Sedan jag drabbades av den lindriga stroken i början av mars i fjol, har jag varit fantastiskt frisk, inte ens varit förkyld, och inte en enda sjukskrivningsdag. Tack Gud.

Idag sviktade dock hälsan lite, fick känningar av ganska kraftiga hjärtklappningar mitt på dagen. Ringde Sankt Görans sjukhus, och de skickade omedelbart en ambulans med blåljus som hämtade mig, men det visade sig att det var helt ofarliga hjärtklappningar. De gick tillbaka inom 30 minuter, men när ambulansen kom hade jag både mycket högt blodtryck och oregelbunden puls, men det var på normalnivå när jag kommit in på sjukhuset. Blev hemskickad efter 4 timmar. Det var en något obehaglig upplevelse. Kommer att ta det relativt lugnt denna vecka, och avbokar de möten som går. Nästa vecka har jag en fyradagars ledighet inbokad med fru Swärd, då vi ska resa bort.

Så det var en lite halvskakig dag, men jag tackar Gud, och blir återigen påmind om hur skört livet är, och vilken gåva det är.

Att blogga ingår dock i att ta det lugnt. Förstås.

Idag höll jag en predikan i Elimkyrkan som handlade om församlingens fortsättning och framtidsvisioner, men jag känner nog att det är ett viktigt budskap som berör kristna i Sverige i allmänhet. Det handlar om att komma ur vår instängdhet i våra kyrkor för att nå ut till vanligt folk, både i socialt engagemang och nr det gäller förkunnelsen av evangeliet. Jag tog också upp om att börja starta upp små pionjär-husförsamlingar som jobbar med en fokus på stadsdelar och specifika målgrupper och områden. Predikan kan man lyssna på genom att gå in på www.elimkyrkan.org och klicka till höger på nedladdningar och 2010-01-31 predikan.

Två tonåringar gör också här en youtube-intervju med mig som sammanfattar det viktigaste i predikan.

Har skrivit en krönika i kristna dagstidningen Världen Idag i ett hett och omskakande ämne. Man hittar den här. Ge gärna feedback och kommentarer antingen här på bloggen eller direkt hos Världen Idags hemsida.

Vad hjärtat är fullt av talar munnen. Och vad hjärtat är fullt av skriver man på bloggen. På fredag kommer jag med en krönika i kristna tidningen Världen Idag. Och på söndag predikar jag i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm. Jag är gripen av den stora passionen. Att alla ska få höra budskapet om Jesus, som den som befriar människan från hennes synd och skuld, och ger henne förlåtelse på djupet, och rening.

I söndags predikade jag i Söderhöjdskyrkan om när Paulus började församlingen i Korint. Han hade inga kyrkor, han hade inga samfund, han hade inga församlingsmedlemmar, han hade inga pengar. Han hade egentligen ingenting. Han hade Kristus i sitt hjärta, Guds ord i sin mun, och var fylld av Andens kraft. Det var tillräckligt. Sedan mötte han Akvila och Priscilla, de började göra tält ihop. De var tre personer. Men de kunde inte hålla tyst, Paulus gick ut på stan, hem till folk, och till synagogan och förkunnade att Kristus var Messias. En församlingen började växa fram, folk blev döpta, kom till tro. Kyrkohistorikerna säger att Korint församlingen fick 25.000 medlemmar, och det började med tre personer.

Sluta prata om att man är för få. Sluta prata om att man har för begränsade resurser. Sluta prata om att man har otillräcklig uppbackning. Tänk på hur Paulus hade det i Korint.

Dessa pionjärplanteringar, små celler, men med expansions- och livskraft, är vad som behövs. Det ska jag prata om på söndag.

Det är en ren njutning att läsa Dagen idag och signalerna som kommer från Pelle Hörnmark och Magnus Persson vid utbildningsdagen i Märsta, inom pingströrelsen. Preach it. Mer fokus på pionjärarbete, att rycka framåt, att nå vanligt folk med budskapet om Jesus. Preach it.

Tror att 2010-talet handlar om att vinna eller försvinna för den traditionella svenska frikyrkan. Antingen blir vi en passionerad, starkt utåtriktad, samhällstillvänd och växande rörelse, som i Andens kraft i ord och i gärning förmedlar evangeliet utanför kyrkväggarna, eller också börjar vi administrera en långsam död.

