På torsdag kväll kommer vi att starta något nytt inom ramen för Elimkyrkans arbete. Jag tycker det kommer att vara uttryck för radikalt nytänkande, och en nödvändighet om vi ska omvandla alla vackra ord och målsättningar om församlingsplantering, församlingsväxt, mångkulturellt arbete och pionjärarbete – till konkret verklighet.

Men jag berättar inte något förrän besluten är fattade.

Tre församlingar i Stockholm, Korskyrkan, Elim och Söderhöjdskyrkan, driver ju ett gemensamt arbete som kallas för Konnekt. Det är vår egen variant av pannkakskyrka. Vi är ute på fredagskvällarna, under vinterhalvåret är vi främst vid Slussen, under sommarhalvåret har vi mest varit i Tantolunden.

Jag var med ut i går kväll, och det var som vanligt mycket inspirerande. Vi samarbetar också med fältassisterna, föräldranattvandrarna och polisen – och jag var på möte med dem under kvällen.

Det är uttryck för en tro att kristna kyrkan måste ut på stan och visa praktisk kärlek och berätta om Jesus när det finns intresse. Vi har också med oss en bönestol, så att vi kan be för folk. Vi träffar massor av människor varje fredagskväll.

Här ovan är några bilder på gänget som var ute under fredagskvällen i går.

 

 

Jag sitter med i en kommitté som bestämmer vem som årligen ska få det nya priset Scandinavian Human Dignity Award. I år har vi bestämt att Elise Lindqvist ska få priset.

Hade den stora förmånen att få vara med i går då Ruth Nordström från ProvitaSweden delade ut priset till Elise Lindqvist i Klara kyrka.

Elise är 78 år, och har på senare blivit kristen genom Klara kyrkas arbete. Och upplevt en radikal befrielse och förvandling. Hon har under stor del av sitt liv arbetat som prostituerad och fungerar idag som gatumissionär bland Stockholms prostituerade.

Hennes vittnesbörd är glasklart, och hennes budskap är solklart.

Att bekämpa trafficking och prostitution. Och att sprida tron på Jesus som något som förvandlar människors liv.

Kristen tro när den är som bäst förenar människors förvandlande frälsningsupplevelser med stark samhällsomvandlande social radikalitet.

Och man behöver inte lägga av när man fyllt 65.

Elise Lindqvists liv är ett starkt vittnesbörd om allt detta.

 

 

 

Jag brukar ju förorda på denna blogg en kristendomstolkning som man skulle kunna sammanfatta med starkt socialt kristet engagemang där vi kristna bryr oss om den värld vi lever i, att vi är spjutspetsar i kampen mot miljöförstöring, kämpar mot fattigdomen, kämpar mot rasism, mot kränkning av mänskliga rättigheter – inte bara mot oss kristna, och där vi bygger församlingar som är levande vittnesbörd om Guds rike här och nu, inte minst präglad av kulturell och etnisk mångfald.

Tron på det övernaturliga, karismatisk kristendom, är ett annat viktigt inslag jag förordar och eftersträvar att tillämpa på församlingsnivån.

Det tredje skulle man kunna kalla för teologisk konservatism. Jag tron att den kristna tron och läran bara ska grundas på Bibeln, men att kyrkans tolkning i historien är ett viktigt riktmärke när vi ska tolka och förstå Bibeln i vår tid. Vi har inte rätt i vår tid och mandat att skruva om och problematisera grundläggande kristna trossatser. Därför är jag kritisk mot att pastors- och prästutbildningar starkt knyts till sekulära universitet, både genom bidrag, samsyn, lärarnas och forskarnas karriärvägar etc.

Ett fjärde område jag starkt förordar är innovativa grepp och stark förnyelse när det gäller att bygga kristna kyrkan i vår tid. Jag har hela mitt liv arbetat med församlingsplanteringar, bygga kristna kommuniteter, och  nu arbetar vi med mycket radikala grepp i Elimkyrkans arbete i Stor-stockholm, genom församlingsplanteringar och enkla församlingar av olika slag.

Mitt skrivande brukar kretsa kring alla dessa fyra områden, men det är nästan bara när jag skriver om teologi eller kritiskt granskar utvecklingen på det området som det blir en massa debatt.

Min ledare i Världen Idag idag, handlar om de kristna och miljökampen. Jag har nu ägnat nio dagar åt FN:s klimatkonferens i Warszawa. Klimatforskningen är nog den forskningsgren som är mest granskad idag av alla vetenskapliga discipliner. När jag skriver om klimatforskning får jag alltid kritik av klimatskeptiker. De skrev ju en helsida i Dagen för någon dryg vecka sedan. Jag hänvisar i artikeln till det omfattande stöd som klimatforskningen har av alla världens regeringar, så det är djupt osakligt att hävda att det är någon liten klick med forskare som driver detta. Samtliga ledande vetenskapsakademier i världen stöder klimatforskningen.

