Vill bara förvarna om att bibelsynsdebatten här på bloggen tar en ny runda, jag kommer att lägga ut gästblogginlägg av docenten i Gamla Testamentets exegetik, Seth Erlandsson, inom någon eller några dagar.
Jag fortsätter också mitt skrivande med en översiktlig analys av teologiska trender i vår tid.
En spännande söndag i Elimkyrkan med ett antal olika gudstjänster. Vanlig traditionell svensk gudstjänst klockan 11.00, gudstjänst i Skärholmen 11.00, gudstjänst på franska 13.30, på ryska 13.30, för etiopier 16.00 och gudstjänter i Hallonbergen och Kungshamra sen eftermiddag. Den sistnämnda är vårt senaste pionjärprojekt och premiär för en första gudstjänst någonsin i området.
Vi hade vårt första dop för i år i 11-gudstjänsten, då en person med iransk-muslimsk bakgrund blev döpt. Stor glädje.
Att hålla på med pionjärprojekt och församlingsplanteringar är konstanta bekymmer och utmaningar, och samtidigt så mycket glädjeämnen.
Genom att hålla på med olika församlingsplanteringar och pionjärprojekt, kan vi nå mycket fler människor än om vi koncentrerar all verksamhet till ett språk och en plats, och en tidpunkt.
Notera, Emanuel Karlstens föreläsning ikväll om kyrkor och sociala medier i Elimkyrkan, Storgatan 26, vid Östermalmstorg, Stockholm, direktsänds här på bloggen i en webb-TV-sändning som ordnas av Nils Bryntesson. Vi börjar klockan 19.00. Vi ses då.
Här är en länk till min ledare i Världen Idag idag. Har skrivit om frågan om kristna församlingens inre liv och vår ambition att vara en profetisk röst i samhället. Och att de två sakerna hänger ihop.
Ledaren anknyter till hela debatten om adventsuppropet.
Vad tycker du om mitt resonemang om församlingsliv och på vilken grund vi kristna kan säga något i samhällsdebatten?
Elimkyrkan har ju köpt den gamla baptistkyrkan Salem på i bästa tänkbara läge på Södermalm i Stockholm. Vi köpte kyrkan av Baptistsamfundet under 2012. Anledningen är att Salemkyrkan är mycket större än Elimkyrkan, och vi har där helt andra expansionsmöjligheter som församling. Elim rymmer 150-200 i största kyrksalen, Salem kommer att rymma minst 520.
I går hade vi en röjningsdag i Salemkyrkan då vi slängde en massa skräp. En omfattande renovering av byggnaden håller nu på att sätta igång. Vi flyttar över dit under sommaren 2013, men en invigning av en nyrenoverad kyrka blir först i början av 2014 någon gång. Här är några bilder från gårdagens städdag.
Förhållandet till kyrkbyggnad är inte någon enkel fråga. Det finns två motstrida strömningar i kristna kyrkans historia. Dels ”house church” historien där fokus är på relationer, mindre informella samlingar, framförallt i olika hem. Ibland när kristna kyrkan lever under förföljelse och är förbjuden har man inget alternativ, man måste jobba på det sättet.
Det andra alternativet är den historiska kyrkosynen, där kyrkbyggnaden får en status liknande templet i Gamla Testamentet. Byggnaden blir sakral, och blir en särskild plats för att möta Gud.
Det synsättet är det vanliga inom de historiska kyrkorna och Svenska kyrkan.
Inom frikyrkorörelsen har vi gått från en historia där vi revolterat mot Svenska kyrkans sakralisering av kyrkbyggnaden, vi startade bönehus, kapell m.m. Men de senaste femtio åren har frikyrkorna alltmer gått över till att kalla byggnaden för kyrka.
Jag har ju under många år jobbat med församlingsgrundande och kristet kommunitetsliv. Så jag har erfarenhet av den ena ytterligheten. Har använt gymnastiksalar, biografer, skolmatsaler, klassrum, skolaulor, fritidsgårdar, föreningsgårdar m.m. som gudstjänstlokal. Håller man på så ett antal år försvinner dock romantikens skimmer.
Är en församling ganska liten så är det enkelt att jobba på ett informellt sätt och mest med hemmen som bas. När en kristen gemenskap blir större och man jobbar med olika sorts sammankomster blir det dock svårt att praktiskt hantera.
