Frizon är en kreativ och pigg kristen ungdomskonferens som går av stapeln på Närkes åkrar, någon vecka in i augusti. Det är ett av de mest kreativa och uppmärksammade initiativen från Evangeliska Frikyrkan under senare år. Arrangörerna hamnar i blåsväder med jämna mellanrum av olika skäl. Ett nytt inslag i år är speed-dating som arrangeras ihop med sjunde himlen, detta fenomen kan det nog bli debatt om. Men det kommer inte att bli någon promiskuös verksamhet, om nu någon skulle tro det. Det handlar om att hjälpa killar och tjejer att träffas, de skriver lappar om intressen m.m., och så arrangeras att de får träffas. Och vem vet, i något fall kanske det säger klick, och ett litet Frizonpar blir till. Ska man kritisera Frizons speed-dating måste man nog också kritisera den omfattande kontaktförmedling över internet som parar ihop ett stort antal kristna människor idag. Gud vill leda oss att hitta vår livspartner, men viss hjälp på traven tycks visst behövas. Jag hörde att Tomas Andersson Wij kommer till Frizon i år igen. Hans teologi och religiösa inriktning ligger inte i linje med vad Evangeliska Frikyrkan står för. Vi tror att Jesus är enda vägen till Gud, att vi människor är syndare som behöver bli frälsta och försonas med Gud, genom Jesu död och uppståndelse. Det tvivlar jag på att Andersson Wij skriver under på. Men så länge Andersson Wij inte predikar på Frizon, utan begränsar sig till en konsert, så är det okey för min del. Inom EFK samarbetar vi åt många olika håll, och det händer ofta i evangelikala kyrkor och pingstkyrkor att vi bjuder in gäster som kanske inte ställer upp på vår teologi, men där vi ändå gör bedömningen att de har något att tillföra. För min egen del har jag ett bra samarbete med ärkeateisten Christer Sturmark, träffade honom i Almedalen häromdagen, och vi pratade om att göra en till debattartikel ihop, vi har ju redan skrivit i Expressen en gång tillsammans. Så ska man skälla på EFK för att vi samarbetar för brett och med vem som helst, är det kanske ännu mer lämpligt att kritisera EFK-ordföranden än Frizon-ledningen.

Nu är jag på väg hem från Visby i sällskap med hustru Eva efter tre dagar i Almedalen. Under en hela vecka trängs hela svenska gräddan på några kvarter i centrala Visby. Alla är där. Fackföreningspamparna, partiledarna, representanter för storföretagen, alla kända journalister, och ett oändligt antal folk från alla tänkbara intresseorganisationer. Fick bland annat tillfälle att prata med miljöpartiets Maria Wetterstrand efter Mona Sahlins tal i tisdagskväll. Maria stod och lyssnade tillsammans med man och sina två små barn. Vi var överens om att Mona Sahlin inte sade ett ord om miljön och klimatfrågan, anmärkningsvärt. Men för Miljöpartiet var det inte så dåligt, då får de ännu större utrymme att driva sina paradfrågor, det var Maria Wetterstrands analys. Punktmarkerade Maud Olofsson under hela måndagen, tillsammans med livvakter, TV-journalister, och de amerikanska gäster hon hade under måndagen. Maud är folklig, och är väl påläst som politiker. Hade förmånen att få vara med på Göran Hägglunds presskonferens under onsdagen, noterade med glädje att en stor del av hans tal under onsdagskvällen skulle handla om familjens betydelse. Fick också ett intressant samtal med Stefan Stern, Mona Sahlins högra hand och rådgivare, och numera partisekreterare i Socialdemokraterna. Motsvarigheten till Per Schlingmann hos moderaterna. Valet 2010 handlar om det är Schlingmann eller Stern som har tänkt ut den bästa strategin, inte minst när det gäller att via media fånga väljarnas stöd och intresse.

Noterar med glädje att den kristna närvaron är påtaglig i Almedalen. En nitisk Dagenförsäljare försökte pracka på mig en tidningsprenumeration och hon gav sig nästan inte trots att jag sade att jag har varit prenumerant i trettio år – jag hade en känsla av att försäljaren inte trodde på mig. Tidningen Dagens seminarier drog rekordpublik. Svenska Kyrkan, Broderskapsrörelsen, och flera andra organisationer med kristen profil var där. Jag var där i min roll som statsvetare och politisk omvärldsanalytiker, men också utifrån min roll som ordförande i EFK. Vi ska inte stänga in oss på våra kristna konferenser och våra slutna kristna rum, som kyrkor behöver vi vara där saker händer och där det offentliga samtalet förs. Jag och pingstledaren Sten Gunnar Hedin, vandrade runt i flera dagar på Almedalens debatter och seminarier, bland alla journalister, partiledare, företagare, lobbyister och organisationsföreträdare. Vi kristna ska vara med, vi har något att komma med, vi behövs.

