Ett försök att summera bibelsynsdebatten – del 2

Seth Erlandsson är uppenbarligen kritisk mot Örebro missionskolas utveckling och mot allt närmande mot akademiska teologin, men jag vet inte vad han har för skäl för sitt omdöme. Jag har så vitt jag minns aldrig kritiserat Missionsskolan, delvis på grund av bristande kunskap om verksamheten. Dessutom har jag alltid uppskattat många av lärarna och mycket av det som har kommit från Missionsskolan. Det enda jag har tagit upp här på bloggen som kan tolkas som kritik var ett kortfattat blogginlägg med lite kritiska reflektioner med anledning av Greger Anderssons artikel i Världen Idag om profeten Jona. Det enda blogginlägget har uppenbarligen orsakat en storm och en rad följddebatter. För tre år sedan uttryckte jag några synpunkter på min blogg över några texter i tidskriften ”Nod”, vilket också i vissa Örebrokretsar uppfattades som ett korståg mot Örebro missionsskola, trots att mitt inlägg inte alls handlade om det. Jona-debatten och Greger tycker jag att vi lämnar nu. Det framkommer inte några nya argument.

De texter som finns skrivna om skolans utveckling är dock tillgängliga för vem som helst, och man kan där bilda sig en uppfattning om detta. Dels tänker jag på skriften ”Finns det en evangelikal exegetik” med Tommy Wasserman som redaktör där bl.a. Lennart Thörn beskriver skolans utveckling när det gäller exegetiken. Sedan tänker jag på ”Uppdraget – Örebro missionsskola 1908-2008”, som kom ut för ett par år sedan.

Ett viktigt dokument är också boken ”Vad ska man tro egentligen”, en bok från 1989, där Per-Axel Sverker och Göran Janzon står för en kraftig uppgörelse med vad man kallar för ”modernistisk teologi”, jag sympatiserar starkt med den texten och det tänkande som Janzon och Sverker ger uttryck för.

Skolan har sedan sjuttiotalet sett sig själv i en mellanposition mellan akademi och församling. I ”Uppdraget” finns ett intressant kapitel skrivet av Mikael Tellbe och Lennart Thörn där man beskriver skolans utveckling under senare år att polariseringen mot de statliga universiteten har försvunnit och det blir alltmer samverkan mellan frikyrkliga högskolor och universitet. Om man ska diskutera skolans utveckling är det bättre att utgå från dessa texter, än att utgå från enstaka yttranden av Greger Andersson.

Något har uppenbarligen hänt om man jämför positionerna 1989 med senaste årens beskrivningar av utvecklingen. Polariseringen mot akademin har utvecklats till samförstånd och samarbete. Vad händer med frikyrklig pastors- och teologiutbildning i en sådan process. Det är en avgörande fråga för våra samfund.

Det finns flera problem med att den frikyrkliga pastors- och teologiutbildningen alltmer närmar sig allmän akademi.

  1. Ett problem i detta fall är att det görs positionsförskjutningar i teologin utan en öppen redovisning och öppen debatt. Jag kan helt förlika mig med skrivningarna av Sverker och Janzon från 1989 med en mycket tydlig positionering mot trenderna i akademiska teologin. Den kritiken mot universitetsteologin saknar jag i senare texter, och vilket även har framkommit i dessa bloggdebatter. Jag har försökt lyfta detta på olika sätt under mina 16 år i EFK:s styrelse men har mött både ointresse, oförståelse, och en direkt ovilja att diskutera frågorna. Nu beror det väl också på mig själv, jag är alltför diplomatisk och konfliktundvikande som person. Enligt Niklas Piensoho har Svenska Missionsförbundet utvecklats i en liberalteologisk riktning under många år, men det finns inga faktiska beslut fattade någonstans om att gå den vägen. Min känsla är att det har blivit teologiska förändringar inom EFK under de senaste 20 åren utan en öppen redovisning och utan att faktiska beslut har fattats om detta av samfundsledningen. Det bekymrar mig. Jag kan missförstå saken, men tycker att frågorna behöver klaras ut.
  2. Men vad är då problemet? Att teologi förändras behöver väl inte vara så tokigt? Den här debatten om synen på Bibeln är inte alls unik, USA har skakats av ett antal omfattande bibelsynsdebatter vid ett antal tillfällen. Exakt samma typer av debatter pågår i England, och de äldre svenska frikyrkosamfunden har passerat dessa faser redan tidigare. Ett problem med en närmare anpassning till universitetsteologin handlar om synen på ledarformande, hur man läser och förstår Bibeln, och relationen mellan allmän bibelforskning och den troendes läsning av Bibeln för att höra Guds röst, finna vägledning för sitt liv och bli andligt uppbyggd. Och hur kristna ledare formas för tjänst i Guds rike. Akademiseringen leder till att relationen till Bibeln blir teknisk, intellektualiserande och akademisk. Istället för övertygande, passionerade väckelseorienterade bibelutläggningar får man möta föredragspredikningar med analytisk distans. Samma Gud som inspirerade bibelförfattarna ska rimligtvis inspirera bibelläsarna, bibelläsning och teologi handlar ju om att upptäcka Guds storhet och väldiga gärningar i historien, för att det ska skapa förundran och tro hos mig, och att samma saker kan ske idag. Vad jag begriper leder inte akademiseringen av teologin till sådana konsekvenser. Det behöver inte gälla i alla enskilda fall, men jag saknar genomslagskraften, passionen, glöden i förkunnelsen alltför ofta. Akademiseringen av teologin leder i många fall till en teknokratisk och intellektualiserande distans till det levande Gudsordet. Problematisering och kritiskt tänkande blir viktigare än övertygelse, Gudsuppenbarelse och passion. Guds ord, läst, förstått, predikat, skapar tro i våra liv. Bibelutläggningar och förkunnelse som inte är trosstärkande har förmodligen någon fel utgångspunkt. Jag anser att det blir fel utveckling. Notera att punkt 2 är en generell reflektion, inte kritik mot någon specifik utbildningsanstalt. Det är en sammanfattande känsla av att ha läst en del akademisk teologisk litteratur m.m.
  3. Vissa bibelforskningsmetoder kan vara tveksamma för den troende, som har trosövertygelsen att Bibeln är Guds inspirerade ord. Ett antal debattörer på min blogg har försökt övertyga mig om att historisk-kritiska forskningsmetoder inte är så farliga, och för det mesta fullt förenliga med en kristen tro. Det är möjligt. Men det jag konstaterar i dessa debatter är att bibelforskarna kommer i vissa fall till andra slutsatser än vad bibelläsaren uppfattar när man läser Bibeln och vad Bibeln faktiskt påstår. När jag läser Bibeln uppfattar jag det som att det faktiskt står att Paulus skrev Efesierbrevet, jag får inte något intryck av att Jona bok är en uppdiktad historia (OBS Greger Andersson har inte påstått detta, men många andra bibelforskare har gjort det), jag tycker att berättelsen om uttåget ur Egypten och vandringen genom Röda havet faktiskt beskrivs som något som har hänt, samma sak med berättelsen om Noa och syndafloden, och Adam och Eva beskrivs ett antal gånger i Nya Testamentet som historiska personer. Som bibelläsare får man också bilden av att Bibeln faktiskt påstår att Jesaja har en författare, och att profeten Daniels bok skildrar något som hände vid en historisk tidpunkt, med profetiska framtidsförutsägelser, något som trillar bort om man daterar boken till 200-talet före Kristus. Jag tycker att Seth Erlandsson argumenterar på ett utmärkt sätt för en konservativ läsning av Jesaja och Daniel. Sedan är jag väl medveten om att Bibeln innehåller gränsdragningsproblem, det görs påståenden, som inte alltid ska uppfattas bokstavligt, och det är inte alltid solklart vad som är historisk berättelse grundat i verkligheten och vad som kan vara symboliska skildringar. Och jag är mycket väl medveten om att Bibeln skrevs för flera tusen år sedan och vi kan inte låta vår moderna världsbild styra tolkningen av texterna. Men den anledningen bör ju inte leda till att man börjar problematisera mycket av det som Bibeln faktiskt hävdar är sant och som man påstår.

