Jag är fortfarande rejält seg i skallen och sjukskriven efter hjärnskakningen vid lördagens olycka. Hoppas dock att hjärnan ska börja fundera normalt närmsta dagarna och då återkommer jag i bibelsynsdebatten på något sätt.

Expressen tyckte att min olycka var så intressant så att man gjorde en nyhet av det i gårdagens tidning. Har dock inte hittat något på webb-tidningen så jag är osäker om artikeln finns på nätet.

Jag sitter hemma och är helt körd i skallen efter olyckan i lördags. Några bloggdebatter orkar jag inte med just nu. Expressen har just varit hos mig, de vill göra en nyhet av olyckan jag har varit med om. Har också idag pratat med advokaten och förre justitieministern Thomas Bodström, som visat intresse av att driva någon form av process. Det är livsfarligt för vanligt folk med nedfallande is från taken, och vi måste sätta press på fastighetsägarna att de sköter snöröjningen från taken bättre.

Notera gärna min ledare i Världen Idag, idag, om att inte vara blind för tidstecknen. Notera att den skrevs innan jag fick en isklump i skallen och hjärnskakning.

Är nyfiken på reaktionerna på den.

Skulle vilja kommentera några saker till i bibelsynsdebatten men jag sitter här med min hjärnskakning och är helt körd i hjärnan just nu, eller för att uttrycka det på lite mer grov Stockholmska ”bombad i kulan”, men kvicknar till inom några dagar förhoppningsvis.

Ha en välsignad vecka alla bloggläsare.

En sak Stockholmare är skraja för är is som faller ned från taken när det blir töväder vissa vinterdagar. Häromåret inträffade ett dödsfall av nedfallande is, och ett antal skador brukar inträffa varje vinter av denna orsak, både på människor och bilar.

Det är ändå väldigt få Stockholmare som får en massa nedfallande is i skallen. Idag sällade jag mig till denna lilla olyckliga minoritet, då jag råkade ut för detta när jag promenerade efter Riddargatan. Helt plötsligt en stor isklump 30×30 cm i skallen, som ramlade ner från taket ovanför femte våningen.  Det blir en enorm kraft när is faller ned från så hög höjd, fullt tillräckligt att skapa bucklor på bilar och krossa bilfönster, en sådan mängd is fick jag mitt i huvudet. Tillräckligt för att döda en person. Jag föll ihop men tappade inte medvetandet. Ambulans kom inom några minuter. På sjukhuset konstaterades efter skallröntgen att det inte var någon hjärnblödning, dock en rejäl hjärnskakning.

Så nu sitter jag hemma ikväll, rejält golvad. Hoppas jag repar mig snart. Tackar Gud för att det gick så bra som det gjorde. Men man blev återigen påmind om att man lever i en andlig strid, och att livet hänger på en skör tråd.

Ägnade hela fredagkvällen åt Konnekt, vår egen variant av Pannkakskyrka, som Söderhöjdskyrkan, Elimkyrkan, och Korskyrkan i Stockholm driver tillsammans. Tror att kristna församlingens uppdrag är att följa Jesu missionsbefallning att ”gå ut”. Det här är ett konkret sätt att göra det på, gå ut på stan sena fredagkvällar, prata med människor och framförallt ungdomar om Jesus, sedan har vi med oss vår bönestol, där vi ber för dem som så önskar, det blir alltid någon varje fredagkväll. Man lär sig mycket bättre om hur ungdomar tänker, och om trenderna i ungdomsvärlden, genom att gå ut och prata med dem direkt, mer än att läsa böcker av någon amerikansk teolog.

Vårt arbete med Konnekt som vi nu har hållit på med i 4,5 år börjar få ett visst genomslag. När man träffar idag en vanlig gymnasieklass i Stockholm träffar man i varje klass i varje fall någon som har stött på Konnekt.

Arbetet skapar också så mycket goodwill för kristna kyrkan, vi har ett utmärkt samarbete med polisen, fältassistenter, föräldranattvandrare. Alla gillar vad vi gör.

Lördagen blir det julbord med Elimkyrkans personal, med respektive. Det ser jag fram emot. Söndag blir det predikan hos vår församlingsplantering i Skärholmen som nu håller på att gå över från församlingsplantering till församling. Att vara en församling som grundar församlingar som grundar församlingar, det är inriktningen för Elimkyrkan.

Bibelforskningens primära ”plats” – gästblogg av Anders Gerdmar

Jag hade också summerat, men Greger Anderssons senaste inlägg återuppväcker de verkligt heta frågorna i den här debatten. Det är inte Jona bok. Det är inte exegetiska teknikaliteter utan andliga realiteter. Det var där debatten började, med att några debattörer ställde frågor om vilken världsbild som styr när evangelikala exegeter ”ändrar sig”.

Vi är överens om de akademiska spelreglerna och jag citerar Greger Andersson: ”För att kunna avgöra om en uppfattning är välgrundad eller inte måste man värdera de argument som framförs för eller emot den aktuella hållningen. För att ett sådant samtal ska fungera krävs en öppenhet och genomskinlighet. Det innebär bl a att man redovisar sina metoder, gör rättvisa åt sitt material, har en klar begreppsanvändning och inte gör kategorimisstaget att glida omkring mellan olika typer av argument.”

