Libris har ju två böcker på gång om kristna kyrkan och homosexualiteten.

Den ena boken, en antologi, har jag fått ett rescensionsex av och håller på att läsa igenom.  Ståndpunkterna och argumentationen för en förändrad kristen hållning har ju förts fram i vissa kristna kretsar i västvärlden idogt, under de senaste 30 åren. I Sverige var väl den tidigare ärkebiskopen KG Hammar en av pionjärerna på området. Det som är helt nytt med denna bok är inte ståndpunkterna eller argumentationen, det är att det delvis är personer från frikyrklighetens mer evangelikala sammanhang som skriver.

Återkommer när jag har läst boken färdigt.

Har du tänkt läsa den ena eller båda Librisböckerna, läs gärna det blogginlägg jag skrev 2012 och som sammanfattar min inställning. Försöker visa på en evangelikal medelväg, att hålla fast vid Bibelns och kristna kyrkans 2000-åriga principer, samtidigt som man visar förståelse för tidsandan och visar alla kategorier av människor medmänsklighet och kärlek, i deras brottningskamp med livet.

En central del av det kristna budskapet handlar om att avslöja synden, för att förmedla förlåtelse och rening och peka på korset och reningen genom Jesus. Han har kommit både för att avslöja våra synder och befria oss från våra synder.

Kristna kyrkan har dock för länge delvis abdikerat från ansvaret att predika synd och dom, och som en konsekvens av detta missar man också den befriande och förvandlande frälsningen som är själva evangeliet.

Doms- och syndförkunnelsen överflödar dock i vårt postkristna och sekulära samhälle. Fast nu är det sociala medier, televisionen och kvällspressen som sköter om syndförkunnelsen, avslöjar syndarna, och dömer syndarna.

Det handlar ofta om frågor som helt ligger i linje med kristen etik, då Guds lag finns skriven i människors hjärtan kan man ända uppleva vad som är rätt och fel, även om man inte läser Bibeln eller har en kristen tro.

Den pågående kampanjen metoo, tycker jag är befriande, och avslöjar synden på ett brutalt sätt. Man bör dock komma ihåg att det har varit många berättelser om utsatthet och sexuella övergrepp, jag tänker t.ex. på Jonas Gardells skildring av hur han blev utsatt för ett sexuellt övergrepp som 15-åring.

Jag saknar dock evangeliets förlåtelsebudskap i dessa sociala medier- och kvällstidningskampanjer, nu är det bara synd och dom som kommer fram i rampljuset. Var finns nåden, befrielsen, förlåtelsen och hoppet angående förändring?

Mäns våld och övergrepp mot kvinnor är ett av de stora klassiska syndproblemen och det är helt utmärkt att detta avslöjas och uppmärksammas.

Samtidigt är det viktigt med opartiskhet och rättvisa så människor inte döms ut på felaktiga grunder.

Hur är det då i den kristna kyrkan?

De värsta formen av sexuella övergrepp jag har hört talas om under mitt livslånga liv i kyrkan, är övergreppen inom katolska kyrkan. Det är bra att kyrkan har tagit tag i dessa frågor, men borde långt tidigare ha tagit tag i dessa problem och uppmärksammat dem.

Naturligtvis finns det ett antal berättelser om megakyrkemiljöer som har innehållit sexuella övergrepp,  både detta och katolska kyrkans präster tror jag handlar om enstaka undantagsfall, men när det handlar om så många präster och kyrkor, kan totalen bli förskräckligt omfattande.

Utifrån min erfarenhet av ett helt liv i svenska frikyrkligheten vill jag hävda att det är mycket sällsynt med sexuellt ofredande och sexuella övergrepp. Jag har hört talas om det vid enstaka tillfällen, bl.a. i min barndomsmiljö i Maranata. I de situationer jag själv har varit pastor känner jag inte till något exempel på detta. Jag har själv varit utsatt för ett sexuellt ofredande i kyrkmiljön vid ett tillfälle för väldigt många år sedan, av en annan man. Jag berättade om det på denna blogg för 7-8 år sedan.

En av de mest genomtänkta och strukturerade teologerna i USA för närvarande är Sydstatsbaptisternas chefsteolog Al Mohler. Djupt bibeltroende utgår han från skrifternas vittnesbörd och sanning, när han gör ställningstaganden i många olika frågor.

Här skriver han om den kristna läran om korset, varför Jesus behövde dö på ett kors.

Det var ju 2015 jag kom ut med en bok i detta ämne. I denna bloggtext skriver han om den teologiska debatt som varit i ämnet inom amerikansk sydstatsbaptism. Något som påminner om svenska diskussioner?

