Jag höll två predikningar i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm, under söndagen, dels klockan 11.00 och 15.00 i vår Trinitygudstjänst för unga vuxna.

Man kan lyssna på predikan genom att gå in på www.elimkyrkan.org och sedan klicka till höger på nerladdningar och sedan gå in på predikan 2010-01-17, rubriken ”människor med radikal kärlek”.

Det jag försöker visa på är att alla kristna är kallade till att föra människor till tro på Kristus och att göra dem till lärjungar. Jag tar fram exempel från Bibeln på hur mänskligt sätt ganska oansenliga vittnesbörd var avgörande i Guds handlande och nyckeln till ett mirakel. Jag tog upp om den judiska slavflickan i 2 Kungaboken 5 vars vittnesbörd blev avgörande för miraklet med överbefälhavaren Naaman, och pojken med de fem bröden och de två fiskarna i Johannesevangeliet kapitel 6, som var nyckeln till miraklet med brödundret.

Här är också ett Youtubeklipp som sammanfattar predikan, där Christian Tapper intervjuar mig:

�

Fick kliva upp 03.30 på lördagmorgonen för att skjussa yngste sonen till Arlanda, han återvänder till Schweiz för universitetsstudier.

Håller på och ber över och förbereder morgondagens predikningar i Elimkyrkan (bloggläsaren är välkommen om man är i närheten, klockan 11.00 eller 15.00, Storgatan nära Östermalmstorg). Det kommer att handla om den enskilde kristnes betydelse för att föra människor till tro på Kristus. Jag tror att det är en fråga som har alltför mycket tonats ner. Ska vi få fart på den församlingsplanteringsrörelse som många av oss väntar på, måste vi utmana enskilda kristna att vara frimodiga i att berätta om sin tro. Jag tänker på den judiska flicka som det står om i 2 Kungaboken kapitel 5, som blev tillfångatagen av araméerna. Men i tjänsten hos dem berättade hon om profeten Elisa som kunde bota sjuka, och berättade om att Naaman, den svårt sjuke överbefälhavaren kunde få hjälp. Och det ledde till att Naaman åkte till Elisa, och fick ett vidrörande av Israels Gud. Vi behöver många fler glada, enkla, vanliga och frimodiga kristna som kan berätta om honom som kan hjälpa oss, nämligen Jesus.

Jag känner som en brinnande passion att utmana mig själv, Elimkyrkan och svensk kristenhet att bli mer aktiv i att vittna om Jesus. Och att vi måste skapa vettiga mötesplatser i våra församlingar, så att den vittnande kristna har någon plats dit man kan plocka med sig folk, för att de ska få höra mer om Jesus och om tron – på ett begripligt sätt.

Det har blivit för mycket av lågmäld, vi har inget särskilt att komma med attityd – bland oss kristna, och denna förfärliga inställning om att vi inte ska pracka på någon något – vilket är ungefär som att säga att detta med Jesus är egentligen ganska oviktigt. Vi är inget speciellt i oss själva men Jesus är något speciellt, han är världens frälsare, han är vägen, han är livet, han är sanningen, han är livets bröd, han är den förstfödde från de döda, han är huvudet för församlingen.

Håller nu också på och tittar på Manhattan-deklarationen. Ska ta ställning till om jag ska skriva under, men måste läsa igenom texten först. Återkommer.

Nu är det onsdag kväll och jag sitter och ber över och reflekterar över mina två predikningar på söndag i Elimkyrkan, dels klockan 11.00, dels klockan 15.00 i vår Trinity-gudstjänst för unga vuxna. Det kommer att handla om att ”en vinner en”, den enskilde troendes betydelse i evangelisationen och i missionsuppdraget.

Bibeln är ganska drastisk när den beskriver att vara kristen eller inte. Det handlar om att gå förlorad eller få evigt liv, att vara Guds barn eller Djävulens barn. ”Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder”, säger Paulus i Ef. 2:1. Det är ord och inga visor, inga gråzoner.

Och när Jesus kallade sina lärjungar, tycks det vara så att föra människor till tro, var grundkursen, det som var högsta prioriteten. Följ mig så ska jag göra er till människofiskare sade Jesus till sina lärjungar.

