Det är extremt mycket folk som har hört av sig till mig efter senaste veckornas skriverier i både kristna pressen och på min blogg i efterdyningarna av EFK:s kongress. Att jag på det personliga planet tog kongressen och omröstningen mycket hårt, det har jag redan skrivit om och har inte någon anledning att upprepa mig i den saken. Jag är däckad av detta, kanske för resten av livet. Det här inlägget handlar dock mer om att tolka vad som hände och några reflektioner om vägen framåt. Jag räknar med att denna diskussion sedan är avslutad för min del. Förhoppningsvis
Ibland fattar samfund historiska beslut som får konsekvenser långt in i framtiden. Några exempel är Baptistsamfundets uteslutning av Filadelfia 1913, mer exakt den lokala distriktsföreningens beslut. Det formade svenska frikyrkokartan fram till vår tid. Svenska missionsförbundets beslut om tillsättningen av Axel Andersson som missionsföreståndare 1929, brukar också räknas som ett historiskt beslut. Den kongressen liknar delvis debatter vi har haft inom EFK senare år, Axel Andersson var delvis en god förlaga till Brian Zahnd. SMF brukar räknas som att man genom detta beslut gick i en mer teologiskt liberal riktning. Det brukar nämnas som en förklaring till varför Equmeniakyrkan har tappat mer än 75 procent av alla sina medlemmar under drygt 100 år trots en fördubblad svensk befolkning under samma tid.
Personligen tror jag att EFK:s kongressbeslut kommer att forma EFK påtagligt närmaste trettio åren. Låt mig förklara varför och ge lite bakgrund.
EFK:s kongress stod inför ett konkret beslut både 2026 och 2024. Vi motionärer har velat ha ett EFK som bara rymmer en äktenskapssyn. Vi kan inte se någon annan hållning som evangelikal. Vi tror att det inte är enligt Guds vilja att göra på annat sätt. Att vi som EFK-församlingar gemensamt ska ställa upp på en mer klassisk kristen äktenskapssyn. Styrelsen har enhälligt avvisat våra förslag vid två kongresser. Kongressen 2024 gav dock motionärerna starkt stöd, dock inte tillräckligt för att detta ska vara normerande även på församlingsnivån.
Vi motionärer har inte talat om att utesluta församlingar, det är andra som har talat om det. I sin yttersta konsekvens har våra förslag kunnat leda till det, men det är bara styrelsen i EFK som kan fatta sådana beslut och den nuvarande styrelsen skulle aldrig utesluta Saron och Immanuelskyrkan, så ett sådant scenario var uteslutet.
Vid kongressen 2026 blev det ett omfattande stöd för styrelsens linje att avslå vår motion. Röstsiffrorna 341-63. Det innebär att EFK definitivt har tagit ställning mot att stå för en enhetlig äktenskapssyn som gäller även de lokala församlingarna. Detta innebär att EFK klart och tydligt och med bred majoritet har tagit ställning för ett mer pluralistiskt EFK, med öppenhet för olika teologiska strömningar och tolkningar. Med mer högt i tak. I den konkreta sakfrågan innebär det att församlingar som har en mer konservativ äktenskapssyn ska leva sida vid sida med mer teologiskt-liberalt mer inriktade församlingar och ha det fulla samarbetet som en samfundsgemenskap innebär, med ungdomsläger, med konferenser, med pastorsutbildning, med internationella missionssatsningar, med utbildning med mera. Även om beslutet 2024 innebär att EFK på samfundsnivå ska ha en konsekvent hållning för klassisk äktenskapssyn, tror jag att dessa distinktioner inte kan upprätthållas i längden. EFK-ledningen har redan under de första två åren frångått beslutet. Det blir orimligt att betrakta församlingar med ändrad äktenskapssyn som andra klassens medlemmar i EFK. Speciellt när det handlar om flera av de största församlingarna.
Det finns dock en viktig detalj i detta beslut som är viktig att påpeka. När vi bildade EFK var satsningar på församlingsplanteringar en av våra viktigaste målsättningar. Det är ett beslut och satsning som ännu inte har genomförts i någon större utsträckning efter 30 år. Vi har dock exempel på framgångsrika församlingsplanteringar, det är dock satsningar som inte EFK har initierat, utan det handlar om nya församlingar som har anslutit sig till EFK där för att man har betraktat EFK som ett förnyelseinriktat, karismatiskt och evangelikalt samfund.
Granskar man namnen på de personer som skrivit under den senaste motionen som röstats ner med 341-63, hittar man t.ex. ledningen för församlingen New Life som har varit en av de mest framgångsrika församlingsplanteringar vi har haft i EFK senaste 30 åren. Jag själv är ju exempel på en person som har ägnat hela mitt liv åt församlingsplanteringar och det är flera av EFK:s församlingar idag som jag har ägnat många år åt att plantera och bygga upp. Fyra av de 17 ledarna på listan står för en annan av de mest framgångsrika församlingsplanteringar vi har haft i EFK senaste 30 åren. Nämligen Iglesia Ichthus i Stockholm. En församling idag med cirka 260 medlemmar och med dottergemenskaper på olika platser, både i Spanien och Sydamerika. Ett exempel på en stabil och långsiktigt verkande immigrantkyrka som varit med i EFK genom kontakten med mig.