Lördagen har jag bland annat ägnat åt att hålla ett föredrag för Wilberforceakademin vid Svenska Evangeliska Alliansen om ”Varför Sverige fick fri abort.” Under fredagen ordnades också ett möte i Stockholm för Pro Life-organisationer. Är så tacksam att en ny och ung generation träder fram och tar tag i dessa frågor. Jag har ju varit engagerad i pro-Life-rörelsen sedan sjuttiotalet.

Vid Wilberforceakademin utgick jag ifrån min doktorsavhandling i Statskunskap som kom ut i januari 1984 och som var färdigskriven i slutet av 1983. Jag hade just fyllt 29 när jag skrivit klart avhandlingen. Som uppdatering läste jag igenom den igen, och tycker fortfarande att frågorna är så aktuella.

Med den historielöshet som präglar både samhället och kyrkan, är det så viktigt att titta i backspegeln med jämna mellanrum och lära oss av tidigare generationer. En läsning av min avhandling ger en sådan titt i backspegeln. Den finns idag tillgänglig på universitetsbibliotek.

Min avhandling visar att så sent som 1962 fanns det inte en politiker i Sverige som tänkte tanken om fri abort. Det var en självklarhet att fostret var en skyddsvärd individ, och att abort betraktades bara som en nödfallsåtgärd i specifika och avgränsade situationer.

Det var sedan män präglade av den gryende sexliberalismen som väckte tanken på fri abort 1963-64. Det var först senare som kvinnoorganisationerna hakade på tåget och gav stöd till fri abort, först såg man det som kvinnoförtryck och att männen skulle pressa kvinnorna att göra abort, om det blev fri abort. Det var Socialdemokratiska kvinnoförbundets inställning vid mitten av sextiotalet, men det var då det.

När nya abortlagen infördes 1974 var den kristna kyrkan helt enig i sitt motstånd mot den nya lagstiftningen. Kristenheten med ärkebiskopen i spetsen kämpade kampen mot denna förändring. Sedan har kyrkan ändrat ståndpunkt och KD har ändrat ståndpunkt. Långt efter alla andra organisationer i samhället.

Jag tror på en kyrka vars uppfattningar inte drivs av tidsandan och opinionsmätningar utan som lever djupt rotad i skriften och i den kristna traditionen. När man inser att människans tillblivelse är Guds skapelseverk från första början påverkar det ens inställning i abortfrågan.

Genom att läsa mitt SEA-paper som kom ut häromåret kompletterar jag avhandlingen med ett teologiskt och kyrkohistoriskt perspektiv. Man kan hitta det på Svenska Evangeliska Alliansens hemsida.

Hade förmånen att få gästa Lysekils kyrka i helgen där Hans Wolfbrandt är kyrkoherde. De hade en temahelg angående det profetiska, att vara en profetisk församling och att utöva en profetisk tjänst. Hade förmånen att få predika vid högmässan söndag 11.00 och vid det seminarium som ordnades under söndag eftermiddag.

Det var en underbar upplevelser för mig själv. Det är inte vanligt att församlingar ordnar temahelger kring ett sådant ämne. Vill du lyssna kan du nog hitta länkar via Lysekils kyrkas hemsida, alternativt New Wines hemsida. Undervisade om hur en profetisk tjänst fungerar utifrån praktiska erfarenheter, en genomgång av Bibelns undervisning om den profetiska tjänsten, och väldigt mycket praktik.

Lysekils kyrka är en stor kyrka som ligger på ett berg och är stadens mäktigaste byggnad, och kyrkan var fylld av människor i helgen.

Församlingen har en underbar mix av Svenska kyrkans liturgi och moderna lovsånger, och en radikal bibliskt förankrad undervisning.

Mitt korta blogginlägg om en konferens vid Teologiska högskolan har skapat en omfattande debatt. Den tas upp av tidningen Dagen idag i flera artiklar. Idag skriver jag också en ledare i Världen Idag som summerar argumenten.

Tidningen Sändaren, Equmeniakyrkans samfundstidning har också gett mig en helsida för att sammanfatta debatten, jag antar att det publiceras i nästa veckas tidning.

Lördag förmiddag reser jag till Lysekil för att hos Svenska kyrkan i Lysekil tala om den profetiska tjänsten i Kristi kropp, och vad Kristus säger till sin församling i Sverige idag.

En helt annan våglängd och division än dessa tröstlösa och förfärliga debatter med frikyrkliga teologiska utbildningar.

Det är ganska kul när man som enskild bloggare kan sätta agendan i kristna debatten. Världen Idag var snabba och följde upp bloggdebatten på nyhetsplats redan i fredags. Nu kommer Dagen med ett ganska omfattande reportage i flera artiklar, det kanske blir redan i morgondagens tidning. Sändaren har också hört av sig och gett mig ett mycket generöst utrymme att skriva en omfattande artikel i ämnet. Jag kommer också att följa upp debatten på ledarplats i Världen Idag på fredag. Jag är dock förvånad över att både teologer och teologiskt utbildade pastorer är så tysta i den här typen av debatter.