När man hävdar att dessa traditionella tolkningar av Bibeln inte stämmer, då utgår man från att något annat utanför Bibeln bättre kan beskriva vad Bibeln säger, än vad Bibeltexten ger uttryck för.

Sverker & Janzon i skriften från 1989 formulerar det på följande sätt: ”Evangelikal bibelforskning använder sig av historisk metod men utifrån förutsättningar som står i överensstämmelse med Bibelns egenart”. En sådan formulering kan jag helt hålla med om.

Ett problem är att bibelforskningen ställer helt andra frågor till Bibeltexten och fäster uppmärksamheten på helt andra förhållanden än vad den Jesusefterföljande, Andeinspirerade lärjungen gör. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur Jesus bad för sjuka så att de blev botade, hur kan jag lära mig att be för människor på samma sätt. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur Paulus kunde förmedla evangeliet om Jesus så att kristna församlingen utbredde sig i stora delar av romarriket, vilka lärdomar kan jag få utifrån Bibeln om detta. Som lärjunge ställer jag mig frågan i bibelläsningen hur jag kan övervinna frestelser när det gäller pengar, sex och makt. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur jag kan förmedla befrielse från onda andar, med det perspektivet läser jag evangelieberättelserna. Som lärjunge ställer jag frågan hur jag kan fungera och utvecklas i en profetisk nådegåva, och hämta inspiration från profeter som Daniel, Jesaja och Jona. Som lärjunge läser jag Bibeln för att lära mig hur jag kan be och få bönesvar. Som lärjunge läser jag bibeln för att lära känna Gud och höra Guds röst. Som lärjunge läser jag bibeln för att kunna få kraft att älska människor som inte tycker om mig. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur jag kan bli ännu mer förlåtande och osjälvisk.

Listan kan göras lång med lärjungens frågor, detta är bara några exempel.

Hur mycket kan den akademiska teologin hjälpa mig att svara på sådana frågor? Jag har ändå läst en del akademisk teologi, och tycker nog att den i alltför stor utsträckning mest ägnar sig åt abstrakt teori, fjärran från vanliga kristnas verklighet. Och om det ska forma utbildningen av pastorer och präster tycker jag det blir fel.

Jag kan ha fel här och missat massa strömningar i teologin, men då är jag mycket nyfiken på att få kunskap om det i så fall.

Genom hermeneutiken inom teologin kan man lätt hamna i ett relativiserande gungfly, Bibeln uppenbarar inte sanningen, som jag kan förstå enligt ett hermeneutiskt synsätt, utan det är läsaren som är i centrum, och min tolkning blir avgörande. Då flyttas fokus från Bibeln till läsaren, från Guds uppenbarelse till det mänskliga. Kristendomen och kristna läran förflyttas från att vara Guds uppenbarade objektiva sanning, till att bli min personliga tolkning. Det riktiga insikten i att Bibeln behöver tolkas drivs till sin spets, så att Bibelns sanning försvinner.

Historisk-kritiska metoder kan användas till att smula sönder allt sanningsinnehåll i Bibeln. Det är t.ex. ganska enkelt att med historisk-kritisk metod ifrågasätta Bibelns lära om jungfrufödelsen. Visst kan man peka på fler stora män i antiken som är jungfrufödda? Kyrkans traditionella lära om homosexualiteten med rötter i Rom 1 har historisk-kritiska metoden smulat sönder, och hävdar nu att man för 2000 år sedan bara kände till promiskuös homosexualitet i olika former, och bibeltexten åsyftar inte trogna homosexuella relationer och är inte ett argument i de aktuella ”gay marriage”-debatterna.

Jag är också förundrad över att så mycket av moderna teologin har flyttat fokus från bibeltexten som utgångspunkt till mänskliga tolkningar och utgångspunkter. Har t.ex. läst den nya boken av de framstående GF-teologerna Camnerin och Fritzon där man skriver om försoningsläran utan att utgå från bibeltexterna. Istället utgår man från allmänetiska teorier och kloka tolkningsmodeller, men inte utifrån bibeltexter. Teologer citerar varandra, kors och tvärs, och vad olika teologer har sagt, vad Bibeln säger blir en perifer fråga.

Detta är bara några exempel på var moderna teologin har hamnat. Jag får intrycket att t.ex. Teologiska Högskolan i Stockholm i stor utsträckning rört sig i en riktning mot konfessionslös akademisk teologisk utbildning där man på hemsidan presenterar sig som en allmän religionsvetenskaplig utbildning. Det är ett exempel på hur akademiska teologin påverkar traditionell frikyrkoutbildning.

Det finns mycket bra teologi, det är mycket bra uttryckt i den bok som Göran Janzon och Per-Axel Sverker skrev 1989.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Jonasq

    Stefan,

    Du avrundar nu diskussionen som du brukar göra, det vill säga genom att upprepa dina utgångspunkter. Du ser ingen anledning att ompröva någonting. Och det är du ju in din fulla rätt att göra, även om jag såklart hade önskat något annat. Jag ska inte kommentera din upprepning, det ser jag ingen större poäng med. Men jag tycker att det är kul att den här boken av ÖTH-teologer från 1989 betyder så mycket för dig. Den har betytt en del för mig också, framför allt Hans Johanssons uppgörelse med Trosrörelsens mycket bristfälliga och skeva teologi. Den räddade mig från att hamna helt snett i början av 90-talet och befriade mig från en hel del förvirring. Så det är bra att du påminner om den tycker jag.

