Teologi handlar om Gud och läran om Gud. Är därför en helt avgörande verksamhet. Även kristna som visar distans mot intellektualiserande teologi, men som har Bibeln som rättesnöre för lära och liv behöver ändå utgå från någon form av teologisk reflektion. Teologi handlar ju bland annat om hur vi läser Bibeln och sammanställer och tolkar det som står i Bibeln.

Med den gamla lutherska enhetskyrkan fanns det en tydlig gemensam teologisk referensram i Sverige som präglade prästutbildning, predikningar och teologin. Med frikyrkorörelsens framväxt uppstod spänningar även teologiskt, EFS, metodismen, baptismen, missionsförbundet hade en tydlig teologisk profil. Även om missionsförbundarna och baptisterna och fribaptisterna tolkade Bibeln något olika i vissa frågor, hade man ändå en gemensam ganska bokstavstroende bibeltolkningsmodell.

Teologin har dock blivit allt spretigare och det finns ett antal olika influenser. Det gör situationen komplicerad i dagens svenska kristenhet. Att den teologiska spretigheten inte skapar mer splittring än den gör, beror nog mest på att den breda kristna allmänheten är ganska teologiskt omedveten och att vi har kyrkoledare som mer är pragmatiker än teologer.

Inom Evangeliska Frikyrkan har vi valt att ha en evangelikal grundsyn och Lausannedeklarationen som en gemensam referensram kring hur vi ser på Bibeln. En grundläggande evangelikal utgångspunkt är att Bibeln innehåller Guds uppenbarelse, den är tillgänglig och förståelig för den vanlige troende, och den är absolut sann. De grundläggande kristna läror man hittar i Bibeln, som t.ex. uppståndelsetron, guds kallelse av Abraham, syndafallet, synen på äktenskapet, det är sant och begripligt och kan tillämpas i den kristna församlingen.

Det här blogginlägget syftar bara till att reda ut begreppen kring några av de olika teologiska inriktningar som finns idag. Man bör notera att det handlar inte om vattentäta skott. Klassificeringar av detta slag är trubbiga. Jag håller mig nu inom det protestantiska fåran.

Jag tror dock att det är nödvändigt med denna typ av diskussion för att man inte ska tala förbi varandra.

Jag uppfattar mig nog som att jag står för en evangelikal kristen grundsyn med öppenhet både för karismatik och bred ekumenik. Min tolkning av evangelikalism är inte kulturfientlig, vetenskapsfientlig eller samhällsfientlig. En socialt engagerad evangelikalism vill jag stå för.  I min bok ”Efter detta” visar jag nog större respekt för historiska kristna arvet och de historiska kyrkorna, mer än vad som är mainstream inom evangelikalismen. Det kommer nog att prägla även min nästa bok om korset och försoningen.

Jag uppfattar som att evangelikalismen har sina rötter i väckelserörelserna alltifrån pietismen, till baptismen, till pingströrelsen, till EFS, frälsningsarmén etc.

Vår tid präglas dock av en stor nivå av teologisk spretighet. På denna blogg har diskuterats termerna liberal, evangelikal och fundamentalist. Det kanske var beteckningar som var relevanta för 100 år sedan, jag uppfattar nog att dagens situation som betydligt mer komplex. Evangelikalism har ju varit ett försök att hitta en position mellan liberal teologi och fundamentalism. Man bör dock komma ihåg att fundamentalismen i sitt ursprung var ett försök att försvara kristna trons sanning och Bibelns sanning mot de liberala attackerna, på den punkten finns det en samstämmighet mellan klassisk kristen fundamentalism och evangelikalism.

Här gör jag ett försök att skissa på några olika teologiska skiljelinjer som man märker i dagens debatter, litteratur och förkunnelse.