Världen Idag har på nyhetsplats under fredagen följt upp den debatt som börjat på denna blogg om ett arrangemang vid Teologiska Högskolan i Stockholm i mitten av oktober.

Bland annat har de intervjuat Thomas Kazen, NT-professorn vid högskolan. Det han säger är intressant och jag ska ta det som utgångspunkt för att diskutera utvecklingen för hela den traditionella frikyrkan i Sverige. Jag tänker då främst på de väckelserörelser som utmynnade i Missionsförbundet, Baptistsamfundet, Metodisterna, Helgelseförbundet, Örebromissionen och fribaptisterna.

Kazen säger att ”THS är en akademisk institution och kan som sådan inte tro på något”. ”Vi har en högskoleutbildning som är öppen för alla, troende eller icke-troende, och oavsett vilken religiös livsåskådning som en person omfattar. Så ur den synvinkeln är utbildningen konfessionsneutral.” Sedan finns det yrkesrelevanta delar säger Kazen, och där finns med pastoralt formerande aktiviteter.

Kazen säger vidare att: ”THS ägnar sig inte åt någon renlärighetscensur. Inte heller föreskriver vi hur studenternas gudsbilder ska se ut. Vi lever inte i en auktoritär medeltid.”

Jag tar dessa citat som en utgångspunkt för att diskutera statens inflytande över den moderna frikyrkan.

Sanningen är den att både Equmeniakyrkans och Evangeliska Frikyrkans verksamheter i stor utsträckning är styrd av statliga bidrag. Det är förenat med villkor. Våra högskolor har en mycket hög andel statlig finansiering, men det är förenat med tydliga villkor. Och då hamnar vi här – att driva högskoleutbildningar som inte utgår från någon specifik tro utan ska ha ett sekulärt inomvärldsligt förhållningssätt till hur man utbildar. Samma situation gäller för en mycket stor andel av vår mission, och då förvandlas missionen till biståndsprojekt för det är bara detta staten ger bidrag till, inte till apostolisk församlingsgrundande mission. Kazen uttrycker ju bara hur den statsfinansierade frikyrkan ser ut och bedriver verksamhet.

Här följer några kommentarer på detta, av pedagogiska skäl i punktform.

