Tidningen Dagen har utnämnt EFK-pastorn Bengt Sjöberg till årets förebild. Ett stort grattis Bengt. Jag tycker också att det är mycket bra att lyfta fram insatserna som görs på lokal församlingsnivå, det är där de stora hjältarna finns. Bengts insatser i flyktingarbete och evangelisation, och som församlingspastor, har varit imponerande under många år. För den som inte vet om det kan det också vara intressant att påpeka att Bengt är en yngre bror till pastor Stanley Sjöberg och Kjell Sjöberg som gick bort för en del år sedan.

EFK-församlingars insatser för flyktingar har uppmärksammats mycket senaste tiden. Höglandskyrkan i Sävsjö har uppmärksammats för att man tagit hand om fem afganska tonårsgrabbar under julhelgen. För några veckor sedan var Stockholmsförsamlingen New Lifes demonstration uppmärksammad, för att rädda dödsdömda och utvisningshotade personer kvar i Sverige. Församlingen i Åbytorp, utanför Kumla, har också uppmärksammats under hösten för insatser för flyktingar.

Jag känner mig både glad och stolt över detta. Det handlar om kristendom i praktiken. Att göra de goda gärningar som Jesus vill. Och att helt bryta med den rasistiska och främlingsfientliga synd-kulturen.

Att i praktiska handlingar vara motpol till Sverigedemokraterna som nu ligger på sex procent i opinionsmätningarna, och visa på helt andra värderingar och livsstil, det är en spännande utmaning för oss kristna under 2010.

Tidningen Dagen skriver också om året som gått, där min lunch med Gardell klassas som årets lunch, och där jag klassas som ”linslus” (vad är det?). Bara ett litet tillrättaläggande, jag har inte avgått som EFK-ordförande. Däremot har jag sagt att jag inte står till förfogande för omval efter vår kongress i maj 2010. Jag är alltså fortfarande ordförande för Evangeliska Frikyrkan och är det fram till maj 2010.

Noterar att tidningen Dagen har rankat de 25 mest lästa artiklarna under 2009 och att två artiklar bland dem med källa från min blogg hör till 2 av de 25 mest lästa. Dels det lunchsamtal jag hade med Jonas Gardell, där grunden var mitt blogginlägg där jag bjöd Gardell på lunch, dels när jag skrev ett kort blogginlägg om att jag var omskuren. Detta visar, tycker jag, att kristna bloggare har en betydelse i debatten, och att det är ett nära samspel mellan bloggare och traditionella medier.

Vad läsare intresserar sig för ligger ganska långt från mina egna huvudfrågor, båda dessa inlägg var egentligen ganska marginella i mitt bloggskrivande under 2009.

Kan dock avslöja att jag har haft kontakt med Gardell efter vårt lunchsamtal och samtalet i Söderhöjdskyrkan och har inte minst försökt peppa honom att mer aktivt börja läsa och tillägna sig evangelikal teologi och tolkning av Jesus.  Och att vi har fått lite olika inbjudningar att uppträda gemensamt för debatter och samtal, men inget av föreslagna datum har passat våra almanackor. Trots att vi ligger långt från varandra teologiskt och trosmässigt, har vi dock ett gemensamt intresse av att främja samtalet om Jesus, och där kan det hända att vi kan agera på gemensam front under nästa år.

Jag gillar inte alls evangelikaler och strikta bibeltroende som sitter i bekväma skyttegravar, och bara deltar i samtal på egna villkor, och bara rör sig i miljöer av likasinnade. Så fungerade inte Jesus. Vi behöver upp ur skyttegravarna och delta i det breda samtal om Jesus som pågår i vårt samhälle, och som kommer att bli ännu hetare under nästa år. Och vi behöver delta i samtalet utifrån ödmjukhet och lyssnande, men också en stor frimodighet och vittna om både vår upplevelse av och tro på Jesus.

Min predikan från Elimkyrkan den 27 december finns nu tillgänglig för nerladdning på Elimkyrkans hemsida, www.elimkyrkan.org och gå in på nerladdningar på höger sida, klickan sedan på predikan 2009-12-27.

