Tidningen Dagens artikel om Immanuelskyrkans omröstning (EFK-församling i Örebro) om samkönade vigslar har skapat stor uppmärksamhet i svensk kristenhet, och även mitt blogginlägg där jag kommenterat saken. Världen Idag har gjort en artikel som bygger på min bloggtext och tidningen Inblick kommer att göra samma sak. Dagen har publicerat en omfattande intervju, jag har också intervjuats av Equmeniakyrkans tidning Sändaren. Många personer som representerar olika delar av kristenheten har hört av sig till mig direkt, i de flesta fall för att uttrycka tacksamhet. Uppskattar särskilt när kyrkoherdar i Svenska kyrkan och EFK-missionärer hör av sig och uttrycker tacksamhet.

Många frågor och kommentarer har kommit, inte minst på sociala medier, så jag känner mig nödgad att skriva något mer i ämnet och kommentera vissa av frågorna och kommentarerna.

1. Frågan om homosexualitet handlar om en utsatt minoritet, som har varit illa behandlad både av samhället i stort och av kristna kyrkan. Även om det i dagens Stockholm i många kretsar är nästan trendigt att vara öppet homosexuell är det dödsstraff i ett antal länder, framförallt muslimska länder och vissa kristet präglade stater i Afrika. Det kan aldrig försvaras ur kristen synvinkel, en kristen linje måste alltid vara att främja grundläggande mänskliga rättigheter. Det är olyckligt att frågan om homosexualitet ska bli en lackmustest för frågan om bibeltrohet, det finns så många andra frågor som skulle kunna vara lackmustestet. Det främjar också fariseism att lyfta fram homosexualiteten. Det är enkel lösning att lyfta fram synder som man själv inte har några problem med. Heterosexualitetens synder borde vara i blickfånget hellre, det berör de övriga 97-98 procenten. Enligt min mening är det de som driver liberalisering och samkönade äktenskap som lyfter fram frågan, inte vi som står för en mer konservativ kristen ståndpunkt.
2. Den kristna kyrkan pressas till anpassning och liberalisering i många olika frågor i dag. När det gäller sex och samlevnad gäller det framförallt upplösningen av äktenskapet som grund för heterosexuell samlevnad som är den stora frågan. När det gäller synen på pornografi, prostitution och de frågor som lyfts fram genom metoo-rörelsen råder i stor utsträckning samsyn mellan traditionell kristen sexualmoral och modern kvinnorörelse. Samma sak gäller pedofili och incest. En av mina huvudteser är att vi kristna inte ska styras av tidsandan utan av Guds ord, och när det gäller tolkningen av Guds ord bör vi vid oklarheter ta hjälp av kyrkohistorien och se hur kristna kyrkan tidigare har tolkat Guds ord. Utifrån detta kriterium är det omöjligt att nå fram till ett stöd för samkönade vigslar eller välsignelseakter. De som argumenterar för denna förändring använder sig inte bara av omtolkningar av vissa bibeltexter, det finns alltid med ett avgörande argument som har att göra med tidsandan.
3. Tidsandan pressar kristna kyrkan från många håll och därför behövs bra och solid bibelundervisning i församlingarna för att de inte ska sekulariseras. Detta kräver bra och bibelcentrerade pastorsutbildningar som ger verktyg till pastorerna att leda församlingarna så att de inte styrs av tidsandan utan av Guds ord. Abortfrågan är ett annat tydligt exempel på att tidsandan tagit över. Moderna sekulariserade kyrkor i västvärlden saknar både förståelse i och kunskap om klassisk kristen förståelse av ofödda barnets människovärde. När jag jobbade med böckerna ”Efter detta” och ”Inte utan korset”, var det en enda stor uppgörelse med tidsandans utmaning mot grundläggande kristna läror om eviga straff och Guds dom över synden, utan en rätt förståelse av dessa saker saknar korset sin betydelse. I Tyskland på trettiotalet och även i en rad andra länder, var en nazifierad bibeltolkning populär och i enlighet med tidsandan. Bonhoeffer och andra profiler i Bekännelsekyrkan tog konfrontationen med tidsandan, med risk för sina egna liv. När jag initierade ett pastorsupprop 2014 mot en inhuman flyktingpolitik, vid den tidpunkten var det uttryck för en kristen värdering som låg ganska mycket i linje med tidsandan. När samma pastorsupprop gjordes fem år senare var det svårare att mobilisera pastorerna, då hade tidsandan förändrats och påverkade uppenbarligen församlingarna och pastorerna. En kristen syn på flyktingar kan aldrig påverkas av samhällets trender. En viktig anledning till varför jag reagerar på kristna krav på samkönade vigslar är just att det så påtagligt styrs av tidsandan.