Även om man skulle misstro klimatforskningen så föreslår den ändå rätt åtgärder. Eller är det någon som menar att det är bra att världen är helt beroende av kol och olja? Och att det är bra att vi hugger ner våra regnskogar? Klimatforskarna föreslår att vi fasar ut användning av kol och olja och satsar på förnybar energi istället. Kan någon förklara för mig vad det är för fel med det.

 

Det känns som att jag har något väldigt viktigt att säga i min ledare i Världen Idag idag. Länka, sprid åt alla håll. Reflektioner efter mitt besök i Auschwitz i måndags.

Här är en länk och programmet vid stora ”försoningsdagen” i Göteborg 17 december. All info finns på Equmeniakyrkans hemsida.

 

Har haft kontakt med Roland Spjuth och han är på väg till USA och ska vara där några veckor, så han har inte möjlighet just nu att skriva ett nytt gästblogginlägg. Jag hoppas dock att han ska kunna göra det inom några veckor.

Här i Warszawa går FN-förhandlingarna mycket trögt. Man bör dock komma  ihåg att det händer ganska mycket runt om i världen när det gäller att ställa om energisystemen i en mer hållbar riktning. Kina ligger i särklass i världen nu när det gäller förnybar energi, och USA har minskat sina utsläpp med 12 procent under senare år, så det är inte helt kört. Men om man bara lite tror på klimatforskningen så görs det alldeles för lite.

För övrigt. Noterar att Niklas Holmefur blivit ny rektor på Örebro missionsskola. Ett bra val. Jag har bara något lyssna på Niklas eller läst något av honom, men det lilla jag har hört har varit förtroendeingivande.

Noterar en rad intressanta kommentarer på min senaste Spjuth-kommentar, är dock helt upptagen idag inklusive kvällen av FN:s klimatförhandlingar, så det är bara om jag hinner få en glugg någonstans under dagen eller kvällen jag hinner svara något, eller i varje fall försöka svara något. Tystnad från min sida beror inte på ointresse, utan att jag håller på med annat.

Idag har jag för första gången i mitt liv varit i Auschwitz. Det var dessutom ett historiskt tillfälle därför att det var första gången någonsin som FN:s generalsekreterare besökte det gamla koncentrationslägret. Även Ban Ki-moons hustru var med och vi var en delegation på cirka 75 personer som fick följa med generalsekreteraren, bland annat en polsk minister, två överledande från Auschwitz som dagen till ära åkte upp från Israel, samt en ledande företrädare för Israeliska samhället. Besöket är en del av FN:s satsning att bekämpa folkmord, och förintelsedagen är en del av denna satsning.

Det var en skakande upplevelse, kanske det mest skakande jag har upplevt i hela mitt liv. Mycket av ursprungliga miljön i Auschwitz-Birkenau finns kvar, även om nazisterna lyckades hinna bränna ner vissa byggnader innan de tvingades lämna området. Bland annat gaskamrarna är i stor utsträckning nedbrända, men man fick se gaskamrarruiner.

Jag vandra bland husen där de dödsdömda bodde, jag gick in i byggnad 11, dödsbyggnaden i Auschwitz. Där placerades de som av någon anledning skulle bestraffas, och det innebar snar död. Jag såg filtarna på golven och sängarna som fortfarande stod kvar. I en särskild utställningshall hade man fyllt en hel vägg med fotografier på åtskilliga människor som blev avrättade i Auschwitz. Jag tog en hel del egna foton, som finns i min mobil, och jag saknar kabel för att föra över bilderna till bloggen, ska försöka lösa detta.

Jag har idag tänkt intensivt på korset och försoningen. I Auschwitz blir man påmind om syndens grövsta och allra mest tydliga konsekvenser. Men dödandet har funnits på många olika sätt i mänsklighetens historia. Det Auschwitz vittnar om är det industriella och systematiska dödandet, utrotandet.

Jag tänker på andra sidan av myntet. Auschwitz var en dödsindustri. Det måste ha jobbat åtskilliga hundra personer där, kanske tusentals. Alla visste vad som hände. Alla var medansvariga. Det fanns bland annat många bevakningstorn som alla verkar vara kvar runt hela området. Där fanns det vakter dygnet runt för att de dödsdömda inte skulle kunna fly.

Hur har det gått för dessa vakter?

Finns det möjlighet att få förlåtelse för att man jobbat i Auschwitz?

Kan Gud ge nåd och förlåtelse till någon som jobbat i Auschwitz?

Det är frågor jag funderat på idag.

Kan en person som jobbat i Auschwitz bli frälst och på vilken grund?

Detta handlar i synnerhet om kristen försoningslära.

