrågor (vad vissa kallar underlivsfrågor, precis som om sex var en underlivsfråga – det är ju bibliskt sett i högsta grad en grundläggande fråga, både i relationen mellan människor och i relation till Gud, som har starka uppfattningar);
• grundläggande teologiska frågor; och
• reflektion kring svenska samfunds historia, relationer mellan dem och hur man ska se på de traditioner som formats i desamma.

Jag håller alltså delvis med Greger Andersson i hans fråga efter ”vilka av de traditionella uppfattningarna som nu omprövas som är centrala för tron (går tillbaks till Jesus, har varit en del av kyrkans tro genom tiderna etc.) och vilka positioner som uppstod och formades under tiden säg 1850–1950. Finns det sådant i våra traditioner som vi både kan och borde ompröva?”

Vi måste hela tiden ompröva våra kulturellt betingade positioner, t ex sådana frågor där man måste profilera sig mot prästen och länsman som ville stoppa konventiklarna och kanske därmed kastade ut ett och annat barn med badvattnet av det som var värdefullt i kyrkan. Eller ompröva syndakataloger o dyl som inte är bibliskt grundade utan bara mänskliga. Frågor om relationen mellan samfund och traditioner som i äldre eller nyare tid tagit avstånd ifrån varandra borde ju vara lättare att hantera – jag säger inte att det är det – eftersom det ofta handlar om att göra upp med mänskliga traditioner och köttsliga aversioner (vilket i och för sig är svårt). Synen på relationen naturvetenskap och skapelse bör man ju också kunna uppdatera.

Men – och här avviker jag från Greger – för att avgöra vad som är ”centralt för tron” krävs väl mer än att veta ”vad som går tillbaks till Jesus, har varit en del av kyrkans tro genom tiderna”? Är inte hela Bibeln central för tron – den bibel (Gamla testamentet) som Jesus och apostlarna tog emot som helig Skrift? Gäller det hela Nya testamentet eller ”bara Jesus”? Jag frågar därför att mycken teologi just polariserar (den s k historiske) Jesus mot t ex Paulus och bibelsynsdebatten har visat att vi nog inte alltid menar riktigt samma sak med ”bibeltro”. Vad menar Greger med ”vad som går tillbaks till Jesus”? Om det är någon slags ”historisk Jesus” blir det ju ofta exegetens egen konstruktion. Medan Gud gav oss både apostlarnas lära, didachē, Skriften och en Kristi kropp som burit fram Uppenbarelsen till människorna.

I Greger Anderssons inlägg låter detta vara en nödvändig och ostoppbar utveckling: ”Jag tror att man kan känna en stark frustration om dessa förändringar äger rum utan att det förs en öppen dialog om vad som egentligen sker, och det aldrig redovisas på vilka grunder dessa frågor plötsligt omförhandlas.” Jag sympatiserar med denna frustration och med Gregers reaktion och tycker att det också är ledarnas ansvar när den ”tvingas” söka sig vägar och uttryck som kan framstå som oresonliga.” Och det är denna som ledarna i frikyrkan nu borde föra en öppen debatt kring och inbjuda till denna omförhandling om nödvändiga förändringar i teologi och församlingsliv?

Men vilka är de ”omförhandlingar” som är på gång och vad är det som gör att man ”tvingas” söka nya vägar? Är det en slags ofrånkomlig ”Upplysning” som nu sker, så att vi alla plötsligt konfronteras med en ny teologisk verklighet? Jag kan ibland höra sådana tongångar, ungefär att om man studerat akademisk teologi blir man ”medvetandegjord” och ändras i sin grundläggande attityd till Skriften. Jag motsätter mig den tanken. Det finns många excellenta, välmeriterade exegeter som är ”konservativa”.

Men den stora frågan är vad är förhandlingsbart och inte? Och hur förhåller sig bibelsynen till den frågan.