  • Sward

    Nja, jag tycker nog att jag har nyanserat en hel del formuleringar i jämförelse med vad jag sade för 1 år sedan i liknande ämnen.
    Sedan är jag osäker på i vilken utsträckning du har omprövat dina ståndpunkter, om man nu ska göra det till en dygd.
    Stefan Sw

  • http://erikolof.blogspot.com/ Erik O.

    Jonas, ser du någon anledning att ompröva någonting då?

    ”När man hävdar att dessa traditionella tolkningar av Bibeln inte stämmer, då utgår man från att något annat utanför Bibeln bättre kan beskriva vad Bibeln säger, än vad Bibeltexten ger uttryck för.”

  • Sward

    Jonasq,
    Sedan tycker nog jag som glad teologisk novis, att Seth Erlandsson argumenterar betydligt bättre för Jesajabokens enhet, än de som hävdar den allmän-teologiska ståndpunkten.
    hälsar
    Stefan Sw

  • Andreas Holmberg

    Diskussioner – och t.o.m. upprepningar då och då! – har faktiskt sitt värde inte bara utifrån hur mycket man lyckas övertyga varandra utan utifrån hur väl man lyckas klargöra de olika ståndpunkterna. Det kan vara av stort värde att äntligen förstå hur andra sidan tänker (och bli glatt överraskad eller för den delen förskräckt ibland!) istället för att utgå från felaktiga referat av motsidans ståndpunkt eller kanske själv bluddra till den egna ståndpunkten något alldeles fruktansvärt. Kul att Jonas och Stefan diggar samma 80-talsbok i a f! (Åja, ni diggar ju Bibeln bägge två också, så det var kanske inte konstigt).

    De olika referaten av t.ex. den s.k. försoningsstriden är bitvis ganska förskräckande: hur kan man från ömse håll – även EFS-håll alltså – göra sådana övertramp i själva återgivningen av de olika ståndpunkterna? (Som Fritzon ganska förtjänstfullt klargjort i en uppsats i boken ”Liv och rörelse”). Boken ”Försoning behövs” (Camnerin/Fritzon) borde för övrigt läsas och kommenteras av personer långt utanför GF-kyrkan. Camnerin ger viktiga påminnelser så här inför fastan om att inte genom slarvig predikan råka förhärliga lidande i allmänhet (och hustrumisshandel i synnerhet), men drar alldeles för långtgående slutsatser om vad man i anledning därav får säga och inte säga om Frälsarens korsdöd. HANS offerdöd (och uppståndelse!) frälsar oss faktiskt, vilket sannerligen – där har hon en poäng! – inte allt lidande och alla självuppoffringar gör.Sen är det ju så att om man övertygar varandra alltför bra är man fortfarande oense ;o). En av de dråpligaste historier jag någonsin hört – jo, jag vet att jag berättat den förut – är om teol.dr. Carl Fredrik Wislöff i Norge http://no.wikipedia.org/wiki/Carl_Fredrik_Wisl%C3%B8ff och teol.dr. Peter Beyerhaus i Tyskland, http://de.wikipedia.org/wiki/Peter_Beyerhaus, som var oeniga om någon punkt i eskatologin. Nästa gång de möttes, sa den ene glädjestrålande ungefär så här: nu är vi helt eniga på denna punkt; jag har noga undersökt dina argument och funnit att du hade helt rätt. Men den andre svarade ungefär så här: o nej, då måste jag tyvärr konstatera att vi fortfarande är oeniga; jag har noga undersökt dina argument och funnit att jag hade helt fel.Så kan det gå ;o).

  • http://www.facebook.com/people/Anton-Johnsson/684543403 Anton Johnsson

    Du börjar med att klargöra att du är en teologisk novis (mindervärdeskomplex?) som inte har läst särskilt mycket och som har begränsad kunskap om ÖTH och andra skolor.
    Men trots denna egen bekända brist på kunskap så ”vet” du att teologisk utbildning leder till mer eller mindre andligt döda teknokrater. Snälla nån, bestäm dig vilken fot du ska stå på! Bland de bästa predikater jag stött på är Mikael Tellbe och Greger Andersson, de låter verkligen Guds ord drabba dem. Men deras bildning borde väl göra dem till teknokrater som inte bryr sig om lärjungaskap? Det vet ju du. Personligen är jag trött på centimeterdjupa predikningar som rapar upp självklarheter och halvsanningar, dessa kommer, tyvärr ofta från frifräsare som menar sig bara vara ledda av Anden.

    Fint med ”sega gubbar” som inte låter sig påverkas av någon och som alltid kommer fram till samma slutsatser.

  • Sward

    Anton Johnsson,
    Att min allmänna reflektion om faror med teologisk akademisering är personangrepp på Mikael Tellbe och Greger Andersson, det är väl lika intelligent att tolka ett kritiskt omdöme om politiker i allmänhet som ett personangrepp på Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven.
    Ni teologiskt bildade vill tydligen inte alls lyssna på vad vi säger, och ni försöker ju inte ens förstå vad vi försöker säga.
    Godnatt,
    Stefan Swärd

  • Birgit Hedstrom

    Anton!! att insinuera att Stefan skulle lida av mindervärdeskomplex, att säga ”Snälla nån, bestäm dig vilken fot du ska stå på”, och sista meningen om ”sega gubbar” som inte låter sig påverkas av någon osv.; vad är det för samtalston gentemot Stefan!!??
    det är så lågt och respektlöst att jag rodnar á dina vägnar! 

    Birgit

  • http://www.facebook.com/people/Anton-Johnsson/684543403 Anton Johnsson

    Om du faktiskt läser texten så kommer du att se att jag alls inte skriver att du gör personangrepp på Andersson och Tellbe. De exemplifierar dock dessa teologer som enligt dit synsätt borde leva någonstans långt borta i abstraktionernas land och inte vara intresserade av lärjungaskap. Men de är de inte, borde inte det få dig att överväga vad du skriver? Det tycker jag. Dina allmänna reflektioner verkar helt enkelt förenklade.

    Jag har lyssnat på vad du har att säga. Men jag tycker att det är tröttsamt att du sällan på allvar tar tag i de utamningar som ”teknokraterna” ger dig. Iställer återupprepar du bara din utgångspunkt. 

  • http://www.facebook.com/people/Anton-Johnsson/684543403 Anton Johnsson

    Alltså, de befinner sig inte långt borta i abstaktionernas land.

  • Sefast Tronde

    Bibelordet säger bl.a. att ”kunskapen uppblåser, medan kärleken uppbygger”. Det finns många fler bibelställen som avhandlar den ”falskeligen så kallade kunskapen”. Om än bibelställen ryckts ur sitt sammanhang bör det ändå finnas fog för att den som menar sig vara bibeltroende ändå främst låta Bibelns vittnesbörd om sig själv vara den främsta tolkningsnyckeln, med den ödmjukheten att vilka analysmetoder vi än tillämpar kan vi inte med mänsklig kunskap fastslå ordets fullhet. 

