Den välkände svenske evangelikale teologen Per-Axel Sverker kom för en tid sedan ut med boken ”Frälsningens ord till förändringens värld – Bibel och evangelium i John Stotts teologi”.  Det är ett imponerande studium av Stotts teologi och författarskap med utgångspunkt från hans ledarskap och engagemang i den globala kristenheten. Boken är en guldgruva om man är intresserad av personen John Stott och hans livsgärning och vill få en översikt över hans författarskap och teologiska tänkande. Den är också en guldgruva om man är intresserad av evangelikal teologi och dess huvudinriktning och dess debatter och positioneringar i förhållande till andra kristna inriktningar. Stotts debatt med liberal teologi och liberal evangelikal teologi tar ett stort utrymme i Sverkers granskning, dessutom hans diskussioner med mer högkyrkliga strömningar inom Anglikanska kyrkan. Stotts engagemang för social rättvisa gjorde honom dessutom kontroversiell i mer konservativa kristna kretsar.

Jag har grundligt läst igenom Sverkers bok. Det har varit mycket lärorikt. Skriver två blogginlägg som ger en översikt över bokens innehåll och tankar. Det här blogginlägget blir del 1, del 2 läggs ut inom någon eller några dagar.

John Stott levde under åren 1921-2011 och var präst inom Anglikanska kyrkan i England, närmare bestämt kyrkoherde i All Souls Church i London. Han var dessutom en av de ledande evangelikala företrädarna i globala kristenheten, bland annat en av arkitekterna bakom Lausannedeklarationen. Vilket Sverker visar i sin bok ägnade sig Stott också åt ett enormt författarskap som täckte breda områden om kärnan i kristen tro, viktiga teologiska debattämnen och kristendomens förhållande till omvärlden och vår tids stora frågor. Tidskriften Time utsåg 2005 John Stott som en av de 100 mest inflytelserika personerna i världen. Att samla den evangelikala rörelsen inom kristenheten var kanske Stotts viktigaste livsuppgift.

Det är imponerande att läsa Sverkers notförteckningar och litteraturförteckningar. Det visar på en enorm beläsenhet inom evangelikal teologi och det visar på det enorma omfånget av Stotts författarskap. Som Sverker visar är Stotts författarskap evangeliserande, apologetiskt och vägledande för redan kristna. Stott var väl insatt i de akademiska teologiska debatterna och deltog i dem, men i skrivandet riktade han sig i regel till en bredare allmänhet, inte fackteologer.

Vill man närmare reflektera över vad det innebär att vara en evangelikal kristen, är en läsning av Sverkers Stott-analys en nödvändig läsning. Sverker benar inledningsvis ut begreppet evangelikal. Han stryker under att det finns fyra grupper inom evangelikalismen.  Konfessionella evangelikaler är lojala med den protestantiska traditionen och dess läror. Pragmatiska evangelikaler betonar erfarenheten och släktskapet med tidigare väckelser.  Man brukar räkna in karismatiska kristna i denna grupp. De liberala evangelikalerna är mer öppna och ekumeniska, ägnar sig åt kritisk forskning, en mildare form av evangelikalism. De konservativa evangelikalerna är mer bestämt avvisande till liberala och kritiska tänkesätt. Det markerar dock en tydlig skiljelinje gentemot fundamentalister. Sverker skriver att evangelikaler rör sig i ett spänningsfält mellan en läromässig respektive en erfarenhetsmässig pol men också en konserativ respektive en liberal. Evangelikala företrädare hamnar ofta på en skala mellan en konservativ respektive en liberal syn. Evangelikalismen bör enligt Sverker definieras både som en teologi och ett fromhetsliv.

Sverker poängterar att två områden blev de centrala i Stotts författarskap och teologiska arbete, Bibeln och frälsningen. Det är kärnan och avgörande byggstenar inom evangelikal teologi.

Ett större avsnitt i Sverkers bok handlar om frälsningsfrågan och mer specifikt betydelsen av Jesu korsdöd, en fråga John Stott har ägnat sig mycket åt i sitt författarskap. Förkunnelsen om Kristi kors är Bibelns röda tråd enligt Stott. Han är en tydlig företrädare för den så kallade objektiva försoningsläran, Kristi ställföreträdande strafflidande på korset.  En klassisk evangelikal ståndpunkt. Sverker betonar dock att hos Stott framträder Gud både den som försonar och den som blir försonad. Han är både subjekt och objekt för försoningsverket. Stott företräder en nyanserad hållning angående Bibelns försoningslära där han försöker väga in de olika aspekterna i Bibeltexterna.