2. Försoningen och andra centrala dogmatiska frågor omförhandlas

Med avstamp i att Greger Andersson nämner försoningen går jag vidare till en debatt som pågår i en annan kant av frikyrkan. Här är vi inne i det allra heligaste i kristen tro, vad det betyder att Jesus dog för våra synder, vad synd är, huruvida golgataoffret är ett offer eller inte – diskussionen är på förhandlingsbordet inom frikyrkan, bl a Svenska Missionskyrkan, vilket visas i Sofia Camnerins och Arne Fritzsons bok Försoning behövs (http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9152635465) och Camnerins doktorsavhandling Försoningens mellanrum (http://www.avhandlingar.se/avhandling/a7992ab82b/).

Camnerin är ju numera biträdande kyrkoledare i det nybildade samfundet med det provisoriska namnet Gemensam framtid.

I den förra boken finns en dialog mellan Fritzson som har en mer klassisk syn på försoningen och Camnerin som ägnat sin huvudsakliga vetenskapliga verksamhet åt att omtolka korset och försoningen. Förvisso finns det tradition för detta i Waldenströms gamla rörelse, som präglats av Försoningsstriden, men hon går vidare: ”Vad hjälper det egentligen att Jesus dog på korset? Vad hjälper det ungdomarna som inte orkade simma hela vägen från Utøya…” (Försoning behövs, s. 17). Jag ska inte gå in på detaljerna i Camnerins ganska svårgripbara argumentation, men citatet är i linje med hennes återkommande resonemang. Med detta vill jag bara peka på att det är stora frågor som börjar omförhandlas i svensk frikyrka, och det på ett helt annat sätt än på Waldenströms tid.

På Exegetiska Dagen i höstas, Svenska Exegetiska Sällskapets årshögtid höll den amerikanske metodisten Stephen Finlan en föreläsning, “Sacrificial Images in the New Testament”, med delvis samma trend som hos Camnerin. Det avslutades med att han sa att vi är frälsta trots korsfästelsen, inte på grund av den.

Detta är en del av omförhandlingen. Är detta en önskvärd utveckling och varför i så fall – vilken utveckling vill Greger se? Kan omförhandlingen höra samman med ”att formulera evangeliet i nuet”, något som Greger nämner som ”en uppgift man tar på allvar”, bl a inom Greger Anderssons sammanhang?

Min aning här är att Greger har ett större teologiskt projekt i åtanke än frågor om fakta och fiktion i Jona bok. Rätta mig om jag har fel.

3. Att komma ifrån nedsättande beteckningar

Jag håller helt med Greger om att vi bara kan förlora på att använda nedsättande beteckningar och klichéer när vi beskriver varandra. En vettig debatt försöker avstå från nedsättande och oprecisa beteckningar som ”fundamentalist” eller ”liberal” – om man inte verkligen i klassisk mening står för sådana ståndpunkter.

Det man tar avstånd ifrån när man pratar om att något är liberalt är ett kluster av idéer: ”högre” bibelkritik, dvs att man ifrågasätter bibeltexternas historicitet, jesusords och olika skrifters äkthet mm, att man omvandlar klassiskt soteriologiskt orienterad kristendom med betoning på synd och nåd pg av golgataoffret till etisk religion, att man är negativ till yttre religiösa uttryck till förmån för en inre privatreligion, ofta i kombination med ”kulturkristendom”. Liberal teologi kan ju också  vara tvilling med liberal moral, t ex när det gäller sexualmoral (men var inte det under liberalteologins glansdagar, eftersom den kulturprotestantiska moraliteten va konservativ). Apokalyptisk världsbild anses mytologisk och måste skalas av för att man ska kunna presentera kristendomen för moderna människor.

Känner man igen sådana drag i moderna uttryck kan man med rätta kalla dem liberala. Och de kommer ur en gemensam rot. T ex är väl KG Hammars teologi ett hyfsat exempel – den svenske teolog i modern tid som står närmast liberal teologi i klassisk mening.

Samtidigt är det Greger Andersson säger intressant: av de saker som omförhandlas tycks flera passa in i ett liberalt paradigm. Bibelsyn, synen på synd, försoning, helvete, moral…

Men låt oss kalla saker det de är utan att smeta ner varandra med osakliga och nedsättande beskrivningar.