    Varför har då Gud, som låtit oss veta att ”förrän ett ord är på min tunga så känner du det O, Gud”, låtit Sitt Ord vara så dunkelt för oss? Konkret: Varför innehåller Bibeln till synes så många motsägelser och dubier? Kanhända oss (och många förmenta teologer) till prövning!

    De senaste månadernas artiklar här har väl tydligt visat att det finns en tydlig skiljelinje. Att förneka detta vore enfald. Personligen upplever jag att Gerdmar och Erlandsson låter mycket bättre än flertalet av Örebro-teologerna.

    Ur ett bibeltroendeperspektiv bör det alltså finnas relevant kritik mot vissa toner som börjat ljuda på Örebro Missionsskola. En tydlig dissonans mot de toner John Ongman komponerade. Skall den nuvarande ensemblen då kritisera den publik som inte ger ovationer till de stycken som framförs, eller till den publik som inte vill komma?

    Därtill upplever jag att de vetenskapsteoretiska metoderna, gällande flertalet teologiska spörsmål, har sådana påtagliga brister att den akademiska polityren definitivt bör tonas ner något. Gäller f.ö. mycket övrigt av förment kvalitativ forskning. 

  • Gäst

    Jag ser inte alls det som att Swärd menar att lärdom och utbildning står i motsatsförhållande till en övertygelse om och ett liv med Bibeln som Guds Ord. Därför, om nu Tellbe och Andersson är lärda behöver det inte betyda att de blir teknokrater. Kyrkohistorien har gott om teologer som bildat sig länge (Augustinus, Anselm, Luther, osv.). Jag kan ju missa något, men om man inte läser texten med förförståelsen att den är kritisk mot Tellbe/Andersson så ser jag inte hur man kommer till den slutsatsen?

    Jag tycker inlägget av Swärd är rätt så specifikt riktat mot den akademiska teologin. Och med det förstod jag teologin så som den bedrivs på universiteten (och enligt hans tolkning THS) och inte akademisk i betydelsen ”beläst”. Läste jag det hela rätt efterfrågar Swärd en tydligare positionering och öppenhet av ÖTH i frågan om hur de ställer sig till den svenska universitetsakademiska teologin. Jag kanske är helt fel ute dock?

  • Christian

    Utmärkt summering, Stefan, bland det bättre du skrivit på din blogg tycker jag.

    Min personliga reflektion på bibelsynsdebatten är att det inte kan hjälpas att ”bibelkritiken” hur from den än ger sig ut för att vara har en fadd eftersmak av ett ifrågasättande av Guds ord: ”Skulle då Gud ha sagt…”.

  • PeJohansson

    Ett av de mest förenklade teologiska synsätten som beskrivits är ju faktiskt liknelsen om den barmhärtige  Samariern, som blir upphöjd utöver den tidens teologer i sin tolkning utan att överhuvudtaget ha en aning om vad han gjorde.

  • Tommy Wasserman

    Hej Stefan. Först en liten rättelse: kapitlet i Uppdraget som du talar om är skrivet av Mikael Tellbe (lärare i NT) och Lennart Boström (lärare i GT), inte Lennart Thörn – det var väldigt många år sedan han arbetade på skolan.

    Jag är inte ett dugg intresserad av att forma pastorer som håller föredrag med akademisk distans i predikstolen; då har vi misslyckats. Jag är inte heller intresserad av en pastorsutbildning som närmast liknar bibelskola, och som riskerar ge snabba svar som inte håller för det livslånga lärandet, och mötet med andra välutbildade församlingsmedlemmar, eller människor utanför kyrkorna, varav en del varit inne och kommenterat i denna pågående debatt, eller för att utifrån en fast och genomtänkt teologi kan bedöma olika strömningar i samhället och kristenheten, så som Hans Johansson och andra gjorde på sin tid i den bok som du talar så gott om. 

    Jag är intresserad av att ge studenter och pastorskandidater en god grund och vässade verktyg för att rätt utlägga sanningens ord i dialog med texterna och samtiden. Utbildningens innehåll och upplägg revideras och diskuteras ständigt. Det är bra att det också diskuteras utifrån ditt avnämarperspektiv. Hoppas du också förstår att vi satsar mer än någonsin på att utrusta framtida församlingsledare med rätta verktygen, så att det inte blir en ensidig negativ kritik om akademisering och distansering.När jag själv började på skolan på 90-talet kom jag från en konservativ frikyrkomiljö utan en speciellt genomtänkt teologi – Bibeln hade i princip trillat ner från himlen för att hårdra det hela. När jag hörde Per-Axel Sverker och andra kunde jag bli upprörd och ifrågasätta väldigt mycket av vad som sades. Det som var avgörande för min fördjupning var att möta dessa passionerade och gudfruktiga lärare, som utifrån en trosutgångspunkt kunde ta sig an texterna och göra god och relevant teologi även om den krockade med mitt eget fundamentalistiska och biblicistiska synsätt. (Ja, de avgörande stegen från denna fundamentalistiska syn på bibeln togs på 70-talet av det då unga kollegiet i vilket Lennart Thörn, Göran Janzon, Per-Axel Sverker och andra ingick).Min förhoppning är att vi fått vara med framöver och forma många goda och välgrundade ledare med många verktyg i bagaget. Just nu har vi tillsammans med några andra parter börjat planera för en ny samtalsdag med arbetsnamnet ”Därför älskar vi Guds ord”. Vi hoppas kunna lämna detta bibelsysnpositionerande bakom oss och det kommer vara mer inriktat på bibelbruk, t ex hur vi förkunnar Guds ord, etc. 

  • http://www.gunnelsplats.wordpress.com/ Gunnel Bergstrand

    Försök förstå mig rätt Greger Andersson. År 1991 kom provöversättningen av Första Moseboken, Ordspråksboken och Jeremia av Bibelkommissionen. Redan i förordet finns orden: ”det är sannerligen inte bara sagor det rör sig om.”
    ”Vaddå sagor?” och nu undrar jag vaddå ”fiktiv?”. Alltså skriver jag, att det är bättre för mig att läsa bibeln än motsättningar mellan exegeter. Jag mådde bra av att läsa det Seth Erlandsson hade att invända mot provöversättningen.

  • Tommy Wasserman

    Eftersom du nämnt Mikael Tellbe några gånger (jag förstår om han avstår att själv kommentera), så får du här ett exempel på hur en god och sund teologi i närtid gör upp med ”traditionella tolkningar” som länge frodats och frodas(!)i våra frikyrkosammanhang:
    http://dessaminaminstabroder.blogspot.se/2009/07/sund-teologi.htmlJag hade gärna velat höra Tellbe live på Lapplandsveckan och också ta del av reaktionerna på denna förkunnelse.Förut fanns det mp3 filer på nätet från de föredragen, men jag kan inte hitta dem nu.

