Jag roar mig med att lyssna på alla regeringschefer och presidenter hålla tal i Köpenhamn. De muslimska ledarna är festliga. De skäms verkligen inte för sin tro. Irans president, rankas väl som en av de värsta skurkarna i världspolitiken, men rejält religiös är han, så här började han sitt tal idag inför världens ledare och den samlade världspressen: ”In the name of God the Compassionate, the Merciful, all praise to Allah, the Lord of the Universe, and peace and blessing be upon our Master and prophet, Mohammed, and his pure Household, and his noble companions. Oh, God, hasten the arrival of Imam Al-Mahdi and grant him good health and victory and make us his followers and those who attest to his rightfulness.”

Och så här började Marockos president sitt tal: ”Praise be to God, may peace and blessings be upon the Prophet, his Kith and Kin”.

Världspolitiken blir alltmer religiös, det börjar gå upp även för sekulariserade västpolitiker och västmedier. Men det vore kul om man fick höra lite om Gud även från västpolitiker. Kom igen Obama, jag hoppas på dig. Reinfeldt är nog ganska tyst i den typen av frågor, och även den nykonverterade katoliken Andreas Carlgren, de är ju båda på plats och förhandlar för EU intensivt just nu.

Just nu håller Norges statsminister Jens Stoltenberg tal.

Kom ihåg demonstrationen i Stockholm i eftermiddag klockan 17.00 med start hos New Life på Kungsholmen. Jag skrev om det häromdagen på bloggen.

Eftersom jag befinner mig inne på själva klimatkonferensen så har jag inte sett något av demonstrationerna annat än på TV-skärmar. Jag kan inte göra någon ögonvittnesbedömning av de bråk mellan dansk polis och demonstranter som har förekommit.

Själva förhandlingarna är inne i ett avgörande skeende. Lyssnade nyss till Hillary Clinton. Om några minuter ska jag lyssna på Fredrik Reinfeldt i egenskap av företrädare för EU:s ordförandeland, och chefen för kommissionen, Barroso.

Min bild av pågående förhandlingarna är att det är som vanligt EU som driver på och USA som bromsar. Så ska man demonstrera bör demonstrationen mer rikta in sig på Obama och Hillary Clinton, mer än EU. Det blir en avgörande torsdag eftermiddag och kväll som avgör om hela konferensen brakar ihop eller om man kan nå en uppgörelse.

Det är minst sagt spännande att vara i Köpenhamn just nu. Hela konferensanläggningen är en enda kokande gryta, 120 presidenter och regeringschefer är på plats, och hela världspressen inklusive ett antal hundra TV-kanaler från hela världen, det filmas och intervjuas i varje vrå av anläggningen just nu. Och förhandlingarna är inne i ett avgörande skeende. Som vanligt är det EU som trycker på för att det ska bli en långtgående och bindande uppgörelse, och som vanligt är USA ganska bromsande. Och även Kina som strikt bevakar sina intressen. Antingen kommer man överens om en ganska strikt uppgörelse om klimatpolitiken, eller också blir det en politiskt urvattnad deklaration, eller också brakar konferensen ihop på fredag natt och det blir inga beslut alls. Vi får se.

Vanligt folk undrar naturligtvis varför det är så svårt att fatta beslut. Men FN-systemet bygger på att alla länder är överens och det innebär att ett enskilt land som Maldiverna eller Sudan kan stjälpa hela uppgörelsen. Ett annat problem är att länderna har så olika intressen i denna fråga, och har så helt olika problemsituationer att hantera. USA vill till exempel att Kina ska minska sina utsläpp, men Kina vill framförallt satsa på ekonomisk tillväxt för en stor andel av kineserna är fortfarande fattiga, och då måste man bygga ut elproduktionen, och det är billigast att göra med kolkraft. Det är problemet i ett nötskal.

