Seth Erlandsson är uppenbarligen kritisk mot Örebro missionskolas utveckling och mot allt närmande mot akademiska teologin, men jag vet inte vad han har för skäl för sitt omdöme. Jag har så vitt jag minns aldrig kritiserat Missionsskolan, delvis på grund av bristande kunskap om verksamheten. Dessutom har jag alltid uppskattat många av lärarna och mycket av det som har kommit från Missionsskolan. Det enda jag har tagit upp här på bloggen som kan tolkas som kritik var ett kortfattat blogginlägg med lite kritiska reflektioner med anledning av Greger Anderssons artikel i Världen Idag om profeten Jona. Det enda blogginlägget har uppenbarligen orsakat en storm och en rad följddebatter. För tre år sedan uttryckte jag några synpunkter på min blogg över några texter i tidskriften ”Nod”, vilket också i vissa Örebrokretsar uppfattades som ett korståg mot Örebro missionsskola, trots att mitt inlägg inte alls handlade om det. Jona-debatten och Greger tycker jag att vi lämnar nu. Det framkommer inte några nya argument.
De texter som finns skrivna om skolans utveckling är dock tillgängliga för vem som helst, och man kan där bilda sig en uppfattning om detta. Dels tänker jag på skriften ”Finns det en evangelikal exegetik” med Tommy Wasserman som redaktör där bl.a. Lennart Thörn beskriver skolans utveckling när det gäller exegetiken. Sedan tänker jag på ”Uppdraget – Örebro missionsskola 1908-2008”, som kom ut för ett par år sedan.
Ett viktigt dokument är också boken ”Vad ska man tro egentligen”, en bok från 1989, där Per-Axel Sverker och Göran Janzon står för en kraftig uppgörelse med vad man kallar för ”modernistisk teologi”, jag sympatiserar starkt med den texten och det tänkande som Janzon och Sverker ger uttryck för.
Skolan har sedan sjuttiotalet sett sig själv i en mellanposition mellan akademi och församling. I ”Uppdraget” finns ett intressant kapitel skrivet av Mikael Tellbe och Lennart Thörn där man beskriver skolans utveckling under senare år att polariseringen mot de statliga universiteten har försvunnit och det blir alltmer samverkan mellan frikyrkliga högskolor och universitet. Om man ska diskutera skolans utveckling är det bättre att utgå från dessa texter, än att utgå från enstaka yttranden av Greger Andersson.
Något har uppenbarligen hänt om man jämför positionerna 1989 med senaste årens beskrivningar av utvecklingen. Polariseringen mot akademin har utvecklats till samförstånd och samarbete. Vad händer med frikyrklig pastors- och teologiutbildning i en sådan process. Det är en avgörande fråga för våra samfund.
Det finns flera problem med att den frikyrkliga pastors- och teologiutbildningen alltmer närmar sig allmän akademi.
- Ett problem i detta fall är att det görs positionsförskjutningar i teologin utan en öppen redovisning och öppen debatt. Jag kan helt förlika mig med skrivningarna av Sverker och Janzon från 1989 med en mycket tydlig positionering mot trenderna i akademiska teologin. Den kritiken mot universitetsteologin saknar jag i senare texter, och vilket även har framkommit i dessa bloggdebatter. Jag har försökt lyfta detta på olika sätt under mina 16 år i EFK:s styrelse men har mött både ointresse, oförståelse, och en direkt ovilja att diskutera frågorna. Nu beror det väl också på mig själv, jag är alltför diplomatisk och konfliktundvikande som person. Enligt Niklas Piensoho har Svenska Missionsförbundet utvecklats i en liberalteologisk riktning under många år, men det finns inga faktiska beslut fattade någonstans om att gå den vägen. Min känsla är att det har blivit teologiska förändringar inom EFK under de senaste 20 åren utan en öppen redovisning och utan att faktiska beslut har fattats om detta av samfundsledningen. Det bekymrar mig. Jag kan missförstå saken, men tycker att frågorna behöver klaras ut.