  • http://levi.haggkvist.blogspot.com/ Levi Haggkvist

    Intressant när du skriver att  ”Kyrkans traditionella lära om homosexualiteten med rötter i Rom 1 har historisk-kritiska metoden smulat sönder, och hävdar nu att man för 2000 år sedan bara kände till promiskuös homosexualitet i olika former, och bibeltexten åsyftar inte trogna homosexuella relationer och är inte ett argument i de aktuella ”gay marriage”-debatterna.”

    Om den historiskt-kritiska metoden har ett väldigt start argument här, vilket du verkar hävda, völjer du då att lyssna till det argumentet?  Eller varför gör du det inte? Är det pg a att det ör ett historiskt-kritiskt argument och sånna ska aldrig lyssnas till?

  • Andreas Bernberg

    Stefan,

    Mitt intryck är att du blandar ihop två saker som inte nödvändigtvis hänger samman.

    Dels kritiserar du en intellektualisering av tron och jag tror ingen här vill se pastorer som utlägger torra teknokratiska predikningar. Och som före detta elev på ÖTH så kan jag intyga att detta inte är något man eftersträvar, vilket Tommy redan varit inne på.

    Men sen får jag intrycket av att du buntar ihop din allmänna känsla av intellektualisering med en förskjutning i teologin som sådan. Dessutom verkar du antyda att detta görs i någon form av ljusskygg verksamhet. Vad du menar med det förstår jag inte och jag tycker du kan fundera över om inte sådana kommentarer spär på den misstänksamhet mot lärare på t.ex. ÖTH som florerat på din blogg den senaste tiden.

    Ja, det har skett en förändring i teologin och den skedde på 60 och 70-talet då man gjorde upp med en fundamentalistisk bibelsyn och teologi. Det är den stora förändringen och jag vågar påstå att den var nödvändig. Debatten är alltså inte ny och borde vi inte lyssna mer på t.ex. lärare från t.ex. ÖTH som redan bearbetat allt detta förut?

    Jag tycker att Stefan Greens tidigare inlägg angående hans forskning kring Jesaja visar på en sund och bra hållning, där det är utifrån ett noggrant studium av texten som han kommit fram till att det troligaste är att det rör sig om flera författare. Den hållningen tycker jag präglar ÖTH, där det inte handlar om anpassning, utan snarare en öppenhet för vad texterna faktiskt säger. Det menar jag är att ta texten på ännu större allvar än att försvara redan färdiga positioner. Tänk om det också är så att det akademiska klimatet vad gäller teologi har förändrats, vilket det också har. Tänk om det är det som ligger bakom det mer friktionsfria förhållandet till ”akademin”?

    Jag är tacksam för mina år på ÖTH, inte för att utbildningen är perfekt, utan för att jag har mött lärare som visat på en väg där man tar både tron, Bibeln men också samtidens frågor på allvar.

  • http://www.facebook.com/people/Anton-Johnsson/684543403 Anton Johnsson

    Jag hänger inte med.

  • Sward

    Gäst,
    Du har ju uppenbart lyckats med att läsa innantill vad jag försöker säga, utan att vrida till det.
    Stort grattis. Du uttrycker vad jag menar med min text.
    hälsn
    STefan Swärdc

  • http://www.facebook.com/people/Anton-Johnsson/684543403 Anton Johnsson

    Jag tror du är rätt ute. Men problemet är att Stefan nästan kategoriskt avfärdar den så kallade akademiska teologin i väldigt svepande termer. 
    Han missar då alla gudfruktiga, goda lärare och pastorer som sysslar med sk akademisk teologi. Farligt förenklat helt enkelt. Särskilt med tanke på att Stefan själv uppger att han inte vet så mycket om det han så häftigt kritiserar.

  • Sward

    Levi,
    Jag nämnde argumentet om Romarbrevet 1 bara i förbigående. Jag tycker att professor emeritus i NT-exegetik i Lund, Chris Carogounis, har smulat sönder detta argument sakligt och tillräckligt. Det finns en för bräcklig grund för att hävda att Rom 1 bara handlar om viss form av homosexualitet. Historisk-kritisk metod kan dock användas på ett godtyckligt sätt om man vill ifrågasätta kristna doktriner.
    Jag tog upp några exempel på det.
    hälsn
    Stefan Swärd

  • http://www.facebook.com/people/Anton-Johnsson/684543403 Anton Johnsson

    Tack för din kommentar. Jag ber Stefan om förlåtelse för insticket om mindervärdeskomplex. Det var onödigt och dumt.

    ”Snälla nån…”, tycker jag dock inte är särskilt uppseendeväckande.
    Och att vara en ”seg gubbe” tror jag är något som många på den här bloggen aspirerar att vara (Gerdmars självbeskrivning).

  • Tommy Wasserman
  • anton8

    Hej! Det som oroar mig mest i den här typen av debatter är det Dagen gör då de ska avrunda diskussionen och det du gör här Stefan. Inom viss kulturkritisk forskning talar man ibland om ”containment”. Man syftar då bl a på att det ibland sker i grupper att viktiga frågor är uppe till omförhandling. Det kan innebära att man omprövar positioner som gett en ”inbillad” känsla av trygghet och stabilitet. Men denna oro tillåts bara oroa till en viss del, sedan måste den ”inneslutas” (containment) så att den traditionella konservativa ordningen återställs. Du är säkert bekant med den här typen av readktioner när man t ex blir oroad av miljöfrågor, klimatförändring, det mångkulturella samhället etc. Min fråga är denna – jag har ställt den också till Dagens ledning: Om man hela tiden lägger på locket så snabbt i alla oroande diskussioner, var ska då dessa frågor behandlas? En möjlighet är ju att kristenheten nöjer sig med att akademin är farlig, att Erhardsson har nog rätt i alla fall, låt oss tro som man alltid gjort, det finns inga klimathot, etc. En annan möjlighet är att de frågor man söker undvika vuxit sig så starka att de inte längre kan ”innslutas” på detta sätt. Jag tror att allt fler kristna befinner sig i den senare situationen och att de då tvingas att lämna våra sammanhang. Min inställning är att vi inte behöver vara så rädda. Vår uppgift är i stället att våga möta de här frågorna utifrån ett perspektiv där Jesus Kristus utgör centrum. Det var detta mod som gjorde att ÖTH betydde så mycket under 70-80-talet men det var också det modet som gjorde att, under samma tid, blev oerhört kritiserade av dem som ville ”innesluta” frågorna för att kunna förbli i de gamla trygga positionerna.

