Här följer del 4 i min granskning av Zahnd. Kommer att skriva ett avsnitt 5, då jag summerar och knyter ihop säcken.
Jag skriver ofta om olika böcker här på min blogg. I varje fall tre EFK-pastorer tog upp med mig under mars månad om Zahnd som förkunnare på Torpkonferensen, och jag lovade då att titta på hans bok om ”Sinners in the hands of the loving God.” Skrev ett kortfattat blogginlägg som direkt blev en nyhet i Dagen och även i Världen Idag. Eftersom detta blev så uppmärksammat beslutade jag mig för att skriva en lite mer ingående granskning av hans bok. Första blogginlägget handlade om Zahnds bibelsyn, där hamnade jag i en mycket kritisk slutsats. Andra blogginlägget handlade om Zahnds försoningslära, min slutsats där blev mycket kritisk. Tredje blogginlägget handlade om Gudsbilden, Zahnd betonar att Gud är förutsättningslös i nåd, min slutsats är att Bibeln ger en mer nyanserad bild av Guds egenskaper.
Det här inlägget tar jag upp om Zahnds syn på eviga straffen, och det vi ofta kallar för helvetet.
Jag skrev ju en bok om detta som kom ut 2011 med titeln ”Efter detta”. Där lyfter jag fram att det är för mycket ytlig nådesförkunnelse som dominerar modern kristen förkunnelse. En förkunnelse som bara betonar Guds nåd och tonar ned människans synd och dess allvar, tonar ner Guds helighet och vrede över synden, tonar ned domen och enligt min mening ger en skev bild av evangeliet. Den överdrivna nådesförkunnelsen kommer både genom liberala teologin, men en riktning inom trosrörelsen och trosförkunnelsen har hamnat i detta, och mycket populär förkunnelse genom megakyrkepastorer och populära författare och predikanter i historiska kyrkor.
Som väntat tonar Zahnd ner frågan om det vi brukar kalla för helvetet, den eviga domen och ett evigt straff. Han tar ett tydligt avstånd från det man brukar kalla för den dubbla utgången, himmel eller helvete. ”For most of my life I had held to a simplistic equation about the afterlife: Christians go to heaven, where they enjoy eternal bliss, where everyone else goes to hell, where they suffer eternal torment.” Det är en ”common way of thinking about heaven and hell – Christians go to heaven, non-christians go to hell – but it is not based on anything Jesus ever said.”
Helvetet tolkar Zahnd som något inomvärldsligt, t.ex. krigssituationer. Eller att vi utifrån våra egna vägval hamnar i svåra situationer. ”Hell is the inability to love other people”. ”The suffering of being no longer able to love”. Zahnd skriver vidare att ”” We might even say that hell is the love of God wrongly received. Hell is not God´s hatred of sinners, God has a single disposition toward sinners, and that is love. God is always the loving father of both the prodigal younger son and the resentful older son”.
Helvetet och eviga straff är inte något Gud dömer oss till, det är något vi hamnar i på grund av egna val, att vi inte gensvarar på Guds kärlek. Och precis som i avsnitt 1-3, Zahnd uttrycker sig mycket hätskt och nedlåtande om kristna som inte tror som han, som inte har kommit fram till de insikter han nått fram till i mogen ålder. ”The idea that all Christians upon death are received into heavenly mansions of eternal bliss while all non-Christians are plunged into an eternal torture chamber is more the product of popular and pagan myth than derived from anything Jesus taught”.
Dessa frågor är omfattande och svåra. Jag tror dock att jag har fångat kärnan i Zhands tänk genom citaten ovan. Om jag nu ska undvika att klistra etiketter på någon så är det trots allt ett konstaterande att hans sätt att ta upp dessa frågor om bibelsyn, försoningslära, Gudsbild och synen på eviga straffen skiljer sig avsevärt från vad jag har predikat som EFK-pastor under 40 års tid.
Bibelns budskap är allvarligt. Gud utgav sin son, för att den som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Joh. 3:16. Den port är vid och den väg är bred, som leder till fördärvet, och många går på den enligt Jesus i bergspredikan 7:13,14. Porten är trång och vägen är smal som leder till livet, få finner den. Jesus talar här om en dubbel utgång, att gå förlorad eller få evigt liv. En bred väg som leder till fördärvet och en smal väg som leder till livet. De som har gjort gott ska uppstå till liv och de som har gjort ont ska uppstå till dom säger Jesus i Joh. 5. I Matt. 25:46 läser vi om att gå bort till evigt straff eller till evigt liv. Jesus talar ofta om Guds dom. Bara i Matteusevangeliet 16 gånger. Upp. 20:11-15 talar om att man kastas i eldsjön om man inte var skriven i livets bok. Det finns ett antal ytterligare bibeltexter som pekar i samma riktning.
Tanken på dubbel utgång finns också med i de klassiska kristna trosbekännelserna. Zhands tankar på en Gud som inte dömer, och bara visar nåd, det perspektivet finns inte med i de klassiska trosbekännelserna. Den athanasianska t.ex. säger att: ”Vid hans tillkommelse har alla människor att uppstå med sina kroppar, och de ska avlägga räkenskap för sina gärningar. Och de som har gjort gott ska ingå i det eviga livet och de som har gjort ont i den eviga elden.”
I min bok ”Efter detta” skriver jag om att den dubbla utgången behöver nyanseras. Det finns en rad bibeltexter som pekar i en sådan riktningen. Domen är individuell och helt rättvis, allt är inte svart-vitt. Gud söker oss och är den älskande fadern som söker efter de förlorade. Men att helt bortse ifrån Jesu domedagspredikningar och bibeltexternas varningsord, det är inte i enlighet med att ha Guds ord som riktlinje för lära och liv. Bibeln talar om att stå till svars inför Guds domstol, eviga straffen och helvetet handlar inte bara om något jag själv aktivt väljer utifrån mina val att inte älska. Vi ska alla en dag möta Gud som domare. Det enda jag kan berömma mig av vid detta tillfälle är Guds nåd, att jag tror på honom som har burit alla mina synder på korset, för att jag ska bli frikänd och stå utan skuld inför Gud, helt försonad med Gud. Allt på grund av vad Jesus har gjort för mig. Det är bara syndare som behöver nåden, de som är rättfärdiga genom sina egna gärningar och ansträngningar behöver inte nåden.
Jag kan inte gå in på alla detaljer kring den dubbla utgången och den eviga domen, utan hänvisar till boken ”Efter detta”. Där förs också en diskussion om det som kallas för annihilationsläran, är det eviga straffet tidsbegränsat, kan det innebära utplåning?
En sista fråga, är Zahnd universalist? Jonas Gardell är en utpräglad universalist. Han tror att alla kommer till himlen, oavsett tro eller livsstil. Det krävs ingen omvändelse, Gud älskar alla precis som vi är.
Det finns olika varianter av universalism. Amerikanen Rob Bell har utvecklat en universalism som bygger på att ingen i längden kan stå emot Guds kärlek. Himlens dörr är alltid öppen, även in i evigheten. Missionsförbundsledaren EJ Ekman utvecklade en universalism, som han fick sparken för 1905, som betonade att vi ska alla möta Gud som domare, men domen är renande och manar oss till bättring, så att alla till slut blir frälsta. Zahnd utvecklar inte sitt resonemang så pass ingående så det är svårt att exakt klassificera honom. Han lutar i varje fall åt universalismen, men inte Gardells variant, utan snarare Rob Bells variant. EJ Ekman betonar domen i så stor utsträckning, en dom som Zahnd inte alls skriver om.