Jag är inne i en spännande omställningsfas och en resa i mitt kristna liv för närvarande där jag inte vet var man exakt kommer att hamna. Gud kallade Abraham att dra ut i tro på Gud, till ett land, som han aldrig hade varit i, och han visste inte var han skulle hamna. Men han förtröstade på att Gud skulle leda honom och vara med honom.

I december 2016 utsändes jag och min hustru från Folkungakyrkan på Söder för att vara missionärer på Östermalm. Det är en gigantisk missionsutmaning, Östermalm är en växande stadsdel och är på väg upp mot en befolkning på 85.000. Tanken är att arbeta missionellt, att integreras med lokalbefolkningen och utifrån nätverkande och kontakter sprida evangeliet. Den traditionella frikyrkligheten är utdöd på Östermalm, det som finns kvar är Frälsningsarméns Templet.

Med detta utsändande släppte jag också ansvaret för Elimnätverket och Folkungakyrkan, och det vi har byggt upp utifrån Elim. Martin Wärnelid sköter nu utmärkt pastorsfunktionen i Folkungakyrkan, och i övriga församlingar finns det dugliga pastorer som driver arbetet vidare, och vi samarbetar nu mer informellt och via EFK:s pionjärhubb i Stockholm.

Karriären gick spikrakt neråt som Carl-Erik Sahlberg sade om när han började i Klara kyrka. Jag har släppt mycket av ansvar i kristenheten för att leda ett arbete på två personer, jag och hustrun.

Enligt min mening är Östermalm det strategiskt viktigaste missionsområdet i Sverige, därför att en mycket stor del av nyckelpersonerna i Sverige bor i detta område. Artister, kändisar, näringslivspersonligheter, framgångsrika företagare, ledare, framstående konsulter m.m., det är en stor andel av befolkningen, men Östermalm består av alla kategorier av människor, det finns även fattiga Östermalmsbor.

Hela mitt liv har jag ägnat mig åt församlingsgrundande arbete med syftet att nå nya människor, och etablera kristen närvaro och församlingsliv där det inte finns. Vår situation just nu påminner mycket om vår situation 1981 när vi blev utsända från Järfälla Pingstförsamling för att jobba pionjärt i södra Stockholm, i Vendelsömalm-Brandbergen.

Vi började nu på Östermalm med bara jag och min fru, en mikroförsamling på två personer, ingen budget, inga resurser, ingen församling, inga medarbetare, ingen kyrka.

Jag kände att vi skulle börja från noll, för att bara vara beroende av Gud, inte av några människor.

Den första noteringen jag gjorde för ett drygt år sedan var att jag kände mycket få personer på Östermalm, i min stadsdel. Jag hade engagerat mig i min bostadsrättsförening, så jag hade bra kontakter med grannarna, men för övrigt var kontaktnätet noll. Även om jag jobbat som konsult inom näringslivet i många år, så noterade jag att bland mina klienter var det knappt några som var Östermalmsbor.

Jag har börjat kalla mig för ”Östermalmspastorn”, att vara en pastor för dem som inte går till kyrkan och inte har en kristen tro.

Ska du vara pionjärpastor, den första stora frågan man bör ställa sig, när jag promenerar ute på stan i den stad, stadsdel eller bostadsområde där jag ska vara verksam, hur många hälsar på mig och känner mig? Det är en basfråga. Det räcker inte att vara sprängfylld med Bibeln och vara fylld av den Helige Ande, och ha en massa visioner, man måste också ha kontakt med vanligt folk, och ha ett mått av förtroende hos vanliga människor.

För mig har senaste året varit detta som Jesus talade om när han talade om herden som lämnade de 99 fåren för att söka efter det förlorade fåret. Min bedömning är att de kristna klarar sig utan mig, jag vill vara Östermalmspastorn för den breda majoritet av Östermalmsbor som inte har en bekännande kristen tro och inte går i kyrkan.

I vår mikroförsamling på 2 personer får inte kristna komma med. Vi vill bara arbeta med att nå dem som inte är kristna. De enda kristna som är välkomna är de som bor på Östermalm och delar vår vision om att nå Östermalmsborna. Just nu är vi är grupp på cirka 8 personer som möts utifrån den premissen.

Första året 2017 har inneburit mycket tid för bön, nätverkande, kontaktskapande, att utforma en strategi.