Jag skriver detta för att bibelsynsdebatten nog bara är en del av en större debatt, som handlar om trons stora frågor. I sådan väckelsekristendom som format frikyrkan handlar det inte minst om synd, försoning och nåd, om himmel och helvete. Men också om sådan livsstil som Jesus och apostlarna står för.

Kvalificerade teologer som Sofia Camnerin och Stephen Finlan (som hon f ö delvis bygger på) är i full gång med omförhandlingen – var hamnar olika frikyrkor i dessa diskussioner? Jag tror svenska teologer med rötter i de väckelserörelserna har all anledning att läsa på och uppmärksamma de trender som är på gång.

Var vi hamnar i dessa frågor beror nog mer på vår bibelsyn än på någon annan enskild fråga. Det är därför den debatten har varit och är helt nödvändig att ta. Jag är medveten om att jag har mängder av frågetecken i ovanstående text, men det är just dessa frågor som jag tror behöver besvaras.

Allt gott!

Anders Gerdmar

Jag har ju tidigare på denna blogg uttryckt rejäla tveksamheter att svensk teologiutbildning och utbildning av pastorer och präster har blivit för nära knúten till vanlig sekulär universitetsutbildning.

Jag har fått massor av skäll för detta och det jag har sagt har tolkats på ett antal märkliga sätt. Sedan är det många som tackat mig för att jag har tagit upp frågan, har fått ryggdunkar från EFS:are, Svenskkyrkliga och lite annat fromt folk.

Jag menar att den karismatiska dimensionen av kristendomen är mycket central. Nya testamentet är genomsyrat av gudomliga ingripanden och under. Och en central tanke i Nya testamentet är att Jesus lär sina lärjungar att göra samma sak som honom. Alltså att gå ut och bota de sjuka, driva ut onda andar, uppväcka döda, göra andra sorts mirakel. Det är en del av missionsbefallningen att göra detta och en rimlig bibeltolkning är att detta gäller även i vår tid.

Hur lär man sig detta inom ramen för den akademiserade teologin? Eller går den akademiserade teologin helt och hållet på spåret att avmytologisera Bibeln, att den karismatiska dimensionen bara ska ges inomvärldsliga förklaringar eller ges förandligade tolkningar.

Visst kan man bedriva religionsvetenskapliga studier om pingstväckelsen och karismatisk kristendomen, och komma fram till någon sorts beskrivande analys. Det är inte det jag menar. Jag menar hur exegetiken och systematiska teologin hanterar den karismatiska dimensionen.

Det skulle vara intressant här att få höra något hur detta går till. Jag bara ställer frågan som novis. Jag läser aldrig akademiska teologiska texter i dessa ämnen och har inte sett något skrivet, men det kan bero på att jag har missat en del, ren okunskap.

Ämnet helande engagerar, upprör, skapar debatt bland kristna. Här är några summerande reflektioner.

1. Helande, att Gud botar sjuka, är ett centralt inslag i Bibeln. Jesus ägnade sig ständigt åt att bota sjuka. Det är svårt att tro att evangelieberättelserna fått ett genomslag om de endast var ihopdiktade historier. Det hade lätt kunnat vederläggas. Lukas skrev sitt evangelium efter grundliga efterforskningar. ”Många har sammanställt en skildring av de händelser som har fått sin uppfyllelse ibland oss, enligt vad de som redan från början var ögonvittnen och ordets tjänare, har meddelat oss. Sedan jag noga efterforskat allt från början, har jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, ädle Teofilus, för att du skall vet hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.” Så skriver han i inledningen till evangeliet. En hel del av innehållet handlar sedan om hur Jesus botade sjuka. Lukas var själv en läkare. Lukas sammanfattar Jesu verksamhet i Apg. 10:38 där han skriver: ”Gud smorde Jesus från Nasaret med den Helige Andes kraft, han som gick omkring och gjorde gott, och botade all som var i djävulens våld, ty Gud var med honom”. Exempel på bibeltexter som handlar om hur Jesus  botade sjuka: ”Matt. 8:2-4, 5-13, Luk. 7:1-10, Matt. 8:14,15, Matt. 9:1-8, Mark. 10:46-52, Luk. 17:12-19, Joh. 5:1-15, Joh. 9;1,2”.