- Men vad är då problemet? Att teologi förändras behöver väl inte vara så tokigt? Den här debatten om synen på Bibeln är inte alls unik, USA har skakats av ett antal omfattande bibelsynsdebatter vid ett antal tillfällen. Exakt samma typer av debatter pågår i England, och de äldre svenska frikyrkosamfunden har passerat dessa faser redan tidigare. Ett problem med en närmare anpassning till universitetsteologin handlar om synen på ledarformande, hur man läser och förstår Bibeln, och relationen mellan allmän bibelforskning och den troendes läsning av Bibeln för att höra Guds röst, finna vägledning för sitt liv och bli andligt uppbyggd. Och hur kristna ledare formas för tjänst i Guds rike. Akademiseringen leder till att relationen till Bibeln blir teknisk, intellektualiserande och akademisk. Istället för övertygande, passionerade väckelseorienterade bibelutläggningar får man möta föredragspredikningar med analytisk distans. Samma Gud som inspirerade bibelförfattarna ska rimligtvis inspirera bibelläsarna, bibelläsning och teologi handlar ju om att upptäcka Guds storhet och väldiga gärningar i historien, för att det ska skapa förundran och tro hos mig, och att samma saker kan ske idag. Vad jag begriper leder inte akademiseringen av teologin till sådana konsekvenser. Det behöver inte gälla i alla enskilda fall, men jag saknar genomslagskraften, passionen, glöden i förkunnelsen alltför ofta. Akademiseringen av teologin leder i många fall till en teknokratisk och intellektualiserande distans till det levande Gudsordet. Problematisering och kritiskt tänkande blir viktigare än övertygelse, Gudsuppenbarelse och passion. Guds ord, läst, förstått, predikat, skapar tro i våra liv. Bibelutläggningar och förkunnelse som inte är trosstärkande har förmodligen någon fel utgångspunkt. Jag anser att det blir fel utveckling. Notera att punkt 2 är en generell reflektion, inte kritik mot någon specifik utbildningsanstalt. Det är en sammanfattande känsla av att ha läst en del akademisk teologisk litteratur m.m.
- Vissa bibelforskningsmetoder kan vara tveksamma för den troende, som har trosövertygelsen att Bibeln är Guds inspirerade ord. Ett antal debattörer på min blogg har försökt övertyga mig om att historisk-kritiska forskningsmetoder inte är så farliga, och för det mesta fullt förenliga med en kristen tro. Det är möjligt. Men det jag konstaterar i dessa debatter är att bibelforskarna kommer i vissa fall till andra slutsatser än vad bibelläsaren uppfattar när man läser Bibeln och vad Bibeln faktiskt påstår. När jag läser Bibeln uppfattar jag det som att det faktiskt står att Paulus skrev Efesierbrevet, jag får inte något intryck av att Jona bok är en uppdiktad historia (OBS Greger Andersson har inte påstått detta, men många andra bibelforskare har gjort det), jag tycker att berättelsen om uttåget ur Egypten och vandringen genom Röda havet faktiskt beskrivs som något som har hänt, samma sak med berättelsen om Noa och syndafloden, och Adam och Eva beskrivs ett antal gånger i Nya Testamentet som historiska personer. Som bibelläsare får man också bilden av att Bibeln faktiskt påstår att Jesaja har en författare, och att profeten Daniels bok skildrar något som hände vid en historisk tidpunkt, med profetiska framtidsförutsägelser, något som trillar bort om man daterar boken till 200-talet före Kristus. Jag tycker att Seth Erlandsson argumenterar på ett utmärkt sätt för en konservativ läsning av Jesaja och Daniel. Sedan är jag väl medveten om att Bibeln innehåller gränsdragningsproblem, det görs påståenden, som inte alltid ska uppfattas bokstavligt, och det är inte alltid solklart vad som är historisk berättelse grundat i verkligheten och vad som kan vara symboliska skildringar. Och jag är mycket väl medveten om att Bibeln skrevs för flera tusen år sedan och vi kan inte låta vår moderna världsbild styra tolkningen av texterna. Men den anledningen bör ju inte leda till att man börjar problematisera mycket av det som Bibeln faktiskt hävdar är sant och som man påstår.
När man hävdar att dessa traditionella tolkningar av Bibeln inte stämmer, då utgår man från att något annat utanför Bibeln bättre kan beskriva vad Bibeln säger, än vad Bibeltexten ger uttryck för.
Sverker & Janzon i skriften från 1989 formulerar det på följande sätt: ”Evangelikal bibelforskning använder sig av historisk metod men utifrån förutsättningar som står i överensstämmelse med Bibelns egenart”. En sådan formulering kan jag helt hålla med om.