    Greger Andersson

  • Sward

    Greger Andersson,
    Jag håller med dig här. Det är inte min avsikt att säga att diskussionen är över. Men som privat bloggare har man begränsad kapacitet att hantera den här typen av debatter. Jag har ju ambitionen att skriva om mycket annat på min blogg, och när bibelsynsdebatter sätter igång tar det helt över. Det är mitt dilemma.
    Men jag deltar gärna i fortsatt diskussion, och den här bloggen kan gärna användas som ett forum.
    all välsignelse,
    Stefan Swärd

  • anton8

    Hej Tronde! Jag blir provocerad av det du skriver och ber dig därför svara på en fråga: Vilka är de argument mer precist hos Gerdmar och Erlandsson som övertygar dig?

    Greger Andersson

  • anton8

    Jag förstår att debatten inte kan få hur mycket utrymme som helst, men varför måste din summering vara så ängslig och konservativ?

    Greger

  • http://twitter.com/davidwillgren David Willgren

    Tommy, när du märker att styckeindelningen blir fel kan du snabbt klicka på ”redigera”, och justera (d.v.s. lägga till styckeindelningen igen). Då funkar det i princip alltid (för mig i alla fall).

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Jag håller också med dej här, Greger! Det är ett oskick när debatter förutsätts utmynna i ”status quo” – efter att man fått ”snacka av sej” ska allt återgå till det gamla. Samma sak hände ju i ”Jesusdebatten” för 10 år sedan – efter att Krister Andersson och Sten-Gunnar Hedin fått häva ur sej sin förtvivlan över K-G Hammars teologi (öppenhjärtigt skildrad i bl.a. Samtal om Gud och Jag har inte sanningen – jag söker den) skulle man förenas i god ekumenisk anda och genom att fika tillsammans visa svenska folket att åsiktsskillnaderna nog inte var så allvarliga ändå.

    Jag menar inte att det är fel att fika tillsammans och mötas som människor (tvärtom, det är bra!), bara att somliga debattavrundningar riskerar att ge falska intryck, rent ut sagt bli ett maktmedel för den härskande strömningen (vilken den nu än är). En uthållig diskussion och, i vissa avseenden, uthållig opposition går liksom inte att fortsätta driva – man anses bråkig o.s.v.

    Sen är jag uppriktigt tacksam att jag på begäran äntligen fått höra ett av ÖTH-lärarnas många (?) argument mot Jona-bokens historicitet (förutom auktoritetsargumentet att C S Lewis, likt Bo Giertz på sin tid, betvivlade den). Det var inte det märkliga fiskäventyret – för det hade ju varit att förneka Guds möjligheter att ingripa, vilket ÖTH inte vill – utan att sorgdräkt/säcktyg påbjöds även för djuren! Men snälla nån, vi som sett hästar med filtar på den här kalla årstiden – eller påbyltade småhundar – tycker väl inte att detta talar emot någon historicitet alls? (Dessutom handlade det ju ”bara” om ett påbud eller en avsiktsförklaring för att markera allvaret i självbesinningen; inget sägs om det realistiska i påbudet eller implementeringsgraden). 

    Även om Stefan sagt att vi nu  ska släppa Jona – gärna för mej – kan jag inte annat än oroa mej MYCKET om även övriga argument mot Jonas historicitet ligger på den här nivån. (Jfr andras liknande dryga synpunkter på Esters bok http://efsidag.blogspot.se/2009/04/ester-ar-bast.html ). Det här var ju inget argument ö.h.t. utan bara ett simpelt konstaterande av att somliga händelser i bibeln – även utanför miraklernas skara – hör till de överraskande och i vår tid mindre vanliga (jfr t.ex. Hesekiels osannolika ”performances”)! Men att Jona liksom övriga bibelböcker förvisso inte är några doktorsavhandlingar i historia och kan innehålla en del retoriska tillspetsningar (jfr guldet som var lika vanligt som sten eller det minimala senapskornet) bekymrar mej betydligt mindre.

  • Jonas Rosendahl

    Bra Stefan, låt inte akademiseringen ta över, de har inte alltid rätt det har ju historien visat. 
    Skulle önska att samma vitalisering kring frågan fanns i mina egna pingstled, men där lägger man locket på. Frågan är känslig, speciellt när det gäller finansieringen av akademiska studier.  

  • Jonas Rosendahl

    Jag skulle gärna lyssna på en debatt mellan läs: Pingstvännen Stefan Green och Lutheranen Seth Erlandsson i fråga om Jesajabokens komposition. Just enhets tankarna kring Jesaja bok som Seth framför är oerhört intressanta.
     

  • Jonas Rosendahl

    Nån som vet var man kan få tag i denna bok?
    ”Vad ska man tro egentligen”, en bok från 1989, där Per-Axel Sverker och Göran Janzon står för en kraftig uppgörelse med vad man kallar för ”modernistisk teologi”,

  • Gäst

    Jag tror inte att det är den exakta texten och jag kunde inte hitta den efter en sökning på Per-Axel Sverkers hemsida, men de två första föreläsningarna ”Teologi, församling och vetenskap” samt ”På jakt efter en teologi” verkar snarlika i vad det behandlar.

    http://www.sverkersteologi.se/soker-i-teologiska-arkivet-3/?text-typ%5B%5D=Föreläsning&forfattare%5B%5D=per-axel&text-category=Metod&teologitext-sokord=0&wpv_filter_submit=Filtrera

  • Jonasq

    Men du kanske ändå inser att frågan om historicitet/fiktion när det gäller Jona är lite mer sofistikerad än så? Det handlar om hela strukturen på boken, alla hänvisningar till att allt är så ”stort” (stora stormen, stora staden, stora fisken), att Jona ber en välkomponerad psalm i fiskens buk, att varenda kotte omvänder sig och fastar, även djuren, för att bara nämna några exempel. Alltså många olika kännetecken på en väldigt stilistisk och litterär konstruktion, fjärran från historiskt protokoll men också väldigt olik en historieskildring. Sådana saker väcker frågor om vilken genre Jona egentligen ärm hur texten vill förstås på sina egna villkor. Det är ingalunda tvingande skäl det handlar om, från något håll, utan en diskussion om genre utifrån hur texten ser ut.

    Om du på allvar söker svar på den här typen av frågor, och vill försöka skapa lite reda i fakta i målet, så ska du ju inte leta runt på bloggen här, utan läsa bra kommentarer där de här frågorna diskuteras. Från evangelikalt håll kan här nämnas Leslie Allens kommentar över boken i New International Commentary of the Old Testament (NICOT)m som för övrigt är en av de mest prestigefulla evangelikala kommentarieserierna. Allen sällar sig till dem som betraktar Jona som tillhörande genren ”parable”. Läs den och väg argumenten. http://www.amazon.com/Books-Obadiah-International-Commentary-Testament/dp/0802825311/ref=sr_1_3?ie=UTF8&qid=1360152869&sr=8-3&keywords=jonah+allen

    På samma sätt med de som tror att de har hört argumenten för och emot singulärt och pluralt författarskap för Pentateuken och Jesaja på den här bloggen (Stefan tror tydligen det); så är icke fallet. Man måste då läsa kommentarerna och specialartiklarna i ämnet, det går inte att redovisa detta här.