Min och hustruns bedömning var att skulle vi utvidga vårt kontaktnät, jobba missionellt, nå fram till Östermalmsborna, måste vi börja samverka med de mötesplatser som redan finns. Därför ställde vi upp i kyrkovalet i Oscars församling i september. I december blev jag invald i kyrkorådet och dess arbetsutskott och min fru Eva blev invald i ett av kyrkorådets utskott.

Östermalmsborna har enligt min mening nästan obefintlig kontakt med frikyrkligheten, man vet sällan vad det är. Däremot är kontaktytan mot Svenska kyrkan betydligt större. Min bedömning har därför varit att ska jag nå Östermalmsborna kan jag inte räkna bort Svenska kyrkan. Den är mycket viktig för Östermalmsborna. Hur organisationen slutligt ska se ut för vårt arbete vet vi inte än. Men samverkan med Svenska kyrkan blir en viktig pusselbit i vårt missionella tänkande. Genom detta engagemang har jag kraftigt utökat mitt kontaktnät bland Östermalmsborna.

För mig är det inget stort steg. Jag har alltid samarbetat med Svenska kyrkan. Jag blev invald i Järfälla kristna råd redan som 20-åring och har ekumeniskt i alla år samverkat med Svenska kyrkan och varit aktiv i olika ekumeniska råd. Vi kristna måste alltid samverka och i vissa lägen bortse från teologiska skillnader, för evangeliets sak och för att nå ut med evangeliet.

Som jag sade till Carl Erik Sahlberg i Klara vid ett tillfälle, bra frikyrkor och Svenska kyrkan bör samarbeta och komplettera varandra, frikyrkan är bäst på att skapa överlåtelse, gemenskap, utmana till omvändelse, Svenska kyrkan är överlägset i kontaktnät och att nå ut till den breda allmänheten. Frikyrkan är ibland så inskränkt gemenskap att det liknar en sekt, Svenska kyrkan är en så bred gemenskap så att det saknar överlåtna församlingslivet. Att låta dessa krafter samverka och komplettera blir optimalt.

Det tilltal vi nu har fått från Gud är att storsatsa på Alphakurser, att det ska vara nyckelverktyget för att nå Östermalmsborna med evangeliet. Vi planerar nu för första Alphakursen. Ett annat fokus blir satsning på kommunikation och sociala medier, vi har inte kommit igång där än, men arbetar intensivt med att komma igång på dessa områden.

Det var en liten glimt av vad jag håller på med, fortsättning följer.

 

Jag har ju ägnat en hel del tid senaste åren att skriva om korset, kristen försoningslära och himmel och helvete.

En central fråga handlar om Guds vrede över synden. Guds vrede framställs inte i Bibeln som problemet, det är lösningen. Den innebär att ondskan, även i situationer när den får härja fritt, till slut måste stå till svars och får bära konsekvenserna av sitt handlande. Det är Gud som sköter om detta.

Gospel Coalition i USA lägger fram utmärkta texter i dessa ämnen och denna artikel av Gavin Ortlund om Guds vrede tycker jag är utmärkt och sammanfattar mycket väl tänkandet i mina två böcker ”Efter detta” och ”Inte utan korset”.

Idag på morgonen besökte jag begravningsbyrån. Vi har nu gjort klart med planeringen av begravningen av min mor. Begravningsgudstjänsten blir måndag 29 januari 14.00 i Söderhöjdskyrkan, Blecktornsgränd 13, Södermalm Stockholm.

Alla som är närvarande bjuds in på kaffe och tårta direkt efteråt vid en minnesstund. Det behövs inte någon anmälan, utan har du någon anknytning till min mor är du välkommen med.

Min kära mor, Gun Swärd, fick lämna detta jordeliv fredag kväll vid 22.30-tiden. Hon fyllde 93 i slutet av september så hon fick ett långt liv. För 3,5 år sedan flyttade hon till äldreboendet Hagagården, i Vendelsö i Haninge kommun i södra Stockholm. Där fick hon leva de sista 3,5 åren av sitt liv.  Senaste veckorna har hon i stort sett bara sovit, så dödsfallet var väntat. Begravningen kommer att bli i Söderhöjdskyrkan på Södermalm, där hon har varit medlem sedan församlingens bildande som Brandbergens frikyrkoförsamling under 80-talet. Min pappa Sture dog hösten 2010. Vi var en liten familj, det var mina föräldrar och jag.