Det är kaotiskt mycket folk på konferensen i Köpenhamn. I går fick jag tillfälle att skaka hand med svenska ministrarna Maud Olofsson och Andreas Carlgren. Världskändisar som Arnold Schwarzenegger och Al Gore har dykt upp, och även prinsessan Viktoria ska tydligen vara här, men jag har inte sett henne. Alla statschefer börjar anlända idag, tidigare har det främst varit miljöministrar på plats.

När jag följer debatten både på min blogg och kristna pressen tycks vi kristna dela in oss i tre olika ståndpunkter när det gäller klimathotet och klimatfrågan.

1. En grupp betonar detta som ett tidstecken, Jesus kommer snart, och världen håller på att gå under. Utifrån den hållningen vill man gärna lyfta fram värsta-scenariorna i klimatforskningen. Man ser klimatförändringen som ett tecken på att Jesus kommer snart.

2. Den andra gruppen betonar det vetenskapskritiska förhållningssättet.  Man ifrågasätter klimatforskningen och den fokus som skapas kring detta. Det är en helt annan inställning än grupp 1.

3. Ett tredje spår är den kristna miljöradikala hållningen. Man erkänner klimatforskningens slutsatser och menar att vi fördärvar naturen genom att exploatera planetens resurser. Det drabbar särskilt den fattiga delen av världen. Den tredje gruppen lyfter framförallt fram klimatfrågans etiska dimensioner.

Vilken grupp hör jag till? I det jag har skrivit och sagt hör jag utan tvivel till den tredje gruppen. Men det betyder inte att jag helt avfärdar första och andra alternativet. Jag väntar också på Jesu tillkommelse. Jag läser också i Bibeln om de domar som ska drabba världen, och om klimatforskningens värstascenarior inträffar i framtiden ser jag det som en dom över världen, men en dom som vi själva har förvållat genom vår materialistiska livsstil. Jag vill dock gärna undvika eskatologiska spekulationer, det har varit enormt mycket spekulationer i kristenheten senaste 120 åren, senast var det kring millenieskiftet. Vi behöver ha ett stort mått av ödmjukhet både när vi tolkar tidstecken och siar om Jesu tillkommelse. Om den dagen och den stunden vet ingen. Men vi behöver vänta på Jesus varje minut.

En sund vetenskapskritisk hållning tycker jag också är bra, men den bör då bygga på fakta och seriös forskning. Annars blir det bara konspirationsteorier. Den konsensus som finns i världen kring klimatforskningen, självklart är det nödvändigt att inte tysta ner alternativ forskning.

Men som jag har sagt tidigare, även om det skulle visa sig i framtiden att klimatforskningen har haft fel i sina prognoser, så föreslår man ändå rätt åtgärder. Vi måste under alla omständigheter minska vårt beroende av fossila bränslen.

Jag återkommer med ett slutinlägg i äktenskapsdebatten.

Jag är väldigt upptagen hela dagarna här på FN:s klimatkonferens så jag har svårt att hinna läsa inlägg här på bloggen. Noterar att Emil Mattsson har skrivit ett svar på mitt inlägg, ett nyanserat och resonerande svar, där jag säkert kan hitta en hel del beröringspunkter med. Vill dock hinna läsa igenom grundligt innan jag skriver någon slutkommentar i denna, senaste äktenskapsdebatt.

När 200 länder ska försöka komma överens om en gemensam miljöpolitik, som man ska göra här i Köpenhamn, är det inte enkelt. Förhandlingarna drivs i snigelfart, och på fredag ska allt vara klart. FN:s former för beslutsfattande är också ett stort problem, besluten ska fattas genom helt enhälliga beslut, och det betyder att länder som Saudi-Arabien, Libyen, Venezuela, m.m. vars hela existens bygger på fossila bränslen-ekonomin kan vara med och avgöra om ett beslut går igenom. Det skulle behövas ett säkerhetsråd för miljöfrågor för mer snabbfotat beslutsfattande.