Sverker pekar på att inställningen till Guds rättfärdiga vrede är en vattendelare mellan evangelikal teologi och liberal teologi, och av avgörande betydelse för hur man ska tolka försoningen och Jesu död på korset. Vreden handlar om Guds konfrontation med synden och ondskan. Diskussionen om jungfrufödelsen med liberala teologer, är en annan vattendelare mellan evangelikal och liberal teologi. Stotts tänkande mynnar ut i slutsatsen att ingen utom en människa bör ge offret för synd men ingen utom Gud är kapabel att göra det. Korsets triumf måste enligt Stott ses i uppståndelsens ljus. Reformationens återupptäckt av läran om rättfärdiggörelsen är avgörande, en central del av evangeliet. Rättfärdiggörelse är för Stott Guds accepterande av en syndare. Som en förklaring inför en domstol. Rättfärdig är människan när hon förklaras rättfärdig som en juridisk akt, nämligen ett frikännande av skuld som omöjliggör all möjlighet till fördömelse. Att skildra försoningen som en förlikning vilket är centralt i Bibeln, visar på den personliga relationen som avgörande för frälsningen. John Stott poängterar att det är den enda grunden för den syndiga människans frälsning. Genom att betala vår skuld har Kristus befriat oss från makterna som vill binda och plåga mänskligheten. Det ställföreträdande strafflidandet är ett återkommande tema i Stotts författarskap.

I ett kapitel tar Sverker upp några centrala inslag i Stotts teologiska tänkande. Ett handlar om människans syndfullhet och syndafallets djupgående konsekvenser. Omvändelseförkunnelsen är central i evangelikal och reformatorisk teologi. Frälsningsvissheten är ett annat område som är centralt i Stotts författarskap och i evangelikal teologi. Frälsningsvissheten vilar inte på en känslomässig erfarenhet utan på ett auktoritativt vittnesbörd om Kristi verk. Stott varnar för att låta livet i Kristus bli en mystisk erfarenhet. Frälsningen innefattar en total förvandling av en människas liv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Paulus första brev till korintierna, kapitel 14, är något av en biblisk basundervisning angående profetisk gåva och tjänst. Paulus skriver att denna gåva är mycket viktig i församlingen. Den ska användas i församlingens möten och sammankomster, både för att uppbygga församlingen, men också för att förmedla profetisk uppenbarelse och information som berör enskilda människor. Det profetiska avslöjar också hjärtats hemligheter.

Det profetiska kan fungera på en rad olika sätt, det ser man i Jesu undervisning. Det kan fungera i ett enskilt samtal och i kontakt med en specifik person. Till exempel Jesu samtal med kvinnan vid Sykars brunn i Johannes 4. Den profetiska uppenbarelsen framfördes där på ett mycket okonstlat sätt i ett enskilt samtal mellan två personer.

Det profetiska kan prägla en predikan, även författarskap och skrivandet av texter.

Det profetiska kan också uttryckas genom att man i församlingens sammankomster framför profetiska budskap. Förr var det vanligt i pingstsammanhang att erkända profeter kunde ställa sig upp i församlingen och framföra profetiska budskap. Dagens församlingar har i regel så toppstyrda gudstjänster så det är väldigt svårt för en profet att göra sin röst hörd, de har ofta tystnat. Det är viktigt att en lokal församling skapar utrymme och former för profetiska hälsningar.

En viktig profetisk funktion är att tala in profetiska ord i beslutsprocesser i församlingar och på samfundsnivå. Det var mest detta jag hade i åtanke när jag skrev förra blogginlägget. Jag saknar medveten profetisk input i församlingars beslutsprocesser och samfunds beslutsprocesser, även om jag vet att det förekommer i vissa sammanhang, dock för få sammanhang.

När man läser i 1 Kor 12 och 14 används profetia, uppenbarelse och kunskapens ord delvis synonymt men är ändå olika aspekter. Kärnan av det profetiska är att få en uppenbarelse från Gud, Anden inger en vad man ska säga. Det kan ibland vara en övernaturlig kunskap om en viss situation, eller om en viss person, det handlar då om ett kunskapens ord. En variant av profetia.

Det profetiska behöver inte vara så dramatiskt. Det kan framföras i ett telefonsamtal, i ett SMS, i ett mail. Jag fick t.ex. ett profetiskt ord till en pastor i Sverige för några dagar sedan, jag framförde det i form av att skicka en epost till honom. Det behöver inte vara hysteriskt-dramatiskt med det profetiska.

Allt profetiskt ska prövas. En profet måste ge utrymme för detta, och kan man inte acceptera kritisk prövning är man inte mogen att fungera i profetisk gåva. Att naivt tro på allt som sägs i Guds namn är fel. Många tokiga profetior har framförts i svensk kristenhet, på senare år har det varit mer förekommande i amerikansk kristenhet.

Bibeln varnar för förakt för det profetiska. Det är andra diket. Ett dike är att naivt tro på allt som sägs i Guds namn utan prövning. Det andra diket är att förakta allt som innebär profetiska anspråk. Profeter kan ofta bli hårt utsatta och till och med hånade. Det ser vi också många exempel på när vi läser Bibeln.

Den kristna församlingen behöver ge utrymme och erkännande åt olika andliga gåvor för att fungera på ett bra sätt. Det har utvecklats alldeles för stelbenta strukturer på detta område i svensk frikyrklighet, styrelser och pastorer, och centralt anställda samfundstjänstepersoner, och samfundsstyrelser. Det är detta som gäller.