Min mor föddes i Stockholm 28 september 1924, familjen bodde först på Roslagsgatan 40 och sedan Vikingagatan 13 i Vasastan. Hon hade ett syskon, systern Marianne föddes 1926. Deras föräldrar var Judith född Sällström från Örnsköldsvik och Emil Lewis (född Larsson) med rötter från Vingåker. Min morfar Emil hade förlorat både fru och tre barn i ett första äktenskap, så detta var hans andra äktenskap. De gifte sig 1923, och båda var baptister. De var medlemmar i den mindre baptistförsamlingen Saron som låg i Vasastaden, norra delen av Birger Jarlsgatan. Den församlingen blev min mors uppväxtmiljö. Saron upphörde som församling cirka 1960 då man gick in i den sammanslagning av baptistförsamlingar som gjordes i Stockholm, då Norrmalmskyrkan byggdes och bildades. Min morfar var mycket aktiv i barnarbetet och ansvarade för söndagsskolan. Mina morföräldrar påverkades av den framväxande pingstväckelsen, vilket präglade många baptister. De blev dock aldrig medlemmar i Filadelfia, men var med och bildade Östermalms fria församling 1936. Församlingen köpte Fenixpalatset 1940 och heter idag Citykyrkan. Den församlingen blev min mors uppväxtmiljö. Min mor och hennes syster Marianne var de första som blev döpta i Östermalms fria församling. Min mor studerade, tog både real- och studentexamen, studenten vid Schartau, och var kunnig i både stenografi, språk och maskinskrivning. Alice Babs var en av dem som gick i parallellklass som min mor. Efter studenten fick hon arbete hos företag i Stockholm och jobbade med olika kontorsuppdrag.

Min pappa blev kristen som vuxen, rötter i Göteborg, bosatt i Falun när han blev kristen (hans första församling blev ÖM-församlingen i Falun, det som nu kallas för Lugnetkyrkan och där Magnus Davidsson är pastor). Han flyttade till Stockholm i början av 50-talet, och fick jobb i Stockholm som optiker, vilket var hans yrke. Citykyrkan, som då främst kallades för Fenix, var en mycket dynamisk och växande församling vid denna tidpunkt, präglad av andlig förnyelse. Min far sökte sig dit när han flyttade till Stockholm. Han blev engagerad som ungdomsledare i församlingen och min mor var engagerad i barnarbetet. De lärde känna varandra utifrån församlingsgemenskapen och var med i samma ungdomsgrupp. Många av deras vänner under livet fanns i samma gemenskap. Så småningom blev de ett par, det blev bröllop i Fenix 1953. Vigselförättaren var pastorn Alvar Lindskog.

Deras liv präglades och formades av den förnyelseväckelse som då besökte Fenix, det som brukar kallas för Latter-rain-rörelsen, med inspiration från Vancouver i Kanada. Ofta talade mina föräldrar om Layzell, den apostoliske ledargestalt i Vancouver som vid flera tillfällen besökte Fenix och predikade där. Mötena i Fenix präglades av en karismatisk kristendom, bl.a. hamnade min mor i kvällspressen i början av femtiotalet när hon dansade i en gudstjänst. Min morfar var äldre och han lämnade jordelivet redan 1947, men min mormor var aktiv i församlingen hela 40- och 50-talet.

Nära vänner till dem i Fenix och samma generation, var bland annat Lars och Maj-Britt Bergman, de flyttade också till Farsta. Jag minns Stig Winell. Min mors kusin Siv Sköldeberg, var med sin familj Arvid, och med barnen Lena,  Carl-Axel och Marie aktivt med i Fenix på femtiotalet, och de blev kvar i församlingen i alla år. Lena Sköldeberg har troget tjänat i Citykyrkan i alla år. Carl-Axel blev sjukhuspastor på St Göran efterhand, efter att ha varit pingstpastor en del år, och pastor i Korskyrkan Stockholm en period. Marie gifte sig med Lasse PP Nylén, och blev änka för några år sedan. Har nu gift om sig med Roland Utbult.

Ett resultat av detta äktenskap mellan Gun och Sture Swärd var att jag blev till. Förlossningen blev mycket svår, och vad jag förstår blev det inte möjligt för min mor att få fler barn.