Jag är också för och ägnar min huvudsakliga vetenskapliga verksamhet åt ideologikritiska metastudier av hur exegeters ideologi spelar in i deras forskning. Och intersubjektivitet, dvs. att alla argument i en vetenskaplig diskussion ska vara genomskinliga och kunna utvärderas av andra. Därför redovisar en lärare på LOTS självklart de olika synsätt som finns och ger också sin syn på saken.

Jag oroar mig dessutom precis som Greger Andersson över en postmodern vändning i forskningen som går ut på att ’anything goes’. Visst, det postmoderna klimatet är viktigt såtillvida att det visar att modernitetens naiva tro att det fanns objektivitet och endast en vetenskaplig sanning. Men jag tror faktiskt att vi som står för klassisk kristen tro kommer att tillhöra dem som hävdar att det finns en sanning att söka.

Skönt. Vi är överens om vetenskapens spelregler, Greger Andersson och jag :-).

Men en formulering röjer kanske att vi har olika synsätt: ”Man får inte heller lida av en stark auktoritetstro” och hans fortsatta text om ”vad som är problemet” bekräftar detta.

Bibelforskningens primära ”plats”

Jag tror det är här vi skiljer oss och här debatten började: vilken är bibelforskningens primära plats? Den moderna bibelforskningen uppstod i främst tysk konfessionell miljö, både konservativ och liberal, men i och med att exegetiken anammade mer och mer av ett för klassisk kristen världsbild främmande perspektiv kom den mer och mer att odlas fristående från kyrka och läroämbete. Den blev mer och mer autonom och den tidigare kyrkliga auktoritetens överhöghet ersattes med en akademisk överhöghet. Dess ”präster” viftade inte med bekännelseskrifter utan med den kritiska rationalitetens krav. Maktförhållandena försköts. Nu var det inte biskopen som recenserade professorn utan professorn som recenserade biskopen. En ”akademisk religion” såg dagens ljus, där bibelkritiken tillhörde fundamenten och där läroämbetet innehades av just professorerna, särskilt exegeterna. Denna religion har format mycket av västerlandets etablerade kristna kultur, med små motståndsfickor, och delvis även katolska kyrkan, vars exegeter tills nyligen fått ganska fria tyglar.

Det som är bibelforskningens primära plats historiskt och måste vara det teologiskt, kyrkan, har blivit sekundär. Pastorn, prästen, biskopen är en mindre informerad person som strängt taget åtnjuter en lägre auktoritet än professorn. Det är för att jag vänder mig mot detta som jag uppskattar att andliga ledare som Ulf Ekman (i Världen Idag http://www.varldenidag.se/ledare/2012/12/14/Nodvandig-bibelsynsdebatt-1/ ) och Stefan Swärd träder in och sätter ner foten. Det är deras jobb även om vi heltidsteologer ibland kunde tycka att vi har bättre argument.

För vad är det att ”lida av en stark auktoritetstro” och hur kommer detta in i sammanhanget? Självklart kan ingen forskare i debatten säga: ”Så säger Herren – det säger jag alltid till mina studenter; här är det prövbara argument som gäller. Men samtidigt måste det för en kristen och för ett kristet seminarium som fostrar framtidens ledare finnas vägledande auktoritet.

Kristen tro är väl en stark auktoritetstro i så måtto att Jesus är Herre, Skriften är Guds Ord och den Helige Ande, Sanningen Ande, leder oss in i hela sanningen. Kristen tro har med sig en världsbild som förutsätter Gud och angeliska varelser, ett tredelat universum, en helt annan epistemologi än en del andra världsbilder, tro på mirakler et cetera et cetera. Kort och gott att Bibeln är sann och relevant, trots att den är gammal, komplex och ibland svår att förstå, eller störande för den kritiska rationaliteten.

Michel de Certeau, jesuit och en av de intressantaste kunskapsfilosoferna inom historiografi talar om historieskrivningens ”place”, plats. Utan att gå in på hans intressanta tankar om hur vetenskap tjänar som legitimering av den rådande makten så kan man ändå säga att det har stor betydelse under vilken auktoritet forskningen bedrivs. Greger Andersson talade ju också om vad som krävs ”för att forskningen ska ha rätt till den makt och status den för närvarande har”. Om man byter det laddade ”makt” mot auktoritet är det ändå klart att den här debatten handlar om vem som har auktoritet att tolka Bibeln.

Det Greger Andersson ”uppfattar som ett centralt problem i den pågående diskussionen är detta: Vad händer om forskningen för fram argument som leder till att bibellärare eller studenter kommer till slutsatsen att vissa uppfattningar är välgrundade samtidigt som dessa inte tycks stämma överens med t ex en evangelikal bibelsyn? Är det då självklart att bibelsynen bestämmer vilka ”resultat” forskningen får komma fram till eller kan forskningens ”resultat” leda till att man t o m är beredda att ompröva föreställningar i bibelsynen?”