1. Postliberal.

Postliberal teologi brukar ibland användas som beskrivning av en viss teologisk inriktning. Det är en reaktion mot liberala teologin och ett försök att skapa en mellanposition mellan liberal teologi och konservativ teologi. En viktig definition av detta kom genom amerikanske teologen George Lindbeck som 1984 kom med boken ”The Nature of Doctrine: Religion and Theology in a Postliberal Age”. Arne Rasmusson är en svensk teolog som man kan klassificera på detta sätt. Hauerwas är en känd amerikansk teolog som brukar räknas som postliberal. En definition man kan hitta på nätet är: ”The postliberals argue that the Christian faith be equated with neither the religious feelings of romanticism nor the propositions of a rationalist or fundamentalist approach to religion and theology. Rather, the Christian faith is understood as a culture and a language, in which doctrines are likened to a ”depth grammar” for the first-order language and culture (practices, skills, habits) of the church that is historically shaped by the continuous, regulated reading of the scriptural narrative over time.”

En intressant fråga är hur postliberal teologi skiljer sig från evangelikalism.

Jag märker att i vissa bloggdebatter jag hamnar i, så verkar det som om mina debattmotståndare är präglade av postliberala idéer. Handlade inte fyrkedebatten för några år sedan om postliberal teologi kontra evangelikal teologi? Jag vet inte, det är en hypotes endast.

Det postliberala kännetecknas av att man vill värna om innehållet i den kristna tron, och det kristna språket, man vill utgå från tron och Bibelns tankevärld.

Liberal teologi kännetecknas ju av att man i väldigt hög utsträckning anpassar sig till moderna vetenskapen och det moderna samhället. Därför hamnar man i en kritik och ett avståndstagande mot de övernaturliga inslagen i kristendomen. Här reagerar det postliberala.

Jag får dock intrycket av att det postliberala synsättet dock i alltför stor utsträckning gör kristendomen till sociologi. Tron formas och uttrycks i den kristna gemenskapen – det är naturligtvis rätt och riktigt, men trons sanningsanspråk måste ha en fastare grund än så. Jag uppfattar postliberal teologi som svag när det gäller sanningsfrågan, man tycks inte tro att det finns kristna dogmer utanför den kristna gemenskapen. Finns det en absolut sanning som förkunnas genom skriften och genom den av Gud inspirerade bibeltexten.

Jag får känslan av att postliberal teologi hamnar i samma typ av relativisering som präglar postmodern teologi och liberal teologi. Samtidigt kan man ju hävda att liberal teologi inte hamnar i relativisering, den kommer ju med ganska exakta påståenden om hur man tolkar tron och ger ganska färdiga svar på hur kristna tron är.

Jag får intrycket av att postliberal teologi har anammat ett relativt sanningsbegrepp, kristna doktriner är sanna i en gemenskap som tror på dem, de har inte ett sanningsvärde utöver detta. Och här krockar det i grunden med ett evangelikalt synsätt som utgår från att Gud har talat och det han säger är sant och är en högre nivå av kunskap än vad vi människor kan uppnå genom t.ex. inomvärldslig vetenskaplig metod.

Det verkar som att den evangelikale brittiske teologen Allister McGrath anser att postliberal teologi och evangelikal teologi inte är förenligt, utifrån mina mycket begränsade kunskaper är jag benägen att hålla med honom.

En annan skillnad mellan postliberal teologi och evangelikalism är att det postliberala betonar tolkningen av Bibeln, och gör den till avgörande. Att Bibeln uttrycker en sanning som finns där, även om min tolkning är begränsad, är en evangelikal hållning.

Skillnad i synsätt på historiciteten i Bibeln tror jag också uppkommer i jämförelsen mellan postliberal och evangelikal. Den postliberale betonar Bibeln som berättelse, betonar det bibliska språket, betonar betydelsen av vår tolkning- på bekostnad av hävdandet att det är faktiskt sant och det faktiskt har hänt det som jag läser i Bibeln.

Det finns teologer som rör sig i gränstrakterna mellan ett postliberalt synsätt och evangelikalism, Grenz brukar väl räknas som en sådan.