Jag har lusläst Jonas Gardells bok om Jesus. Hans försoningslära är enkel. Synd är inte något problem, Jesus behövde inte dö för våra synder. Gud älskar oss alla lika mycket, det behövs varken syndaförlåtelse eller omvändelse. Gardells kors handlar inte om syndaförlåtelse, syndoffer, friköpande, lösepenning, ställföreträdande strafflidande. Korset var bara martyrskap. Inte något annat.

Enligt Gardells modell kommer alla fångvaktarna i Auschwitz till himlen, de behöver inte ångra sig eller omvända sig. Gud älskar dem precis som de är. Jag har frågat Gardell om detta verkligen blir en himmel, men det hade han inte något bra svar på.

Om vi lämnar Gardell. Kan man vara överens om att fångvaktarna i Auschwitz förutom att de har en skuld mot alla människor som drabbades, har de inte också en skuld inför Gud? Eller kunde fångvaktarna bara gå till kyrkan på söndagen och be till Jesus och sjunga lovsånger och ta emot nattvarden? Eller levde de i en skilsmässa gentemot Gud?

Om vi tänker oss följande tankeexperiment. Två fångvaktare i Auschwitz. Båda dör inom en vecka efter tyskarnas kapitulation, då lägret befriades.

Den ena känner inte någon ånger för det han gjort när han dör. Den andra kommer i djup nöd över sitt tillstånd. Han hinner inte botgöra, gottgöra något för alla sina synder, han bara ropar till Gud, ber om förlåtelse, vädjar att Gud ska ta emot honom fastän han är den störste bland syndare, den som tror på Jesus ska inte förgås har han läst i Bibeln, han har också läst att Jesu blod renar från all synd.

Vad händer sedan?

Enligt ateisten när man dör är man borta och förintas. Inte någon mer existens. Inte någon bestraffning för alla synder, fångvaktarna har aldrig ställts inför en mänsklig domstol, de fick betalt för att mörda, av staten. Omvändelsen på dödsbädden har inte någon betydelse.

Enligt Gardells modell går båda till himlen. Att de är stora syndare har inte någon betydelse, omvändelsen på dödsbädden spelar inte heller någon roll.

Men ett kristet perspektiv är ju att alla människor lever sina liv med ett ansvar inför Gud. Vi ska alla en gång stå inför Guds domstol och göra räkenskap inför Gud för våra liv, om vi har gjort ont eller gott. Och Bibeln säger att vi alla är syndare, kommer till korta, och syndens lön är döden.

Att bli rättfärdiggjord handlar om att bli frikänd av Gud, fastän man är en stor syndare, och begått massa synder. Och kan leva inför Gud som om man aldrig har begått någon synd. Man behöver tro på Jesus och räkna med hans frälsningsverk för detta, säger Paulus.

Finns det något hopp för fångvaktarna?

Om vi tänker på fångvaktaren som omvänder sig på dödsbädden, den kristna tolkningen är att han blir frikänd, han förklaras rättfärdig, på domens dag blir han definitivt frikänd. Trots alla hemska synder.

Den andre fångvaktaren som inte ropar till Gud för sin själs frälsning får stå till svars för alla sina synder, alla handlingar kommer att gås igenom på domens dag. Det är kört. Det finns inte något hopp. Han får bära alla konsekvenserna av sina onda gärningar, som man sår så får man skörda.

På vilken grund blir den botfärdige, omvända fångvaktaren rättfärdig, frälst, frikänd?

Han har en lika stor skuld inför Gud som den obotfärdige fångvaktaren. Handlar rättfärdiggörelsen bara om att Gud förlåter, inte tillräknar någon synd, åt den som ber om förlåtelse.

Det är inte riktigt så enkelt.

Det är väl detta korset handlar om.

Jesus tog på sig våra synder, han tog på sig den dom som vilar över oss på grund av våra synder, han tog på sig den Guds vrede som vilar över oss på grund av våra synder. Han betalade syndens skuld, han tog på sig straffet som vi var förtjänta av på grund av våra synder. Den förbannelse som vilade över oss på grund av våra synder har Jesus tagit på sig. Han var syndoffret som gav sitt liv för att rädda mänskligheten.

Det är detta korset handlar om. Det är bara på korsets grund som Gud kan förlåta oss.

Att bli försonad med Gud, att förklaras rättfärdig, att bli frikänd, att få sin synd renad och utplånad, att bli ett Guds barn.

Frälsningens gåva och hopp gäller för alla människor, oavsett om vi är små eller stora syndare. Det är bara nåden som kan rädda oss.

Det gäller även för en fångvaktare från Auschwitz.

Idag hinner jag inte ägna mig åt några försoningsdiskussioner, sitter just nu på lobbyn hotell Sheraton i Krakow och väntar på transport till Auschwitz, som jag har blivit inbjuden att besöka idag tillsammans med en delegation under ledning av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. FN-chefen ska idag hålla ett kortare tal i Auschwitz och underteckna någon form av dokument.

På gjensyn som Tommy Dahlman brukar säga