Den andliga förnyelsen i Fenix präglade den unga generationen i församlingen, och mina föräldrar kände kallelsen att ”dra ut på fältet”. De hade kontakter i Västergötland med Ida Anderssons apostoliska församlingsgrundande arbete. De flyttade till Jung, nära Lidköping, och blev verksamma i baptistförsamlingen där. Där föddes jag. Därefter kallades de till ÖM-församlingen i Mariestad, där min far blev utpostpastor i Örvaldsbro, så där levde jag i 2-3-årsåldern. Det var två andra unga familjer från Fenix som tog samma steg, sammanlagt tre familjer flyttade till Västergötland för missionsarbetet där, de andra var familjerna Weidersjö och familjen Göte Jansson. Både Weidersjö och Jansson fortsatte hela livet som ÖM-pastorer. Weidersjö hamnade slutligen i Örnsköldsvik. Göte Jansson var pastor i många ÖM-församlingar, bland annat i Nordmaling och Nässjö enligt min minnesbild. Barn till dem finns med i olika sammanhang i svensk kristenhet. Lars Weidersjö träffade jag senast på New Wine-konferensen i Vänersborg förra sommaren. En dotter till Göte Jansson träffade jag för en del år sedan, hon hamnade hos Equmeniakyrkan i Alingsås, och satt i Equmeniakyrkans styrelse under en period.

Vänner för livet från Västergötland, blev familjen Mollberg, Eje och Margit och barnen, Lisbet, Gunilla och Ronny. De bodde utanför Vara och senare i Jung, jag besökte ofta deras hem under min uppväxt.

Mina föräldrar längtade dock tillbaka till Stockholm, det var inte helt lätt med verksamheten i Västergötland. 1957 vände flyttlasset tillbaka till Stockholm. De återvände till Fenix. Min mor blev engagerad i barnarbetet i församlingen igen, jag har många minnen från 4-6-årsåldern hur jag följde med henne till olika barnmöten i förorter i södra Stockholm. Bland annat startade mina föräldrar tillsammans med min morbror Lars Friedner en stor söndagsskola för barn i Farsta, Hästhagsskolan. En skola nära där vi bodde på Filipstadsbacken. En tvårumslägenhet på Filipstadsbacken blev vårt hem 1957-1965. Anledningen till Farsta som bostadsval var att det låg nära sommarstugan. På somrarna bodde vi i sommarstugan vi hade i Länna, vid sjön Drevviken i södra Stockholm. Den stugan byggdes redan på morfars tid. Min pappa jobbade som optiker och min mor var framförallt engagerad i församlingens barnarbete, förutom att vara mor åt mig. Enligt min minnesbild hade hon flera barnmöten varje vecka så det var en ganska omfattande verksamhet. Min mors syster Marianne, bosatte sig i samma hus som oss på Filipstadsbacken, med sin man Lars Friedner, och deras döttrar och mina kusiner Görel och Ingemo. Görel och jag var jämngamla så vi gick tillsammans i lekskolan, och i årskurs 1-4 i skolan.

1963 blev en avgörande vändpunkt i vår lilla familjs liv. Den kanske ”hetaste” församlingen i Stockholm 1963 var Maranata (bland annat initierade man en ny mötes- och musikstil). De hade sina möten i Viktoriasalen, bara två kvarter från Fenix. Arne Imsen var pastor för Maranata. Min far kände Imsen litegrann, de hade gått Filadelfias bibelskola samtidigt i början av femtiotalet. Fenix hade upplevt en splittring efter förnyelserörelsen under tidiga femtiotalet, och det skapade en viss kräftgång i församlingen. Församlingen delades in i två delar, de som var kvar i Fenix, och de som följde med Ragnar Ljungquist och bildade församlingen Kristen gemenskap. 1963 kom det upp på agendan att slå ihop de två församlingarna igen, Kristen gemenskap flyttade tillbaka till Fenix och Ragnar Ljungquist blev föreståndare för den ombildade församlingen. Min minnesbild är att mina föräldrar inte var helt bekväma med denna ombildning och de uppfattade Ljungquist som en broms i förhållande till förnyelseväckelsen i början av femtiotalet.