Bibeln talar om evangelister. Utan evangelistgåvan i funktion stagnerar kristna församlingen. Det blir inte någon växt eller omvändelser. Det samfund som historiskt sett varit bäst på att bejaka evangelistgåvan har varit Svenska Missionsförbundet. Med tanke på statistiken för Equmeniakyrkan behöver gåvan uppenbart revitaliseras.

En annan avgörande tjänst är profeten. I en av de första kristna mönsterförsamlingarna i Antiokia, var fem namngivna personer verksamma som profeter och lärare, bland annat Paulus. I Ef. 4:11 skriver Paulus att församlingen är byggd på apostlarnas och profeternas grundval.

Profetiska gåvan behöver identifieras och ges utrymme. Profeten varnar och ger framtidstro. Avslöjar synd och uppmuntrar. Om vartannat. Läser man texterna av GT:s profeter växlar de ständigt mellan synd och dom, kontra nåd, frälsning och upprättelse.

Vi behöver betydligt mer profetisk input i svensk frikyrklighet. Inte minst som input i beslutsfattande. I avgörande personfrågor kan det ha stor betydelse. Och mejsla ut det som är rätt och definiera det som är fel. När valberedningar ska mejsla fram styrelser, hur ofta frågan man efter profeter? Hur ofta frågar församlingar om profetisk input i viktiga ställningstaganden. Det handlar om personer med en särskild förmåga att höra Guds röst i specifika situationer.

Senaste krönikan i Dagen handlar om globalisering. Jag påminner om att Jesus grundade en global kyrka och en global rörelse. Han sade åt sina lärjungar att gå ut till alla folk. Det är en känga mot sluten kristen nationalism. Ett fortsatt genomförande av Jesu missionsbefallning kräver en värld där man kan resa vart man vill, och arbeta vart man vill och korsa gränser, och där man inte kan ägna sig åt någon form av rasism.

I allmänna debatten används ordet globalisering på olika sätt. Vanligtvis betyder det att företagen ska kunna sälja sina varor och tjänster över hela världen, i alla länder. Den typen av handelspolitik är något positivt om det sker på rättvisa villkor, och inte skapar orättvisa gentemot fattiga länder. Tullar och handelshinder drabbar dock oftast produkter från tredje världen medan västvärldens giganter kan sälja fritt över hela världen.

Här är krönikan.

Jag är väldigt förtjust i statsvetarprofessorn Magnus Hagevis ledare i Equmeniakyrkans tidning Sändaren. Rakt på sak, tydligt, krossar bortförklaringar och undanflykter, blogglägger traditionella frikyrkans kris och tillbakagång, och visar på en väg framåt. Så långt bort från pastor Jansson som man kan komma. Här är senaste ledaren.

I senaste ledaren avlivar han myten om att vi ska räkna in antalet betjänade istället för antalet medlemmar, då medlemsutvecklingen varit så pass svag under ett antal år för en rad frikyrkor. Hagevi visar att siffrorna hänger ihop. Färre medlemmar, och ännu färre betjänade. Det finns exempel på hur kyrko- och samfundsledare sprider dimridåer över sakernas tillstånd, istället för att tala om kris vill man leverera bortförklaringar, till exempel att församlingarna har många fler betjänade än antalet medlemmar.

Sanningen måste komma fram och sägas tydligt. Den traditionella frikyrkan är i kris, och i en djup kris. Hagevi kan också peka på vad den beror på och vad vi gör åt den.

Det skapar en hel del uppmärksamhet att EFK-församlingen Immanuelskyrkan i Örebro har fattat beslut om att ge möjlighet till samkönade vigslar.

Ni som brukar läsa det jag skriver vet att jag är mycket skeptisk till att evangelikala och pingst-karismatiska församlingar går i den riktningen när det gäller att ändra en 2000-årig kristen tradition angående äktenskapet. Jag går inte nu in på att förklara denna sak, vill man läsa om mina tankegångar refererar jag till denna text av amerikanske evangelikalen Kevin DeYoung som utmärkt sammanfattar hur även jag ser på saken.

Låt mig kommentera Immanuelskyrkans beslut.