2. Apostlarna och den första generationen av kristna ägnade sig också ständigt åt förbön av sjuka och bota sjuka. Det var ett viktigt inslag i Jesu träning av sina lärjungar, och att de skulle lära sig att göra samma sak som Jesus. Vi läser t.ex. i Apg. 8 om Filippi att ”de höll sig endräktigt till det som Filippus predikade, när de hörde och såg de tecken som han gjorde. ty under höga skrik for orena andar ut ur många människor, och många lama och lytta botades.” Petrus sade till den lame Eneas i Joppe: ”Eneas, Jesus Kristus botar dig. Stig upp och gör själv i ordning din bädd! Genast steg han upp.”   Andra exempel: Apg. 3:1-18, 4:9, 13, 22, Apg. 5:15,16, Apg. 19:11,12.Vi ser också i Nya Testamentet att helande fungerade inte med någon automatik. 1 Tim. 5:23 visar att Timoteus led av svaghet och en dålig mage, Pauli råd bör rimligtvis tolkas som att försöka få hjälp genom dåtidens medicinska kunnande. ”Trofimus lämnade jag i Miletus eftersom han var sjuk” skriver Paulus 2 Tim. 4:20.

3. Bibeln beskriver Andens gåvor i 1 Kor 12, helandets gåvor var ett uttryck för Andens manifestation. Bibelns vittnesbörd är att detta gäller för den kristna kyrkan.

4. En rimlig tolkning av Bibeln är att vi som är kristna i dag har mandat, uppdrag och förmåga att be för de sjuka och bota sjuka.

5. Bibeln ger också viss vägledning hur detta kan fungera.

6. Det är en myt och uttryck för stor kyrkohistorisk okunnighet att tro att helandets gåvor och fokus på helande kom genom pingstväckelsens genombrott 1904. Det har funnits genom hela kyrkans historia, både i den katolska, protestantiska och ortodoxa traditionen. Det förekom också i svenska frikyrkligheten före pingströrelsens uppkomst. En mycket välkänd helandepredikant under sent 1800-tal var värmlänningen Boltzius, missionsförbundare. Ett museum finns uppkallat efter honom i Värmland, fyllt av kryckor och rullstolar och andra saker som folk lämnat, efter att ha blivit botade efter förbön av Boltzius.

7. Helande skapar ofta stora kontroverser. I svensk modern historia var det enorma debatter när Smith Wigglesworth besökte Filadelfia i Stockholm på trettiotalet, samma debatter när amerikanska helandeevangelister besökte Filadelfia i början av femtiotalet.

8. Det svåra med helande är inte att ha en läromässig övertygelse utifrån Bibeln att det är rätt och riktigt, och Guds vilja, det svåra är att få det att fungera i praktiken. Hur kan vi be för sjuka i vår församling så att folk faktiskt blir botade.

9. Det finns två kategorier av kristna som inte tror på helande, utifrån en teologisk synvinkel. Dels är det liberalteologer som ”avmytologiserar” Bibeln och bortförklarar övernaturliga inslag och under i Bibeln. En annan grupp som är mycket vanlig i USA kallas för ”cessationist”, det är djupt bibeltroende grupper, vanligt inom amerikansk baptism, som tror att Andens gåvor och mirakler var avsedda för första tidens kristna för att evangeliet skulle bryta igenom. Nu har vi Bibeln som Guds uppenbarelse och rättesnöre, nu behövs inte dessa gåvor längre. Bland annat tolkar man 1 Kor 13 som att det pekar på en tidsbegränsning för Andens gåvor. En tredje grupp är nog sekulariserade västvärldskristna som kanske inte teologiskt tagit ställning mot mirakler och helande som en teoretisk möjlighet, men man lever i praktiken ett sekulariserat liv där man inte räknar med Gud på ett aktivt sätt.