1. Inom Evangeliska Frikyrkan hade vi en omfattande diskussion för 8-10 år sedan om statens inflytande och att vi inte skulle stå under statens inflytande. Det resulterade i att vi beslutade om att avsäga oss vigselrätten. Vi kom dock aldrig så långt att börja diskutera statens inflytande över våra utbildningar och vår mission, då bränner det till, för då handlar det om att börja problematisera hur verksamheten finansieras. Den absolut minst viktiga frågan klarade vi av, vigselrätten, men de stora frågorna kom vi aldrig igång med diskussionen om. Inom Örebromissionen hade vi en levande diskussion på sjuttiotalet och början av åttiotalet, om att vi inte skulle ta emot statliga bidrag till bl.a. vår teologiska utbildning. Ekonomiska trycket blev dock för stort och ekonomiska medlen lockade. Hade vi tackat nej, hade vi säkert bedrivit en fattigare verksamhet, men som vi själva helt och hållet hade kunnat styra över. Tyvärr har inte diskussionen fortsatt om en problematisering med statsbidrag, och med den kraftiga styrning av verksamheten som finns med detta. Konfessionslösa teologiska utbildningar i frikyrkan, och utbildningar som inte har någon specifik tro, allt detta är ett resultat av statsbidragen. Hade vi själva valt, hade vi inte hamnat där. Styrningen över teologiska utbildningarna handlar inte bara om pengar. Det handlar också om kraven på lärarna, de ska utbildas och formas vid de statliga sekulära universiteten, annars godkänns varken de eller utbildningarna av Högskoleverket. Det innebär att lärarna formas av de sekulära paradigmen som råder vid statliga universiteten.
2. Jag tycker personligen att det är helt fel att utbilda frikyrkopastorer i en konfessionslös miljö. Det finns inte några skäl att frikyrkan lägger massa resurser på att bygga upp helt konfessionsbefriade högskolemiljöer. Då kan vi lika gärna låta våra blivande pastorer läsa vid vanliga universiteten, och forma motsvarande pastoralinstitutet, för att ge den yrkesinriktade pastorsutbildningen. Vi har hamnat i precis samma läge som Svenska kyrkan där de blivande prästerna ska gå en akademisk-sekulär-konfessionslös utbildning i 3-4 år och sedan har man de yrkesformativa delarna i ett särskilt pastoralinstitut. THS bryter ut de pastoral-formativa delarna i specifika kurser och program, som man finansierar på annat sätt, antar jag. Örebro missionsskola tror jag har försökt driva de formativa delarna mer tydligt, och i ALT-utbildningen har detta fått mer genomslag, inte minst genom att delar av utbildningen finansieras som folkhögskolekurser, där är det inte samma strikta krav på en akademisk neutralitet.
3. Kazens uppfattning är tydligen att det finns någon form av konfessionslös, objektiv teologi som kan läras ut, och som kan vara grund för forskning. Jag ifrågasätter om det finns någon konfessionslös teologi, som inte styrs av någon tro. Det akademiska förhållningssättet är att öppet redovisa sina värderingar och utgångspunkter. Att utgå ifrån att Bibeln bara är människors ord, en vanlig religiös urkund skrivet av människor – det är också ett teologiskt ställningstagande, och ett religiöst ställningstagande. I det avseendet går det inte att driva någon helt konfessionsbefriad teologisk högskola. Det seminarium vid THS som jag tog upp för diskussion är ju teologiskt-ideologiskt värderingsstyrt till 100 procent. Jag tror inte på värderingsbefriad, objektiv teologi, det finns inte. Det är en myt att utgå från det. Att utgå från att Bibeln inte bara innehåller utan också är Guds inspirerade ord till oss, för att vi ska lära känna Gud, och för att formas som lärjungar till Jesus – det är en annan form av utgångspunkt man kan ha för teologi. Den statliga styrningen är inte värderingsfri, det handlar bara om att underordna sig de befintliga paradigm som är rådande vid de statliga teologiska utbildningarna.
4. Högskoleverket och en ateistisk stat har ett starkt inflytande över dessa statsfinansierade teologiska utbildningar. Då får högskolan inte utgå från någon tro. Det har man försökt anpassa sig efter vid de statsfinansierade frikyrkliga teologiska utbildningarna. Här tror jag att man har vikt ner sig för mycket. Någon värderingsbefriad teologi existerar inte. Högskole- och universitetsvärlden utgår också i stor utsträckning från värderingsstyrd undervisning och forskning. Under glada sjuttiotalet ägnade jag mig särskilt åt att studera marxistisk ekonomi och marxistisk politik vid Stockholms universitet. Jag gjorde det för att jag var så kritisk till marxismen. Lärarna var ofta övertygade marxister som såg uppdraget främst som missionerande. Det accepterades inom det sekulära universitets- och högskolesystemets ramar. Handelshögskolan i Stockholm drivs utifrån övertygelsen att marknadsekonomin är det rätta hur samhället ska organisera sin ekonomi. Det är en värderings- och ideologistyrd verksamhet men ryms inom statliga högskoleverksamheten. Dagens feministforskning och undervisning vid universitet och högskolor är värderingsstyrd, men uppfattas som helt i enlighet med högskoleverkets riktlinjer. Att vara konfessionsbefriad – att inte utgå från någon tro – det är ett mycket tänjbart begrepp i den akademiska världen. Jag har senaste 20 åren framförallt ägnat mig åt miljö- och energiforskning, det är mycket vanligt att forskningen och forskarna drivs att bestämda övertygelser i dessa sammanhang, och det brukar inte problematiseras.
5. Jag anser att det även inom svenska högskolesystemets ramar borde finnas visst utrymme för konfessionsinriktad utbildning och forskning. En av de teologiska utbildningar jag sitter i styrelsen för, Westminister Theological Center, är knutet till ett engelskt universitet. Har mött företrädare för detta universitet och det är helt uppenbart att de tolkar mindre strikt vad som är konfessionell undervisning. Men – optimalt är att vi bedriver våra pastorsutbildningar utanför statsbidragens och Högskoleverkets riktlinjer.
6. Vi föreskriver inte hur studenternas gudsbilder ska se ut, vi lever inte i en auktoritär medeltid säger Kazen. Fast kyrkorna i Sverige lever i en ganska väldefinerad gudsbild, även om det kan finnas små nyansskillnader mellan olika kyrkor och samfund. För att bli medlem i Sveriges Kristna råd t.ex. krävs att man ställer upp på de klassiska kristna trosbekännelserna. Det är anledningen till att varken Jehovas vittnen eller Mormonkyrkan kan vara med i SKR. Ett frikyrkosamfund är ju ägare av THS, och det är tydligt av Kazens uttalande att THS som utbildningsinstitution står för en helt annan grund än ägaren, nämligen Equmeniakyrkan. Menar Kazen att Equmeniakyrkan lever i en auktoritär medeltid? Uttalandet skapar mer frågor än svar.

Nästa söndag predikar jag i den här kyrkan, Lysekils kyrka. Vid högmässan 11.00 och ett profetiskt seminarium vid 13.15.

Välkommen om du finns i denna del av Sverige.