Ett problem är att bibelforskningen ställer helt andra frågor till Bibeltexten och fäster uppmärksamheten på helt andra förhållanden än vad den Jesusefterföljande, Andeinspirerade lärjungen gör. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur Jesus bad för sjuka så att de blev botade, hur kan jag lära mig att be för människor på samma sätt. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur Paulus kunde förmedla evangeliet om Jesus så att kristna församlingen utbredde sig i stora delar av romarriket, vilka lärdomar kan jag få utifrån Bibeln om detta. Som lärjunge ställer jag mig frågan i bibelläsningen hur jag kan övervinna frestelser när det gäller pengar, sex och makt. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur jag kan förmedla befrielse från onda andar, med det perspektivet läser jag evangelieberättelserna. Som lärjunge ställer jag frågan hur jag kan fungera och utvecklas i en profetisk nådegåva, och hämta inspiration från profeter som Daniel, Jesaja och Jona. Som lärjunge läser jag Bibeln för att lära mig hur jag kan be och få bönesvar. Som lärjunge läser jag bibeln för att lära känna Gud och höra Guds röst. Som lärjunge läser jag bibeln för att kunna få kraft att älska människor som inte tycker om mig. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur jag kan bli ännu mer förlåtande och osjälvisk.
Listan kan göras lång med lärjungens frågor, detta är bara några exempel.
Hur mycket kan den akademiska teologin hjälpa mig att svara på sådana frågor? Jag har ändå läst en del akademisk teologi, och tycker nog att den i alltför stor utsträckning mest ägnar sig åt abstrakt teori, fjärran från vanliga kristnas verklighet. Och om det ska forma utbildningen av pastorer och präster tycker jag det blir fel.
Jag kan ha fel här och missat massa strömningar i teologin, men då är jag mycket nyfiken på att få kunskap om det i så fall.
Genom hermeneutiken inom teologin kan man lätt hamna i ett relativiserande gungfly, Bibeln uppenbarar inte sanningen, som jag kan förstå enligt ett hermeneutiskt synsätt, utan det är läsaren som är i centrum, och min tolkning blir avgörande. Då flyttas fokus från Bibeln till läsaren, från Guds uppenbarelse till det mänskliga. Kristendomen och kristna läran förflyttas från att vara Guds uppenbarade objektiva sanning, till att bli min personliga tolkning. Det riktiga insikten i att Bibeln behöver tolkas drivs till sin spets, så att Bibelns sanning försvinner.
Historisk-kritiska metoder kan användas till att smula sönder allt sanningsinnehåll i Bibeln. Det är t.ex. ganska enkelt att med historisk-kritisk metod ifrågasätta Bibelns lära om jungfrufödelsen. Visst kan man peka på fler stora män i antiken som är jungfrufödda? Kyrkans traditionella lära om homosexualiteten med rötter i Rom 1 har historisk-kritiska metoden smulat sönder, och hävdar nu att man för 2000 år sedan bara kände till promiskuös homosexualitet i olika former, och bibeltexten åsyftar inte trogna homosexuella relationer och är inte ett argument i de aktuella ”gay marriage”-debatterna.
Jag är också förundrad över att så mycket av moderna teologin har flyttat fokus från bibeltexten som utgångspunkt till mänskliga tolkningar och utgångspunkter. Har t.ex. läst den nya boken av de framstående GF-teologerna Camnerin och Fritzon där man skriver om försoningsläran utan att utgå från bibeltexterna. Istället utgår man från allmänetiska teorier och kloka tolkningsmodeller, men inte utifrån bibeltexter. Teologer citerar varandra, kors och tvärs, och vad olika teologer har sagt, vad Bibeln säger blir en perifer fråga.
Detta är bara några exempel på var moderna teologin har hamnat. Jag får intrycket att t.ex. Teologiska Högskolan i Stockholm i stor utsträckning rört sig i en riktning mot konfessionslös akademisk teologisk utbildning där man på hemsidan presenterar sig som en allmän religionsvetenskaplig utbildning. Det är ett exempel på hur akademiska teologin påverkar traditionell frikyrkoutbildning.
Det finns mycket bra teologi, det är mycket bra uttryckt i den bok som Göran Janzon och Per-Axel Sverker skrev 1989.