Svenskarna är intresserade av Jesus, men jag möter alldeles för mycket introvert, navelskådande verksamhet, som inte leder till att människor kommer till tro på Jesus, och blir efterföljare till Jesus.

Det här kommer jag att göra till huvudtema i min predikan i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm på söndag. Gå ut, pionjärarbete, församlingsplantering, gå utanför kyrkan, vanligt folk väntar på oss. Det är det, det handlar om.

Och allt vi gör behöver genomsyras av patosen, från samfundsledningar, teologiska utbildningar, konferenser, tankesmedjor, och den vanliga församlingen.

Det har varit en intensiv och spännande helg. En mycket inspirerande gudstjänst klockan 11.00 i Söderhöjdskyrkan. En fascinerande församling, och det finns nog inte många EFK-församlingar med så låg medelålder. Min predikan om utmaning till evangelisation och församlingsplantering, togs emot med stor uppskattning, och det var roligt. Min fru jobbar ju inom vårdssektorn och jobbat hela helgen så därför gjorde det inte så mycket att jag har hållit igång hela helgen. Söndag kväll sitter jag och förbereder ett föredrag jag ska hålla på engelska vid en internationell affärskonferens vid Stureplan under måndagen – om resultaten från FN-konferensen i Köpenhamn.

I fredags kväll var det dock en riktigt ledig kväll, då jag, fru Swärd och en dotter gick till Grand Hotel för att avnjuta Västerbottensbuffén. Det brukar vara en Västerbottenskampanj där tre veckor varje år som drivs av gästspelande Ella Nilsson, och är man gift med en Västerbottniska så hör det till äktenskapskontraktet med sådana tillställningar. Men maten baserad på råvaror från Västerbotten är superb. Eller vad sägs om rökt björnstek med tranbärsgelé, timbal på västerbottenost med laxrom, kall renkalvsadel, fjällripsmousse på cognacsplommon, peppargravad älgfilé, – några exempel på förrätterna. Varmrätter var bl.a. halstrad fjällröding med ekskivling och messmörssås och älgfärsbiffar med lökstekta kantareller. Åkerbärstartelette, havtornsbrulé och skogshallonmousse hörde till efterrätterna. Det är årets gourmethögtid med denna buffet, och då är jag en ganska kräsen Stockholmare med ett oändligt antal restauranger utanför husknuten.

Det var ju tur att man 1976 gifte sig med en flicka från Västerbotten.

�

Idag har jag varit ute på Missionskyrkans utbildningscentrum på Lidingö stor del av dagen, och varit med som en av företrädarna för EFK på Diakonias representantskapsmöte. Vi hade spännande diskussioner, och samfundsordförandena för Baptistsamfundet, Alliansmissionen, och Missionskyrkan var också där, och det är inte så ofta jag träffar tre andra samfundsordföranden samtidigt. Jag satt bredvid Ulf Hållmarker som har samma roll som styrelseordförande i Missionskyrkan som jag har i Evangeliska Frikyrkan, och vi hade intressanta samtal. Diskussionerna handlade om Diakonias framtid, och jag fick också ge en glimt från mina intryck av FN-mötet i Köpenhamn. För mig handlar kristendom om lovsång, bön, frälsning, andeuppfyllelse, bibelläsning, innerlig församlingsgemenskap, men också om praktiska kärleksgärningar men också engagemang för stora världsproblem. Och det kommer på agendan i ett representantskapsmöte för Diakonia.

I morgon förmiddag, 11.00 söndag, ska jag predika i Söderhöjdskyrkan.

Vill också informera om ett annat viktigt möte i helgen i EFK/SB-församlingen i Kungsängen, Skogakyrkan, söndag 18.00, då det blir en gudstjänst med anledning av förintelsedagen, och bland annat Tomas Sandell från Helsingfors medverkar.

Nu släpper jag en intressant nyhet. Tisdag den 9 februari klockan 19.00 ordnar vi ett högintressant opinionsmöte och hearing i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm om tonårssituationen i Stockholm.