Att arbeta i sekulariserade Stockholm, som saknar alla former av kristna traditioner i samhället, har jag dock sett det som en stor fördel att arbeta utifrån en etablerad kyrkbyggnad. Det är enklare för människor som helt saknar kristen bakgrund att ha något hum om vad det handlar om, och det skapar mindre misstänksamhet än om gudstjänsten är i en matsal eller skolaula. Lever man i en starkt sekulariserad miljö är en kyrkbyggnad en fördel för att bjuda in folk som är helt kyrkovana. Det är min Stockholmserfarenhet.
Det är de troende som är Guds byggnad, templet. Visst. Men det är inte fel att ha större mötesplatser och gudstjänstlokaler som människor kan identifiera och få kännedom om, och få en viss bild av att det där drivs någon form av kristen verksamhet.
Kyrkan och kyrkbyggnaden är bara en byggnad, javisst. Men den kan bli som en ”stav” i Mose hand, ett naturligt redskap för att användas av Gud, en plats där Guds ord kan förkunnas, där bön och tillbedjan kan pågå, och dit människor kan bjudas in för att höra evangeliet.
En missionsstation där troende kan utrustas för att sedan sändas ut i samhället och ut i staden.
Nu ordnar vi i Elimkyrkan tillsammans med Korskyrkan och Citykyrkan i Stockholm, en New Wine ledarkonferens 19-21 mars. All information om konferensen hittar man här.
Huvudtalare och vår specielle gäst är Randy Clark från USA som också gästade Sverige tillsammans med Bill Johnson i augusti 2011 för den stora ledarkonferens som hölls i Malmö.
Under tre dagar kommer vi nu att få den möjligheten att lära oss mer om hur vi kan betjäna människor på samma sätt som Jesus gjorde.
Dag ett: Hur betjänade Jesus människor? Dag två: Hur gjorde den första församlingen? Dag tre: Hur kan vi betjäna på samma sätt som Jesus?
Randy Clark driver organisationen Global Awakening www.globalawakening.com.
Fick veta i efterhand att jag var med i ett klipp ikväll i Lena Philipsons program om Konstkuppen. Tittade i efterhand, det var ett gammalt klipp från en intervju för Aktuellt-nyheterna, för cirka 7 år sedan, då vi var 14 religiösa ledare inklusive judar och muslimer som skrev på DN debatt och argumenterade för att behålla den gamla äktenskapslagstiftningen. Det jag säger i intervjun är att vi i kyrkan försöker hjälpa homosexuella att komma ifrån sin homosexualitet. Det är väl i stort sett kriminellt att säga en sådan sak i dagens Sverige, och i kristenheten blir man mest hånad. Men så har kristna kyrkan jobbat med frågan i alla tider, både protestanter, katoliker, pingstvänner m.fl.
Predikade i söndags i Elimkyrkan om vad vi kan lära oss idag av Israels barn vandring genom Röda havet. Här är länken till audiversionen http://www.elimkyrkan.org/infor-roda-havet/
Använder en historisk-allegorisk tolkning av bibeltexten, för att enligt NT:s riktlinjer hitta lärdomar för våra kristna liv idag.
Pekar på hur vi kan hantera förskräckelse, de hade berg på sidorna, Farao bakom sig och hav framför sig. Pekade på stavens symbolik, vi gör det lilla vi kan, på det naturliga planet, och Gud gör det stora miraklet.
Tycker att denna typ av predikan visar skillnaden på att vi tror på att det är sant det som står i Bibeln, eller om det bara är nedtecknade myter med tvivelaktig historiskt värde.
Ska fortsätta denna vecka min genomgång av moderna strömningar inom teologin. Återkommer.
Nu har en milstolpe passerats. Ikväll har skrivits kommentar nummer 25.000 på min blogg, det har alltså skrivits totalt 25.000 kommentarer sedan jag började blogga sommaren 2008. Och jag som ibland blir kritiserad för att både tysta debatt, och att folk inte vågar kritisera mig – det är nog bland de märkligaste invändningar jag har stött på under de 4,5 åren som bloggare.
Den som skrev kommentar nummer 25000 var Tommy Wasserman. Så här skrev han under mitt inlägg om att jag nu avslutar bibelsynsdebatten: ”Hej, jag har inte ryckt något citat från baksidan. Jag har talat om att Nils Olov Nilsson skrivit rekommendation för Walstons bok – du vet en sån där ”blurb” på baksidan där olika personer rekommenderar boken. Du får själv sätta dig in i vad Walstons bok handlar om och fundera på om frågan han diskuterar är viktig inom Pingströrelsen eller ej.” Det var ett svar till Jonas Rosendahl.