2. Narrativ teologi.

Narrativ teologi är ett annat begrepp som i viss utsträckning liknar postliberal teologi. Poängen är att presentera Bibelns innehåll mer som berättelser, mer än som lärosatser och systematisk teologi. En som har gjort sig känd som förespråkare av narrativ teologi är Rob Bell och den församling där han tidigare var pastor, Mars Hill. Ansatsen är bibelcentrerad men en svaghet när man inte har fokus på läror och en systematisk sammanställning av vad Bibeln lär i en viss fråga, att man som andra teologiska riktningar kan hamna i ett teologiskt gungfly. Det behöver dock inte vara så. Rob Bells bok om ”Love Wins” kan utan tvivel klassas som systematisk teologi, däremot kan man hävda att det inte är någon bra form av systematisk teologi. Narrativ teologi behöver dock inte innebär uppmjukning av grundläggande kristna lärosatser, läser man Mars Hills hemsida så ser man ett försvar av Adam och Evas historicitet, Abrahams historicitet, det beskrivs inte bara som allegoriska berättelser. Narrativa teologin betonar också betydelsen av att berättelsen lever bland Guds förbundsfolk. Samtidigt finns det här samma svaghet som med det postliberala synsättet, man tycks överge kravet på någon form av objektiva sanningskriterier för kristen tro. Samtidigt är Guds ord överlåtet till kristna kyrkan som ytterst svarar för dess sanning, men är då inte begränsad till en smalare kristen gruppering.

Ett synsätt inom narrativa teologin som är helt förenligt med en evangelikal grundsyn, är att se på Bibeln som en helhet. Jag håller med om att Bibelns helhetssyn måste koordineras med att formulera lärosatser, lärorna måste grundas i Bibelns stora berättelse. Det kan jag hålla med om.

Andra strömningar är postsekulär teologi, radikal ortodoxi, progressiv teologi m.m.

3. Post-evangelikalism

Post-evangelikalism är en annan strömning. Det är framförallt en kritik mot evangelikalism och uttryck för personer och rörelser som distanserar sin från en evangelikal kristen grundsyn. I vissa avseenden är detta ett amerikanskt fenomen och bl.a. uttryck för kritik mot den högerpolitisering som har präglat amerikansk evangelikalism. Men det handlar också om att ifrågasätta tron på Bibelns ofelbarhet, Bibelns historicitet, att mer tro på vetenskap än Bibeln, och den typen av frågor. Kritik mot bristande ekumenik och socialt enagemang räknas också in i denna strömning. Denna strömning kan sammanfattas i kritik mot vissa evangelikala yttringar.

En person som Brian McLaren kan man nog klassa som i rörelse i riktning mot post-evangelikalism i varje fall.

4. Postsekulär teologi.

Postsekulär teologi är en annan strömning som ganska mycket påminner om postliberala synsättet. Hauerwas räknas även här som en viktig inspirationskälla.

Andra strömningar är postsekulär teologi, radikal ortodoxi, progressiv teologi m.m.

Jag återkommer, blogginläggen får inte bli för långa.

 

 

Boka in högintressant föreläsningskväll med Emanuel Karlsten i Elimkyrkan, Stockholm, torsdag 17 jan. 19.00. Här är länk med info om evenemanget http://www.elimkyrkan.org/kyrkan-och-sociala-medier-en-kvall-med-emanuel-karlsten/. Han ska tala över ämnet ”kyrkan och sociala medier”. Sprid denna info.

Bra Susanna Birgersson på DN:s ledarsida som idag skriver signerat och hävdar att kristna är den mest förföjlda gruppen i världen. Läsvärd artikel. Ett problem som behöver uppmärksammas mer i allmän debatt.

Har levt med rejäl hjärnskakning nu sedan 15 december, idag var första dan jag har känt mig bättre. Förhoppningsvis ska jag kunna börja jobba normalt senare i veckan.