10. Varför är helande viktigt? Det är ett vittnesbörd om att Gud lever och att han bryr sig om mig. Det får ofta en djupgående andlig effekt på en person som upplever helande. Det är en kärna i evangeliet. Sjukdomen är en följd av förbannelsen och syndafallet, helandet är en följd av Jesu seger på korset över alla fördärvsmakter. Helande är ett tecken på att Guds rike bryter igenom. 2 Mos. 15:26 ”Jag är Herren din läkare”. Jesus predikade evangeliet om riket och botade alla slags sjukdomar. Jesus tog på sig våra sjukdomar enligt Matt. 8:17.

11. Hur ska vi få detta att fungera i praktiken? När det gäller helande så lever i i försmaken av det upprättade Gudsriket, det är här och nu, men ännu inte tillfullo manifesterat. Det leder till att vi fortfarande lever i en ofullkomlig värld, där Gud verkar, men allt är ännu inte upprättat. Därför kan vi inte fullt ut förklara varför en del blir helade och andra inte.

En omfattande erfarenhet visar att det är lättare att be för sjuka i vissa länder i tredje världen än i västvärldens länder. Det kan visa att allmänna trosklimatet kan underlätta för eller motverka helande. Jesus sade också att han kunde inte göra så mycket under i vissa städer på grund av deras otro. Förmodligen är det så att vi i rika västvärlden så mycket förtröstar på våra sjukhus, våra läkare, och våra fantastiska läkemedel, att vi inte behöver Gud.

Bibeln ger dock hänvisningar och riktlinjer som är till hjälp, även om det inte hjälper för att förklara allt som händer av t.ex. uteblivna helanden. Jak. kapitel 5 ”Är någon bland er sjuk, skall han kalla på församlingens äldste, och de skall be över honom och i Herrens namn smörja honom med olja. Trons bön skall bota den sjuke, och Herren skall resa upp honom. Och har han begått synder, skall han få förlåtelse för dem.” Här talas om en aktiv handling att kalla till sig församlingens äldste. Förbön om helande ska framförallt ske i församlingsmiljön. Det talas om trons bön. Smörja med olja.

I Apg. 4:29-30 talas om intensiv bön om att Guds gärningar skulle bli uppenbarade, det medförde under och tecken, bön leder till genombrott för bland annat helande.

Jesus gav lärjungarna makt och myndighet att bota de sjuka. På de sjuka ska ni lägga händerna, de ska  bli friska läser vi i missionsbefallningen. En anledning till varför det inte sker så ofta är att vi inte gör det. Handpåläggning är vanligt vid helande i Nya testamentet.

Bibeln talar också om helandet som särskilda nådegåvor som vissa troende får. Något som kan begränsa helandet är att kristna inte kommer in i sina gåvor, eller inte får erkännande för sina gåvor. Vi ska vara ivriga i att ta emot Andens gåvor läser vi i 1 Kor. 14. Brist på iver kan vara ett skäl till uteblivna helanden.

Tacksägelse är viktigt. Luk. 17 berättar om tio spetälska som blev botade, men endast en vände tillbaka och prisade Gud. Jesus uppmanade dem att visa sig för prästerna, som delvis fungerade som dåtidens läkare. Det är ett exempel på att gå till doktorn för att få ett helande bekräftat.

En mycket kort introduktion i ett stort ämne. Vi kommer att uppmärksamma detta ämne i flera predikningar i Elimkyrkan närmaste tiden.

 

 

Tipsar gärna om Evangeliska Frikyrkans böneblogg. Man hittar den här. Den här veckan lyfts fram böneämnen som har med Elimkyrkans arbete att göra. Du hittar annan intressant information på denna blogg.

Notera gärna min ledare i Världen Idag, idag, till försvar för karismatisk kristendom, med fokus på Guds rike här och nu. Notera också att texten skrevs redan i onsdags så den kommenterar inte debatten i kölvattnen efter New Wine-konferensen.