I detta resonemang tycks det som att Greger Andersson har en kritisk distans till kyrkan som plats för bibelforskningen men inte en lika kritisk distans till akademin. Motfrågan kunde ju bli – och nu vet jag att jag svär i den akademiska kyrkan: ”Varför ska inte den kristna världsbilden och synen på Bibeln få sätta gränser när akademin får det?” Då handlar det inte om en specifik evangelikal bibelsyn (även om jag kan sympatisera med mycket i den) som tog form som reaktion emot rationalismens bibelkritik utan om den tro som en gång för alla meddelats åt de heliga och som sedan förvaltats av den kristna kyrkan. En hållning som först med den moderna bibelkritiken började ifrågasättas.

Jag tror att när man placerar bibelforskningen på dess rätta plats får den rätt förtecken. Ett i kyrkan baserat seminarium utgår rimligen från trons grundläggande sanningar både om Bibeln och den kristna läran, från den verklighetsuppfattning som självklart räknar med det övernaturliga och står ytterst under ledning från denna kyrkas andliga ledarskap.

Frågan är då om man kan gå in under en sådan ordning med bevarad intellektuell hederlighet? Spontant skulle många akademiker säga nej, men kanske för att de inte ser att alla opererar utifrån ett värdesystem. Det gäller faktiskt i hög grad den bibelvetenskapliga teoribildningen. Men akademiskt arbete idag är en dialog inte mellan objektiva vetenskapsmän i vita rockar som opererar i lika vita laboratorier med stålglänsande maskiner – efter den kontinentala hermeneutikens genombrott en slags nu otänkbar 1900-talsvision – utan att vi alla som ”intresserade” tolkare just ger våra välgrundade tolkningsförslag utifrån var en sin horisont, förslag som sedan förhandlas mellan företrädare för olika läsningar. Detta betyder inte att jag företräder en total relativism, inte alls, men att jag utgår från att alla forskare skriver utifrån sina ideologiska intressepositioner.

Det är det enda realistiska sättet att bedriva forskning och min erfarenhet är att det fungerar i de både lokala och internationella forskargemenskaper där jag rör mig; i det internationella sammanhanget har man ju ofta mycket större förståelse för det konfessionella perspektivet. Inte för att det alltid är oproblematiskt att stå för en minoritetsuppfattning eller provocera etablerade fronter som jag kommit att göra. Men jag ser inte att det finns någon annan väg än att bedriva kritisk intersubjektiv dialog med andra, beväpnad med en stor portion självkritik mot de egna positionerna.

Jag vet inte om någon faktiskt tycker som Greger Andersson beskriver det att: ”man argumenterar för att seminarierna inte får ta del av forskning, använda metoder etc. som kan leda till att man kommer i konflikt med just den bibelsynen.  Problemet med detta anslag är att man i så fall, enligt min uppfattning, inte bedriver någon akademisk utbildning. Detta kanske en del uppfattar som ett acceptabelt pris.”

Naturligtvis tar studenterna t ex vid LOTS del av forskning et cetera även om jag inte sticker under stol med att de också får en rejäl portion ”Kritik der Kritik”, att man kritiskt genomlyser forskningens förutsättningar. Men man kan naturligtvis som student hävda vad man vill och använda vilka metoder man vill och ska bedömas inte utifrån åsikter utan utifrån argumentens kvalitet. Själv uppskattar jag mångfald i klassrummet.

Men samtidigt vore det ohållbart med lärare som driver perspektiv som går rakt emot ett seminariums inriktning. Om man anammar en världsbild som inte accepterar underverk eller börjar plocka ut vad man ser som oäkta Jesusord eller inte erkänner urhistoriens, Abrahams, Exodus eller kung Davids historicitet eller att Jesus gick på vattnet så kan man knappast med ärligheten i behåll erbjuda utbildning som stämmer med LOTS vision om ”förkunnelse av Guds Ord i den helige Andes kraft” eller ”försvar av den evangeliska tron”. Då har man fört studenten bakom ljuset och s a s brutit kontraktet med studenten, som ju valde seminariet utifrån dess grundsyn.

Som akademisk teolog har man självklart en s k resa och forskaren och forskningen måste vara fri. Det betyder inte enligt min mening att man som forskare nödvändigtvis ska förändra det sammanhang inom vilket man verkar men att hennes övertygelse kan tvinga henne att gå vidare. Jag har befunnit mig både på kollisionskurs med klassisk kristen tro, t ex när jag i min forskarförberedande uppsats i systematisk teologi gick tillrätta med Walter Kaspers syn på kristologi och historisk kritik till förmån för den mycket liberale Edward Schillebeeckx; senare har jag förstås kommit i kollision med ”den akademiska religionen” inom mitt område. Den förra vägen ledde till andlig katastrof för mig och hade kunnat göra detsamma för min familj. Dopet i den Helige Ande satte mig på en ny kurs, tilltron till Ordet blev faktiskt livsavgörande och livsförvandlande för oss. Min forskar- och lärarkarriär inom akademin, både inom pingstkarismatiska och helt sekulära sammanhang har skett med denna förnyade tro som grund.