1. Evangeliska Frikyrkan har inte ändrat sin äktenskapsuppfattning. Den ligger fast och formulerades återigen år 2010 då uppdaterade ordningar angående hur vi praktiserar vigslar och välsignelseakter i EFK-församlingarna fastställdes. Det finns inte några förslag på att ändra EFK:s äktenskapsuppfattning. Den arbetsgrupp som nu arbetar med HBTQ-frågor har inte något mandat att lägga förslag som ändrar på detta.
2. Så här är formuleringarna i EFK:s vigselförordningar: ”Församlingen bereder möjlighet att viga och välsigna en man och en kvinna som vill avge äktenskapslöften inför Gud och en kristen församling och be om Guds hjälp i och välsignelse över sitt äktenskap. En förutsättning är att paret först har ingått äktenskap i juridisk mening. Vi vill avstå från att anordna vigselgudstjänster för par som efter gudstjänsten väljer att leva i ett samboförhållande. För det första uttrycker äktenskapsordningen mellan man och kvinna motiven av enhet, arbetsgemenskap, offentlighet och förbundsrelation på det sätt som bäst gestaltar vår teologiska övertygelse omkring parrelationer.”
3. Det betonas i samma dokument att EFK tillämpar det som kallas för modifierad kongregationalism. Vi är självständiga men ömsesidigt beroende församlingar. Inte minst i den här typen av frågor kan inte församlingarna köra egna race. Enda rimliga tolkningen är att eventuella justeringar i äktenskapssyn måste fattas som gemensamma beslut.
4. Det har uppmärksammats att EFK-församlingen Saron i Göteborg är inne på liknande resa som Immanuelskyrkan men går inte lika långt. Man kommer att inte att tillämpa samkönade vigslar i församlingen. Jag känner inte till någon annan EFK-församling som nu är inne i en liknande process som Immanuelskyrkan.
5. Ett samfund kan ändra teologisk position och inriktning genom beslut på kongress eller i styrelsen, eller genom att ändra praxis, då saker och ting förändras i vissa fall på ett omfattande sätt utan att något beslut fattas.
6. Immanuelskyrkan har förankrat sitt beslut hos EFK:.s ledning och det har varit en briefing i den grupp som finns inom EFK med pastorer i de större församlingarna. Jag vet inte vad som har sagts vid dessa tillfällen men uppenbarligen gör Immanuelskyrkan bedömningen att man kan ta detta steg, utan att det skadar relationen till EFK. Någon form av tyst eller informellt godkännande har man uppenbarligen upplevt.
7. Det finns endast två alternativ. Om EFK:s ledning har genom tystnad eller försiktighet indirekt godkänt Immanuelskyrkans beslut, har EFK ändrat sin äktenskapssyn inte genom ett gemensamt beslut utan genom en ytterst informell och icke transparent ändring av praxis. EFK är då ett samfund med två olika äktenskapssyner, inte på grund av att vi har beslutat om det, utan genom att informellt ändra i praxis. Har EFK:s ledning markerat i kontakten med Immanuel att deras beslut inte är möjligt enligt EFK:s nuvarande förhållningssätt i äktenskapsfrågan, då blir det Immanuelskyrkan som markerar ett avståndstagande mot EFK och dess hållning i äktenskapsfrågan. Då är frågan hur EFK:s styrelse kommer att agera i den uppkomna situationen. Det kommer jag att följa med intresse.
8. Att EFK-ledningen på något informellt sätt gett klartecken till Immanuelskyrkan för denna förändring av äktenskapssynen, det är helt otänkbart. Ledningen och styrelsen har inte något annat uppdrag än att genomföra de beslut och den inriktning som vi har. Enda rimliga tolkningen är att Immanuelskyrkan kör ett eget race. Enda rimliga tolkningen är att styrelsen och missionsledningen då måste agera i den uppkomna situationen utifrån den policy och praxis som gäller i EFK.
9. Om inte EFK-ledningen agerar i den uppkomna situationen innebär det att Evangeliska Frikyrkan har hamnat i en praxis som liknar Equmeniakyrkan. Vi tillämpar högt i tak när det gäller äktenskapssynen och varje församling avgör själv om man vill tillämpa samkönade vigslar eller inte. Vi har hamnat i den situationen inte genom genomtänkta och transparenta beslut utan genom praxisförändring. En skillnad är att Equmeniakyrkan har beslutat på sin kongress att tillämpa högt i tak medan EFK inför högt i tak genom praxisförändringar utan diskussioner och beslut.
10. EFK har idag ett facebook-nätverk med 240 medlemmar, varav en hel del ledande EFK-are, som arbetar för att liberalisera EFK i HBTQ-vänlig riktning. Jag ser det som nödvändigt att EFK-are som vill värna om det klassiska äktenskapet, enligt den praxis och övertygelse som gäller idag, också måste engagera ett nätverk för att driva sina frågor. Just nu är det bara Immanuelskyrkan och Saron som hörs från EFK-håll och de församlingar som värnar om befintlig praxis är lågmälda och försiktiga.
11. Jag har ganska noga följt beslutsprocesserna i både Saron och Immanuelskyrkan. Man har arbetat med frågorna ingående och länge. Saron lutar nu åt en kompromisslösning medan Immanuelskyrkan tar steget fullt ut och kan praktisera samkönade vigslar och accepterar homosexuella äktenskap fullt ut. Besluten är genomtänkta och logiska. Men enligt min mening är det inte i enlighet med en evangelikal bibelsyn där Guds ord väger tyngre än tidsandan och praxis i samhället. Enda möjligheten att ändra äktenskapssyn är att komma fram till slutsatsen att samhällsutvecklingen väger tyngre än bibeltexterna. Så kan man tycka men enligt min mening är det inte evangelikalt. Det positiva med både Saron och Immanuelskyrkan är att båda församlingarna tydligt markerar mot den sexliberala agendan, man poängterar äktenskapet som institution och det livslånga, trogna äktenskapet.
12. I slutändan tror jag dock att detta blir främst en symbolfråga, dock en mycket viktig sådan. Svenska kyrkans erfarenhet efter cirka 13 år med samkönade vigslar, är att efterfrågan på samkönade äktenskap är minimal. Endast 1 procent av alla vigslar i Svenska kyrkan är samkönade. Genom att det är en mycket begränsad grupp människor som är berörda av detta är det orimligt att splittra församlingar och samfund på grundval av denna fråga.