Vi började att gå på Maranatamöten hösten 1963. Jag som 8-åring älskade dessa Maranatamöten. Jag tyckte det var tråkigt i Fenix, hos Maranata var det full fart, jublande väckelsemöten, långa möten, intensiv sång och lovprisning, en botbänk som fylldes av människor söndag efter söndag. Vad jag förstår var det en viktig anledning till varför mina föräldrar bytte församling hösten 1963 – det var att jag tyckte om Maranata.

Maranata var en ung rörelse, och ganska stökig sådan, många nyfrälsta. Mina föräldrar kom snabbt in i ledaruppgifter och ansvarsfunktioner i Maranataförsamlingen. Min pappa hamnade i församlingsledningen, blev äldstebroder, var ofta mötesledare vid de livfulla gudstjänsterna, och fungerade som vice församlingsföreståndare och var en av Imsens närmaste män. Min mor var mycket aktiv som själavårdare, och hjälpte till på församlingens kontor, bland annat med tidningen Midnattsropet. Våra liv präglades helt av Maranata 1963-70. Mina föräldrar var även verksamma i att stötta Maranatas evangelisationsverksamhet runt om i Sverige framförallt i form av mötesverksamhet på många olika platser. De hade kontakt med de unga predikanterna och evangelisterna, och vi reste själva med ut på olika platser för att hjälpa till med Maranatamöten. Väldigt mycket folk samlades vid dessa möten på många olika platser runt om i Sverige. Min barndom präglades av detta, och personer som Arne Imsen, Donald Bergagård, Erik-Gunnar Eriksson, Gösta och Bertha Svensson, Agne Bark, Rune Gelinder, Helge Berntsson, Helge Erixon, Anders B Andersson, Björne Erixon, Carl-Henric Henricsson – de präglade min barndomsmiljö.

Jag hamnade utanför Maranata ganska snabbt i 16-årsåldern hösten 1970, fick kompisar i Filadelfia och hamnade i ett tonårsgäng med mycket brinnande och engagerade kristna tonåringar, det kallades för pingstgerillan. Lars Adaktusson, Pär Edestav, Anders Robertsson, Irene Robertsson, Pija Lindblom, Peter Streling m.fl. var med i samma gäng, där Tore Pansell var en övergripande ungdomsledare. Det var mitt stora tonårsuppror att gå med i Filadelfia. Det skapades en sekteristisk miljö i Maranata med avståndstagande mot alla andra kristna, så det var ett stort steg att närma sig en annan församling. Mina föräldrar stöttade dock detta, efterhand fick de allt mer frågetecken inför Maranatas utveckling, och tyckte det var bra att jag hamnade i en annan kristen miljö. Min mor började fasa ut från Maranata stegvis under 1970, min far försökte hänga med ett tag till. Men när en större grupp lämnade Maranata i Stockholm under ledning av Håkan Westergård och Björne Davidsson, hakade mina föräldrar på detta. Jag tror det var i slutet av 1972. De kom då med i det som skulle kallas för City Maranataförsamling, sedan namnbyte till Evangelieförsamlingen. Den församlingen fanns kvar till slutet av åttiotalet då den upplöstes. Westergård gick med på Livets ord och blev sedan Livets-ord-pastor i Åbo, Davidsson gick med i Filadelfia. Jag hamnade sedan i Järfälla pingstförsamling så under sjuttiotalet var inte jag och mina föräldrar i samma församling. Jag chockade mina föräldrar när jag som 16-åring sade att jag ville gå på Betel-Institutet i Orsa,  för att grundligt lära mig Bibeln. Jag gick där mellan 16 och 18 års ålder, det blev två års värdefulla avbrott i gymnasiestudierna, 1971-73. Jag återvände 1973 från Orsa till föräldrahemmet i Jakobsberg, Järfälla, och hamnade då i pingstförsamlingen  där, dit Kjell Sjöberg då flyttade som pastor. Mina föräldrar var dock aldrig med i den församlingen. Att de stöttade mig som 16-åring att gå bibelskola, det var ett stort och vidsynt steg.

Maranataperioden under sextiotalet var intensiv och dramatisk. Mina föräldrar blev dock till slut ganska brända, kanske allra mest min mor. Sektliknande tendenser utvecklades med Imsens ledarskap, ett mycket auktoritärt ledarskap, och den intensiva väckelsen mattades av efterhand. Jag tror att min mor fick plocka upp spillror i själavården efter Imsens framfart. Min upplevelse av sextiotalet var nog mer positiv, mina föräldrar har inte ofta pratat om sextiotalet i efterhand. De var sedan verksamma i City Maranataförsamling- Evangelieförsamlingen, under hela sjuttiotalet, de älskade också den pågående karismatiska väckelsen, och deltog ofta vid karismatiska konferenser, min mor tyckte nog att den miljön påminde starkt om det de fick uppleva i Fenix under tidigt femtiotal.