Samtidigt: att tala med dubbla röster är förödande. Intellektuell och andlig integritet är båda lika nödvändiga.

Så var finns då lösningen? Naturligtvis att vara ärlig mot sig själv och det sammanhang man tjänar och avgöra om man kan ställa upp på dess premisser. Men också att vår för Greger Andersson och mig gemensamma tro på Guds Ord får sätta upp vissa ramar. Att vi är konservativa i god mening, och inte köper hypoteser bara för att de är gamla och bärs av en lång forskningstradition, utan att vi kräver väldigt tung argumentation innan vi köper sådant som kolliderar med klassisk kristen tro. Här finns det mycket att göra; de forskningstraditioner som format modern exegetik är födda i och betingade av upplysningstänkande och romantik. Att hävda något annat är både historielöst och naivt. Och att vi verkligen utsätter de hypoteser som fötts i den liberala vaggan för rejäl kritik, även om vi därmed uppfattas som gossen Ruda bland traditionstrogna kollegor eller högskolebyråkratin.

För ett värre problem än att stöta sig med akademikern inom sig eller kollegorna omkring oss är ju om det vi håller på med blir frikopplat från den andliga uppgift som faktiskt är primär vid ett pastorsseminarium: att utrusta den ny generation av andliga ledare. Dessa ska sannerligen få göra sitt jobb för att bli sakliga, kunniga, hermeneutiskt medvetna bibeltolkare som vet vad de håller på med och inte håller på med spejsiga spekulationer – åtminstone ska jag ha gjort mitt jobb för att motverka det. Samtidigt är det inte viktigast att problematisera det som är trons grundvalar. Men det är väl i alla fall viktigast att de blir just andliga ledare som kan ge fåren den mat och det skydd mot vargarna som de behöver? Därför tror jag att det är väsentligt att ”flytta” bibeltolkningens primära plats från akademin till kyrkan och dess ram till den allmänneliga kristna tron. Då får bibelforskningen sin rätta miljö. Och våra resultat kan bli ett vitalt bidrag i den breda akademiska diskussionen.

Anders Gerdmar

Elimkyrkan drar igång en unik satsning efter årsskiftet, Focus Business School, vi driver det tillsammans med en organisation som heter Focus Business School och som drivs av missionären/ekonomen Marco Strömberg. En kurs som kommer att hållas under lördag förmiddagar under nästa termin, en kurs om kristen syn på ekonomi och företagande. Kursen har ett socialt syfte, att hjälpa dem som har det svårt med jobb och arbetsmarknad, att hitta möjligheter, kanske som egen företagare. Men den riktar sig också till en bred allmänhet som vill utveckla sin ekonomiska kompetens, och kristet tänkande när det gäller sin ekonomi.

Här är lite information om kursen:

Focus Business School är en bibelbaserad entreprenörsskola. Den innehåller ämnen  som berör allt från hur man hanterar sin personliga ekonomi, strukturerar sina drömmar och målsättningar, planerar uppstarten för ett företag, hur man har en kristen karaktär i näringslivet till att ha ett guds rikes perspektiv i sitt liv. Kursen innehåller även juridik, bokföring med mera.

Vi vänder oss till kristna som går i tankarna att driva ett eget företag men som ännu inte tagit steget. Vi vill också hjälpa de befintliga företagarna i din kyrka  att växa i sitt företagande och förstå kopplingen till Guds rike med deras företag.

Många församlingsmedlemmar brottas med arbetslöshet och ekonomiska bekymmer. De är glada på söndagen men möter en tuff vardag på måndagen.

Därför vill vi vara med och skapa en miljö av entreprenörskap i de lokala kyrkorna i Stockholm som kan bli ett komplement till att möta människor praktiska behov. I synnerhet tror vi att detta kan bli behjälpligt för invandrargrupper och ungdomar.

Med ett ökat företagande tror vi också att de ekonomiska behoven kan mötas på ett bättre sätt i församlingen.

Kursen pågår från 12 jan – 5 maj. Vi träffas en gång i veckan på lördagar mellan 10.00-13.00 och kursen kostar 995 Kr och kommer att hållas i Elim kyrkan.

Om du vill veta mer om Focus Business School så kan du besöka vår hemsida påwww.focusbusinessschool.org , eller se en liten intro video på http://youtu.be/rMq-Ml5uWFI

Har du specifika frågor kan du vända dig till Marco Strömberg på 072-375 90 25 eller maila påmarco@focusbusinessschool.org

Här kommer lite reflektioner om det som står i Bibeln faktiskt har hänt. Är berättelsen om Jona en sagoberättelse, eller fanns det faktiskt en profet som hette Jona, som blev övernaturligt räddad via en fisk, och som sedan predikade för Ninive så att staden omvände sig? Har Adam och Eva funnits på riktigt, och är våra stamfäder, eller är den bara en urgammal myt från de östra delarna av mellanöstern? Samma frågor kan ställas om Israels räddning ur Egypten och många andra berättelser i Bibeln.