  • Jonasq

    De ordentliga argumenten för och emot pluralt författarskap har inte varit uppe för diskussion här. Du måste läsa kommentarerna för att få en rättvis bild av diskussionen. Du förstår säkert att när Green säger att tio års studium av Jesaja-texten har lett honom till att omfatta pluralt författarskap för boken så finns det grund för det? Och att frågorna är lite mer komplexa än vad som har framkommit här? Det går såklart inte att göra den typen av inlägg, och det är ju också helt onödigt eftersom diskussionen är dokumenterad i speciallitteraturen. Om du efter att ha satt dig in i den skulle tycka att Seths position känns lika rimlig vore jag uppriktigt förvånad. Men man vet ju aldrig förstås.

  • UlrikaJansso

     Alla som är beredda att byta ståndpunkt räcker upp handen.

    I frågan om vad, undrar du.

    Och det undrar jag också.

  • Jonasq

    När det gäller de här frågorna om att läsa bibeln i sin historiska och litterära kontext och vissa specifika frågor om författarskap så är då redan omprövade både en och två gånger av mig. Min ursprungsposition var den ärkekonservativa synen som Stefan håller fast vid, men mina studier ledde mig till att ompröva och ändra mig. Det var såklart rätt många år sedan så jag kanske borde dra ett varv till med de frågorna. Men av det som kommit fram här har jag inte sett någon anledning till det, det är riktigt.

    Om jag ska vara lite personlig så kände jag att mitt ”samvete var bundet till Guds Ord”, för att citera Luther, väldigt tidigt i min kristna vandring. Jag har alltid haft stort intresse för Guds Ord, det är min stora passion i livet måste man nog säga, jag har alltid mött Gud i Ordet och det är jag oerhört tacksam för. Jag kommer ihåg vilken ångest det skapade hos mig att vara bunden till Ordets sanning på det här sättet och samtidigt märka hur en text som Genesis 1–3 svårligen kunde läsas som ett historiskt protokoll (eller ”naturhistoria” för att använda ditt begrepp). 

    Eftersom jag fanns i en fundamentalistisk miljö kämpade jag med väldigt mycket med den här ångesten – jag kunde absolut inte förneka att Ordet var sant, men jag kunde samtidigt inte omfatta den läsning som gällde i kyrkan jag tillhörde. Det råd jag fick var mest att jag skulle be mycket och ”lyfta på hatten och gå vidare” inför det som var svårt. Men jag har aldrig kunna leva med en sådan hållning, jag är helt enkelt inte funtad så, även om jag ofta önskat att jag vore det. Så vad göra? Det tog mig rätt många år, ungefär 8 år för att vara mer exakt, att komma fram till en position som jag kände både levde upp till kravet att var trogen bibeln som Guds Ord och sann i allt den påstår och till en hållbar läsning av texten som inte gav en kognitiv dissonans av det slaget jag beskrivit här. För mig har framför allt den historisk-grammatiska läsningen av bibeln varit oerhört berikande och befriande. Det historisk-kritiska betyder inte lika mycket för mig, men jag ser mycket av värde här också. Jag har alltid känt mig hemma i den evangelikala tron, men inte i den fundamentalistiska, varken bekännelsefundamentalismen av biblicistiskt slag eller den karismatisk-fundametalistiska.

    Sedan vet ju du att många yngre människor som hittade ett andligt hem och en fast tro i Johanneskyrkan gjorde det just utifrån att vi tog de svåra frågorna på allvar, till skillnad från de mer fundamentalistiska miljöerna. Vi bad inte dessa sökande unga människor, av vilka många kom från frikyrkohem, strunta i de allvarliga frågorna som hade dykt upp i samband med universitetsfrågorna, att gömma dem bakom en fundamentalistisk bekännelse, karismatiska upplevelser eller att förneka sanningen i Guds Ord och anamma liberalteologin. Istället försökte vi undervisa, förkunna och samtala i riktning mot en reflekterad evangelikal teologi. Vi har alltid velat hjälpa människor fram till en tro som bär genom livets alla stormar – både  emotionellt och intellektuellt. Jag har samma passion för detta idag och arbetar på samma sätt. Den här diskussionen har inte fått mig att vilja återvända till platsen jag startade från. 

  • Jonas Rosendahl

    Tack för tipset!

  • Tommy Wasserman

    Hej Andreas, jag gav bara det som ett av flera exempel på en sådan markör. Hela berättarstilen är ännu mer avgörande för mig.

    Men för att ge lite bredare bild citerar jag nu från Dillard & Longmans An Introduction to the Old Testament s 392 en text på engelska som jag inte orkar översätta:”The book of Jonah displays other characteristics that may further signal that the author did not intend his readers to understand his account to be historical. There is, for instance, a level of vagueness [vaghet] in the world of the story. Jonah is the only character with a name. Even the ’king of Nineveh’ is unnamed, his title being unusual since Nineveh was the name of the capital city, not of the empire itself.The book is a literary tour de force. It is brilliant in its use of structure, irony, and rhetorical ornamentation (see next section). This clear literary artifice is taken by some as a signal that the story should be described as some kind of fiction rather as a historical report.Besides the fish incident, there are other elements that are interpreted as fanciful exaggerations. The two most notable are the ”repentence of the animals” (3:7-8) and the description of the size of Nineveh (3:3-5). Persuaded by these arguments, a number of scholars (notably Allen) reject the historical interpretation and substitute an alternative in its place. While an allegorical approach was popular in the past, today the main alternative is a parabolic interpretation. One must be careful not to oversimplify by categorizing all people who argue for a parabolic interpretation as deniers of the miraculous. …”Jag citerar också från en annan äldre konservativ introduktion av La Sor, Hubbard & Bush, s 351-53:”More cogent is the argument concerning Nineveh. According to 3:3, Nineveh was an exceedingly great city, about sixty miles in diameter, or perhaps in circumference. The location of Nineveh is known, and the walls have been partially excavated, and is not nearly that large. Some expositors therefore have interpreted the passage as referring to ’Greater Nineveh,’ … But no available evidence indicates that such a ’district’ was ever a geographical or political entity. …”Much more serious is the argument that the details of Nineveh’s repentance have no historical versimilitude. In what language did Jonah preach? Had he miraculously learned Assyrian, or did the people miraculously understand Hebrew, or was this a miracle of glossolalia? What of the king’s decree that even the herds and flocks should not feed or drink water? How could this be enforced on dumb brutes, and what would be its religious significance? Why dress the animals in sackcloth? Furthermore, what evidence is there that Nineveh ever underwent such religious conversion? And when was the king of Assyria ever called ’the king of Nineveh’ (3:6)? For such reasons, the historical nature of the account is strongly challengeed. Those who devend the historicity of Jonah have sought to answer such objections point by point. For the moment, judgment must be reserved.”…”The motivation for one’s choice of interpretation is of great significance. If one decides on the parabolic or symbolic interpretation simply because the miraculous element is offensive, then the decision is based on an a priori conclusion contrary to the biblical position. Yet it is entirely possible to decide on grounds of literary form that the book is intended as a parable or drama. A firm principle in biblical study is that even in a clearly historical passage, the religious message is more important than the historical details. … As part of the biblical canon, Jonah must be studied with primary attention on the religious message. At this point the historical and parabolic interpretations come together, for either approach yields the same lesson: Yahweh is concerned about pagan peoples and commands his servants to proclaim his message to the nations.”Något som dessa introduktioner inte nämner, som jag tycker är ännu viktigare är berättarstilen och den mängd av ordlekar, ironi och humor som förekommer i boken. Du kan läsa mer om det i några inlägg på denna blogg (utan att säga att jag håller med om precis alla slutsatser): ____http://stephencook.wordpress.com/2012/04/06/jonah-parody-of-a-prophet-3/____http://stephencook.wordpress.com/2012/06/17/jonah-parody-of-a-prophet-5/____http://stephencook.wordpress.com/2012/06/17/jonah-parody-of-a-prophet-6/