Nu fortsätter den här veckan, från Almedalen till Tantolunden. På fredag natt ska jag ut igen i Tantolunden och prata med tonåringarna som är ute. Det känns ännu viktigare än Almedalen, och Jesus känns ännu mer nära i Tantolunden än i Almedalen.

Han skriver rappt, fyndigt och lite finurligt, Dagens bloggare Emanuel Karlsten. Och i bland något kryptiskt så det skapas rejäla debatter om vad han egentligen har skrivit. Och där är han i gott sällskap med ett antal författare till ett antal bibelböcker. Nu har han skrivit på bloggen om att kristna gillar homosex. Hans referenser är amerikanska data som pekar i en tydlig riktning. Frågan om homosexualitet är het i de fromma kretsarna. Varför då? Emanuel ger antydningar till svar. Jag ska försöka utveckla svaren lite mer. Att frågan har blivit het kan man knappast anklaga oss kristna för, inte heller i USA. Det har väl varit gayrörelsen med en rejäl uppbackning av media, och sedan av det politiska etablissemanget som har gjort frågan het. Men vi kristna har ställts i skamvrån för vi inte är tillräckligt gayliberala, och internt har det skapats debatter mellan kristna som vill följa Bibelns bokstav och kyrkans tradition och de som vill anpassa sig efter tidsandan. Inte minst från unga kristna, inte minst i USA, tycks det vara en leda och trötthet att som kristen ständigt kopplas ihop med negativa attityder till homosexuella. Vi skulle hellre vilja förknippas för vår sociala radikalitet, vår utgivande kärlek, eller att folk blir helt paffa för alla goda gärningar som vi kristna utför. Men hur som helst, Nya Testamentet klassar utövad homosexualitet som synd, det som inte ligger i linje med det som Gud hade tänkt sig från början när det gäller sexualitet och samlevnad. Romarbrevet 1:24-28 och 1 Korintierbrevet 6:9 är Bibelord som den troende som vill leva efter Bibelns undervisning inte kan komma undan. Bibelord som också respekteras av många kristna med homosexuell läggning som väljer celibatets livsstil.

Men när detta är sagt måste flera saker sägas. Kampen mot synden gäller oss alla, inte minst alla oss heterosexuella. De heterosexuella synderna tas upp betydligt mer i Bibeln än homosexualiteten. Avvikelserna från Guds skapelseplan kämpar vi med på alla plan. I Bibelavsnittet om homosexualitet i Romarbrevet, avrundas med orden, att alla har syndat och saknar Guds härlighet. Att framhålla homosexualitet som ärkesynd, som Emanuel pekar på, har ingen grund i Bibelns undervisning – enligt min mening. Och det är där jag tycker att Åke Greens predikan missar, frågan får fel proportioner. Jag tycker att det är viktigt att framhålla att Bibeln är inte sexualfientlig, Gud har skapat sexualiteten och den är till för att uttrycka trogen kärlek – inom ramen för ett äktenskap. Sex kan bli livsfarligt när det går snett och används fel, och kan bli jättebra när det praktiseras på rätt sätt. Det är nog en kristen syn i ett nötskal. En annan sak som jag tycker är viktig att vi kristna blir hycklare om vi inte lever som vi lär. När kända kristna ledare – som har hänt i USA – går i kampen mot ”gay marriage” och sedan hemligt lever i ett homosexuellt förhållande, då skadas all vår trovärdighet. Vi kristna måste leva som vi lär, och i vår livsstil visa att det fungerar, det är ett minimikrav innan vi går ut och har synpunkter på hur samhället i övrigt ska leva och inrätta sina lagar. Jag tycker inte att det är fel att kyrkan kan ha synpunkter på äktenskapslagstiftningen, men vi får absolut inte agera som hycklare. En tredje sak – och som jag tror att Emanuel egentligen menar även om han inte säger det rent ut, det tonfall vi har som kristna är väldigt viktigt. Vårt uppdrag är att visa Guds kärlek och presentera kärlekens evangelium, som också innefattar insikten om vår synd och brustenhet, och vårt behov av förlåtelse och förändring. Människor som brottas med sin homosexuella läggning är också en viktig grupp människor som den kristna församlingen behöver nå. Och inte bara peka finger, och inte bara tolerera livsstilen, utan erbjuda försoning, nåd och bra andlig vägledning. Att stötta och hjälpa människor som brottas med homosexualiteten är kyrkans viktigaste uppgift. Har själv haft kontakt med personer under senaste trettioårsperioden som har sökt sig till kyrkan för att få stöd och hjälp med sin sexuella läggning, de har inte sökt stöd att leva ut homosexualiteten. Det är vår stora utmaning.