Flera av de andra pastorer som skrivit under motionen har trosrörelsebakgrund, och sökte sig till EFK för att hitta en bredare gemenskap. De 17 namnen domineras av olika kategorier av församlingsplanterare och som också långsiktigt har lyckats med detta.
Församlingsplanteringar är nästan alltid teologiskt konservativa, i synnerhet om det handlar om immigrantförsamlingar.
Så en form av tolkning är att EFK:s styrelse har i två kongresser konsekvent röstat mot förslag som kommer från församlingsplanteringsrörelsen inom EFK, och vid senaste kongressen fick man dessutom det breda stödet från EFK-församlingarna. Etablissemangets seger mot uppstickarna, kan det beskrivas som.
Församlingsplanteringar är alltid radikala och teologiskt konservativa. Nästan alltid, man kan hitta exempel på undantag, men det blir det ofta satsningar som dör ut inom 10 år.
Med sin pluralistiska, kompromissande och inkluderande hållning som EFK har valt, har jag svårt att begripa hur man kommer att kunna attrahera morgondagens församlingsplanterare. Man stöter med dessa beslut bort de församlingsplanterare vi redan har i våra led. Och man stöter bort morgondagens församlingsplanterare.
Detta känner naturligtvis styrelsen och den beslutande kongressen till, de var de drivande församlingsplanterarna man röstade ner med bred majoriteten och det var etablissemanget man värnade om. Man pekar med hela handen i den riktningen.
Så detta tror jag är det stora problemet för EFK att hantera med detta kongressbeslut. Framtiden får visa konsekvenserna, hur många av våra församlingsplanterare kommer att försvinna som en följdverkan, och hur många kommer vi att attrahera och mobilisera inför framtiden.
Jag nämnde vid kongressen tanken om att sälja av skogen vid Torp, och skapa en värdepappersfond av kapitalet, där avkastningen används för församlingsplanteringsprojekt. Att satsa pengar är en viktig bit, ännu viktigare är att mobilisera människor med apostolisk kallelse och smörjelse.
Till sist några kommentarer kring märkliga inslag i denna debatt. Principen om kongregationalism. Att EFK har inte något läroämbete. Att församlingarna väljer själva sin äktenskapssyn. Kongregationalism tycks vara är en princip som lyfts in när det passar i en situation. Baptiströrelsen i Sveriges historia som är vår viktigaste rot, visar på en modifierad kongregationalism, i viktiga läro- och principfrågor har beslut alltid lyfts fram på samfundsnivå. Och EFK gör ju detta även i detta fall, man säger att EFK står för en klassisk äktenskapssyn, men att man kan acceptera undantag. Det är väl en form av läroämbete och det man kallar för modifierad kongregationalism?
Vi som skrivit dessa motioner 2024 och 2026 har väckt mycket irritation inom EFK. Väldigt många har önskat att vi inte skulle skriva några motioner och lägga oss i. Vi har varit tvungna därför att vi motionärer av någon outgrundlig anledning inte har haft någon representation i EFK-styrelsen. Då har vi varit tvungna att gå denna väg och lyfta frågor via motioner. Vi betraktas som en ytterkantsfalang inom EFK, till skillnad mot den breda mitten som det uttrycktes i debatten i Linköping. Vi som står för saker som varit självklara inom EFK i alla tider, har alltså de senaste fem åren blivit en ytterkantsfalang, det är en någon märklig utveckling.
Som jag visat i denna analys så domineras denna ytterkantsfalang av församlingsplanterare som faktiskt har lyckats plantera församlingar som långsiktigt har vuxit och idag är stabila församlingar, att dessa nu betraktas som en ytterkantsfalang, det är en tragisk utveckling. På nittiotalet betraktades vi som spjutspetsar. Den här typen av beslut och värderingar är avgörande för om en rörelse ska vara innovativ, dynamisk och växande, eller stagnerande.
EFK-styrelsen har nu drivit i en stagnerande riktning enligt min mening, jag hoppas att vår nya utmärkta ledning med Linnéa Åberg, Markus Sand och Magnus Alphonce ska ha kraft och ork, och få Guds nåd till att omforma EFK till att bli en mer dynamisk och församlingsplanterande rörelse.
Och till sist. Kristna pressen skriver att jag lämnar EFK. Nja. Jag är fortfarande medlem i Folkungakyrkan i Stockholm är fortfarande församlingens ordförande, vald fram till 2028. Har inte några avsikter att ändra på detta. Däremot har jag sagt att jag slänger in handduken när det gäller engagemang i EFK på riksnivån. Det blir en stor lättnad för EFK som kommer att slippa få hantera besvärliga motioner från mig vid kommande kongresser. Jag har dessutom inte haft några officiella uppdrag i EFK sedan 2010 så i praktiken blir det inte någon större skillnad.
Vi ska inte gräva ner oss för mycket i dessa saker. Guds verk går framåt. Guds ord står fast. Andens vind blåser. Exakta formerna och organisationerna för detta kommer att variera och vara flexibla. Jag är inte övertygad om i vilken utsträckning som våra gamla frikyrkosamfund kommer att överleva och vara vitala in i framtiden, eller om det främst blir nya vinläglar. Vi får se.