Jag har under många år vid sidan om att vara pastor och predikant, drivit ett konsultbolag med fokus på politisk analys. Jag har med åren specialiserat mig på energi- och klimatpolitik. Längre tillbaka i tiden var ekonomisk politik mitt huvudområde.

Ett av alla konsultuppdrag jag har jobbat med har varit att vara med på olika partikongresser, och analysera och göra bedömningar om vart de olika partierna är på väg. Att vara med på partikongresser är det bästa sättet att på djupet analysera trenderna och färdriktningen i ett politiskt parti. Alla ledande personer i partiet är på plats och hela politiken diskuteras och riktningsbeslut fattas inom alla politiska områden.

I november var jag med på Sverigedemokraternas Landsdagar i Västerås.

Det är uppenbart att SD har arbetat för att bli regeringsdugligt och alltmer accepterat politiskt parti. Att de nu ingår i regeringsunderlaget har kraftigt bidragit till denna sak. Samarbetet med KD, Moderaterna och Liberalerna har hittills dock endast gynnat SD som nu är i ett paradläge, både vara en del av regeringspolitiken men samtidigt delvis vara i opposition. Att gynnas av att kunna påverka politiken samtidigt som man inte behöver drabbas av det misstroende som ofta drabbar regeringar när obekväma beslut ska fattas, som kanske har positiva effekter främst på lång sikt. Partiet har lyckats få fram talespersoner som är allmänt kloka och kan klara sig bra framför TV-kamerorna, jag tänker t.ex. på miljö- och klimattalespersonen Martin Kinnunen som är kunnig och påläst. SDs anpassning och att alltmer bli ett accepterat parti har kraftigt underlättats av att både Socialdemokraterna och Moderaterna, inklusive KD, har förflyttat sina positioner i riktning mot där SD befinner sig i synen på migrationspolitiken.

När jag skrev boken Jesus var också flykting 2016, tillsammans med Micael Grenholm, skrev jag flera kapitel med analys av SD. Bland annat hade jag lusläst partiprogrammet. Jag pekade på fascistiska tendenser inom de nya högerpopulistiska tendenser som växt fram i västvärldens politik. Frågan ställdes i boken om SD skulle satsa på att bli mer rumsrent eller mer utveckla fascistiska tendenserna. Partiledningen har uppenbart satsat på att göra partiet alltmer rumsrent.

Mina intryck från SD:s landsdagar i november är dock att de extrema dragen lever kvar inom partiet. Min analys i boken som kom 2016 pekade på att SD:s politiska program egentligen innehöll en enda punkt, alla samhällsproblem är invandringens fel. Den viktigaste politiska åtgärden är att stoppa invandringen och satsa på återvandring. Det påminner om extremvänstern från sent sextiotal, och tidigt sjuttiotal, alla samhällsproblem berodde på kapitalismen och privata äganderätten. Att avskaffa detta skulle skapa ett blomstrande samhälle. Invandringen fyller samma funktion i SD:s partiprogram.

Lyssnade man noga på vissa inlägg under SDs landsdagar, lever den gamla retoriken kvar, invandrare har egentligen ingenting i Sverige att göra, de hör inte hemma här. Det är inte en del av Sverige, av svenskheten, och den svenska kulturen. I officiella retoriken uttrycker sig partiet mer nyanserat idag, men lyssnade man på landsdagarna mer noga, ser man att tänkesättet lever kvar. En annan detalj som jag uppmärksammade är att ledande SD-are, öppet säger att bistånd ska ett land som Sverige inte ägna sig åt. Vi ska inte göra något för att hjälpa fattiga länder.

Tankesättet med den renodlade svenskheten är fascistiskt. Ett uttryck för denna sak var nazisterna syn på Tyskland, tyska folket, tyska kulturen. Landet skulle renas från invandring och främmande kulturer, i Tyskland på trettiotalet var det ju judar och judiska kulturen som var den stora frågan. Delvis också romer, som liksom judarna massmördades i gaskamrarna.