Är Bibeln historiskt trovärdig? Eller är det så att den är historiskt trovärdig enligt de måttstockar och kriterier som gällde för 2000-3500 år sedan, men inte enligt de måttstockar som gäller idag för historia. Kanske man då mer blandade allegori och fakta?

Här följer ett försök till att reflektera över dessa frågor. Jag skriver inte i polemik mot någon, utan ska bara försöka förklara hur jag tänker.

1. Många texter i Bibeln innehåller berättelser som helt krockar med moderna världsbilden. Jag tänker på existensen av en ond andemakt, existensen av änglar, Jesu under, berättelser om Guds övernaturliga ingripanden i mänsklighetens historia. Här tycker jag går en viktig skiljelinje mellan liberalteologisk kristendomstolkning kontra evangelikal kristendom inklusive de historiska kyrkornas synsätt och teologi. Liberalteologin har som kännetecken att man försöker förklara Bibelns övernaturliga berättelser som att de inte har hänt, de är inte historiska.

2. En allmän iakttagelse som bibelläsare är den starka förankring i historien som präglar den bibliska berättelsen. Nya testamentet präglas tydligt av en historisk förankring. Jag tror att man som bibelläsare kan förstå Bibeln, i varje fall i stora drag, och att man som läsare kan bedöma om en viss bibelberättelse uttrycker något som har hänt eller om det är liknelser, fiktioner eller allegorier. Jag fascineras som bibelläsare av släkttavlorna i Bibeln. De visar att de personer som skildras, faktiskt har funnits. Jag fascineras också över hur NT plockar upp det som skrivs i GT, om Adam, om Mose, om Josef, om Abraham, om profeterna som ständigt citeras, om kung David etc. Vad jag begriper var den gamla judiska traditionen starkt historiskt centrerad med en strikt fokus på judiska folkets öden och äventyr under många hundra år.

3. Hur ska man som bibelläsare bedöma om en bibeltext uttrycker något som faktiskt har hänt, det är historia, eller om det endast är allegori, en fiktiv berättelse? Som jag ser det finns det tre sätt att se på saken.

a. Bibeltexten är skriven på ett sådant sätt att det beskriver något som faktiskt har hänt.

b. Man behöver se till Bibeln som helhet, hur berör andra delar av Bibeln en viss händelse eller person.

c. En tredje källa till bedömning av Bibelns trovärdighet är andra historiska uppgifter som bekräftar eller ifrågasätter Bibelns uppgifter. Enligt min bibelsyn behöver den typen av externa bekräftelser tas med en nypa salt.

4. När det gäller kritiken mot Bibelns historiska trovärdighet som framförallt har utvecklats de senaste 100-150 åren behöver man skilja på frågor som har en avgörande betydelse för kristna tron och läran. Och frågor som är mindre viktiga.

Huruvida Jesaja bok har skrivits av 1, 2 eller 3 personer kan tyckas som mindre viktig vid en ytlig betraktelse. Det verkar som om akademiska teologin tar för givet att Jesaja har minst två författare. Det är ju inte någon avgörande lärofråga naturligtvis.

Vad jag förstår har det varit en samstämmighet både inom kristna kyrkan och judiska synagogan fram till 1800-talet att boken hade en författare, och det var Jesaja, Amos son. Den kristna traditionen har uppenbarligen en samstämmig enighet om bokens enhet. Septuagintaöversättningen från 250-talet f.kr. har boken samlad under en författare. Historieskrivaren Josefus nämner om att persiske kungen Kores påverkades av Jesaja skrift och kapitel 45, att sända hem judarna. Nya testamentet talar om bara en författare till Jesaja. Även bokens andra del, kapitel 40-66 hänvisas till en Jesaja. Det är uppenbart så att både Jesus och Paulus talar om Jesaja bok med bara en författare. Ska jag köpa 2-eller 3-författarhypotesen, innebär det då inte att man måste hävda att Jesus och Paulus hade fel i denna fråga, naturligtvis ingen avgörande lärofråga, men ändå. Jag har ingen kunskap, mandat eller rätt att hävda att de hade fel på denna punkt.

5. När det gäller Jona historicitet så har , jag fortfarande inte blivit klok av denna bloggdebatt om vad argumenten för detta är – att ifrågasätta bokens historiska förankring. Jag uppfattar det som att Greger Andersson inte tar ställning i den frågan, han säger bara att det tydligen är en ganska passé uppfattning bland akademiska teologer. Jag har tidigare på min blogg argumenterat för historiciteten. Jag noterar att CS Lewis hade djup respekt för Bibelns historiska trovärdighet men även han läste Jona bok allegoriskt, men jag tycker inte han ger någon bra förklaring varför. Att berättelsen är osannolik enligt mänskliga bedömningar, är ett irrelevant argument för mig. Då ska man ju absolut inte tro på Jesu uppståndelse om man resonerar på det sättet.