Min far öppnade eget som optiker cirka 1969, och köpte en liten butik på Odengatan 23. Min mor jobbade deltid i butiken fram till pensionen. Sommarstugan i Drevviken-Länna, såldes också i slutet av sextiotalet. 1965 flyttade vi från Farsta till Järfälla i nordvästra Stockholm. Det var en anledning till varför jag senare hamnade i Järfälla pingstförsamling. Oändligt mycket folk från Maranata besökte vår trerummare i Järfälla på Frihetsvägen på Söderhöjden, och många Maranatagäster både sov över hos oss och åt middag hos oss. Jag minns att jag som barn kunde vakna med att 1-2 Maranatapredikanter som sov på golvet i mitt rum på en madrass.

När vi blev utsända som pionjärarbetare från Järfälla pingstförsamling 1981, valde mina föräldrar att flytta med oss till Haninge. Efter några år gick de med som medlemmar i den nybildade pionjärförsamlingen Brandbergens frikyrkoförsamling. Församlingen döptes om till Ichtys i början av nittiotalet och döptes sedan om till Söderhöjdskyrkan, det namn som gäller idag. Min mor har varit med i denna församling i alla år fram till idag. Hennes begravning kommer att vara i Söderhöjdskyrkan och det blir dess pastor Kjell Söderblom som kommer att ha hand om begravningen. Under senare år har hon haft allt svårare att orka åka in till kyrkan i stan men har fram till för ett par år sedan varit med i församlingens lokala möten och hemgruppsmöten i Haninge.

Som man märker av denna beskrivning har kristna tron och församlingslivet helt präglat min mors liv. Hon har alltid varit en mycket aktiv och brinnande kristen. Hon har alltid brytt sig om människor, inte minst människor som har haft det besvärligt på olika sätt. Hon har alltid varit generös och givmild.

En höjdpunkt i mina föräldrars liv var att bli missionärer i Afrika när de hade pensionerats. De har i många år haft kontakt med Trosgnistans mission i Bollnäs, och de reste ut till Kenya i deras arbete i början av nittiotalet. Min far samlade in begagnade glasögon i Sverige, tog med dem till Kenya, provade ut dem och skänkte dem till fattiga människor i Kenya. Under en fyraårsperiod var de långa perioder i Kenya. Trosgnistan hade också sina rötter i Maranata och det var därför mina föräldrar hade naturliga kontakter med dem, Curt Johansson kom till tro i Maranata. Bröderna Duveskog med rötter i Nybro kom som barn och tonåringar med i Maranata och utvecklade sedan det egna missionsarbetet.

Jag som enda barnet, min hustru Eva, våra fyra barn med respektive, och de tre barnbarnsbarnen minns min mor med värme och glädje, och tackar Gud för alla hennes insatser för Guds rike under ett långt liv.

 

 

 

En fråga vi snuddar vid ibland på denna blogg är begreppet evangelikal. I Sverige är det ett ganska okänt begrepp, skulle du fråga 100 Stockholmare ute på stan om de vet vad evangelikal är, skulle förmodligen 99 säga nej. Jag har ju vid enstaka tillfällen anklagats för att vara fundamentalist, inte evangelikal. Jag brukar ibland kalla mig för konservativ evangelikal för att markera att jag tar avstånd från de varianter av evangelikal-light som smugit sig in i svensk kristenhet, som bland annat uttrycker sig i att man problematiserar klassiska kristna lärosatser, bland annat äktenskapssyn, försoningslära m.m., och ändå kallar sig för evangelikal och är verksam i samfund och utbildningsanstalter som kallar sig för evangelikala.

I USA är debatten dock helt annorlunda, begreppet evangelikal har alltmer politiserats och motsvarar idag det man brukade kalla för kristna högern på nittiotalet. Jag tycker att Tim Keller, den utmärkte New York-pastorn, som många sympatiserar med i kristenheten, reder ut begreppen på ett utmärkt sätt i denna tidningsartikel.