Predikan genomsyras av min passion för att vi kristna ska komma i funktion i uppdraget att sprida evangeliet om Jesus, föra människor till tro, och visa kristen kärlek på ett praktiskt sätt.

Här följer ett Youtubeklipp med en sammanfattning av min predikan i Elimkyrkan idag. Det handlade om att alla kristna är kallade till att vara engagerade i evangelisation och mission, och i att utöva goda gärningar. Jag lyfte också fram den kristna församlingens unika uppdrag.

Har haft en julhelg dominerat av familjeliv. På julaftonen var vi tillsammans hos min frus bror. Och juldagen och annandagen har vi varit hemma, alla utflygna barn är hemma (4 stycken) och på annandagen kommer mina föräldrar på besök, 80-plussare.

Förbereder och ber över söndagens predikan i Elimkyrkan. Kommer nog att ta upp om att vara en församling som gemensamt är inriktad på uppdragen att förkunna evangeliet om Kristus, missions- och evangelisationsuppdraget. Enligt 1 Petri brev 2:9 är det ju en gemensam kristen kallelse och tjänst att förkunna Guds hans härliga gärningar. Och en lokal kristen gemenskap har detta som kanske sitt viktigaste uppdrag. De flesta håller nog teoretiskt och teologiskt med om detta. Men tyvärr ser vi här ett stort gap i svensk kristenhet mellan teori och praktik. Det är en ganska begränsad andel av församlingarna i Sverige som växer genom att man ständigt för människor till tro och gör dem till lärjungar.

Som nybliven pastor i Elimkyrkan försöker jag mobilisera församlingen i detta gemensamma uppdrag genom att få alla medlemmar engagerade i Alpha – en grundkurs i kristen tro. Det som är bra med det konceptet är att alla kan göra en insats. Även de som inte är ett dugg utåtriktade och har stora nätverk utanför kyrkan, eller är evangelistiskt lagda personer.

En del av missionsuppdraget handlar också om att visa barmhärtighet och göra goda gärningar. Det innebär att göra praktiska insatser för att hjälpa människor i nöd och bry sig om de svåra och stora frågor som människor brottas med i vårt samhälle. Där behöver vi också hitta fungerande modeller så att den lokala kristna församlingsgemenskapen blir aktiv i att visa barmhärtighet och göra goda gärningar. Det kan man göra på många olika sätt.

Kommer nog också in på i söndagens predikan om hur unik den kristna församlingen är. Visst finns det bättre och sämre församlingar. Men överlag tycker jag att den lokala kristna gemenskapen är en suverän social organisation, som kan samla olika kategorier av människor i en gemensam och engagerande långsiktig insats. Jag känner inte till någon annan motsvarighet i vårt samhälle. Då jämför jag med idrottsrörelsen, politiska partier, fackföreningsrörelsen och andra sociala organisationer. De som har vuxit upp i frikyrkan har ofta blivit för hemmablinda, och inser inte vad man har i den lokala församlingen. Det var bra att kungen i sitt jultal gav en eloge till föreningslivet, och alla de vardagshjältar som finns där. Det finns ett oändligt stort antal vardagshjältar i de kristna församlingarna runt om i Sverige.

Att den kristna församlingen reser sitt huvud, inser vad man har, och fullföljer sitt uppdrag – det är en helt avgörande fråga.

Nu är det kvällen före julafton och jag är hemma och kan ni gissa vad jag gör? Håller nu på att göra julgodis tillsammans med två döttrar som är hemma. I morgon på julafton åker vi till min frus bror, som bor utanför Köping. Önskar alla bloggläsare en mycket god jul ifall jag inte skriver något blogginlägg under julafton. Men det vet man aldrig.

Tidningen Dagen intervjuar idag ett ungdomligt gäng aktivister om vad man tycker om utgången av klimatmötet i Köpenhamn. Man kan där notera att jag har samma uppfattning som ärkebiskopen.

Det har varit några intensiva veckor för mig kring engagemanget med FN-konferensen i Köpenhamn. Och en hel del av jobbet återstår för mig, genom att flera rapporter ska skrivas i efterhand med analys av resultatet.