6. Adam och Eva som historiska personer är naturligtvis mycket kontroversiellt i vår tid. Jag tror inte att det går utifrån någon naturlig kunskap bedöma den frågan, utan endast utifrån Guds uppenbarelse i Bibeln. Jag kan inte se det på annat sätt än att Bibeln beskriver Adam som en historisk person. Jag tänker då både på släkttavlorna i 1 Mos 5 och Luk. 3 t.ex.. Jag har roat mig med att titta på evangelikalismens fader John Stotts kommentar över Romarbrevet som stryker under historiciteten hos Adam och Eva. ”For the biblical genealogies trace the human race back to Adam. Jesus himself taught that at the beginning the Creator made them male and female and then instituted marriage. Paul told the Athenian philosophers that God had made every nation from one man and in particular Paul´s carefully constructed analogy between Adam and Christ depends for its validity on the equal historicity of both.” Så skriver Stott i sin Romarbrevskommentar.

Här tänker John Stott precis som jag gör. Jesu och Pauli kommentarer i NT bekräftar de historiska händelserna i GT, och vi har varken kunskaper eller mandat att ifrågasätta detta.

Däremot håller jag med Stott om att dåtidens berättarteknik kan ge utrymme för allegoriska inslag i första kapitlen i 1 Mosebok, men detta gäller inte om Adam och Eva har funnits som historiska personer. Det går att ge en hel del bibelcitat om detta men det går inte att vara så detaljrik på en blogg. Om Stott ska vara något riktmärke för att vara mainstream-evangelikal så är jag tydligen mainstream-evangelikal.

7. På samma sätt kan man resonera om exodus från Egypten, vilket också skildras i NT som historiska händelser. Samma sak gäller Moseböckernas författarskap där Mose konskvent både i GT och NT föreskrivs författarskapet. Ett minimum av redigering måste naturligtvis ha funnits eftersom slutet av femte mosebok skildrar Mose död.

8. En hel del debatt mellan teologerna på denna blogg har handlat om exegetiska metoder. Där har ju jag mycket begränsade kunskaper så jag kan bara komma med mycket allmänna synpunkter. Självklart måste det som kallas för textkritik vara en nödvändig verksamhet, då det finns många olika textvarianter och översättningar att jobba med för att fastställa bibelns grundtext. Jag kan också se mycket av bibelexegetisk forskning kan förstärka den evangelikala bibelläsningen, genom att ge kunskaper om bibelns tillkomsthistoria, historiska bakgrunden och språkliga bakgrunden. Men när det externa forskningen börjar att ifrågasätta det Bibeln påstår, t.ex. när det gäller historiska utsagor, där tycker jag går gränsen för en evangelikal bibelsyn.

9. Följde Tommy Wassermans råd och läste rapporten från ÖTH från 2004 om Örebro missionsskolas teologiska utveckling. Jag har ju läst rapporten tidigare men det var en del år sedan. Noterar dock med intresse att de reflektioner jag fört fram i denna debatt och i debatten i somras om för mycket sekulär akademisering av frikyrkliga teologiska utbildningar, dessa argument och funderingar har ju funnits hela tiden inom den teologiska utbildningen. Det gör mig ännu mer förvånad över de reaktioner jag har mött över att ta upp dessa frågor.

10. Jag är förbryllad över påståenden som har kommit i denna bloggdebatt om att hävda Bibelns historiska trovärdighet, att det var en reaktion på upplysningsteologin. Jag uppfattar tron på Bibelns historiska trovärdighet som given genom hela kyrkohistorien. Inte hade väl Calvin eller Luther någon annan syn, eller John Wesley? Eller Augustinus? För att ta några av de mest kända namnen. Visserligen jobbade kyrkofäderna med allegoriska bibeltolkningar, men inte på bekostnad av historiciteten. På denna punkt skulle jag behöva ha belägg för denna tes, de teologer som har hävdat detta behöver argumentera för detta och ge grunden för sina påståenden, men det kan hända att jag har missat något i denna debatt, jag har inte hunnit läsa alla inlägg.

11. Jag kan köpa argumentet att historia för 3000 år sedan var inte riktigt samma sak som historia idag. Men här skulle jag också behöva ha mer kött på benen. Jag kan tänka mig att det t.ex. kan finnas allegoriska skildringar i skapelseberättelsen och i Jobs bok. Att de sju dagarna är ett berättande grepp betraktas nog som allmängods nuförtiden, t.ex