Tillsammans med yngste sonen besökte jag Hillsongs nyårskonferens hos Hope Church i Märsta nyårsdagens kväll, konferensen Encounter som Hillsong ordnar tillsammans med några andra församlingar av liknande inriktning. De har en fantastisk förmåga att skapa en gudstjänstkultur som når och tilltalar unga människor. Och en bibelförankrad förkunnelse som utmanar till överlåtelse och efterföljelse. Tycker att Andreas Nielsen har en unik evangelistisk gåva. Lärorikt och inspirerande. Är glad över att Elimkyrkan har kunnat stötta Hillsong genom att de har kunna använda våra lokaler för samlingar under veckorna.

Greger Andersson ställer intressanta frågor som kommentar på mitt senaste blogginlägg. Har intresse av att fortsätta driva teologidebatter utifrån min blogg. Ska fundera över detta.

Försöker nu återuppta skrivandet av min nästa bok, om korsets kraft och kristna försoningsläran.

Läser just nu Luthers Galaterbrevskommentar. När jag läser Luther har jag svårt att förstå mig på att någon ny form av bibelläsning och bibeltolkning uppstod på 1800-talet, tidigt 1900-tal genom evangelikalism och konservativ teologi.

Läser också Arne Fritzon och Sofia Camnerins bok om försoningen. De har verkligen grubblat över frågorna, men jag är något förundrad över hur akademiska och moderna teologer så till den milda grad betonar förförståelsen och tolkningsmodeller. Det tycks inte gå att läsa Bibeln längre, man fastnar i sina olika positioner i hur man tolkar Bibeln. Och då blir ju bibeltexterna helt plötsligt sekundära. Att diskutera olika teologers tolkningsmodeller kommer i första hand, bibeltexterna i andra hand. Där ställer jag mig mycket tveksam till metoden.

Men det resonemanget får jag utveckla i den kommande boken. Sofia hamnar också i en tolkningsmodell av korset som blir helt Abelardsk. Korset är ett exempel, Gud led, Gud drabbades av det onda, och det inspirerar oss som lider, och drabbas av det onda.

Det kommer jag också att skriva om i kommande boken. Sofia Camnerin går ju betydligt längre än Waldenström som inte var någon konsekvent Abelardare.

Abelard var en teolog på tusentalet som i polemik med Anselm menade att Jesus inte inte tog på sig syndens straff på korset och Guds vrede. Jesu lidande på korset var ett exempel för oss.

Jag tror att jag avslutar bibelsynsdebatten för den här gången. Det har varit en omfattande debatt, tack till er alla som skrivit kommentarer. Jag tror att jag har blivit något klokare av allt som har skrivits. Har också lovat att följa upp vissa trådar som har kommit fram.

Jag är dock intresserad av att fortsätta ta upp denna typ av frågor framöver. De som sympatiserar med min inställning i dessa frågor, och som studerar teologi någonstans, får gärna höra sig till mig med exempel på saker som kan diskuteras och problematiseras. Gärna utdrag från föreläsningar, kurslitteratur eller annat material, som man kan ha som underlag för en debatt.

Som jag skrev om i somras, jag är djupt skeptisk till den akademisering och teoretisering som präglar präst- och pastorsutbildningar. Jag tycker att det finns skäl att kritiskt granska dessa företeelser.

Tillsammans med Världen Idags prominenta ledarskribenter, Lukas Berggren, Ulf Ekman, Berit Simonsson, Hans Weichbrodt och Ruth Nordström, har jag skrivit en text om vad som är på gång inför kommande året. Har i min text utgått från Pekka Mellergårds kapitel hos regeringens framtidskommission, som jag skrev om på min blogg häromdagen.

Det är viktigt att komma ihåg, att den kristna församlingens huvuduppgift är att predika evangeliet om Jesus och om Guds rike. Den unga generationen i Sverige blir alltmer nyfiken på ett sådant budskap. Därför är kristna kyrkans kontakt och kontaktnät med hela åldersgruppen födda på sjuttiotalet och senare en strategiskt avgörande fråga.