Vi håller nu på att formulera Evangeliska frikyrkans framtidsvision för 10-talet. Jag hoppas innerligt att vi ska formulera detta tydligt, om behovet av frälsning, omvändelse, om vikten av att föra människor till tro på Kristus – det är bara utifrån den grunden som det blir en efterföljelse.

Sedan är det naturligtvis ganska personligt hur man upplever erfarenheten av frälsningen, omvändelsen och pånyttfödelsen, ibland går det snabbt och dramatiskt, och ibland är det långsamt och stillsamt – men jag tror att det är viktigt med predikan och förkunnelse som utmanar människor att ta emot Jesus på ett medvetet och klart definierat sätt.

Jag tycker att det är ytterst bekymrande den otydlighet som har brett ut sig i kristna kretsar på dessa punkter, allra mest i Svenska kyrkan, men det har besmittat stora delar av frikyrkligheten. Det tycks vara så att man inte gör en så stor skillnad på om man är troende eller inte, kristen eller inte, och att frågan är inte så viktig. Att vi har det gemensamt att vi är människor lyfts fram mer, än om vi är kristna eller inte. Omvändelsen tonas ned, och att vara kristen blir något vagt om allmän Gudstro och att leva ett hyfsat skötsamt liv.

Men min Bibeln talar om att det handlar om att gå förlorad eller vinna det eviga livet, död eller liv, det är blodigt allvar. Och den nöden och passionen behöver motivera oss kristna att vara aktivt engagerade i att föra människor till tro på Kristus.

Alternativet är en djup andlig sömn.

Efter en inspirerande gudstjänst i Elimkyrkan (en lysande predikan av Martin Wärnelid om uthållighet, du kan lyssna på den via www.elimkyrkan.org och klicka till höger på nedladdningar) besökte jag klockan 16.00 den latinamerikanska församlingen Iglesia Icthus i Stockholm, som hyr in sig i Adventskyrkan vid Norra Bantorget. Jag höll en predikan om att alla kristna är kallade till att berätta om Jesus, och föra människor till tro. Det var en bra respons och massor av folk kom fram till förbön. Jag frågade församlingen hur många av dem som har blivit kristna senaste två åren, och ungefär hälften räckte upp handen, de allra flesta är ungdomar. Vi dansade också till hip-hopp-lovsång, det var häftigt, fast min dansförmåga är ganska begränsad. Jag vill inte skriva fler blogginlägg från hjärtakuten.

Det händer en massa, och intresset för Jesus och för tron är stort. ”God is back”.

I går kväll var vi ute med Ungdomskyrkan Konnekt igen, efter lite jullovsupphåll. Det var väldigt kallt, cirka 14 grader i Stockholm, så vi fick köra en liten nedbantat variant. Det var också få människor som var ute och på grund av vädret kunde man inte ordentligt stanna vid vårt mobila utomhuscafé. Trots de dåliga förutsättningarna så fick vi ändå lite samtal. Jag var också på möte med polisen och socialen under kvällen, och det var tydligen inga nattvandrare ute alls i går kväll, för övrigt.

Men all uppmuntran till den grupp av kristna ungdomar som trotsade kylan och ändå gick ut i går kväll. Jesus har kallat sina efterföljare att gå ut i världen och berätta om honom, och inte sitta instängda i kyrkor, eller bara bedriva verksamhet som bygger på att vi bjuder in människor till kyrkorna. Och det imponerande är att det inte är bara ungdomar som går ut, Anders Engdahl från Elimkyrkan följde med ut i går, och han är 60+.

Ser fram emot ett spännande år 2010, då massa människor i Stockholm ska lära känna Jesus.

Återigen – bloggläsare som känner personer i Storstockholmsområdet, som skulle behöva en inbjudan till Elimkyrkans Alphasatsning som börjar i början av mars, informera dem och maila sedan mig på stefan.sward@elimkyrkan.org så ska jag se till att någon från Elimkyrkan kontaktar den berörda personen.

Jag har läst flera gånger nu i Dagen att jag har avgått som EFK-ordförande.

Jag vill nu en gång för alla avliva denna myt. Jag har inte avgått som EFK-ordförande. Däremot har jag sagt att jag inte står till förfogande att väljas om efter vår kongress i slutet av maj i år. Så jag är fram till dess styrelsens ordförande i Evangeliska Frikyrkan. Det blir fel tempus i skrivningen om mitt avgående som ordförande, det ska skrivas i futurum inte i perfekt.