Det speciella med utsläppen av växthusgaser är att de inte i första hand påverkar lokalt utan påverkar atmosfären. Och därmed påverkar lokala utsläpp globalt. Och därför är det nödvändigt med gemensamma tag i klimatpolitiken.

Var på en hearing häromdagen med ledningen för IPCC, alltså panelen för klimatforskare, med indiern och nobelpristagaren Pachauri som ordförande. De presenterade de senaste trenderna inom klimatforskningen. Jag tycker att den samlade forskningen i denna fråga pekar i en ganska tydlig riktning, men eftersom jag inte är naturvetare kan jag inte ingående argumentera för min slutsats.

Man bör komma ihåg att alla länder i världen, har ratificerat FN:s klimatkonvention, som helt bygger på klimatforskningen, och vars grundläggande slutsats är att människans utsläpp av växthusgaser (genom kol, olja, avskogning m.m.) påverkar atmosfären, och leder långsamt till en stigande medeltemperatur. Även Saudi-Arabien har accepterat denna slutsats.

Nu vill jag utmana alla mina bloggläsare som finns i eller inom rimligt avstånd från Stockholm, att komma med på en demonstration på torsdag klockan 17.00 med samling utanför församlingen New Life på Kungsholmen i Stockholm. Det handlar om en familj från ett muslimskt land som konverterat till kristen tro i Sverige, och som Migrationsverket vill utvisa, trots att det finns stora fara för deras liv om de återvänder till sitt hemland. JAG VÄDJAR TILL DIG, GÖR ALLT DU KAN FÖR ATT KOMMA MED PÅ DENNA DEMONSTRATION.

Eftersom jag befinner mig på FN-konferensen i Köpenhamn så vill jag använda bloggen för att utmana och peppa alla som har någon möjlighet att komma med, jag vänder mig särskilt till alla som är medlemmar i Elimkyrkan i Stockholm, Söderhöjdskyrkan, Iglesia Icthus, andra EFK-församlingar i Stockholm och alla andra (hoppas denna information når fram så att det kan pålysas på gudstjänsterna i morgon). Skicka denna information vidare till alla du har kontakt med och länka till detta blogginlägg.

Informationen om detta fall finns i det meddelande jag fick idag från min gode vän, pastor John van Dinther hos New Life i Stocholm. Du ser meddelandet från John nedan:

SKICKA GÄRNA VIDARE DETTA TILL DINA VÄNNER!!!

Alaa ska stanna! Demonstration och fackeltåg! Dödens marsch.

Alaa 17 år flydde för två år sedan tillsammans med sin mamma och bror från sitt hemland i mellanöstern för att börja ett nytt liv i Sverige.
Efter en kort tid konverterade de till kristen tro.
I oktober i år blev Alaas mamma överfallen av en maskerad man från deras hemland, när hon var på kyrkans område.
Mannen hotade, sparkade, slog och knivskar henne. Efter behandling på sjukhuset har familjen tagits hand om av myndigheterna på skyddat boende.

Förra veckan beslutade migrationsverkets Översta domstol att Alaa och hans familj inte får stanna i Sverige, trots att deras liv står på spel om de åker tillbaka.

Om Alaa och hans familj åker tillbaka till sitt hemland kommer han och hans mamma, med väldigt stor sannolikhet att bli dödade. Eller så blir mamman dödad och Alaa satt i fängelse på obestämd tid.

NU HAR MIGRATIONSVERKET GÅTT ÖVER GRÄNSEN!
Såhär får det inte gå till och för att protestera mot utvisningen kommer det anordnas ett fackeltåg genom Stockholm nu på torsdag den 17 december kl 17.00.
Vi samlas på Sverige Finska skolans skolgård, New Life, Fridhemsgatan 17, kl 17.00 och går därifrån mot City kl 17.15. Kom och demonstrera mot en orättvis och inhuman utvisning!

