Det skapar en hel del uppmärksamhet att EFK-församlingen Immanuelskyrkan i Örebro har fattat beslut om att ge möjlighet till samkönade vigslar.
Ni som brukar läsa det jag skriver vet att jag är mycket skeptisk till att evangelikala och pingst-karismatiska församlingar går i den riktningen när det gäller att ändra en 2000-årig kristen tradition angående äktenskapet. Jag går inte nu in på att förklara denna sak, vill man läsa om mina tankegångar refererar jag till denna text av amerikanske evangelikalen Kevin DeYoung som utmärkt sammanfattar hur även jag ser på saken.
Låt mig kommentera Immanuelskyrkans beslut.
- Evangeliska Frikyrkan har inte ändrat sin äktenskapsuppfattning. Den ligger fast och formulerades återigen år 2010 då uppdaterade ordningar angående hur vi praktiserar vigslar och välsignelseakter i EFK-församlingarna fastställdes. Det finns inte några förslag på att ändra EFK:s äktenskapsuppfattning. Den arbetsgrupp som nu arbetar med HBTQ-frågor har inte något mandat att lägga förslag som ändrar på detta.
- Så här är formuleringarna i EFK:s vigselförordningar: ”Församlingen bereder möjlighet att viga och välsigna en man och en kvinna som vill avge äktenskapslöften inför Gud och en kristen församling och be om Guds hjälp i och välsignelse över sitt äktenskap. En förutsättning är att paret först har ingått äktenskap i juridisk mening. Vi vill avstå från att anordna vigselgudstjänster för par som efter gudstjänsten väljer att leva i ett samboförhållande. För det första uttrycker äktenskapsordningen mellan man och kvinna motiven av enhet, arbetsgemenskap, offentlighet och förbundsrelation på det sätt som bäst gestaltar vår teologiska övertygelse omkring parrelationer.”
- Det betonas i samma dokument att EFK tillämpar det som kallas för modifierad kongregationalism. Vi är självständiga men ömsesidigt beroende församlingar. Inte minst i den här typen av frågor kan inte församlingarna köra egna race. Enda rimliga tolkningen är att eventuella justeringar i äktenskapssyn måste fattas som gemensamma beslut.
- Det har uppmärksammats att EFK-församlingen Saron i Göteborg är inne på liknande resa som Immanuelskyrkan men går inte lika långt. Man kommer att inte att tillämpa samkönade vigslar i församlingen. Jag känner inte till någon annan EFK-församling som nu är inne i en liknande process som Immanuelskyrkan.
- Ett samfund kan ändra teologisk position och inriktning genom beslut på kongress eller i styrelsen, eller genom att ändra praxis, då saker och ting förändras i vissa fall på ett omfattande sätt utan att något beslut fattas.
- Immanuelskyrkan har förankrat sitt beslut hos EFK:.s ledning och det har varit en briefing i den grupp som finns inom EFK med pastorer i de större församlingarna. Jag vet inte vad som har sagts vid dessa tillfällen men uppenbarligen gör Immanuelskyrkan bedömningen att man kan ta detta steg, utan att det skadar relationen till EFK. Någon form av tyst eller informellt godkännande har man uppenbarligen upplevt.
- Det finns endast två alternativ. Om EFK:s ledning har genom tystnad eller försiktighet indirekt godkänt Immanuelskyrkans beslut, har EFK ändrat sin äktenskapssyn inte genom ett gemensamt beslut utan genom en ytterst informell och icke transparent ändring av praxis. EFK är då ett samfund med två olika äktenskapssyner, inte på grund av att vi har beslutat om det, utan genom att informellt ändra i praxis. Har EFK:s ledning markerat i kontakten med Immanuel att deras beslut inte är möjligt enligt EFK:s nuvarande förhållningssätt i äktenskapsfrågan, då blir det Immanuelskyrkan som markerar ett avståndstagande mot EFK och dess hållning i äktenskapsfrågan. Då är frågan hur EFK:s styrelse kommer att agera i den uppkomna situationen. Det kommer jag att följa med intresse.
- Att EFK-ledningen på något informellt sätt gett klartecken till Immanuelskyrkan för denna förändring av äktenskapssynen, det är helt otänkbart. Ledningen och styrelsen har inte något annat uppdrag än att genomföra de beslut och den inriktning som vi har. Enda rimliga tolkningen är att Immanuelskyrkan kör ett eget race. Enda rimliga tolkningen är att styrelsen och missionsledningen då måste agera i den uppkomna situationen utifrån den policy och praxis som gäller i EFK.
- Om inte EFK-ledningen agerar i den uppkomna situationen innebär det att Evangeliska Frikyrkan har hamnat i en praxis som liknar Equmeniakyrkan. Vi tillämpar högt i tak när det gäller äktenskapssynen och varje församling avgör själv om man vill tillämpa samkönade vigslar eller inte. Vi har hamnat i den situationen inte genom genomtänkta och transparenta beslut utan genom praxisförändring. En skillnad är att Equmeniakyrkan har beslutat på sin kongress att tillämpa högt i tak medan EFK inför högt i tak genom praxisförändringar utan diskussioner och beslut.
- EFK har idag ett facebook-nätverk med 240 medlemmar, varav en hel del ledande EFK-are, som arbetar för att liberalisera EFK i HBTQ-vänlig riktning. Jag ser det som nödvändigt att EFK-are som vill värna om det klassiska äktenskapet, enligt den praxis och övertygelse som gäller idag, också måste engagera ett nätverk för att driva sina frågor. Just nu är det bara Immanuelskyrkan och Saron som hörs från EFK-håll och de församlingar som värnar om befintlig praxis är lågmälda och försiktiga.
- Jag har ganska noga följt beslutsprocesserna i både Saron och Immanuelskyrkan. Man har arbetat med frågorna ingående och länge. Saron lutar nu åt en kompromisslösning medan Immanuelskyrkan tar steget fullt ut och kan praktisera samkönade vigslar och accepterar homosexuella äktenskap fullt ut. Besluten är genomtänkta och logiska. Men enligt min mening är det inte i enlighet med en evangelikal bibelsyn där Guds ord väger tyngre än tidsandan och praxis i samhället. Enda möjligheten att ändra äktenskapssyn är att komma fram till slutsatsen att samhällsutvecklingen väger tyngre än bibeltexterna. Så kan man tycka men enligt min mening är det inte evangelikalt. Det positiva med både Saron och Immanuelskyrkan är att båda församlingarna tydligt markerar mot den sexliberala agendan, man poängterar äktenskapet som institution och det livslånga, trogna äktenskapet.
- I slutändan tror jag dock att detta blir främst en symbolfråga, dock en mycket viktig sådan. Svenska kyrkans erfarenhet efter cirka 13 år med samkönade vigslar, är att efterfrågan på samkönade äktenskap är minimal. Endast 1 procent av alla vigslar i Svenska kyrkan är samkönade. Genom att det är en mycket begränsad grupp människor som är berörda av detta är det orimligt att splittra församlingar och samfund på grundval av denna fråga.