Jag ser fram emot att snart läsa i tidningen att jag är avliden också, men ska med nöje avliva den myten här på bloggen.

Nu tänkte jag skriva ett jättetråkigt blogginlägg och bara berätta om vad jag har gjort idag. Inte för att jag tror att det intresserar någon, men jag känner för att skriva det. Men det kommer säkert att skapa en debatt med uppåt 50 kommentarer, jag kan tydligen säga vad som helst och det uppstår en debatt.

Jag var ledig idag från alla kristna uppdrag (delvis), så jag och fru Swärd unnade oss en rejäl sovmorgon, och vaknade först drygt klockan 10.00. Därefter hade jag en jätteinspirerande morgonbön före och efter frukosten, då jag bland annat läste John Wimbers klassiska bok om helande. Den skriver jag nog något om snart. Mycket läsvärd och konstruktiv, och behöver tillämpas ännu mer. Sedan gick vi och handlade, mjölk, rostbiff, mandariner, päron m.m. Intressant va. Sedan gick jag och tränade på gymmet i nästan två timmar, och efter det blev det middag. Eftersom min fru kommer från Skellefteå så åt jag Pitepalt till middag.

Ikväll har jag ägnat mig åt mitt konsultbolag några timmar, och skrivit lite om effekter av Köpenhamnsmötet, och granskat en ny utredning från Energimyndigheten. Elimkyrkan har jag ägnat mig åt litegrann idag, hade bland annat 1 timmas telefonsamtal med Johan Eriksson ikväll, om marknadsföringen av vår Alphasatsning. Det är en stor utmaning för en storstadsförsamling, att tala om att man finns, och vad vi har för budskap att komma med. Att väcka uppmärksamhet mitt i storstadsmyllret, bland alla röster, en gigantisk och spännande utmaning.

Godnatt.

I efterdyningarna av FN:s klimatkonferens har det diskuterats om danska polisens ingripande mot en massa demonstranter. Många aktiva kristna fanns också med bland demonstranterna. Att polisen ingriper mot renodlade våldsverkare och anarkister är helt i enlighet med regler i demokratiska rättsstater. Men det finns också gränsfall, som rent fredliga demonstrationer som tangerar gränsen till civil olydnad.

Ett exempel på detta i Köpenhamn var Greenpeace-aktionen där man lyckades olovligt ta sig in på danska drottningens galamiddag och demonstrera inför hela världens politiska ledare. Aktionen bekymrade FN-ledningen oerhört, och även danska myndigheterna.

Men Greenpeace är en genuint fredlig organisation, ingen behöver någonsin misstänka att någon Greenpeace-aktivist skulle tillgripa våld. Det var verkligen skickligt att lyckas ta sig in på drottningens galamiddag, med det gigantiska säkerhetspådraget. Och organisationen har en fenomenal förmåga att väcka uppmärksamhet och göra aktioner som lyfter fram stora miljöproblem.

De miljöproblem som diskuterades i Köpenhamn är så allvarliga att jag tycker att det vara motiverat med visst mått av civil olydnad, om det sker på ett fredligt och icke-våldsverkande sätt. Det räcker med att det är 50 procents chans att klimatforskarna har hyfsat rätt, för att problemen ska vara betydligt allvarligare än vad politikerna ger sken av. Och i så fall agerar politikerna alldeles för tafatt, inte minst USA och Kina, som nu bromsar bindande juridiska regler på detta område.

Heja Greenpeace. Miljöaktivisterna sitter fortfarande i häkte rapporterar Dagen. Tycker att danska myndigheterna saknar humor.

Vi kristna har mycket att lära oss av Greenpeace, deras mod, kreativitet och hängivenhet. Vi kristna vill inte bara rädda världen här och nu, vi är med och räddar mänskligheten för evigheten, ett ännu större uppdrag än Greenpeace.

Förresten, jag är inte medlem i Greenpeace, men jag är medlem i Naturskyddsföreningen.