4. En annan anledning till varför frågan om samkönade vigslar är viktig är att den berör äktenskapet mellan man och kvinna, som åskådliggör kärnan i relationen mellan Kristus och församlingen, Kristus som brudgum och församlingen som bruden. Kristen äktenskapssyn har en djup teologisk innebörd.
5. Det handlar om en utsatt minoritet, både i kristna kyrkan och i samhället i stort. Som Stockholmspastor sedan sjuttiotalet har jag under många år haft homosexuella vänner och vänner som på olika sätt brottats med sin sexuella läggning, samt mött en hel del personer med denna bakgrund i min roll som pastor. Jag gjorde ett studiebesök redan i slutet av sjuttiotalet i en karismatisk församling i Cobham i södra London där pastorn Gerald Coates var f.d. homosexuell. Han skrev dessutom en bok om sitt vittnesbörd och erfarenhet. Det medförde att kristna som brottades med sin sexuella läggning sökte sig till den församlingen. Den präglades av mycket av realism i frågan samtidigt som man inte såg liberalisering och bejakande av homosexuella livsstilen som den kristna lösningen. Geralds egen upplevelse var att han levde i London som promiskuös homosexuell med många olika förbindelser. Hans kristna omvändelse medförde att han upplevde den homosexuella livsstilen som helt fel, den var också skadlig för honom själv. Omvändelsen förde honom sedan in i ett heterosexuellt äktenskap som  nu varat i 50 år, och fungerat mycket bra. Gerald är en ärlig person, han förnekar inte att han kan attraheras av män. Men menar att det är fel att leva ut denna böjelse. Han är ju uppenbarligen bisexuell eftersom han har kunnat leva tillsammans med en kvinna. Gerald har i brittiska debatten varit tydlig med att han har varit emot samhällsutvecklingen med att alltmer bejaka homosexuell livsstil och samkönade äktenskap, och att även samma utveckling skulle ske i kristna kyrkan. I sin församling i Cobham kunde han också stötta andra som brottades med homosexuell läggning, att kunna hantera det enligt kristna etiska principer. Celibat är också en väg som präglat många bibeltroende kristna, det är inte någon enkel väg och kräver sin speciella nåd. I min erfarenhetsbank finns också erfarenheter av personer som varit utsatta för homosexuella övergrepp i sin barndom eller tonårstid, och som skadat deras sexuella identitet. Befrielse och läkedom har i dessa situationer hjälpt dem till omorientering. Men man kan inte förenkla i dessa frågor. Mänskliga erfarenheter på dessa områden är unika, och det finns livssituationer där det för den enskilda individen inte finns några enkla svar.
6. Jag har försökt läsa en del av sociala medier-reaktioner i svensk kristenhet senaste veckan. Jag tycker att många av debattörerna uttrycker sig mycket respektlöst om homosexuella och de som brottas med sin homosexuella läggning. Vissa reaktioner visar bara att man aldrig har haft att göra med människor som faktiskt berörs av saken.