12. Hur avgörs hur vi tolkar Bibeln? Den kristna kyrkan har fått mandatet att hantera de heliga skrifterna, på liknande sätt som judarna fick uppdraget att hantera Gamla Testamentets heliga skrifter. Kristna församlingen byggs på ”apostlarnas och profeternas grundval” och vi är alla ett konungsligt prästerskap med förmågan att höra Guds röst och förstå Guds vilja, något vi gemensamt formar i den kristna församlingen. Jag är mycket skeptisk till att tolkningsföreträdet för hur vi ska förstå och tolka Bibeln flyttas till delvis oberoende teologiska institutioner med nära koppling till sekulär akademisk teologi. Den tidiga väckelse- och frikyrkorörelsen frigjorde sig från Svenska kyrkans läroämbete, och betonade att alla kunde läsa, förstå och tolka Bibeln. Men man bör förstå att alla frikyrkosamfunden bars upp av ledargestalter som med sitt skrivande och förkunnelse gav riktlinjer åt bibelförståelsen och bibeltolkningen, gav riktlinjer för de troende och församlingarna hur Bibeln skulle läsas och tolkas. Jag tänker då på CO Rosenius, PP Waldenström, Lewi Pethrus, Helge Åkesson, Anders Wiberg, John Ongman, Fredrik Fransson. Enligt min mening för bibeltolkning och teologisk utveckling mer flytta tillbaka till församlingsrörelsen och församlingarnas gemenskap, inte i motsats till de som professionellt sysslar med teologi, bibelutläggning och pastorsutbildning, men i samspel med dem. Någon form av läroämbete bör finnas även i frikyrkosamfund, det är inte minst viktigt i generationerna efter den första generationen, då några tongivande ledare angav riktlinjerna för teologin och bibeltolkningen.

Man behöver förstå att bibelläsning, bibelstudium, bibelförståelse och bibeltolkning är en verksamhet som hela tiden bör prägla kristna kyrkan, generation till generation. Där vår gemensamma tro behöver bearbetas i varje generation. Det är därför jag tycker det är så viktigt med ett visst mått av tidlöshet över vår bibeltolkning. Jag är spontant skeptisk mot bibeltolkningar som bara varit aktuella senaste 100-150 åren. Det var ju utifrån det argumentet och resonemanget jag drev teserna i boken ”Efter detta”. På denna punkt tror jag att evangelikaler och de historiska kyrkorna kan hitta gemensamma nämnare.

Hej!

Jag har egentligen gått ur den här diskussionen men tycker nu att den är så intressant att jag kommer tillbaka, dessutom har Jonas Q efterlyst mina åsikter i frågan om bibelforskningen. Jag inleder med att klargöra min position i några av de frågor som varit uppe till diskussion i debatten och försöker sedan peka ut vad jag uppfattar som det verkliga problemet.

Inledning

Jag har nog en ganska odramatisk syn på forskning. Till viss del beror det kanske på att jag rör mig mellan två ämnen. Det är t ex inga problem för mig att använda den engelska termen ”Literary criticism” om det vi gör i litteraturvetenskapen. Jag har helt enkelt sett ”kritik” som en synonym till ”forskning”. Men jag kan förstå att man kan uppfatta det som att termen betecknar en negativ attityd just i relation till Bibeln.

Jag har den vanliga uppfattningen att forskning inte sysslar med ett absolut vetande utan med välgrundade uppfattningar. För att kunna avgöra om en uppfattning är välgrundad eller inte måste man värdera de argument som framförs för eller emot den aktuella hållningen. För att ett sådant samtal ska fungera krävs en öppenhet och genomskinlighet. Det innebär bl a att man redovisar sina metoder, gör rättvisa åt sitt material, har en klar begreppsanvändning och inte gör kategorismisstaget att glida omkring mellan olika typer av argument. Man får inte heller lida av en stark auktoritetstro. Det är dessutom viktigt med metateoretiska resonemang där man ställer sig utanför sin forskning och för en kritisk diskussion om rådande teorier och metoder. Man måste också skilja mellan resultat och resultat eftersom alla frågor inte är forskningsbara eller forskningsbara i samma utsträckning.

En förutsättning för att allt detta ska fungera och för att forskningen ska ha rätt till den makt och status den för närvarande har är att man tillåter och bejakar både intern och extern kritik. Forskare måste alltid vara beredda att redovisa sina skäl och vara öppna för att få sina hållningar prövade. Kritiken är alltså inte ett problem. Det jag själv oroar mig mest för i dagens forskningsklimat är istället att ett slags naiv postmodernism eller relativism ska komma att ersätta det kritiska samtalet med ett okritiskt bekräftande av olika ”perspektiv”. Detta är inte riktat mot någon i forumet utan är helt enkelt ett sätt att beskriva min egen oro.

Exempel: Jonas Rosendal har sagt i en kommentar här på bloggen att han går på en skola där man kan bli godkänd även om man tror på en Jesaja. Den underförstådda meningen är då att man inte blir godkänd på ÖTH om man har denna uppfattning. Detta resonemang är helt främmande för mig. Om JR redovisar en välgrundad uppfattning där han diskuterar giltiga argument och väger olika skäl för och emot en viss hållning så blir han godkänd hos oss, vilken hållning han än kommer fram till i denna fråga. Om han inte gör detta blir han inte godkänd oavsett vad han tror i den aktuella frågan.