Under hösten 2011 tillsatte regeringen en framtidskommission under ledning av statsministern. Som EFK:are kände jag mig riktigt stolt över att rektorn för vår teologiska utbildning Pekka Mellergård, blev utsedd att ingå i kommissionen. Jag hör ju till dem som tycker att de traditionella frikyrkosamfunden bör lämna sin kulturella småstads- och bibelbältsisolering och delta i det offentliga rummet och i det offentliga samtalet på nationell nivå. Jag hör också till dem som tycker att det är angeläget att vi utser ledare som har kapacitet och förmåga att delta i sådana samtal, och som klarar lite mer än att bara skriva under sina namn på debattartiklar som andra skrivit.

Roade mig med att på juldagsmorgonen, medan fru Swärd fortfarande låg och sov, att läsa igenom Pekkas text i boken ”Framtidsutmaningar” som nyligen har kommit ut.

Pekka har lyckats utmärkt, och skrivit en text på 20 sidor som på ett lysande sätt beskriver Sveriges andliga och religiösa liv just nu, med försök till prognoser över färdriktningen. När man skriver i en skrift från regeringens framtidskommission behöver man hålla sig inom vissa vetenskapliga ramar, och kan knappast ägna sig åt direkt missionerande utsvävningar. Men Pekkas lyckas ändå, med dessa restriktioner, att både problematisera religiösa utvecklingstendenser, och peka på behovet av att vi allmänt behöver uppmärksamma vissa intressanta trender. Inte minst öka kunskapen om vårt kristna arv.

Pekka ifrågasätter att Sverige är så sekulärt och att detta är en trend som fortsätter.  Självklart tar han upp om tyske ateistiske vänsterfilosofen Habermas, och dennes intressanta reflektioner om att vi är på väg in i ett postsekulärt samhälle. Habermas har ju också skildrat problemet med det sekulära samhället, något Pekka lyfter fram.

Han tar sedan upp om all statistik som visar på den växande sekulariseringen, han visar på siffrorna de senaste trettio åren, men trenden skulle vara ännu mer påtaglig och man gått ännu längre tillbaka i tiden, och t.ex. haft 1940 eller 1950 som utgångsår. De SOM-mätningar som Pekka refererar till ger ju de mer moderna trenderna, analysen hade dock blivit ännu intressantare om man utgått från 50- och 60-talssociologen Berndt Gustafsson.

Pekka försöker sedan visa att sekulariseringen är bruten. Det värsta är vår egen generation, det som sociologerna kallar Raket-generationen, vi som är födda 1945-1960.  Generation X födda 1961-80 och milleniegenerationen 1981-2000 visar en tendens att mer tro på Gud och intressera sig för livets andliga och religiösa värden, än motsvarande yngre årgångar för 10-20 år sedan. Pekka skriver: ”Raketgenerationens barn har kunnat närma sig religionen mer förutsättningslöst. När religionen inte längre är en självklar auktoritet och normalläget inte längre är att vara religiös, minskar behovet av avståndstagande”.

Det är detta jag upplever varje kväll när jag är ute med pannkakskyrkan – Konnekt, i Stockholm.

Ett avsnitt handlar om våldsutövning och religion, och Pekka slår effektivt hål på myten att ökad religiositet leder till ökad våldsutövning. Han visar på att våldstendenser handlar om små extrema grupper och ofta har det inte ens koppling till religionen som sådan. Ett effektiv argumentation mot de värsta nidbilder som drabbar både vi kristna och muslimer.

Pekka Mellergård lyfter också fram Magnus Hagevis forskning som visar att viljan att satsa på ett mångkulturellt samhälle är större bland regelbundna gudstjänstbesökare och att denna grupp är mer benägna att ta emot flyktingar i Sverige än befolkningen i stort, också en nidbild som Pekka punkterar, som man ibland hör från kristendomens mest cyniska och okunniga kritiker.

Ett intresant avsnitt handlar om hur samhället kan missbruka religionen. En träffsäker problematisering av hur nyandligheten populariseras och med lättsam västerländsk förpackning försöker ge smörjmedel åt det högpresterande samhället.