�

Tidningen Dagen presenterar Katolska kyrkans senaste utspel när det gäller miljöfrågor i fredagens tidning 27/6. Vissa etiska frågor är ganska oförändrade sedan Bibelns tid. När det gäller synen på våld, konfliktlösning, förlåtelse, relationer, äktenskap, skilsmässa, homosexualitet, sex, avundsjuka, materialism liknar vår tids utmaningar och etiska brottningskamp samma som människor levde med på Bibelns tid. Bibeln ger en tydlig etisk vägledning vilken inställning man ska ha som kristen och hur man ska leva som kristen. Sedan innehåller Bibelns etik bra vägledning även för samhället som helhet.

Vissa etiska utmaningar är dock ganska moderna. Ett exempel på detta är klimathotet och miljöproblemen. Jag tycker att Katolska kyrkan på ett mycket bra sätt kopplar aktuella samhällsproblem och etiska utmaningar till en Biblisk grundsyn och kristen skapelsesyn. Även om det inte finns direkta bibeltexter som handlar om miljöfrågan eller klimathotet, av naturliga skäl, så finns det en etisk kompass som vi kan tillämpa på denna tids utmaningar. Och där tycker jag att Katolska kyrkan har lyckats mycket bra i sina tio miljöbud.

Med tanke på den populism och svajighet som kännetecknar många protestantiska kyrkor när det gäller etiska frågor, är Katolska kyrkans tydliga etiska vägledning med förankring både i Bibeln och kristen tradition, det är en bra motpol till den protestantiska svajigheten och att vända kappan efter vinden.

Nu har vi smygit igång Ungdomskyrkan Konnekt i Stockholm. Konceptet är att inte riva kyrkans väggar eller sänka dess trösklar, utan att flytta ut hela kyrkan på stan. Att vi kristna ska vara där folk är, och på ett naturligt sätt bry oss och samtala om Jesus när det finns intresse av det. Fokus är tonåringar som är ute på stan på fredagsnätterna, och i den målgruppen ligger alla tonåringar i riskzonen, i riskzonen för att hamna i våld, kriminalitet och/eller missbruk. Nu har vi varit ute ett antal fredagar.

Tantolunden på Söder i Stockholm är en stökig plats på fredagskvällarna och nätterna. Det är en mysig plats vid vattnet, med stora gräsytor men också en hel del avskilda ytor där man lätt kan dra sig in i skuggorna bland träden. Som mest har det varit upp till 1000 ungdomar där på en fredagskväll/natt och de allra flesta konsumerar en hel del alkohol, och under träden och lite i skymundan förekommer både haschrökning och att man knaprar i sig droger. I natt fick jag reda på att lustgas är en populär drog och jag fick också veta var man kan köpa det på Söder. Pratade med en polis igår kväll som sade att om han hade varit tonårsföräldrer skulle han aldrig låta sitt barn vara i Tanto.

Några iakttagelser och funderingar efter att Konnekt har varit 7-8 fredagar i Tanto. Jag är förvånad över hur stort intresset är bland ungdomarna att samtala om Gud. I går kväll hade jag tre ingående samtal med tonårsgrabbar om Gud, tro, religion m.m., allra mest ingående med en 18-årig punkare, vårt samtal kom in på en nivå som man sällan möter bland etablerade kristna. Nyfikenheten på kristen tro är stor. Samtalen om Gud är mer nyfikna och intresserade, på en helt annan nivå och intresse än det genomsnittlige kyrkkaffesamtalet bland övergödda frikyrkomänniskor, som har hört allt så många gånger att intresset och engagemanget har falnat. I Tantolunden finns det nyfikna intresset på Gud och kristen tro. Ungdomskyrkan Konnekt har som princip att inte pracka på någon något om kristen tro, utan det lågmälda samtalet är vår approach. Det är ungdomarna i Tantolunden som hela tiden sätter igång samtalet. Pratade med en annan tonårsgrabb som kallas för ”the King of Tanto”, har är också nyfiken och positiv, och redan efter några kvällar påtagligt positiv till oss kristna och kristen tro. Ungdomarna i Tantolunden saknar alla former av frikyrkokonnektions, (det mest närliggande jag hittills har kommit på är en grabb vars mamma är missionsförbundare), och de har inte ens förutfattade meningar om kyrkan, de är så pass unga så de har inte Knutby i sina tankebanor och har inte hört om rättegången mot Åke Green, och den kampanj som det skapade mot oss kristna som homofober.