Men jag tycker att konferensen blev ett gigantiskt misslyckande. Det slutdokument på cirka tre sidor som världens politiska ledare lyckades enas om, efter två års intensivt förberedelsearbete är minst sagt tunt. Utsläppen av växthusgaser och klimatfrågan är dessutom en form av miljöproblem som behöver lösas genom världsvida och gemensamma FN-beslut. Att enskilda länder gör saker på egen hand blir alldeles för begränsat.

Och det stora problem i Köpenhamn var att världens två största utsläppare, Kina och USA, har så svårt att gå med på bindande uppgörelser med strikta tidsplaner om att begränsa sina utsläpp. Det var detta som knäckte hela Köpenhamnsmötet.

Det var underbart att få vara på gudstjänst i Elimkyrkan idag. Präglad av Guds närvaro, en utmärkt predikan av Lars-Göran Sundberg, en lyftande lovsång och innerlig bön. Och massor av intressanta samtal före och efter gudstjänsten.

Jag läste bibelordet om den första kristna församlingen. Man möttes dagligen för bön, prisa Gud, undervisning och gemenskap. Det behöver vi mycket mer återerövra. Inte bara vara söndagskristna, även om jag uppskattar söndagens gudstjänst som en särskild höjdpunkt. Utan att hela vårt liv genomsyras av vår kristna tro, och att församlingsgemenskapen inte blir en perifer fritidshobby, utan vår familj och vår bas i livet.

Nästa söndag den 27 december klockan 11.00 kommer jag att hålla predikan i Elimkyrkan på Storgatan i Stockholm. Jag känner att det blir ett viktigt möte, och med profetiska signaler inför år 2010.

Bella Center utanför Köpenhamn är en kokande gryta just nu, alla betydande politiska ledare i världen är på plats, några tusen journalister som representerar hela världspressen, och så en massa staber som följer med ministrarna och presidenterna, och så finns här lite annat löst folk, som Elimkyrkan på Östermalms pastor till exempel. Företrädare för folkrörelser och andra internationella organisationer får dock inte plats längre, så antalet från dem har skurits ner betydligt senaste dagarna.

Obama är nu på plats, och han sitter just nu i ett rum, sägs det, och pratar med Rysslands president Medvedev om kärnvapennedrustning. Man bara hoppas att de kommer fram till något konstruktivt. Alla gubbarna är för övrigt på plats, Sarkozy från Frankrike, Gordon Brown från England, Kinas preminärminister Wen Jiabao, FN-chefen Ban Ki Moon, Brasiliens president Lula, Venezuelas Hugo Chavez m.fl. och den enda gumman i sammanhanget är ju Tysklands Angela Merkel. Svenskarna Fredrik Reinfeldt och Andreas Carlgren är ganska oansenliga småpojkar i det här gänget. Har lyssnat lite extra på Irans president Ahmadinejad. Det jag kan konstatera är att han knappast skulle platsa som talare på Torpkonferensen om han konverterade.  Han pratar entonigt, rör inte en min, och visar ingen tillstymmelse till att le. Det är uppenbarligen ganska tungt att vara Irans president, det syns lång väg. En festlig prick är Bolivias president Morales, han ser ut som och uppträder som en riktig indianhövding, det blir ett exotiskt inslag bland alla gubbarna i kostymer.

Jag har hoppats på att få chansen att inbjuda Obama till Alpha i Elimkyrkan, men jag har inte sett till honom än, men han är här på denna anläggning just nu. Problemet med de stora tungviktarna är att de är omgivna av så många livvakter, pressekreterare och rådgivare, så det är inte så lätt att skaka hand.

Förhandlingarna om en klimatuppgörelse pågår intensivt och alla hoppas på att nationernas ledare ska kunna komma överens om en långtgående uppgörelse, som både förmedlar betydande resurser till u-länderna när det gäller ren teknologi och ren energi, och som medför att de rika länderna höjer ambitionsnivån när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser.

Nä nu börjar jag längta hem, ser fram emot att få träffa fru Swärd ikväll – kyssen blir nog extra het, och tydligen har jag även min svärmor hemma ikväll när jag kommer hem, och ser fram emot att få träffa Elimkyrkans pastorsteam och församlingsråd i morgon för julfest, och på söndag vara med i gudstjänsten i Elimkyrkan. Det blir härligt.