För mer information om familjens situation, gå in på :
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=196608

Jag medverkade i Existensprogrammet under torsdagskvällen om synd och syndakatalog. Länken till programmet hittar man här. Intervjun med mig kommer i slutet av programmet. Det blev ungefär en arbetsdag för att få fram denna begränsade intervju, resa till och från Umeå, en längre inspelning, och så klipper man ut några enstaka meningar från en lång inspelning. Tycker dock att man klippte ut citaten från mig på ett bra sätt, det gav ingen skev bild av vad jag faktiskt sade eller vad jag står för. Journalister har en passionerad förkärlek till ämnet homosexualitet och visst kom det in i intervjun med företrädarna från Umeå pingstkyrka. Man försökte klämma in det i intervjun med mig också, men jag är nu så pass garvad att jag svarade medvetet så resonerande, undanglidande och krångligt så att det var omöjligt att ta med mitt svar i TV-sändningen. Inte så att jag är rädd för ämnet men tycker att det blir fel fokus när media konstant ska ta upp ämnet homosexualitet kopplat till kyrkan.

Existens gör intressanta program och det är ett verkligt problem som de tog upp i detta program. Det känns dock som att det ligger en del år tillbaka i tiden. Bland annat Stanley Sjöberg har drivit ett förtjänstfullt och medvetet arbete under många år för att knyta kontakt med många av dem som drabbades av märkliga uteslutningar ur församlingar under 50- och 60-talet. Det är dock väldigt lätt att frågan tas upp på ett för ensidigt sätt. När Bibeln och nya testamentet talar om synd handlar det ju om att befria oss från de onda krafterna som sliter i oss, och ge oss nåd, förlåtelse men också kraft till att leva ett nytt liv. Synden skadar oss, det är därför som Gud vill befria oss. Men det fördes inte fram i Existens-programmet. Men det är inte lätt att få med alla aspekter i 30 minuters TV-program.

Vad tycker mina bloggläsare om Existensprogrammet?

Jag är nu på FN:s klimatkonferens tillsammans med 15000 andra personer, just nu är alla delegationer på plats som företrädare alla nationella regeringar, förhandlingarna pågår nu i ett oändligt antal mindre grupper. Det är tusentals journalister på plats, hela världspressen, och alla större TV-kanaler runt om i världen, plus alla företrädare för Non-governmental organisations som FN har godkänt – en av alla dess NGOs är Kyrkornas Världsråd, alla FN-tjänstemän och andra företrädare internationella myndigheter är också på plats. Det politiska toppskiktet, med president Obama i spetsen anländer först nästa vecka. Vår egen Reinfeldt anländer även då, han är ju en ganska viktig figur i år, på grund av det svenska EU-ordförandeskapet.

Noterar att debatten surrar vidare här på bloggen har dock inte hunnit läsa inläggen än, ska försöka få tillfälle att skriva en slutkommentar kring kyrkans äktenskapssyn.

�

Tisdagen blev en ganska dramatisk dag. Förmiddagen ägnade jag åt möte med Elimkyrkans vassa pastorsteam, eftermiddagen var jag på möte på huvudkontoret hos Evangeliska Frikyrkan i Örebro. När jag kom hem på kvällen hängde Sveriges Television på dörren (jag var förvarnad) och mitt arbetsrum hemma blev hux flux en TV-studio och jag intervjuades under 1,5 timme. Det handlar om program som ska sändas om flera månader, men man är inne i produktionsfasen just nu. Jag kan i dagsläget inte berätta om vad det handlar om – det kommer nog att märkas vad det lider.

Kommer att medverka i Existensprogrammet torsdag kväll på SVT2 (är det väl). Det handlar om de strikta regler för uteslutningar som var förr i frikyrkan och med diskussioner om hur det ska vara idag. Inslaget med mig bygger också på en ganska lång intervju där man klipper ut korta citat, så jag hoppas att man på ett rättvist sätt speglar vad jag tycker. Jag vill absolut inte tillbaka till femtiotalets frikyrkopraxis, men jag tror på församlingar som formar medvetna lärjungar som följer Jesus, och den efterföljelsen påverkar alla aspekter av livet.