Ungdomskyrkan Konnekt bygger också på principen att evangelisation och kristet socialt engagemang kan man inte skilja på. Jag har varit med vid fem tillfällen i Tantolunden när våld har börjat urarta, senast i går kväll då det var en mycket hotfull stämning i början av kvällen då en kokainpåverkad kille försökte reta upp så många som möjligt och leka Tarzan. Inom några få minuter var dock polisbilar på plats och grep våldsverkaren. Men att vara närvarande som vuxna, på stökiga platser, är en viktig insats för att motverka våld. Vi kristna ska inte bara gå omkring med plakat och säga att vi är emot våld, vi behöver också göra en praktisk insats på platser där våldet lurar om hörnet.

Det framförs från många håll att många tonåringar mår psykiskt dåligt, det bekräftas också av ett antal kvällar och nätter i Tantolunden. Att finnas till hands för samtal, förbön och att ge goda råd – är en viktig kristen insats. En avgörande princip för Ungdomskyrkan Konnekt är att bygga relationer med ungdomarna. Det förutsätter att vi är långsiktiga, att vi finns på plats, att vi finns på samma ställe varje fredag och att vi fortsätter.

Drömmer om en ny kristen rörelse i Sverige, en ”emerging church” som tar med sig Jesus ut på stan, och tar med sig Jesus till de platser där det är som mest stökigt, mest våldsbenäget, mest droger, mest missbruk, det är där han behövs allra mest. Det är inte de friska som behöver läkare sade Jesus utan de sjuka. Hoppas på en ny kristen trend där Pannkakskyrkan, kristna Hultsfredssatsningar, Helen Jaktlund, Klara kyrkas sociala arbete, och den typen av initiav formar agenda och inriktningen för hur vi är kyrka.

Och det nya sättet att vara kyrka, det behövs varken sammanträden, stora budgetar, verksamhetsplaner, tjänster, det är bara att sätta igång. Gå ut på stan redan på fredag, gå dit där behoven är som störst.

Den kristna kyrkan i Sverige har brottats med en hel del motvind senaste 50-60 åren. Den äldre frikyrkligheten har också under många år känt av vikande medlemssiffror, även om det fortfarande är i varje fall en halv miljon svenskar som räknar sig som aktiva kristna.  De internkristna debatterna har varit intensiva om hur trenden ska vändas. Frikyrkorna tycker jag dock borde få underkänt, vi förmedlar ett unikt budskap, evangeliet om Jesus Kristus, men har inte lyckats kommunicera detta på ett bra sätt till svenska folket. De äldre frikyrkosamfunden är ganska långt ifrån fornstora dar.

Idéerna och debatterna har pågått i många år om hur trenden ska vändas. En idé har varit en mer användarvänlig och lättillgänglig kyrka, med låga trösklar, framförallt med amerikanska Willow Creek som förebild. En annan idé är att mer söka sig tillbaka i kyrkans historiska rötter, och gräva ur kyrkans tradition, att mer intressera oss för det katolska och ortodoxa arvet. Det är framförallt Bjärka-Säby i Linköping och Peter Halldorf som driver den linjen. En variant av detta som är på agendan idag är att söka oss tillbaka till de anabaptistiska rötterna, en radikal kyrka med en alternativ livsstil. Ett tredje spår är mer av det pingst-karismatiska, den senaste trenden är att åka till Lakeland i Florida och få del av den väckelse som finns där, och som pågår just nu. Andra har sökt inspiration genom att åka till världens största kyrka i Seol Korea, och lära sig om smågrupper och annat. Att hitta nya vägar för bön och bönestrategi menar en del är lösningen. En annan kristen variant är det som präglar Allhelgonakyrkan i Stockholm där Olle Carlsson är präst och Jonas Gardell är en av huvudaktörerna. En renodlat postmodern kyrka med ett mycket högt tak och där man inte prackar på folk färdiga tros- eller moralpaket. Allhelgonakyrkans tak är dock så pass högt så jag tycker att man har tappat bort det som är signfikant kristet.

Ett problem med alla dessa modeller är att de är ganska inåtvända. Det handlar om att få folk att komma till kyrkan. Kom till oss är budskapet, och man försöker göra kyrkan sådan att folk vill komma. Men det vill de ju inte, inte minst frikyrkorna når en ganska begränsad grupp människor utanför egna kretsarna, och den långsiktiga trenden är nedåtgående. Vi kristna vill leva i våra trygga miljöer, och kyrkan är vår hemmaplan, vår bekvämlighetszon. Men Jesus kallade sina lärungar för 2000 år sedan att gå ut. Att vara där folk är. Att spela matcherrna på bortaplan istället.