Mitt förra blogginlägg var ett första försök att bena ut något av de olika teologiska strömningar som rör sig i tiden. Indelningen i liberal teologi – evangelikal teologi och konservativ/fundamentalistisk teologi fångar inte längre upp dagens skillnader. Inte minst blir jag själv konfunderad när jag ständigt för fram evangelikala mainstream-ståndpunkter och ofta får mothugg från personer som rör sig i evangelikala sammanhang. Min känsla här är att det pågår teologiska positionsförflyttningar som man behöver få klarhet i. Inte minst är det viktigt hos kristna samfund med en tydlig hållning i bibelsyn och teologisk inriktning, att ta en öppen debatt om teologiska positionsförskjutningar. Ska man förändra teologisk inriktning i ett samfund måste det göras i en öppen debatt, inte genom smygförskjutningar från en teologisk utbildningsanstalt eller från annat håll. Vid ett tillfälle sade Niklas Piensoho till mig att Missionskyrkan utvecklats i liberalteologisk riktning under många år, men det har skett smygande, det har aldrig fattats ett beslut någonstans om detta. Jag tycker att det är mycket olyckligt om större teologiska förskjutningar och förändringar i bibelsyn görs stegvis och smygande. Bättre med en öppen debatt och där ståndpunkterna redovisas, så får minoriteten ta ställning till hur man ska förhålla sig till de majoritetsbeslut som fattas, om man kan leva med dem eller inte.
I mitt förra blogginlägg skissade jag på tre teologiska strömningar som jag tror påverkar svensk teologiutbildning och svensk teologisk diskussion för närvarande, inte minst bland frikyrkliga och evangelikalt orienterade samfund.
Jag skrev om postliberal teologi, narrativ teologi och postevangelikalismen. Dessa tre teologiska strömningar har mycket gemensamt och tangerar varandra. Den postliberala teologin konfronterar mot liberala teologin, genom att man vill värna om det kristna språket och tradtionen, och de autentiska bibliska berättelserna. Liberala teologin vill mer anpassa kyrkan till moderniteten och en språkdräkt som passar moderna människor, vill skala bort det i kristna tron som inte passar in i en modern världsbild. En fara jag dock ser med postliberal teologi och narrativ teologi är att man är otydlig både i bibelsynsfrågan och i tron på de kristna lärosatserna. Narrativa teologin vill se Bibeln mer ur ett fågelperspektiv, se de stora dragen, och kan då lätt bli mycket tidsanpassad i konkreta frågor. Postliberala teologin behåller språket och bibelberättelserna, men kan radikalt skilja sig från evangelikal teologi genom att man luckrar upp både Bibelns historicitet, det blir inte någon central fråga, och sanningsinnehållet i de kristna dogmerna och lärosatserna. Postevangelikalismen fångar ju upp många olika reaktioner på evangelikal teologi, och det kan bl.a. handla om frågorna om tron på Bibelns historicitet och att de kristna lärosatserna är sanna, inte bara uppfattas som sanna av en viss kategori av människor.
Frälsningsarméofficeren Patrik Olterman som präglats av nya teologiska strömningar skriver så här på sin blogg bl.a. om postliberal teologi: ”Post-liberalismen är baserad på narrativ teologi, dvs. “den narrativa teologin ser bibeln och den kristna tron som berättelse snarare än summan av dogmer och trosartiklar”. Den postliberala eller narrativa teologin ställer sig i stark kontrast till den liberala och modernistiska individualismen och ser istället bibel texten inte bara i historisk kontext utan i ett vidare perspektiv som tar hänsyn till kultur, berättar tradition både nutida och samtida med bibelns texter. Istället för att stirra sig blind på den historiska kontexten så läser man bibelns berättelser som en fantasi-handling där berättelsen föds på nytt och omtolkas (från sin historiska kontext, med stor respekt för dess samtida kultur och tradition) in i vår egen kontext och in i vår egen nutida kristna gemenskap och tradition. Teologen Walter Brueggemann kallar detta för “fantasifullt ihågkommande” som menar att: “the traditioning process of retelling does not intend to linger over old happening, but intends to recreate a rooted, lively world of meaning that is marked by both coherence and surprise in which the listening generation, time after time, can situate its own life”.