De som läser vad jag skriver vet att jag är inte någon större anhängare av USA:s nuvarande president. Jag är kritisk till det mesta av hans politik och jag har också väldigt svårt med hans stil. En amerikansk president ska ju framförallt vara en skicklig diplomat, som skapar breda allianser, skapar förtroende och respekt för USA och som har stor skicklighet att hantera relationer åt alla håll, framförallt mot andra stater men också internt, presidenten är ju beroende av stöd från den egna kongressen. Jag tycker att Trump mest visar bufflighet, arrogans, och en unik förmåga att hamna i konflikt med allt och alla. Den konflikt och hållning till media som han har visat har så vitt jag vet aldrig inträffat tidigare för en statsledare och regeringschef i ett demokratiskt land.

Men beslutet om Jerusalem är enligt min mening helt rätt. Visst är det kontroversiellt med tanke på alla de icke-demokratiska och delvis fascistiska länder som omger Israel, som kommer att agera hotfullt på alla sätt i denna fråga. Men sakligt sätt har Jerusalem varit Israels huvudstad sedan nationen Israels bildande och jag känner inte till något exempel på att demokratiska länder har förvägrat att erkänna ett annat demokratiskt lands egna val av huvudstad. Israels statsinstitutioner ligger i Jerusalem, bland annat Knesset, och varje stat som vill ha samtal med Israel på stats- och regeringsnivå och mötas på deras hemmaplan, måste möta Israels företrädare i Jerusalem, och i praktiken erkänner man då Jerusalem som huvudstad. Om Israels alla odemokratiska och antisemitiska fiender menar något allvar med fred och försoning borde man sätta sig vid ett förhandlingsbord istället för en massa hot och vapenskrammel i det uppkomna läget. För vissa av de berörda länderna erkänner ju inte ens Israel som stat. Jag vet mycket väl hur laddad och svår frågan är, men den blir inte bättre av en strutsmentalitet där man inte erkänner att Jerusalem faktiskt är Israels huvudstad. Det var ju kung David som gjorde staden till judarnas huvudstad för 3000 år sedan, så det finns en viss historisk förankring för detta.

I Världen Idag, idag, gör jag mitt inlägg i Metoo-debatten. Tycker de samlevnadsetiska och sexualetiska frågorna är väldigt väsentliga, och kommer inte fram tillräckligt i debatten.

Sedan några år tillbaka lever jag ett nytt liv. Är morfar till dessa två unga norska damer. Min dotter gifte sig med en bergensare för en del år sedan, så de får växa upp i Bergen i Norge. Har varit där senaste veckan och varit assisterande barnserviceassistent. Ägnat mig åt att transportera till och från ”Barnehagen”, leka kurragömma, laga mat, klä på, klä av, sussa, leka, leka med lego, bära, lyfta, springa och mycket annat. Min äldste son har ju också fått barn i höst så nu är man också farfar.

Bilden visar när vi handlar i Lagunen i södra Bergen.

I går var jag och mötte Pingströrelsens teologinätverk, höll ett föredrag om Bibeln och miljöfrågor, och en pentekostal-evangelikal hållning till miljöfrågor. Det var mycket inspirerande.

Nu sitter jag på Oslo flygplats, på väg till Bergen i Norge, ska jobba därifrån i en vecka, och hjälpa min dotter med att passa barnbarnen, då hennes man är på tjänsteresa. Detta ska bli mega-exciting, att umgås med en 1-åring och en 4-åring, det finns inte något roligare.

Jag fortsätter gripas av MeToo-kampanjen, och sitter och skriver på en text om detta till sekulära media.

Har hört sedan åttiotalet i vissa kristna kretsar att vi i kyrkan inte ska syssla med underlivsfrågor. T.o.m. föreståndaren för Filadelfia i Stockholm har sagt detta på senare år, och jag var väl den enda i svensk kristenhet som protesterade offentligt.

Hela MeToo-kampanjen handlar om underlivsfrågor. Det är tur att vanliga sekulära krafter tar vid och höjer rösten när kyrkan tystnar. Dessa underlivsfrågor är faktiskt helt avgörande när det gäller etik och moral, och att relationen mellan män och kvinnor ska fungera respektfullt.

Nu kanske man vågar kommentera sexualmoral från kyrkligt håll när alla andra gör det.