En av de tunga profeterna i svensk kristenhet är statsvetarprofessorn Magnus Hagevi i Växjö. Nu har han gjort en analys av frikyrkorörelsens utveckling. Dagen rapporterar om det idag. Hagevi noterar att efter sammanslagningen 2012 av de tre gamla frikyrkosamfunden Missionsförbundet, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan till Equmeniakyrkan har utvecklingen gått utför. Magnus Hagevis genomgång av Equmeniakyrkans siffror visar att antalet medlemmar i samfundet mellan åren 2012 och 2021 sjönk med 13 procent, från 68 851 till 58 569 – alltså en minskning med nästan 10 300 medlemmar. Equmeniakyrkan har dött ut 2060 om nuvarande utveckling fortsätter.

Hagevi stryker under ett viktigt faktum. I krympande frikyrkorörelser talar man om antalet betjänade istället för antalet medlemmar, och det ska visa att det inte ser så illa ut. Men Hagevi påpekar att nedgången i antalet betjänade går ner ännu mer, det finns ett samband mellan medlemsutveckling och utvecklingen av antalet betjänade. Statistiken för betjänade visar ju hur många som totalt är med i en församlings verksamhet. Vi kan inte lura oss själva genom att visa på siffror med många betjänade, det är Hagevis tydliga slutsats.

Hagevi stryker under att det är teologiskt liberala församlingar som minskar mest. Det visar sig bland annat i att Equmeniakyrkan minskar kraftigt i den högexpansiva Stockholmsregionen. Dagenreportaget visar att Frälsningsarmén också har stora problem och antalet kårer har minskat betydligt senaste 10-årsperioden. Evangeliska Frikyrkan hade en positiv utveckling under 90- och 00-talet men visar också tydliga stagnationstendenser under senare år. Vi bildade EFK 1997 genom en sammanslagning av flera äldre samfund, med visionen att storskaligt satsa på församlingsplantering och församlingsförnyelse, även EFK går i frikyrkotrenden att minska antalet församlingar, de var 370 1997, nu är antalet nere i under 300. Vi har lagt ner församlingar istället för att starta nya, visionen med att bilda EFK har inte genomförts.

Pingst är det samfund som visar bäst siffror, men tillväxten där beror ju på nya församlingar som Hillsong och församlingar som anslutit sig till Pingst, bland annat från trosrörelsen. Den gamla delen av pingströrelsen visar uppenbarligen också på stagnerande tendenser.

Vad ska man säga om detta? Några kommentarer från min sida.

1. Hagevis analys av Equmeniakyrkan är intressant. Tittar man närmare på utvecklingen kan man konstatera att de tre samfund som gick ihop 2012, allra värst är situationen för Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, och de församlingar som har den bakgrunden. Missionsförbundets församlingar visar på fler exempel med positiv utveckling. Eftersom jag har mina rötter i Baptistsamfundet på min mors sida, både min mormors och min morfars föräldrar hörde till första generationens baptister i Sverige, berörs jag personligen av frågan. Gamla baptistförsamlingar, hur många sådana finns kvar i Sverige, och hur vitala är de? Jag är rädd för att kategorin äldre baptistförsamlingar håller helt på att försvinna, man har inte lyckats vitalisera sig och förnya sig, äldre baptistförsamlingar har fusionerats i stor utsträckning med andra frikyrkor, i regel på grund av krympande medlemsantal.
2. Hagevis tes att de teologiskt liberala församlingarna minskar mest, detta är ett faktum enligt Hagevi, det kan visas i forskning, och jag håller helt med honom. Inom Anglikanska kyrkan i England där utvecklingen gått dramatiskt bakåt under många år, är det de evangelikala och karismatiska församlingarna som växer. Samma mönster ser man i USA där det är de äldre samfunden som minskar mest, och som har en teologiskt liberal profil. Att förneka detta är att skjuta sig själv i foten, frikyrkoledarna måste komma med begripliga förklaringar på nedgången, annars är det svårt att visa hur man kan få växt och skapa intresse för verksamheten.
3. Vad är teologiskt liberala församlingar? Både jag och Hagevi betonar att det handlar om församlingar som tonar ner andliga upplevelsen, den radikala omvändelsen, evangelisationen, frälsningsförkunnelsen, Jesus som enda vägen till Gud och tonar ner en Jesuscentrerad förkunnelse. En kyrka som främst betonar dialogmöten och kulturaktiviteter har förlorat evangelistiska patosen. Andra kännetecken på teologiskt liberala församlingar är att bibelförkunnelsen och bibeltron urvattnas. En annan indikator är omförhandlingen av äktenskapssynen. I teologiskt liberala kyrkor är det vanligare att man accepterar samboförhållanden och bejakar samkönade relationer och vigslar. Så vill en församling gå ”slippery slope”-banan är det ganska tydligt hur man ska bära sig åt.
4. Även nya församlingar och rörelser har inte haft det lätt att skapa en växtmiljö där allt fler människor attraheras av lokala församlingar. Trosrörelsen som slog igenom med dunder och brak på åttiotalet, visar inte på någon positiv utveckling, om man mäter statistiken. Samma sak gäller Vineyardrörelsen som slog igenom på nittiotalet. För att inte tala om Karismakraschen. Jag hoppas att Hillsong ska kunna fortsätta och växa, det har varit det mest dynamiska inslaget senaste 10-12 åren. Nya rörelsers bekymmer visar att problemen är djupgående och andliga, det handlar inte bara om metoder och trendighet.
5. Vad gör vi då? En viktig faktor är att lyfta fram evangelistgåvan och ge utrymme för evangelistgåvan. Det är nödvändigt med en teologisk bearbetning av hela frågan om evangelisation, nöd för människors frälsning, omvändelsen, frälsningen, att skapa engagemang för att människor ska komma till tro på Jesus. Har det inte någon större betydelse om man är kristen eller inte, är med i en församling eller inte, då dör församlingen. En ny bönerörelse är nödvändigt. Bön måste bli något mer än bara en programpunkt på konferenser och gudstjänster. Ett rop till Gud utifrån nöd och vision. Ledare och predikanter behöver lyftas fram som har en väckelseton, som betonar omvändelsen, med pastor-Jansson-ledare kommer frikyrkan att dö ut. Teologiskt liberala och utdöende församlingar har formats genom ledarskap och undervisning att gå i den riktningen. Andligt levande och växande församlingar formas genom ledarskap och undervisning att gå i den riktningen.
6. En avgörande fråga är immigrantkyrkor. Det är där tillväxten, livet och patosen främst finns. Att inkludera i församlingen personer med icke-europeisk bakgrund är helt avgörande. Att nära koppla ihop med immigrantkyrkor.