Nu är jag på väg till FN-konferensen i Köpenhamn. Jag har lite olika uppdrag på konferensen, och kommer både att skriva och fungera som rådgivare m.m. Cirka 100 regerings- och statschefer dyker upp nästa vecka så jag får se om jag får chansen att skaka hand med USA:s president, chansen är liten, men jag ska nog göra ett försök.

Jag har ingående läst Emil Mattssons inlägg (inlägg nummer 18 till min bloggpost om äktenskapet häromdagen) i debatten om äktenskapet. Eftersom jag antar att det är samma Emil Mattsson som är en av församlingsledarna i EFK-församlingen Saron i Göteborg så tycker jag att det är angeläget att i grunden reda ut de frågor han tar upp. I ett avseende håller jag helt med honom, och i ett annat avseende håller jag inte alls med honom, och jag tycker där att han kommer med en försåtlig och ständigt upprepad kritik mot alla kristna som vill behålla nuvarande grundsyn på äktenskapet.

Emil skriver om alla de stora världsproblemen som vi brottas med som mänsklighet. Och att vi behöver engagera oss i de stora frågorna. Det tycker jag är självklart. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt att frågan om homosexualiteten är en mycket marginell fråga i det stora sammanhanget, däremot är det en mycket viktig fråga för många enskilda människor. När det gäller sexualetiska diskussioner tycker jag att de stora sociala problemen i världen kretsar kring den heterosexuella sexualiteten, Europeiska baptisternas kamp mot trafficking tycker jag är ett exempel på en utmärkt insats för att försöka sanera i dessa träsk.

Underförstått i Emils inlägg är tydligen att den breda majoritet av världens kristna som klart och tydligt vill bevara nuvarande former för äktenskap ignorerar de stora världsproblemen. Jag tycker att det är klart missvisande och osakligt. Katolska kyrkan, som är fullständigt kompromisslöst i sitt försvar för äktenskapet, har en mycket bred socialetisk agenda som man jobbar utifrån, men media har ju en ständig förkärlek att uppmärksamma när påven säger något om sexualetiska frågor. Kan man hävda att den förföljda kyrkan och kyrkan i tredje världen ignorerar världsproblemen bara för att man vill bevara äktenskapet?

Man kan säkert hitta enstaka kristna och någon enstaka bloggkommentator eller insändarskribent som tycker att frågan om att bekämpa homosexualiteten är en helt avgörande fråga, men jag har svårt att inse att någon kristen ledare med något större mått av ansvar skulle uttrycka sig på det sättet. Jag tycker att det helt enkelt är en mediemyt att homosexfrågan har fått så stora proportioner. Granskar man vanliga svenska församlingar där en mycket bred majoritet vill bevara äktenskapet, så tror jag inte att man ägnar särskilt mycket energi åt denna fråga. Jag har hållit mer än 4000 predikningar i mitt liv, men aldrig hållit en enda predikan om homosexualitet. Däremot har jag sysslat mycket med frågan på själavårdsplanet. Att jag själv vid enstaka tillfällen har varit engagerad i den offentliga debatten om denna fråga, beror helt och hållit på medias initiativ att lyfta fram frågan.

Underförstått i Emil Mattssons inlägg är också att det är de kyrkor som vill bevara äktenskapet som sätter agendan och som gör homosexfrågan till den avgörande, och det som skiljer sekulariserade och liberala kristna från mer evangelikala och konservativa kristna. Jag kan inte hålla med om och förstå den analysen. Jag uppfattar det nog som att det är det sekulariserade samhället med gayrörelsen som spjutspets som driver frågorna, och mer sekulariserade och liberalteologiskt orienterade kyrkor hakar på. Och vill ändra äktenskapspraxis. Det alla vi andra gör är att säga att detta är vi skeptiska till. Det som har hänt nu är att Svenska kyrkan, Svenska Missionskyrkan och Svenska Baptistsamfundet har ändrat i äktenskapsordningen. Vad ska vi då alla andra göra som inte gillar denna utveckling?