  • Jonasq

    Ha, ha! Det där var kul, Ulrika!

  • Tommy Wasserman

    Hopplöst tråkigt att min webläsare gör såhär med styckesindelning och länkar. Jag får byta tror jag. Om du vill läsa om Jonabokens ordlekar, ironi, humor titta på följande (sen kan du titta på nummer 5 och 6 i samma serie).

    http:/stephencook.wordpress.com/2012/04/06/jonah-parody-of-a-prophet-3

  • Tommy Wasserman

    Ja, men jag får inte ens upp det där ”redigera” jag har fått det tidigare, men inte nu längre. Jag tror det har att göra med att jag då använde Firefox och nu Safari.

  • Andreas Holmberg

    Tack Jonasq – det här är uppiggande för en influensasjuk! Visst inser jag att det finns fler argument (tack för länkarna!), men om alla är lika svaga som det jag nämnde hjälper de ju inte att de hopas i mängd (precis som beträffande Esters bok). Stormen VAR väl för hundra gubbar stor (annars hade den inte varit ett hot), och Nineve VAR en rejäl stad (hur många dagsresor beror väl på hur man räknar förorter et c, samma definitionsproblem har vi ju än idag beträffande exempelvis Stockholm och Stor-Stockholm och Stockholms län). Fisken måste ju ha varit stor för att rymma Jona. That´s it.

    Sen beträffande frågan om Jesus skulle kunna hänvisa till en populär ”väckelseskröna”. Visst: om t.ex. C S Lewis själv skrivit om en fiktiv calormensk (påhittat folk) omvändelse och någon i en predikan hänvisat till ”calormenerna som omvände sej vid Susans (påhittad tjej)  predikan”, eller liknande, så förstår vi att det handlar om litterär fiktion, parabel et c, lärorik på sitt sätt. Om vi däremot hänvisar till den stora mängden etiopier (ett reellt, existerande folk) som gjorde bättring vid Frank Mangs´ (en existerande person) predikan – och se, här är mer än Frank Mangs! – så blir det bara en obegriplig bekräftelse av ett lika fånigt som falskt väckelsereportage. Sak samma med Jesus, anser jag. Nineve fanns – och gick under till slut. Jona fanns och var profet. Så varför ifrågasätta berättelsen om vår förste internationelle missionär? Finns det ett enda VETTIGT skäl? (Jag har själv skrivit hyggligt formfulländade dikter/psalmer under påtvingad isolering – finns det så mycket annat roligare att göra? Det där låter ju bara som när liberalteologiska Sändaren lät förkunna att den tonåriga Maria knappast kunde ha diktat den formfulländade och skriftlärda Marias lovsång utan att den troligen diktats av Lukas själv – hade Sändaren aldrig hört talas om Ylva Eggehorn?).

    Frågar en mot somlig bibelkritik ytterst skeptisk EFS-are som ändå är så lite fundamentalist att han – precis som Tommy Wasserman – ser GT:s utrotningsbefallningar som ytterst, ytterst problematiska (kan bara diskuteras utifrån Joh. 1:17) och lämnar öppet för att mycket i den s.k. ”urhistorien” kan motsvara mycket i Uppenbarelsebokens symboliska eskatologi. Tack än en gång för intressant svar, Jonasq!

    ”Se Nineve, den stora stad,
    den gjorde bot, som Jonas bad,
    de EN predikan hörde.
    Men oss predikas år från år,
    Gud ingen bättring av oss får.
    Ack synd, du tunga börda.”

    (Vers ur 1695 års psalmbok, se http://www.smus.se/earkiv/fmk/browselarge.php?lang=en&katalogid=Svest+1&bildnr=00009&PHPSESSID=1347fbe086e3b413f786e22d5ece42dc

  • Jonasq

    Det där har inget med historisk-kritisk metod att göra. Däremot är det såklart ett resonemang utifrån den historiska kontexten, och det kan du väl inte ha några problem med på ett principiellt plan? Och Caragounis tillbakavisar ju inte historisk-kritisk metod när han kritiserar den här synen. Tvärtom så utgår han ju från EXAKT samma sätt att tänka, samma metoder, och visar utifrån dem att resultatet bygger på bristfällig läsning av de relevanta antika texterna och en dålig förståelse av de antika praktikerna. 

    Så du har ingalunda presenterat ett exempel på hur historisk-kritisk metod leder till ifrågasättande av en biblisk doktrin. Däremot visar detta exempel att vi alla har en tendens att läsa in våra egna önskningar och idéer i de bibliska texterna, så kallade eisegetik.

  • Jonasq

    Jag tror jag förstår ungefär hur du tänker. Det här med ”väckelseskröna” vet jag inte var du fått ifrån. Men läs gärna Allens argument som sagt.

  • Tommy Wasserman

    Tack Jonasq! Du har så rätt. 

  • UlrikaJansso

    Kul att få ge ett litet skratt (det är hälsosamt)….men den mer seriösa delen i kommentaren? En tanke om den?

    Är det som ett exempel rätt att ledare i olika samfund kritiserar varandra? Det finns väl skäl till att man väljer sitt samfund/arbetsplats och då är det inom det egna som man ska ta till sopborsten i första hand?

  • Tommy Wasserman

    Tack Andreas – jag uppskattar dem som vill samtala på det öppna sätt som du vill utifrån en grundläggande enhet.