Det är viktigt att vi hämtar lärdom och inspiration för hur församlingar ska byggas idag från olika källor. Den viktigaste källan är naturligtvis Bibeln. En annan viktig källa är erfarenheter från kyrkohistorien.  Att titta på församlingar både i Sverige och runt om i världen som för människor till tro och gör dem till lärjungar och efterföljare till Jesus är en viktig lärdom. För mig är också studiet av svensk väckelsehistoria en viktig grund för kunskap och förståelse. Den svenska frikyrkorörelsens historia ger många exempel på både församlingsgrundande och mycket framgångsrik evangelisation.

Idag läste jag lite i Lewi Pethrus bok ”Hos Herren är makten”, vilken utkom 1955.  Bland annat skriver han om perioden kring 1930 då Filadelfiaförsamlingen i Stockholm byggde sin nya kyrka, som fortfarande finns kvar nära St:Eriksplan. Det var ett gigantiskt trosprojekt mitt under den globala ekonomiska krisen.

Lewi Pethrus skriver om Filadelfias expansion under åren i början av 30-talet. Jag tror inte någon församling i Norden har upplevt en sådan väckelse och expansion som Filadelfia upplevde under dessa år. Under år 1929 växte Filadelfia från 3.176 till 3.540 medlemmar, 218 blev döpta under det året.  År 1930 hälsades 736 medlemmar välkomna till församlingen, varav 267 genom dop. År 1931 hälsades 630 nya medlemmar välkomna, under 1932 hälsades 545 nya medlemmar välkomna, 1933 döptes 306 personer, och medlemsantalet vid årets slut var 4.993. 31 december 1934 hade församlingen 5.167 medlemmar.

Det är en utveckling som är unik i svensk församlingshistoria i modern tid. På några år växte församlingen från närmare 3000 till över 5000 medlemmar.

När man läser hur Lewi Pethrus beskriver det hela, ser man tydligt att en stor hemlighet var en engagerad församling.

Jag noterar också församlingens omfattande sociala engagemang mitt under denna period. Bland annat bjöd man 500 arbetslösa på mat, varje dag.

Jag blir inspirerad när jag läser om Filadelfia, och tron växer på Guds möjligheter i arbetet i dagens Stockholm.

Gott nytt år alla bloggläsare. Nu behöver jag er hjälp i en jätteviktig fråga.

Som ni vet är jag sedan tre månader tillbaka pastor för Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm. Församlingens vision är att göra Stockholmarna till överlåtna och helt medvetna efterföljare till Jesus. Hur ska det gå till? Det första stora projektet som jag har tagit initiativ till är en storsatsning på en Alphakurs som dels ska hållas i Elimkyrkan, dels i vår församlingsplantering i sydvästra Stockholm i Skärholmen/Vårberg.

Alpha är en grundkurs i kristen tro. Det bygger på ett föredrag, en trevlig måltid, och gruppsamtal. Det förutsätter ingen kristen tro, och alla frågor är tillåtna. Man behöver inte hålla med om någonting. Men kärnan i kristen tro presenteras i föredrag, som sedan diskuteras i gruppsamtal, och detta behöver man ha ett visst intresse för att i varje fall sätta sig in i. Det kostar några få hundralappar att gå en Alphakurs och för det får man bl.a. ett antal måltider.

Jag vädjar nu om hjälp från alla bloggläsare när det gäller att bjuda in till dessa Alphakurser, som börjar en vecka in i mars månad. Känner du personer som bor i Stor-stockholm och som du tror skulle ha intresse av att komma med, det kan gälla folk som inte alls är kristna men ändå har lite nyfikenhet på kristen tro, det kan handla om personer som tidigare har varit med i en kyrka men behöver göra en omstart i sitt kristna liv.

Jag vore jättetacksam om du funderade på om du känner personer som man skulle kunna bjuda in. Maila mig i så fall namn, telefon, adress, mailadress på dessa som du vill ska få en inbjudan. Kontakta också berörda personer så att de vet att någon från Elimkyrkan kommer att höra av sig. Du kan maila mig på adressen: stefan.sward@elimkyrkan.org med alla uppgifter om de personer som ska bjudas in. Och så ser jag till att den berörda personen får en inbjudan via telefon, eller post, eller mail.

Tack på förhand för hjälpen. Jag brinner för detta, att så många Stockholmare som möjligt ska få höra talas om Jesus under 2010.