Om vi protesterar så tycks Emil Mattsson mena att vi är homofober och bara tänker på homosexfrågan och vill göra den till en kabinettsfråga. Så kan man tolka det han skriver. Våra valmöjligheter är enligt Mattsson att vara helt tysta (för annars blir vi anklagade för att vara homofober) eller också ska vi supporta förändringarna i äktenskapssynen. Det skulle vara intressant att få höra Mattssons rekommendation om vad vi ska göra. Här på bloggen har jag senaste tiden uttryckt synpunkter på Norrmalmskyrkans agerande i denna fråga, och på förändringarna inom de två nämnda frikyrkosamfunden. Men jag skriver om många andra frågor. Det är ju dessa kyrkor och samfund som har lyft fram frågan, som sätter frågan på agendan, och utmanar alla oss andra att vara tysta eller protestera.

Jag tycker att ansvaret för att provocera inomkyrkligt i denna fråga är de kyrkor som i denna fråga helt vill anpassa sig till samhällsutvecklingen. det är dessa kyrkor som sätter frågan på agendan och tvingar oss andra till att säga ifrån.

 För oss som vill bevara äktenskapet mellan man och kvinna är ju homosexfrågan ganska marginell i sammanhanget. Att bevara äktenskapet innefattar ju många olika frågor. Ett engagemang för att motverka skilsmässor är en annan jätteviktig fråga som är ett självklar angelägenhet för alla som vill bevara äktenskapet. När frågan om polygami kommer upp alltmer framöver, så kommer det att bli samma visa i den frågan. Men då kommer vi inte bli anklagade för att vara homofober utan då blir det väl något annat skällsord som kommer att uppfinnas för att sättas som epitet på alla bakåtsträvare.

Sedan har jag svårt med Emil Mattssons tendens till etisk relativisering. Visst är det många stora och globala frågor som är avgörande, men för en enskild kristen och för en enskild kristen församling är ju den avgörande frågan att man lever ett heligt liv, ett liv i efterföljelse, som innefattar alla livets områden – att leva ett liv som är välbehagligt för Gud. Och det är ju svårt att i livet i efterföljelse lyfta fram vissa frågor som inte särskilt viktiga, tycker att frågor om sexualitet, familjeliv och äktenskap är ganska centrala frågor i den enskilde troendes liv som Jesu lärjunge. Utifrån min egen erfarenhet av en strävan att leva i daglig efterföljelse till Jesus, så är det ju ofta ganska ”små” frågor som är viktiga, att tala sant, att tala rent, att älska min fru, att älska och hedra mina barn, att hedra mina föräldrar, att ge gåvor och vara generös med mina ägodelar, att inte bli bitter mot någon granne eller trossyskon, att behandla min kropp väl etc. etc. Jag kan ju inte här resonera så att dessa personliga helgelsefrågor inte är särskilt viktiga, därför att världsproblemen är så stora.

Mina kommentarer i detta inlägg utgår ifrån svenska förhållanden. Det är möjligt att bilden ser lite annorlunda ut i USA. Inom Anglikanska kyrkan har det varit tuffa diskussioner i denna fråga där kyrkorna i tredje världen hotar att lämna kyrkan på grund av liberaliseringen, inte minst i äktenskapsfrågan. Men min känsla är att även i dessa situationer blir det en mediemyt att homosexfrågan blir den helt avgörande. Det handlar väl framförallt om bibelsynen, som blir den verkligt skiljande frågan. Däremot kan det uppstå situationer där en droppe får bägaren att rinna över. Och då kan en ganska marginell fråga få en stor betydelse.

Onsdag morgon reser jag till Köpenhamn och ägnar mig åt globala miljöfrågor i tio dagar. Det kommer nog att märkas här på  bloggen. Men det går utmärkt att göra det och samtidigt hävda att äktenskapet är värt att bevaras och kämpas för.