Denna post-liberala teologi ligger till grund för mycket av det tänkande som idag utgör emergent church. Men där har man upptäckt att det inte räcker med en ny hermenevtik (ett nytt sätt att läsa och förstå bibeln) utan man behöver en ny praktisk teologi (dvs. hur lever vi ut vår teologi och hur formar vi vår nutida tradition och liturgi med denna post-liberala hermenevtik. När man börjar ställa dessa frågor tar man nästa steg ut i progressiv teologi. Den progressiva teologin är vad som händer när den kristna kyrkan lyssnar till rösterna från befrielse teologin, feminist teologin och den sekulära kritiken av den traditionella kyrkan.”
Vad är då progressiv teologi?
Olterman beskriver progressiva teologins kännetecken på följande sätt:
Enligt Wikipedia har progressiv teologi följande viktiga kännetecken: ”strong emphasis on social justice or care for the poor and the oppressed (often identified as minority groups) and environmental stewardship of the Earth.”
En debatt som vi hade på sjuttiotalet som fångar upp något av denna dimenision, var diskussionen om sociala evangeliet, ”social gospel”. Kritiken mot sociala evangeliet då från evangelikalt håll var att det blev överbetoning på en renodlad inomvärldslig kristendom, frälsning och omvändelse var inte i fokus, utan endast åtgärder för att förbättra världen. Det blev att sätta en ny kostym på människan, inte att se en ny människa i kostymen.
Att Evangeliska frikyrkans styrelse för 4-5 år sedan beslutade att lämna Diakonia, var uttryck just för detta, för mycket av ”social gospel”, EFK menade att det måste vara en balans mellan social rättvisa och förkunnelsen av evangeliet till frälsning och omvändelse.
Jim Wallis och Sojourners brukar räknas som ett typiskt exempel på progressiv teologi. Shaine Claibourne ett annat exempel. På Wikipedia kan man hitta följande definition på progressiv kristendom och teologi: ”Progressive Christianity is an approach to the Christian faith that is influenced by post-liberalism and postmodernism and: proclaims Jesus of Nazareth as Christ, Savior, and Lord; emphasizes the Way and teachings of Jesus, not merely His person; emphasizes God’s immanence not merely God’s transcendence; leans toward panentheism rather than supernatural theism; emphasizes salvation here and now instead of primarily in heaven later; emphasizes being saved for robust, abundant/eternal life over being saved from hell; emphasizes the social/communal aspects of salvation instead of merely the personal; stresses social justice as integral to Christian discipleship; takes the Bible seriously but not necessarily literally, embracing a more interpretive, metaphorical understanding; emphasizes orthopraxy instead of orthodoxy (right actions over right beliefs); embraces reason as well as paradox and mystery — instead of blind allegiance to rigid doctrines and dogmas; does not consider homosexuality to be sinful; and does not claim that Christianity is the only valid or viable way to connect to God (is non-exclusive).”
Jim Wallis brukar själv beteckna sig som evangelikal genom att han håller fast vid omvändelsens och pånyttfödelsens betydelse, och så vitt jag vet håller fast vid en evangelikal bibelsyn och grundläggande kristna lärosatser. Progressiv teologi kan förenas med evangelikal kristendom eftersom mycket i både Gamla och Nya testamentet handlar om etiska konsekvenser av tron, som handlar om barmhärtighet, tänka på de utsatta, de fattiga, stå upp för de förtryckta. Även att värna om miljöfrågor är fullt förenligt med evangelikal kristen tro. En av de första kristna tänkarna att ta tag i miljöfrågorna var Francis Schaeffer, som kan klassificeras som en mycket konservativ evangelikal.
Så det blir en glidande skala, om man betonar sociala rättvisefrågorna på bekostnad av evangelisation, omvändelse och tron på kristna trons grundläggande läror, har man utan tvivel glidit bort från vad som kan kallas för evangelikal kristen tro. Men det som räknas som progressiv teologi kan också rymmas inom ramen för evangelikalismen.
Ett svenskt exempel på en progressiv teolog som hållit sig inom de evangelikala riktmärkena, är enligt min mening Harry Månsus.
Några andra strömningar är postsekulär teologi, postmodern teologi och radikal ortodoxi. Jag vill kortfattat redogöra för hur jag uppfattar dessa strömningar. Det blir nästa blogginlägg.