Nu har det gått fem dagar efter ett spännande riksdagsval. Här följer några reflektioner från min sida. En kortfattad eftervalsanalys ur ett kristet perspektiv.

1. Som kristen är mitt medborgarskap i Guds rike. Jesus är min kung. Min främsta identitet är inte att vara svensk, jag är kristen, ett Guds barn, det är min identitet.
2. Bibeln säger att världen är i den ondes våld. Med nuvarande Ukrainakrig blir vi påminda om detta faktum. Världen är förgänglig, makterna i denna världen ska en gång ersättas av ett bestående rike där Jesus är kung. Denna världens politiska system är en del av det Bibeln kallar för ”världen”. Nationerna och staterna är tillfälliga, inte något bestående.
3. Om vi kristna tror att ett visst parti, en viss politisk ledare, eller ett visst politiskt system är det avgörande svaret på våra problem, då har vi kommit in i avgudadyrkan. Den kristna Trumphysterin tyckte jag var ett bra exempel på detta. Det är inte politiker som ska frälsa oss, det är Jesus som ska frälsa oss. Politiken är nödvändig för styrning av våra nationer och samhällen, men får aldrig ersätta Gud. Historiskt har politiken och härskarna många gånger försökt ersätta Gud, det blir avgudadyrkan. När kristna blir för allierade med politiken hamnar de i denna avgudadyrkan. Kyrkan i Ryssland som stöder Putin har hamnat i detta, amerikanska evangelikaler som avgudade Trump och kristenheten som gav sitt stöd åt Hitler – det är några exempel på denna avart. Kristna socialister har tenderat att hamna i denna form av avgudadyrkan.
4. Bibeln säger att överheten är insatt av Gud, vi ska be för den och respektera den. Den är en del av det som Bibeln kallar för ”världen”, men Kristus har all makt i himlen och på jorden, och sätter gränser för överheten. Som kristna ska vi söka vårt lands och vår stads bästa. I en liberal demokrati har vi alla ett ansvar för vårt samhälle, det gäller även oss kristna. Att kristna ställer upp i politiska val är en utmärkt tjänst för Gud. Det är lämpligt att pastorer och kristna organisationer är partipolitiskt neutrala, vi ska nå alla människor med evangeliet, både höger och vänster. Och mitten. Jag tycker dock att det är bra om även pastorer och präster i vissa fall, när Gud kallar dem, kan ställa upp i politiska val. Min EFK-pastorskollega Tuve Skånberg har varit ett bra exempel på detta och har haft bortåt 30 år i riksdagen.
5. Jag har som kristen ledare inte skyltat aktivt med partipolitisk tillhörighet, jag har dock sedan sjuttiotalet varit medlem i Kristdemokraterna. Jag stod dock inte med på någon lista i detta val. Jag ser det dock som positivt att aktiva kristna kan sprida ut sig på olika partier och inte bara koncentreras i ett parti. Jag har alltid varit en samhällsintresserad pastor, och jag har i många år drivit ett konsultbolag som jobbar med politisk analys, vid sidan om att vara pastor. Långa perioder har det varit ett extraknäck, på senare år har det varit min huvudsakliga försörjning.
6. Det finns ett antal samhällsfrågor där jag tycker att kristna värderingar får ett starkt genomslag. Och där vi kristna inte bara ska ha dem som privata uppfattningar eller bara som vår församlings moral, utan det är värderingar som är bra för hela samhället. Därför har jag senaste 45 åren varit engagerad i kristna pro-life-rörelsen, och det är med sorg jag konstaterar att alla åtta riksdagspartier i den frågan är djupt sekulariserade. I valet 2018 ställde jag upp på KD:s riksdagslista för Stockholms stad, och då var mitt engagemang i pro-life-rörelsen en stor belastning. Att värna om stabila familjer och trygga uppväxtmiljöer för barnen anser jag också är en kristen värdering, nuvarande gängbrottslighet är uttryck för kollapsade familjer. Var finns de kriminellas pappor någonstans?