Förresten, just nu lyssnar jag på Venezuelas Hugo Chavez, en riktig tuffing, med röd slips idag. Han kommer säkert att gnälla på USA i sitt tal.

Nu är vi inne i slutspurten i klimatförhandlingarna i Köpenhamn. Vid frukosten idag skrev jag ner ett slutinlägg i äktenskapsdebatten och ett svar på Emil Mattsons inlägg, det följer här:

Tack Emil för ett bra klargörande. Jag är ju en relativt debattglad person och jag tyckte det fanns inslag i ditt inlägg som vara värda att lyfta fram och just ta en debatt med. Sedan ligger det ju i bloggandets charm att vi gärna kan uttrycka oss tillspetsat och kanske överdrivet, men har sedan alla chanser i världen att förtydliga oss genom replikskiften.

Om det jag skriver här på bloggen uppfattas som att jag ser synen på homosexualitet som den stora vattendelaren mellan kristna , då har jag formulerat mig dåligt och otydligt. Jag tycker att jag ständigt försöker säga att det inte är så.  Däremot tycker jag att frågan symboliserar en grundläggande vattendelare, nämligen bibelsynen. Sedan tycker jag att frågan om äktenskapet har en högsta dignitet. Det är ju många krafter som hotar äktenskapet, och i det sammanhanget är homosexfrågan ganska marginell. Jesu ord om äktenskapet: ”har ni inte läst att Skaparen från begynnelsen gjorde dem till man och kvinna, och sade ”därför skall en man lämna sin far och mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara ett kött”. Så är de inte längre två utan ett kött. Vad Gud har fogat samman skall människan inte skilja åt”, och liknande bibeltexter med liknande innebörd, är normerande för mig i min syn på både skilsmässa, sambo, otrohet (inkl. syn på internetporr t.ex.), äktenskapet som ett förbund där Gud finns med, det är också avgörande för min inställning till ”gay marriage”. Eftersom jag har varit pastor i Stockholm i många år vet jag att människors erfarenheter och livskamp inte lever upp till denna standard många gånger. Därför behöver vi i församlingarna genom tydlig undervisning, själavård och vägledning i Jesu efterföljelse, hjälpa människor att leva i enlighet med Jesu ord.

Och jag tror att det är på denna punkt frågan blir känslig för många evangelikala och ”konservativt” sinnade kristna, äktenskapet hör faktiskt till de mer grundläggande delarna av kristen tro och Jesu undervisning – enligt vår mening (där ordet ”vår” refererar till den breda traditionen i kristna kyrkans historia och mainstream i den globala kyrkan).

Sedan tar jag åt mig din kritik att du tycker att jag inte tillräckligt tydligt markerar i andra frågor som är viktiga. Det är kul att det är någon som tycker att jag är för lågmäld och otydlig, jag ska skärpa mig.

Du refererar till att det kan komma att finnas personer i min närhet som kommer att uttrycka tvivel i homosexfrågan. Ditt sätt att formulera dig visar nog att vi inte känner varandra. Efter många år som kristen ledare i Stockholm tror jag knappast att det finns något som kommer att göra mig förvånad, varken när det gäller människors reflektioner eller brottningskamp. Därför tror jag att församlingar som lever i starkt sekulariserade och pluralistiska miljöer behöver vara tydliga i vissa värdefrågor. Inte för att tysta ned, eller lägga locket på, men just för att ge vägledning. Och sedan behöver man i en församling gå igenom processer där man gemensamt brottas med frågor. Att vara lärjunge till Jesus möter delvis samma utmaningar som på Bibelns tid, t.ex. tycker jag att NT:s texter om girighet och materialism känns högaktuella, medan andra frågor kräver reflektion och bearbetning för att komma fram till en rimlig ståndpunkt. Jag ser dock inte att äktenskapsfrågan hör till den typen av frågor (som kan kräva omprövning och bearbetning), utan mer en fråga för själavård och vägledning, att hjälpa människor att leva som Jesus har sagt.