Vi behöver yrväder i svensk kristenhet. Som kanske är oförutsägbara, spontana, innovativa, tänker utanför boxen, som kanske inte alltid har samma uppfattning som alla andra, och som kanske tänker lite annorlunda i vissa frågor. Ofta handlar det om personer som är mycket kommunikativa, kanske för kommunikativa för stelbenta byråkrater. Det finns gott om byråkrater även i den kyrkliga och frikyrkliga världen.
Jag blir påmind om detta när diskussionerna går heta om att pingstpastorn Josef Barkenbom har fått sparken. Jag vill inte lägga mig i pingströrelsens beslutsprocesser i denna sak. Jag vill bara diskutera frågan från ett mer övergripande allmänkyrkligt perspektiv. Uppenbart är att Barkenbom har varit ett yrväder, gjort en hel del nytta men också skapat rabalder och oro med sin rättframa framtoning, sin kommunikativa förmåga och tydliga ställningstaganden i känsliga frågor.
Vi behöver inte maktmänniskor i frikyrkligheten, de borde vara någon annanstans. De som vill likrikta, få tyst på obekväma röster, de som vill att alla ska stöpas i samma form, den form som maktmänniskan gillar. Maktmänniskan präglas av att man får en utskällning om man för fram någon form av kritiska synpunkter. Sådana personer behöver bort från alla piedestaler. Lite lagom med byråkrater är inte fel, som skapar ordning och reda och fungerande strukturer och beslutsprocesser. Men om byråkraterna ska styra över församlingar och samfund, blir det bara stagnation, och alltsammans blir väldigt tråkigt.
Vi behöver dock yrväder i frikyrkligheten och i övriga kyrkligheten också. De är ibland evangelister, ibland profeter, ibland apostlar. Ibland en mix av flera gåvor. De är sällan herdar eller lärare.
Yrvädren kan vi inte göra strikta anställningsavtal med. Vi kan inte sätta överrockar över dem. Vi kan inte placera in dem i byråkratin, i strikta anställningsfack och samfundsadministrativa tjänster. De är spontana, innovativa, tänker ständigt utanför boxen. De kanske inte heller är färdighelgade, men deras hjärtan brinner, de präglas av kreativitet, lyhördhet för Andens ingivelse och de spontana profetiska tilltalen. De är dessa yrväder som får kyrkan att röra sig framåt, som får saker och ting att hända. Yrvädren är aldrig perfekta, det finns alltid ett antal punkter att kritisera dem för. Ordvalen kanske inte alltid är tillräckligt finslipade. Förankring av utspel sviktar. Karaktären och samarbetsförmågan får kyrkobyråkraterna att utbringa djupa suckar. Men det är de som får kyrkan av leva, skapar glädje och entusiasm. Och som får saker och ting att hända.
Jag gör det bekvämt för mig och pratar om Norge. I norska kristenheten har det funnits riktiga yrväder. Jag tänker närmast på Aril Edvardsen. Den i särklass mest handlingskraftige och duglige norske pingstpredikanten under 70-och 80-talet. Han blev bannlyst av norska pingströrelsen och även den svenska. Nu är han hjälteförklarad och hans bild och namn har till och med funnits med på Norwegians flygplan. Samma sak gäller Aage Samuelsen, det var inte någon i Norge -som samlade så mycket folk vid sina möten under 50 och 60-talet. Men han blev också utkickad. Visst kan man ha synpunkter på hans karaktär, det svajade rejält ibland, han var en konstnärspersonlighet med sina ups and downs. Men ett Herrens yrväder var han. Idag ingår Aage Samuelsen i norska psalmboken.
Vi har haft våra svenska yrväder. Ulf Ekman gled fram som ett yrväder under 80-talet. Algot Niklasson på 50-talet. Karisma var ett yrväder, som tyvärr fick läggas ned. Hillsong är ett annat yrväder som dykt upp på senare år. Och vår egen Sebastian Stakset, yrvädrens yrväder i svensk kristenhet, som tänker fullständigt utanför boxen och tar trosinitiativ som skulle skapa hjärtinfarkt hos alla kyrkobyråkrater. Här vet jag vad jag talar om, har varit engagerad i styrelsen för Heart of Evangelism senaste tre åren. Sebbes ödmjukhet och transparens gör dock att han kan hålla sig på banan. Johannes Amritser har varit ett annat yrväder, så dynamisk i sitt missiontänk och handlingskraft, men uppenbart så kontroversiell.
Jag minns ett riktigt yrväder från min barndom på 60-talet, Målle Lindberg. Han gick utanför boxen så fullständigt att inte ens Maranata orkade med honom. Om jag har fattat saken rätt är han farfars bror till dagens Emilia Lindberg.
Tack Jesus för våra yrväder och heja Josef Barkenbom och alla de andra yrvädren vi har just nu i svensk kristenhet. Ni behövs, ni är nödvändiga. Samtidigt kan inte yrvädren vara löshästar. De behöver också mentorer och stöd av erfarna ledare. Utan ödmjukhet och transparens kör yrvädren i diket, oftast snabbare än någon annan.