7. En annan fråga där jag har engagerat mig hårt är flyktingfrågan och att ta emot invandrare i Sverige. Det är också en grundläggande kristen värdering. I min och Micael Grenholms bok från 2016, Jesus var också flykting, har vi två hela kapitel med en bibelgenomgång i ämnet. Många svenska församlingar har enagerat sig i detta och invandrare är idag en stor del av Sveriges frikyrklighet. Därför har jag uttryckt kritik mot SD som sedan 90-talet velat stoppa all invandring och lusläser man SD:s partiprogram är slutsatsen att invandringen är orsaken till nästan alla samhällsproblem. Vi visar i boken partiets nazistiska rötter, och inte bara det, rötter i nittiotalets vit-makt-rörelse och Bevara Sverige Svenskt-rörelsen. SD har varit skickliga på att anpassa sig och mjuka upp retoriken, men grundläggande värderingarna finns kvar enligt min mening. Som kristen och utifrån mina kristna värderingar kan jag inte stödja ett sådant parti. Majoriteten av invandrarna i Sverige är väl fungerande medborgare som i många avseenden bär upp det svenska samhället. Stockholm skulle kollapsa utan alla invandrares arbetsinsatser. Man kan inte döma ut invandrare generellt på grund av att 1-2 procent missköter sig.
8. Därför är det en stor sorg för mig att KD så nära har allierat sig med SD. Jag gör dock inte som flera av mina vänner har gjort, lämnar partiet. Jag vet inte varit jag skulle ta vägen i så fall. Jag inser dock att nuvarande modell med det väljarunderlag vi har, är enda alternativet till en socialdemokratisk regering det spår som M och KD nu är inne på. En stor andel av SD:s väljare tror jag  är anti-etablissemangs-väljare, SD har bara varit i opposition och drar stor nytta av detta. De kan hävda att dagens samhällsproblem inte är deras fel. I den uppkomna situationen tror jag därför att det är mycket bättre att ta in SD i regeringen och att de får ta fullt ansvar för regeringspolitiken. Hellre det än att de är ett mäktigt stödparti som kan ställa tuffa krav på regeringen för att inte fälla den. Deras förhandlingsposition är starkare utanför regeringen än inom regeringen. Övriga partier har närmat sig SD i frågor som gäller invandring så det finns inte så stora skillnader längre. SD kommer garanterat att gå ner dramatiskt i opinionssiffrorna om man får börja ta regeringsansvar. Det är väldigt mycket enklare att vara oppositionsparti än att sitta i en regering.
9. Jag anser att vi som kristna ska ge vårt stöd åt västvärldens liberala demokrati, det är det enda politiska system som garanterar frihet åt den kristna församlingen och garanterar frihet för oss att uppfylla Jesu missionsbefallning. Muslimska diktaturer, vänsterdiktaturer, och högerfascistiska regimer som Putins Ryssland hindrar alltid kristna kyrkan och är antikristliga i sin karaktär. Liberala demokratier präglas av att man har allmänna demokratiska val utan valfusk, det finns valmyndigheter som sköter detta på ett objektivt och rättssäkert sätt, domstolarnas självständighet och medias självständighet är grundbultar i västdemokratier. Föreningsfriheten och yttrandefriheten är andra grundbultar som är nödvändiga för kristna församlingens liv och mission och en bärande del i västvärldens liberala demokratier. När politiker försöker styra över media, över domstolar och över politiska val och rösträkning, då behöver alla varningslampor blinka. När man försöker bannlysa vissa åsikter och yttranden likaså. I Sverige blåser högervindar men det är fortfarande inte svajigt i dessa frågor. I länder som USA, Brasilien och Ungern är det mycket svajigt, och Ryssland har långt gått över gränsen till diktatur. Som kristna ska vi stå upp för liberala demokratin.