Mitt korta referat och summering från New Wine-konferensen i Stockholm har väckt stort intresse, jag märker det eftersom jag varje dag ser via Google Statistics hur många besökare jag har på min blogg, och jag kan också se vad som läses på bloggen.

Jag vill bara kortfattat kommentera inläggen.

1. Det viktiga när man diskuterar Andens gåvor och Andens uppenbarelse är att man håller sig till Bibelns vägledning i ämnet. Det är inte bara karismatiska inslag i kristna församlingen som kritiskt ska granskas och prövas, det är också brist på karismatiska inslag som ska kritiskt granskas. Om inte människor blir helade i en församling, och bundna inte blir befriade, då måste man kritiskt ifrågasätta varför, detta inträffade ju ständigt i Jesu verksamhet och i Apostlagärningarna. Jag har inte något emot att saker och ting prövas, det gäller både predikanter, och människors vittnesbörd om andliga erfarenheter, men den kritiska granskningen ska också gälla frånvaron av karismatik.

2. Ska man kritiskt granska predikanter måste det göras på ett seriöst och objektivt sätt. Ska en persons lära kritiseras, måste man ge en beskrivning av en persons undervisning som motsvarar vad en person faktiskt står för. Att använda korta youtubeklipp, korta lösryckta citat, rycka korta citat från predikan eller längre text ur sitt sammanhang, referera till något sammanhang en person har varit i med guilt by association m.m. – med de metoderna kan man göra allt och alla till villolärare. Man måste referera till böcker en person har skrivit, och mer systematiska beteenden, för att bygga under sin kritik. När det gäller prövning av falska profeter kan det inte göras av enskilda individer eller små kritiska grupper. Det behöver göras en bredare prövning i Kristi kropp. Det råder t.ex. en ganska bred konsensus om att Jehovas vittnen och Mormonkyrkan är villolärare, det finns en bred bedömning om detta, jag anser att en sådan bredare granskning måste göras om man ska döma ut hela rörelser eller bedöma vissa predikanter som falska profeter. Man ska vara mycket försiktig med att döma personer som falska profeter och villolärare, och det är ingen verksamhet som enstaka tyckare ska ägna sig åt på egen hand.

3. All kristen undervisning och utövande av andliga gåvor är styckverk och präglat av mänskliga begränsningar. Vår tolkning och förkunnelse av bibeln blir med automatik snäv och vinklad. Vi behöver ha ett stort mått av ödmjukhet när vi granskar andra kristna författare och predikanter. Jag tar ibland upp kritiska granskningar på min blogg av olika författare och förkunnare, bland annat har Rob Bell, Brian McLaren och Jonas Gardell utsatts för kritiska granskningar, men jag har då varit noga med att inte generalisera på ett felaktigt sätt, och bara strikt hålla mig till vad de berörda personer faktiskt har sagt.

4. Det är inte fel att pröva och bedöma människors vittnesbörd om underverk, helanden m.m. I Elimkyrkan i Stockholm där jag är pastor, försöker vi ständigt uppmuntra till och praktisera förbön för sjuka, men vi har också sex läkare som medlemmar i församlingen, så det är ganska svårt i en sådan miljö med fejkade vittnesbörd. I starka och känslomässiga gudstjänster och möten kan det lätt bli många spontana vittnesbörd, detta bör tas för vad det är, människors spontana känsla. Talar man om verkliga helanden, kan de kontrolleras, följas upp, och är verkliga även månader efteråt. Jesus praktiserade inte fejkade helanden. Om granskning av vittnesbörd om under visar att det inte händer så mycket under, så behöver det leda till rannsakan och förbön, varför saknar vi Guds kraft, och Andens gåvor i funktion. Uppföljning och granskning är enklare i församlingsmiljö där man möts vecka efter vecka. Det finns en fara här på stora kristna konferenser där människor möts tillfälligt, och det finns här en fara bland resande predikanter, att alltför lättvindigt måla upp omfattande vittnesbörd, som kanske inte är så mycket med en månad senare. Detta undviks i församlingsmiljön.