Ett avsnitt är en subtil men mycket träffsäker kritik mot Humanisterna, som har tagit på sig rollen att kräva en ny form av monopolställning på livsåskådningsmarknaden, Pekka visar på undersökningar som visar att Humanisternas budskap har en dålig förankring bland svenska folket i allmänhet.

Pekka refererar till Habermas och filosofen Charles Taylor som argumenterar för att religiösa människor måste få delta i det offentliga samtalet och få framföra ståndpunkter utifrån sina religiösa övertygelser. Bra.

Avslutningsavsnittet talar om att religionens privatisering har skapat ett tomrum där man inte heller kritiskt får granska religion. Det måste också finnas utrymme i ett offentligt samtal att debattera vad som är bra och dålig religion, skäl för och emot olika sorts tro.

Mellergårds 20 sidor bör bli obligatorisk läsning för alla som vill ha en bra översikt över Sveriges religiösa landskap och dess utmaningar idag.

Texten är kortfattad så det finns saker som inte finns med. Saknar t.ex. analys av trender inom kristenheten, den historiska analysen skulle jag också vilja ha med en längre tidshorisont.

Den kritiska ansatsen mot buddhismens popularitet är briljant, och sättet han tar upp hela frågan om islam.

 

 

 

Vill passa på att önska alla mina bloggläsare en god jul. En helg med fokus på gåvor, Gud älskade världen att han gav oss sin son. Därför kan vi ge varandra gåvor. Jag och fru Swärd kommer att åka till hennes bror, tillsammans med våra två söner och hennes mor. Döttrarna är en i Norge, och en i Kina.

Har återhämtat mig en del efter hjärnskakningen, men räknar nog med lite halvfart även kommande vecka. Dock klarar jag av att börja läsa en del. Räknar med att skriva flera blogginlägg närmaste dagarna, som kan bli riktigt intressanta, och kanske överraska. Kommer dessutom att försöka kommentera bibelsynsdebatten lite till, om jag orkar läsa igenom en del av texterna igen.

Min tilltufsade hjärna börjar sakta vakna till liv efter en rejäl hjärnskakning.

Noterar debatten om adventsuppropet. Detta inträffade när jag var i Doha så frågan har gått mig förbi. Noterar att ett antal EFK-kollegor har skrivit om detta. Här är några reflektioner från min sida.

Jag tror att vi har lite olika infallsvinklar i denna fråga beroende på vilken del av Sverige vi bor i. Från min Stockholmshorisont har väl kopplingen mellan kyrkan och skolan varit avvecklad sedan 1950-talet. Det låter något som en bibelbälts- och landsbygdsdebatt det här, inom bibelbältet och inom delar av svensk landsbygd/småstäder kanske kopplingarna mellan kyrkan och skolan har funnits kvar in i modern tid. Och där kyrkans inflytande har levt kvar. För en Stockholmare upphörde kyrkan att vara mitt i byn för minst 100 år sedan.

Jag uppfattar inte adventsuppropet som att det krävs att kyrkan ska ha några privilegier. Det handlar väl bara om att när skolan väljer att ha en avslutning eller något annat i kyrkan, att t.ex. en präst ska få förmedla något av trons innehåll. Och att en skola ska ha valmöjligheten att förlägga enstaka aktiviteter i en kyrka. Att myndigheterna inte ska lägga sig i vad vi gör i kyrkan. Detta är väl en reaktion på Skolverksbeslutet om kyrkavslutningar utan religiöst innehåll? Det finns ingen kyrka som kan kräva att någon skola besöker dem, det är helt och hållet skolans beslut och ansvar. Jag uppfattar nog adventsuppropet som något i god anabaptistisk tradition, att protestera mot att myndigheterna lägger sig i vad vi gör som kyrka. Men det kan hända att jag har missat något av debatten.