7. Hur ska Evangeliska Frikyrkan nu göra? Med vår demokratiska uppbyggnad så blir detta en fråga som landar i en omröstning på en kongress – i slutändan. Någon form av omröstning borde det också bli i den arbetsgrupp som är tillsatt. Ett beslut skulle kunna vara att gå på den linje som Immanuelskyrkan i Örebro är inne på. Jag tycker alltså att det är helt fel linje, den krockar med kristen tradition, den krockar med de värderingar som våra systerkyrkor runt om i världen står för, och det krockar också med Evangeliska Frikyrkans korta historia på knappt 25 år, och det krockar med traditionen från EFKs modersamfund, Örebromissionen, Helgelseförbundet och Fribaptisterna. Jag upprepar inte här alla argument, det har skrivits en rad böcker om denna sak. Jag respekterar dock det engagemang som finns i Immanuelskyrkan för de berörda människorna, det respekterar jag djupt hos Björn Cedersjö, Niclas Öjebrant och Jonatan Arenius. Jag tror dock att man driver engagemanget i fel riktning. När jag har följt senaste veckans debatter inser jag dock att Immanuelskyrkans hållning har idag omfattande sympatier, inte minst av centralt engagerade personer inom Evangeliska Frikyrkan. Det blir betydligt mer ”likes” från det som skrivs från Immanuelskyrkan än det jag skriver. EFK har ändrats en hel del senaste 10-15 åren när det gäller värderingar. Det jag skriver nu hade varit mainstream i EFK på 90-talet och 00-talet men är det inte idag.
8. Ett annat beslutsförslag är att EFK behåller den linje man har haft som värnar om det traditionella äktenskapet mellan en man och en kvinna. Det är den linje som jag själv förespråkar. Jag tycker också att det ska vara samfundets fortsatta hållning. Hur en slutlig omröstning mellan de två alternativen kommer att gå, beror väldigt mycket på hur mycket mobilisering det blir vid en kongress. Nya församlingar och immigrantförsamlingar som i viss utsträckning sökte sig till EFK under 90-talet och 00-talet, och som var stor del av förklaringen till samfundets tillväxt under ett antal år, ger stöd till den konservativa linje jag förespråkar, tror knappast att det finns något undantag. Den typen av församlingar stöter EFK också bort inför fortsättningen, och det görs redan nu genom den debatt som uppstår genom Immanuelskyrkans utspel. Bland de traditionella församlingarna finns det olika linjer. EFK-församlingar som varit växande karismatiska församlingar stöder den konservativa linjen – det är jag övertygad om. Det tror jag många av de mindre de gamla HF- och ÖM-församlingarna gör, som ofta är landsbygdsbaserade och finns på mindre platser. Stockholm är den del av EFK jag kan bäst, och där finns ett omfattande stöd för den traditionella äktenskapssynen. Det är inte så enkelt att det bara är storstadsförsamlingar som bejakar liberaliseringen.
9. Arbetsgruppen kommer säkert att fundera över kompromisslösningar. Equmeniakyrkans klassiska kompromiss i frågan, där samfundet blir neutralt, och där församlingarna avgör själva vilken linje de ska ha, den lösningen tror jag inte på för EFKs del, även om det samfundsorganisatoriskt har fungerat bra för EqK. Det blir menlösa ”pastor Jansson-samfund” som skapas av den typen av kompromisser, där samfundsledningen ska vara bakbundna av den typen av beslut. En församlingsrörelse måste också sträva efter enhet, att bara ha högt i tak, att kunna leva sida vid sida med diametralt olika uppfattningar, att bara eftersträva ett bra samtalsklimat med diametralt olika uppfattningar, det är inte en biblisk vision, den bibliska visionen är enhet och att nå fram till samsyn i värderingar. För spretiga samfund saknar existensberättigande. Det är bättre att EFK tar ställning, och de församlingar som inte kan ställa sig bakom ett beslut, de får då i det läget fundera över hur man gör. Genom att Immanuelskyrkan som en stor och inflytelserik församling driver på i detta och med all sannolikhet tar ställning i frågan om samkönade vigslar, så ställer man EFK inför ett fullbordat faktum och oavsett beslut på samfundsnivå blir det ett samfund där församlingarna själva tar ställning i den här typen av fråga. EFK är därför på väg att hamna i Equmeniakyrkans kompromiss utan att det ens fattas några beslut om det på samfundsnivå. Det ger ett signalvärde om att det är tidsandan som har en styrande effekt, och enligt min bedömning kommer då nya församlingar och immigrantkyrkor att söka sig till andra kristna sammanhang än EFK. De äldre församlingarna – där får vi se hur det går.

Ja, det var några korta reflektioner från min sida.