Jag har följt mellanösternkonflikten sedan sextiotalet, minns mycket väl samtalen i mitt föräldrahem i samband med sexdagarskriget 1967, ett krig som berörde inte minst pingstvänner och karismatiska kristna i stor utsträckning, kristna med hög bekännelse av bibeltrohet. Frågorna är komplexa. Som statsvetardoktorand för länge sedan skrev jag även akademisk uppsats i ämnet, jag fördjupade mig i frågan om fredsförhandlingarna mellan Israel och Egypten i slutet av sjuttiotalet. Här följer några kommentarer från min sida, notera jag går nu inte alls in på eskatologi och bibeltexter om att Jesus kommer snart. Jag kommenterar bara frågan ur politisk synvinkel. Och skriver från minnet, det kan finnas detaljer jag minns fel.

1. FN beslutade efter andra världskriget att skapa två nya stater av det gamla området Palestina-Israel som då hörde till Storbritannien, Dessförinnan hade hela området hört till det Ottomanska riket under ett antal hundra år. En judisk-israelisk stat, en arabisk stat. Arabiska sidan vägrade att acceptera tvåstatslösningen, man gick istället ut i krig mot den helt nybildade israeliska staten för att stoppa en Israelisk statsbildning. Kriget medförde att Israel fick lite större områden än vad ursprungliga FN-planen angav, Egypten ockuperade Gazaremsan och Jordanien Västbanken och Syrien Golanhöjderna.
2. Sexdagarskriget 1967 gick arabstaterna ut i krig igen för att krossa Israel, men Israel försvarade sig bra och det medförde att man ockuperade områdena som Syrien, Jordanien och Egypten hade tillskansat sig vid kriget 1948, Israel har slutit fred med både Egypten och Jordanien, Israel återlämnade ockuperade egyptiska områden i samband med fredan utom Gazaremsan som Egypten inte hade anspråk på. Jordanien hade inte anspråk på att få tillbaka västbanken. Golanhöjderna har Israel behållit av militärstrategiska skäl.
3. Kravet på en palestinsk stat har drivits hela tiden. PLO och den mer moderata grenen av palestinierna har efterhand kommit att acceptera att det finns en israelisk stat. Hamas utgångspunkt har dock hela tiden varit att inte acceptera FN-beslutet från 1947, yrkandet är på en enda palestinsk stat och att krossa Israel.
4. Israel byggde bosättningar på Gazaremsan, men lämnade Gaza helt och hållet cirka 2005. Palestinierna på Gazaremsan har haft omfattande ekonominskt stöd från många håll och har haft många möjligheter att bygga upp en fungerande statsbildning i Gaza. Hamas som regerat på Gaza är dock stämplad som extrem terroristorganisation av civiliserade västländer och har haft död åt Israel och judarna som stående målsättning under dessa år. Har med stöd av flera länder kunnat bygga upp militära resurser på Gazaremsan sedan 2005, nära sammankopplat med civilbefolkningen som fungerat som mänskliga sköldar. Sedan 2005 har Hamas haft många tusen raketanfall mot Israel, ett lågintensivt krig har pågått hela tiden som kraftigt eskalerade i oktober i fjol i samband med den omfattande massakern mot Israel.
5. Efter detta har Israel bestämt sig för att besegra Hamas militärt en gång för alla. Vilket civiliserade västerländska rättsstater har accepterat, framförallt USA. Israel utkämpar ett renodlat försvarskrig för att händelser som det som hände i oktober inte ska kunna hända igen. Man bör dock komma ihåg att Hamas inte bara är en militär organisation, det är också ett tankesystem och en ideologi. Så även om Israel lyckas besegra Hamas som militär organisation kommer Israelhatet och judehatet att finnas kvar.
6. Mönstret upprepar sig hela tiden. Israel får vissa sympatier och förståelse när man blir angripen. När man sedan ska försvara sig och försöka ta tag i de militära strukturer som ligger bakom angreppen mot Israel, möts man av hat från hela världen, klassisk antisemitism och judehat upprepas igen. Har själv stått och lyssnat på marscherna på Strandvägen i Stockholm när judehatarna har marscherat bort mot Israels ambassad. Det är horribelt att jämföra Gazasituationen med Ukrainakriget. Ryssland bedriver ett regelrätt angreppskrig mot en helt oskyldig part. Israel försvarar sig mot en angripare vars enda syfte är att utplåna Israel och döda så många judar som möjligt.
7. Tyvärr drabbas det palestinska folket svårt av denna konflikt, deras stora problem är dock inte Israel, det stora problemet är den terrorstämplade egna regimen. Att aktionen i oktober skulle leda till dessa konsekvenser behöver man inte vara Einstein för att räkna ut. Det finns dock fredliga och Israelvänliga krafter bland araberna som lever i samarbete med Israel. Flera miljoner palestinier lever i Israel och är Israeliska medborgare och är representerade i Knesset genom sina partier. På mikronivå finns det också fredliga samarbeten även mellan Israel och ockuperade områden.
8. En lösning av problemet vore att palestinierna fick en politisk ledning som helt överger den hatiska målsättningen att krossa Israel och döda judar, och istället inriktar sig på fredligt samarbete. Arbets- och företagssamarbete skulle skapa win-win för båda parter. Att börja i den änden jobb, ekonomi, arbetsutbyte – istället för att slåss om små landytor, skulle gynna medborgarna enormt. Jag tror inte att någon Israelisk regim skulle motsätta sig detta.