5. Man måste skilja på Andens gåvor, uppenbarelser och manifestationer och mänskliga yttringar. Mänskliga yttringar ska aldrig provoceras fram, det är inget självändamål att människor i en gudstjänst ligger på golvet, skakar, eller faller, eller gråter intensivt, eller ropar eller något annat. Men verkligheten är den att när människor mäktigt möter Gud, kan det ibland vara svårt att stå på sina ben, det är svårt att hålla tårarna borta, det är svårt att undvika att skratta, ibland kan det vara svårt att inte bli så överväldigad av Guds närvaro så att man blir helt upprymd av Gud. Att människor konstant ska klandras för detta, eller dämpas i alla känsloyttringar, det är enligt min  mening inte bra. Jag bara beskrev i ett par meningar hur det faktiskt var i Citykyrkan i torsdags, det betyder inte att jag säger att man därför ska knuffa omkull folk i gudstjänster, eller uppmana dom att bli ”druckna i Anden”.

6. Svensk miljö och svensk kristenhet uppmuntrar konstant till otro. Hur svårt och besvärligt allting är, hur långt borta Gud är, hur lite vi tror på Gud, ångesten över uteblivna bönesvar och helanden, hur fel allting är, eller hur snett den och den har gått, – det får man så gärna prata om. Det är legitimt. Men när människor börjar vittna om att man har mött Gud, att man har blivit helad,  att man har upplevt Guds kraft, att Gud faktiskt har tagit bort ångesten i mitt liv, att jag har blivit fri, att man hävdar att man hittat sanningen i Bibeln, då sätter hela ifrågasättande-kritiskt granskande – maskineriet igång.

Det är kanske en av anledningarna till varför det inträffar så lite under i Sverige.

 

 

 

Micael Grenholm har också skrivit en rapport från New Wine-konferensen. Man hittar den här. David Wellstam har nu också lagt ut ett blogginlägg som man hittar här.

Nu har vi haft tre dagars ledarkonferens, New Wine Sverige ordnade det i samarbete med tre lokala Stockholmsförsamlingar, Citykyrkan, Elimkyrkan och Korskyrkan. Inbjuden gästtalare var Randy Clark från USA. Randy var en mycket vanlig pastor under många år, först baptistpastor i fullständigt icke-karismatiska sammanhang, och hans andliga längtan förde honom sedan till att bli pastor inom Vineyard på åttiotalet. Efter att ha gått i väggen och blivit utbränd så mötte han Gud på ett dramatiskt sätt i mitten av nittiotalet. Under de senaste 10 åren har han framförallt ägnat sig åt att resa runt i världen och undervisa om helande, Andens gåvor, och uppfyllelsen av Helig Ande. Precis som praxis bland predikanter i karismatiska kristna sammanhang, han undervisar biblicistiskt, läser som det står, tolkar Bibeln mycket bokstavligt, och hävdar att detta gäller oss här och nu.

Han är verkligen ingen känslomässig och eldig pingst- eller trospredikant i stilen. Randy Clark står och undervisar på ett rationellt och sakligt sätt. Men hans undervisning ligger väl i linje med klassisk amerikansk helande- och trosundervisning, det går att dra en rät linje från 1800-talet och till femtiotalets helandeväckelse, latter rain-väckelsen, Kathryn Kuhlman, och senaste årtiondenas trosrörelse och Vineyard. Clark ger ett viktigt bidrag genom att visa på gemensamma nämnare i olika rörelser som har varit aktuella under senaste 150 åren. När Randy Clark försöker visa på gemensam nämnare mellan femtiotalets helandeväckelse, latter rain, tidig pingströrelse, karismatiskt sjuttiotal, trosrörelsen och Vineyard, så gör han en betydande insats för att skapa enhet i Kristi kropp.