Jag kommer att leda en utfrågning med Anton Abele, som är den drivande kraften bland tonåringarna i Stockholm när det gäller att stoppa våldet, Helen Jaktlund som under många år varit den drivande kraften bakom Farsor och Morsor på stan, dessutom medverkar Emma Henriksson som är kristdemokraternas familjepolitiske talesman och dessutom kommer en av överläkarna vid Maria Ungdom, nämligen Stefan Sparring, som jobbar med missbruksfrågor bland ungdomar i Stockholm. Det blir en mycket kvalificerad panel, med flera av de främsta experterna på dessa frågor, en ledande familjepolitiker och den ledande ungdomsaktivisten i Stockholm.

Rubriken för kvällen blir: Vet du vad din tonåring gör på fredag kväll?

Elimkyrkan ordnar detta i samarbete med Söderhöjdskyrkan.

En sak vi gör i Elimkyrkan på Östermalm i Stockholm, för att bjuda in till vår Alphakurs som startar en vecka in i mars, är att driva en annonskampanj i lokalpressen. Vi har köpt hela sista sidan i lokaltidningen för Östermalms- och Gärdetbor, och första införandet är den här veckan. Vi kommer att göra även samma annonskampanj i Skärholmen där en av församlingens församlingsplanteringar finns.

På länken nedan hittar du tidningen ”Mitt i Östermalm”, klicka på tidningen, och sedan kan du bläddra fram till sidan 32 där vi har vår annons. Vad tror du? Kan en annonskampanj väcka intresse för en Alphakurs? Min uppfattning är ju att vanliga Stockholmare är intresserade av både Gud, Jesus, kristen tro och livsåskådningsfrågor – men i varje fall i Stockholm har alltför få någon kontakt med en fungerande kyrka. Annonskampanjen är ett sätt att få kontakt med folk som vi inte har kontakt med genom församlingens befintliga kontaktnät. Kan det fungera? För min del är jag beredd att pröva frågan, vi kommer att få resultatet när vi ser hur många vi får med på Alpha på grund av annonserna.

http://www.mitti.se/?p=tidn&t=ostermalm

�

För många år sedan, närmare bestämt 1977, skrev jag en debattartikel i den kristna tidningen Hemmets Vän. Jag var då bara 22 år gammal, så min artikel väckte ingen större uppmärksamhet, om jag minns rätt. Men de frågeställningar jag tog upp är högaktuella.

Jag hade då jobbat som ungdomsledare inom SMU i Stockholm under ett år, och kommit i kontakt med helt nya kretsar i svensk kristenhet, mot vad jag tidigare hade varit van vid. Jag märkte då en tendens till att vilja odla en föreningskristendom, som inte betonade den enskildes omvändelse och frälsning, Jesu död för våra synder, korsets betydelse var ingen central fråga, man tonade ned frågan om någon var frälst-troende, eller inte, människans räddning från syndens skuld tonades ned, istället lyftes fram vårt sociala ansvar och att förbättra världen, framförallt med fokus på biståndsarbete av olika slag. (OBS – detta gällde inte allt i SMU, det var tendenser jag såg som genomsyrade vissa församlingar)

Den slutsats jag drog i artikeln var att de tendenser jag såg, det handlade om en helt annan religion än den jag trodde på. För mig handlade kristendomen om att vi människor är förlorade syndare, men som räddas genom att Kristus har gett sitt liv för oss, och genom hans uppståndelse kan vi få del av ett nytt liv, vi behöver omvända oss från det gamla livet, ta emot förlåtelsen och det nya eviga livet. För att nu leva i nära gemenskap med Gud själv, och i en församlingsgemenskap dela livet i Kristus med andra trossyskon. Som en följd av denna förvandling, vill vi både förkunna evangeliet, men också visa Kristi kärlek på ett praktiskt plan.

Men jag såg en kristendom där korset var borta, där synden inte talades om och tonades ned, och där omvändelsen inte var i centrum. Och det var något helt annat än vad jag trodde på.

Jag uttryckte mig tillspetsat 1977, men jag tror att analysen var rätt, och att den idag är ännu mer aktuell. Och därför måste vi tydligt definiera vad är det vi tror på, och vad vi står för, när vi definierar morgondagens samfundsbyggen och kyrkostrukturer. Att bygga så att det blir så högt i tak så att alla kan vara med, oavsett trosuppfattningar, det blir inget stabilt bygge.