Jag har alltid varit mycket intresserad av politik. Växte upp under det galna sjuttiotalet då vänsterextremismen var mycket utbredd, inte minst bland studenter och ungdomar i allmänhet. Hade oändligt antal diskussioner från 1968 med kompisar och människor man träffade vars politiska åsikter låg en bra bit vänster om socialdemokraterna. USA:s krig i Vietnam var en samlande katalysator för hela vänsterrörelsen. Började på Stockholms universitet och mina studier hade Nationalekonomi och Statskunskap som huvudinriktning. Den politiska vänstern mötte man ständigt i universitetets lektionssalar, både bland lärare och elever. Man märkte redan under andra halvan av sjuttiotalet att det blev en reaktion på extremvänstern, Moderaterna ryckte framåt i opinionen, och nyliberalismen började slå igenom som politisk rörelse. Under 1979 kom jag fram till slutsatsen att jag skulle doktorera. Min huvudfråga var om jag skulle doktorera i Nationalekonomi eller i Statskunskap. Den jag framförallt rådfrågade i denna fråga var min gode vän Anders Altersten,, universitetslektor med fokus på Samhällskunskap, svenskkyrklig och engagerad i karismatiska rörelsen. Efter ingående samtal kom vi fram till att jag skulle satsa på Statskunskapen.

Även om jag lämnade universitetet 1984 har jag haft politik som min huvudsakliga försörjning sedan dess, förutom alla mina uppdrag i svensk kristenhet. Har drivit ett konsultbolag under många år där jag ägnat mig åt politisk analys och levererat rådgivning och rapporter framförallt åt näringslivet, men jag har även haft både fackföreningsrörelsen och politiska partier bland mina klienter. Under årens lopp har jag specialiserat mig på energipolitik, klimatpolitik och miljöpolitik, det är framförallt kundernas efterfrågan som styrt denna inriktning.

Nu är det två dagar kvar till riksdagsvalet. Trots att jag har jobbat med politisk analys i hela mitt liv har jag väldigt svårt med partiledardebatterna och nivån på den politiska diskussionen på riksnivån. Det blir för mycket gräl, förenklade argument, karikatyrer av politiska motståndare, en retorik som blir så tillspetsad att den gränsar till lögnen.

Jag skulle mycket hellre se en politisk debatt där man argumenterar för sina egna politiska förslag än svartmålar politiska konkurrenters förslag. Jag skulle mycket hellre se en politisk debatt där man mer resonerar, där man kan erkänna svagheter i de egna förslagen, och ge beröm åt idéer som kommer från politiskt konkurrerande partier.

Den sakliga politiken finns också, när man läser regeringspropositioner, partimotioner och utskottsbetänkanden från riksdagen och inte minst utredningsbetänkanden, då dominerar de sakliga resonemangen, hänvisningen till forskningsresultat, argument för de egna förslagen, och korrekta hänvisningar till andra partiers förslag.

I den TV-snuttifierade politiska debatten är dock samförståndet och sakligheten som bortblåst och polariseringen dominerar.

Jag tycker att mycket av detta finns inom båda politiska blocken.

Politiker är begåvade och engagerade personer som jobbar mycket hårt. De är all heder värda. Men jag skulle efterlysa att man mer lyfte fram saklighet och respekt för politiska motståndare. Det skulle också minska det förskräckliga politikerföraktet.