Mina EFK-kollegor pekar dock på viktiga principer som jag håller med om. Det finns en djup skillnad mellan ett statskyrkligt/svenskkyrkligt/folkkyrkligt perspektiv och ett frikyrkligt. Och här går nog skiljelinjerna rakt genom samfund snarare än mellan.

Sanningen är den att med det goda ekumeniska klimatet har frikyrkorna  ganska mycket närmat sig statskyrkan/svenska kyrkan, både i kontakter men också i attityder. Frikyrkan har velat bli godkänd. I det svenskkyrkliga statskyrkliga arvet finns hela idégodset med det kristna Sverige, ett kristet land etc. Jag håller med om att det är synnerligen tveksamma begrepp. Har man minimala historiska kunskaper kan man vara något ifrågande inför hur kristet Sverige var i praktiken under 1600- och 1700-talet. Inte minst den baptistiska/anabaptistiska traditionen som historiskt präglat stora delar av frikyrkorörelsen, lyfter fram församlingen som en utvald gemenskap, tagna ut ur världen. Vårt uppdrag är inte att styra över samhället, vårt uppdrag är att bygga ett alternativt Gudsrike. Det är människor som blir kristna och formar en kristen gemenskap. En stat och ett samhälle kan inte vara kristen.

Jag tycker idag att det är ett problem med det statliga inflytandet över kyrkan. I somras drog jag igång en debatt om statliga inflytandet över pastors- och prästutbildningen, vilket jag tycker är helt fel. Trots att Svenska kyrkan formellt sett har frigjorts från staten fortsätter man att fungera som statskyrka. Jag tycker också att det är fel. Jag har svårt idag att se att frikyrkan har några privilegier kvar, dock tycker jag att Svenska kyrkan fortfarande har en särställning och åtnjuter privilegier.

Jag tycker nog att statskyrkotänkandet har levt kvar långt in i frikyrkliga leden. Lewi Pethrus gjorde nog aldrig riktigt upp med det. Han fortsatte att vara medlem i Svenska Kyrkan. När han drog igång KDS 1964 var det i en allians mellan pingstvänner och högkyrkliga och konservativa grupper i Svenska kyrkan, att det kristna samhället var idealet.

Jag tycker dock att det blir fel att tolka det anabaptistiska arvet, och även tolka bibeltexterna så, att församlingen blir sektliknande, distanserar sig från samhället. Jag kan inte se att mina EFK-kollegor menar något sådant. Församlingen ska vara en stad på berget, ett ljus i mörkret. Vi kan påverka samhället i positiv riktning, inte minst genom att värna om barmhärtigheten och människovärdet. Vi lever nu i en demokrati, där det förväntas att olika grupper bidrar till samhällsdebatten och samhällsbygget, inklusive kyrkan. Bibeltexterna från bl.a. Rom 13 måste tolkas i ljuset av hur dagens samhälle fungerar. Att det anabaptistiska arvet tolkas som att vi kristna blir lågmälda, och drar oss undan politiskt engagemang och att delta i samhällsdebatten, då blir det inte bra, enligt min mening. Anabaptisterna på 1500-talet hade inte så mycket att välja på i den frågan, vi har större valmöjligheter.

 

Jag börjar nu få abstinens av att inte kunna skriva på bloggen, på grund av hjärnskakning. Men jag håller långsamt på att bli bättre. Det är klart att debatten om adventsuppropet kittlar litegrann, att säga något. Hoppas jag ska vara skrivför tills i morgon. Eller i varje fall lördag.

Min ambition är också att kunna hålla en predikan i Elimkyrkan på söndag 11.00.

Jag har idag pratat med advokaten Thomas Bodström, tidigare justitieministern – om den olycka jag råkat ut för. Han ska agera gentemot fastighetsägaren. Det gör jag inte för min egen skull, utan för den risk som finns för en massa Stockholmare att bli dödade, eller få men för livet, på grund av is som faller ned från hustaken. Fastighetsägarna är alldeles för passiva att sköta om denna fråga, vilket utsätter folk för livsfara.