Torsdageftermiddag under konferensen innebar en påtaglig andeutgjutelse. En luttrad medlem i Citykyrkan menade att man inte sett något liknande i kyrkan sedan sent sjuttiotal när Benny Hinn var en regelbunden gästpredikant. Många människor mötte Gud på ett påtagligt sätt. Det var många som ”föll i Anden”, som skakade, som stod med lyfta händer, som ropade, som grät, eller låg på golvet i mer eller mindre avdomnade ställningar.  En kritisk åskådare borde nog ha undrat vad vi sysslade med på torsdageftermiddagen, folk låg i drivhögar och bara prisade Gud.

Men så blir det när Anden är utgjuten och rör vid bräckliga människor.

Sången i Anden på torsdagskvällen var nog det starkaste jag upplevt på en hel del år. Det är mäktigt när sången och tillbedjan i en gudstjänst lyfter över nivån av vanlig församlingssång, och når nivån av ”änglars tungomål”.

Men när Guds mäktiga Ande uppfyller sköra, enkla och svaga människokroppar, då blir det mäktigt, det är svårt att undvika att inte skratta, gråta eller skaka eller på annat sätt högljutt prisa Gud. Det var ju samma sak på första pingstdagen, de som blev fyllda med Anden, folk undrade om de hade druckit massa vin mitt på dan. Randy Clark uppmuntrade verkligen i den här typen av manifestationer, men han bromsade inte heller, han menade uppenbarligen att människor måste få ta emot av Andens våldsamma kraft, och inte lägga locket på.

En ung tjej kom kom och profeterade över mig på torsdagseftermiddagen, jag har aldrig sett henne tidigare, jag vet inte om hon vet något om mig. Men det var mäktigt, kraftfullt, mitt i prick och mycket trosstärkande och uppmuntrande.

Randy Clarks tjänst handlar väldigt mycket om att förlösa tro bland de närvarande, han drar inte uppmärksamheten till sig själv och sin egen tjänst, utan de som är där får tro för att de kan be för och bota sjuka, höra från Gud, och bli mäktigt använda av Gud. Det hände under denna konferens.

Den här typen av konferenser blir bara en andlig drog om det begränsas till en konferens. Men de flesta som var där var människor som är djupt överlåtna till pionjärevangelisation, församlingsgrundande, socialt kristet engagemang, gatuevangelisation, lokalt kristet församlingsarbete m.m. När den väldiga kraften i den Helige Ande förs vidare i en lokal situation blir det sund kristendom, fokus blir inte upplevelser och manifestationer utan fokus blir att förmedla budskapet om frälsning och befrielse till människor utanför kyrkan som verkligen behöver det.

För min personliga del valdes jag in i New Wines Sveriges styrelse i samband med denna konferens, och ser fram emot fortsatt samarbete med detta nätverk. New Wine är ett unikt samarbete mellan kristna från olika samfund, som förenas av en stark längtan av andlig förnyelse. Daniel Norburg som är EFK-pastor i Malmö är ordförande i nätverket, en klok och sund kristen ledare. För övrigt är det pastorer från EFK; EFS, Pingströrelsen, Gemensam Framtid och Svenska kyrkan som är drivande i New Wine-nätverket i Sverige. Hans Wolfbrandt, kyrkoherde i Lysekil är vice ordförande i styrelsen. John Derneborg, pingstpastor i Vänersborg, är deltidsanställd och reser land och rike runt och har olika förnyelsehelger. John vittnar om hur många människor upplever Gudsingripanden och helanden, i växande utsträckning, under dessa möteshelger.

Jag uppskattar mycket den ekumeniska bredden inom New Wine.

Vi är många kristna runt om i hela Sverige från alla kristna sammanhang, som bara har en intensiv längtan efter en ny våg av andeutgjutelse, en ny våg av väckelse över vårt land. Vi vill se att det bryter igenom, att stora skaror av människor kommer till tro, att de sjuka blir botade i Jesu namn och att de bundna blir befriade i namnet Jesus. Konferensen den här veckan har bidragit till att uppmuntra till och skapa tro för detta.