Jag har ett annat uppslag och spår om hur framtidens kyrka ska se ut och hur vi ska vända trenden. Det är ingen unik idé, men jag tycker inte att det kommer fram på ett tillräckligt dominerande sätt i de ovan beskrivna modellerna. Att jag har ett annat förslag betyder inte att jag tycker att allt det andra är fel.

Det handlar om att vara en socialt engagerad kyrka. Att vara där behoven är som störst. Att bry sig, att engagera sig i sina medmänniskor. Att kyrkan ska vara en spjutspets när det gäller evangeliet och socialt engagemang. Frälsningsarmén har det i sina gener. Hela satsningen på Ersta byggdes upp av socialt engagerade kristna som både förde fram evangeliet om Jesus men också engagerade sig i utsatta människors situation. Hela frikyrkorörelsen i Sverige växte fram hand i hand med nykterhetsrörelsen, under andra halvan av 1800-talet, dåtidens vassaste och angelägnaste sociala rörelse i Sverige.

I den moderna frikyrkan har det sociala engagemanget ofta professionaliserats. Det sköts av professionella sidoorganisationer, ofta med en viss distans från vanliga församlingar. De vanliga kyrkorna har i alltför stor utsträckning blivit borgerliga medeklassmiljöer för de välmående och välanpassade. Vi kyrkor har ju ofta en radikal social profil, t.ex. uttryckt i uppropet för flyktingar häromåret. Men om vi gör dessa plakatmanifestationer utan att faktiskt engagera oss för flyktingar i vår församling, då blir vi inte så mycket mer än fariseer och hycklare. Naturligtvis finns det många positiva undantag, församlingar med starkt engagemang för flyktingar, för missbrukare eller någon annan grupp i samhället som behöver stöd. Ett positivt paradexempel är Klara Kyrka i Stockholm och EFK-församlingen New Life i Stockholm.

Vad är de stora utmaningarna idag och där vi som kristna behöver gå in och engagera oss på ett praktiskt sätt? I Stockholm har den mest heta frågan senaste 8 månaderna handlat om ungdomsvåldet. Och alla vet att ungdomsvåld är nära kopplat till missbruk av någon form. Och all vet att våld och missbruk ofta är kopplat till frånvarande och oengagera föräldrar, eller en trasslig hemsituation. Jag var med i samband med Anton Abeles stora anti-våldsdemonstration i Kungsträdgården i höstas, efter Ricardo-mordet. Och jag undrade då var vi kristna var någonstans. Vi var inte ens på banan, vi var inte där, det verkade som att vi inte brydde oss. Trots att vi representerar fredens, fridens och icke-våldets evangelium om Jesus Kristus. Istället för att vara spjutspetsar kändes det som att vi inte ens fanns på åskådarläktaren.

Jag och några vänner har nu börjat Ungdomskyrkan Konnekt i Stockholm. Det handlar om att vara ute på fredagsnätterna bland tonåringar som dricker (för mycket) öl och röker hasch. Anton Abele efterlyste vuxna som är ute på nätterna. Vi gör pannkakor, har med oss en jättestor kaffetermos och bjuder tonåringarna på. Och det känns som att alla gillar att vi kommer ut. Att flytta ut kyrkan på stan är konceptet. Att vara där folk är. Att vara där behoven finns. Vi står och gör våra pannkakor, bjudet på kaffe och pratar med ungdomarna. Och när de hör att vi kommer från en kyrka, känns det som att många vill prata med oss om Gud och tro, och det verkar som om 15-18 åringarna som aldrig har varit i en kyrka inte har en barlast med massa förutfattade meningar om oss kristna. De nattliga samtalen kring grillen, det är min nya kyrka. Det är där min kristna tro blir verklighet. Långt bort från katedraler, och alla dessa oändliga sammanträden som vi kristna slösar bort vår tid på.

Jag har nu varit ute ett antal fredagskvällar- och nätter. En sak förundrar mig. Trots 8 månaders debatt om ungdomsvåld så är det väldigt få föräldrar som är ute och nattvandrar. Och från kyrkorna är det några enstaka personer. Vi har en person som verkligen bryr sig. Det är Helen Jaktlund, som leder arbetet med farsor och morsor på stan. När vi har varit i Tantolunden på fredagsnätterna, vem dyker inte upp där om inte Helen Jaktlund. Är hon den enda kristna personen i Stockholm som långsiktigt och konsekvent har engagerat sig för ungdomarna ute på stan, för ungdomarna i riskzonen?