Jag har alltid varit mycket intresserad av politik. Växte upp under det galna sjuttiotalet då vänsterextremismen var mycket utbredd, inte minst bland studenter och ungdomar i allmänhet. Hade oändligt antal diskussioner från 1968 med kompisar och människor man träffade vars politiska åsikter låg en bra bit vänster om socialdemokraterna. USA:s krig i Vietnam var en samlande katalysator för hela vänsterrörelsen. Började på Stockholms universitet och mina studier hade Nationalekonomi och Statskunskap som huvudinriktning. Den politiska vänstern mötte man ständigt i universitetets lektionssalar, både bland lärare och elever. Man märkte redan under andra halvan av sjuttiotalet att det blev en reaktion på extremvänstern, Moderaterna ryckte framåt i opinionen, och nyliberalismen började slå igenom som politisk rörelse. Under 1979 kom jag fram till slutsatsen att jag skulle doktorera. Min huvudfråga var om jag skulle doktorera i Nationalekonomi eller i Statskunskap. Den jag framförallt rådfrågade i denna fråga var min gode vän Anders Altersten,, universitetslektor med fokus på Samhällskunskap, svenskkyrklig och engagerad i karismatiska rörelsen. Efter ingående samtal kom vi fram till att jag skulle satsa på Statskunskapen.

Även om jag lämnade universitetet 1984 har jag haft politik som min huvudsakliga försörjning sedan dess, förutom alla mina uppdrag i svensk kristenhet. Har drivit ett konsultbolag under många år där jag ägnat mig åt politisk analys och levererat rådgivning och rapporter framförallt åt näringslivet, men jag har även haft både fackföreningsrörelsen och politiska partier bland mina klienter. Under årens lopp har jag specialiserat mig på energipolitik, klimatpolitik och miljöpolitik, det är framförallt kundernas efterfrågan som styrt denna inriktning.

Nu är det två dagar kvar till riksdagsvalet. Trots att jag har jobbat med politisk analys i hela mitt liv har jag väldigt svårt med partiledardebatterna och nivån på den politiska diskussionen på riksnivån. Det blir för mycket gräl, förenklade argument, karikatyrer av politiska motståndare, en retorik som blir så tillspetsad att den gränsar till lögnen.

Jag skulle mycket hellre se en politisk debatt där man argumenterar för sina egna politiska förslag än svartmålar politiska konkurrenters förslag. Jag skulle mycket hellre se en politisk debatt där man mer resonerar, där man kan erkänna svagheter i de egna förslagen, och ge beröm åt idéer som kommer från politiskt konkurrerande partier.

Den sakliga politiken finns också, när man läser regeringspropositioner, partimotioner och utskottsbetänkanden från riksdagen och inte minst utredningsbetänkanden, då dominerar de sakliga resonemangen, hänvisningen till forskningsresultat, argument för de egna förslagen, och korrekta hänvisningar till andra partiers förslag.

I den TV-snuttifierade politiska debatten är dock samförståndet och sakligheten som bortblåst och polariseringen dominerar.

Jag tycker att mycket av detta finns inom båda politiska blocken.

Politiker är begåvade och engagerade personer som jobbar mycket hårt. De är all heder värda. Men jag skulle efterlysa att man mer lyfte fram saklighet och respekt för politiska motståndare. Det skulle också minska det förskräckliga politikerföraktet.

Det är nervöst i valrörelsens slutspurt. En sorglig historia har inträffat i Dalarna, där den erfarne och luttrade KD-politikern Lennart Sacrédeus från Mora, har hamnat i blåsväder. Och nu tvingats avgå från sin riksdagskanditatur. Sacrédeus är ju dessutom engagerad i Svenska kyrkan och under många år varit engagerad i kyrkopolitiken.

Jag har inte sett Lennarts flygblad där han uttryckt sig abortkritiskt. Jag har bara läst Dagens Nyheters utdrag från den, jag har inte någon anledning att betvivla DN:s citat.. Lennart skriver att: ””Med 37 000 aborter/forsterfördrivningar varje år ligger Sverige på betydligt högre tal än våra nordiska grannländer, sett till befolkningens storlek. Mer kan göras i form av stödinsatser och adoptioner för att välkomna det ofödda barnet till livet”. Han uttrycker också sitt stöd till Lars Adaktussons linje.

Lennarts uttalande innebär inte ens ett tydligt ifrågasättande av befintlig abortlagstiftning. Han säger inte att han vill kämpa för sänkta abortgränser, han uttrycker bara oro över det höga antalet aborter i Sverige i nordisk jämförelse, och att vi bör satsa på alternativ. Detta borde till och med en abortliberal person hålla med om.

Men så får man uppenbarligen inte säga i Sverige med den extremt smala åsiktskorridor vi har när det gäller människovärdesfrågor för ofödda barn.

Vi har 8 abortliberala partier i Sverige. Kristdemokraterna har egentligen ett mycket bra medicinskt-etiskt program men man hör inte något försvar eller argumentation från partiledningen om denna sak. Och om man på minsta lilla sätt problematiserar vår extremt liberala abortlagstiftning då är man inte välkommen i Sveriges riksdag, och man är inte välkomnad på en ledande plats inom Kristdemokraterna. Svagt att inte KD:s ordförande i Dalarna kunde backa upp och försvara Sacrédeus.

Sorglig utveckling.