När det gäller frågan om vilka metoder vi kan använda inom forskningen så menar jag att metodvalet bestäms av vilka frågor vi ställer. Frågar man sig vad som hänt med texten genom årtusenden och hur man ska förstå olika varianter ägnar man sig åt textkritik, studerar man olika muntliga genrer (former, gattungen) och spekulerar om i vilken typ av kontext de kan ha formats och bevarats ägnar man sig åt formkritik, uppfattar man att texter sammanställts och överarbetats ägnar man sig åt redaktionskritik, etc. Nu är detta inte alls oproblematiskt. Olika uppfattningar om texternas enhetlighet och tillkomst är inte teorioberoende utan har sin grund i vissa antaganden om till exempel vad som krävs för att en text ska kunna betraktas som enhetlig. Diskussionen om frågor som dessa är inte begränsade till Bibeln. Även inom t ex Homerosforskningen eller forskningen på den isländska sagan förekommer liknande metoder och debatter.

Även om jag är kritiskt disponerad mot olika försök att plocka isär texterna går det inte att förneka att t ex redaktionskritiska förslag ibland är de bästa och enklaste förklaringarna till fenomen i texterna. Ett problem är dock att texternas källvärde brukar anses stå i direkt proportion till deras avstånd i tid till det som de återger. Detta är en av orsakerna till att det finns en stark misstro mot vissa texters historiska källvärde inom delar av forskningen. För många är detta ett stort problem.

Jag menar att ett seminarium som ÖTH har till uppgift att undervisa om hur forskare argumenterar i olika frågor. Detta är oundvikligt då våra studenter inte kan läsa god sekundärlitteratur utan att möta både olika teoretiska antaganden, olika typer av metoder och olika förslag till resultat (dvs. välgrundade uppfattningar). Vår speciella profil innebär alltså inte, menar jag, att vi inte står i dialog med bibelforskningen. Däremot har vi ett fokus på texttolkning och på texternas teologiska betydelse.

Problemet

Forskning måste vara fri, men olika utbildningar har samtidigt att stå i dialog med sina avnämnarea. Detta är oftast relativt oproblematiskt men det är ett problem i just teologin. Det jag uppfattar som ett centralt problem i den pågående diskussionen är detta: Vad händer om forskningen för fram argument som leder till att bibellärare eller studenter kommer till slutsatsen att vissa uppfattningar är välgrundade samtidigt som dessa inte tycks stämma överens med t ex en evangelikal bibelsyn? Är det då självklart att bibelsynen bestämmer vilka ”resultat” forskningen får komma fram till eller kan forskningens ”resultat” leda till att man t o m är beredda att ompröva föreställningar i bibelsynen?

Jag har stor förståelse för att man inte omprövar sin bibelsyn hur som helst och att man är kritisk mot forskningen. Jag har också förståelse för att man, när man argumenterar i en enskild sakfråga, kan komma in i ett slags tvärgående diskussion om vad som egentligen ryms i bibelsynen. Det är så jag uppfattar diskussionen om Jona bok. I den diskussionen framställde jag en tankekedja som ledde fram till slutsatsen att Jona inte tillhör genren historia och att dess historicitet inte är nödvändig. Denna tankekedja kom i konflikt med ett slags tvärgående tankekedja som fungerar utifrån en annan logik. Denna andra tankekedja var ett slags teologiskt resonemang om vad som ryms i en evangelikal bibelsyn. Enligt denna kedja/logik kunde vissa debattörer ifrågasätta min tro på evangelierna och Jesus. Utifrån mitt sätt att resonera kunde jag ha svarat att det är en helt annan fråga. Men jag inser, som sagt, att man kan resonera på båda sätten.

Men vad är då ”sanningen” om texterna? Är sanningen en viss bibelsyn som tog form någon gång i mitten av 1800-talet? Om man förordar den åsikten kan man kanske argumentera för att seminarierna inte får ta del av forskning, använda metoder etc. som kan leda till att man kommer i konflikt med just den bibelsynen.  Problemet med detta anslag är att man i så fall, enligt min uppfattning, inte bedriver någon akademisk utbildning. Detta kanske en del uppfattar som ett acceptabelt pris. Ett värre problem är att denna hållning kan leda till de dubbla röster jag tidigare talat om (inte heller detta är riktat mot någon på forumet). Jag tycker dock när jag läser vissa evangelikala forskare att de ger uttryck för en uppfattning samtidigt som ”de läcker” ut en annan åsikt. Ibland försöker de täcka över detta med hjälp av diffusa teoretiskta resonemang. Inte så sällan rör det sig om att man hänvisar till någon märklig variant av litterära teorier. Även detta kan kanske uppfattas som ett acceptabelt pris även om inte jag tycker det. Det tredje problemet är värre: Tänk om den bibelsyn man försvarar inte är sann mot texterna! Tänk om det är så att forskningen ibland helt enkelt har rätt i förhållanden till de föreställningar vi gjort sig om de bibliska texterna! Detta implicerar att man kan hamna i en situation där man i sin iver att vara trogen mot skrifterna inte är trogen mot dem, dvs. man har helt enkelt uppfattningar om texterna som inte säger sanningen om Guds ord.

För att undvika dessa problem behöver vi, menar jag, alltid föra en dialog mellan bibelforskning och bibelsyn. Detta kan dock inte reduceras till ren övervakning. I stället bör det vara ett öppet samtal där vi förhåller oss kritiska till forskningen samtidigt som vi kan vara beredda att ompröva våra positioner.

Greger Andersson