Jag har blivit utmanad på twitter att återigen granska och skriva om Rob Bells bok ”Love wins” som kommer ut på svenska i höst. Bell är ju en mycket skicklig kommunikatör och har klivit fram som en av de mest inflytelserika kristna ledarna i USA. Därför bör vi ta på stort allvar det han säger och skriver.

Har nu läst ”Love wins” en fjärde gång. Har inte tittat på det jag skrev på bloggen i våras, för att se om jag kan göra någon annan form av  bedömning. Vill ta upp några viktiga och avgörande frågor med boken.

Bell brukar ju uppfattas som en av spjutspetsarna i så kallad postmodern kristendom. Ett kännetecken för detta är en mer ödmjuk hållning till sanningsfrågor, inte minst teologiska och religiösa sanningsfrågor. Inte vara så tvärsäker när man läser Bibeln. Jag tycker nog att Bells bok bekräftar att postmoderniteten är en myt. Utgångspunkten för boken är ju ganska säkra bedömningar, och en minst sagt fyrkantig kritik av kyrkans mainstream-förkunnelse. Hur kan Bell vara så tvärsäker på att kyrkan har haft fel?

Kyrkans förkunnelse historiskt sett har varit (mainstream) att tro på Jesus för att bli frälst och räddad, inte tro på Jesus gå evigt förlorad. Himmel eller helvete. I ett svenskt kontext har det varit Svenska kyrkans undervisning och förkunnelse under ett antal hundra år, och det har varit också de svenska väckelserörelsernas klassiska förkunnelse. Undantagen bland väckelserörelserna har varit fribaptisterna och EJ Ekman inom Missionsförbundet. Inom pingströrelsen har förkunnelsen varit entydig.

Men Bell är redan i bokens inledning mycket tydlig. Han tror inte på detta. Han sätter ner foten, han sätter gränser, han pekar ut breda grupper av kristna som att de har helt fel. Är det postmodernt enligt gängse definition?

Och han skräder inte orden. ”This is misguided and toxic and ultimately subverts the contagious spread of Jesus´s message of love, peace, forgiveness and joy”. Det är en utgångspunkt i boken.

Hade Bell varit ödmjuk, resonerande, lyssnande, – skulle han knappast börja boken med att ta i med storsläggan. Var alltså Lewi Pethrus ”misguided and toxic and ultimately subverts the contagious spread of Jesus message”? Var alltså grundarna av Örebromissionen, Helgelseförbundet och Alliansmissionen ”misguided and toxic and ultimately subverts the contagious spread of Jesus message”? Det blir mina enkla följdfrågor till Bell.

Jag har svårt att förstå Bell på ett annat sätt att han sätter tydliga gränser mot vad för sorts kristendom han är emot. Och att boken behöver tolkas och förstås i det ljuset. Skulle bokens uppdrag vara att mer pröva sig fram och förutsättningslöst diskutera dessa frågor, skulle han inte börja med så tydliga påståenden.

Jag diskuterar nu inte kritiken mot himmel- och- helvetesförkunnelsen. Jag bara noterar att Bell mycket kategoriskt avfärdar en kristen förkunnelse om himmel eller helvete, och där tron på Jesus här i livet är avgörande för den eviga destinationen.

Den andra frågan handlar om Bell är universalist eller inte. Att vara universalist innebär att man tror att alla blir kristna-frälsta till slut och kommer till himlen, och ska i all evighet leva med Gud. Bell förnekar bestämt att han är universalist. Den frågan är nog mer känslig i USA än i Sverige. I USA kan man knappast kalla sig för evangelikal och samtidigt vara universalist, det accepteras inte. I Sverige finns varken begreppen evangelikal i större utsträckning, eller universalist, men min bedömning är att de universalistiska tankegångarna är ganska spridda i svensk kristenhet, och inom Svenska kyrkan är det helt dominerande. Stanley Sjöberg chockade i varje fall pingströrelsen på åttiotalet då han gick ut och sade att han var universalist. Så i en svensk kontext är det inte så dramatiskt. Göran Skyttes intervjubok med Stinissen är också inne på universalistiska tankegångar.

Men är Bell universalist? Och vad är en universalist?

Det finns ju olika sorts universalister. Jonas Gardell är en sådan. Han tror inte på himmel eller helvete. Han tror att alla en dag kommer till Gud, oavsett religiös tro. Han tror inte heller att Gud dömer någon. Jag har frågat Jonas om man då ska leva i himlen i all evighet ihop med pedofiler,våldtäktsmän och massmördare, hur kommer det att gå. Men det har Jonas inte haft ett bra svar på.

Den formen av universalism är ovanlig. En vanligare form är att man ser frälsningen som stegvis. EJ Ekman, Missionsförbundets förste universalist, trodde på den yttersta domen, och på Guds domar. Men för honom var domarna ett Guds reningsbad, för att få syndaren till bättring. Det var ingen automatisk frälsning för Ekman. Men ingen skulle i längden kunna stå emot Guds nåd. Så trodde Ekman, och han klassades som universalist. Och fick sparken från Missionsförbundet. Det är också den form av universalism som Stanley Sjöberg var inne på under åttiotalet.

Bell skriver resonerande, ställer frågor, motfrågor, och ytterligare motfrågor – så det är inte alltid lätt att få kläm på vad han menar – även om han ibland uttrycker sig tvärsäkert och glasklart. Kapitel 4 med rubriken ”Does God ge what God wants” är den avgörande delen om man ska klassificera Bell som universalist eller inte.

Jag tycker nog att han sätter ned foten redan på sid 97,98 där han citerar 1 Tim. 2 som säger att Gud vill att alla ska bli frälsta, och där Bell ställer frågan ”Will all people be saved, or will God not get what God wants? Does this magnificent, mighty, marvelous God fail in the end?” Frågan är retorisk, men har ett inbyggt antagande som svar. Gud ska inte misslyckas till slut, han vill att alla ska bli frälsta till slut, och då kommer det att bli så.

Gud har en plan, och ett mål – och han kommer att kunna genomföra det. Att alla ska bli frälsta till slut.

Bell är tydlig med att Gud kommer inte att tvångsfrälsa någon. Men det blir oändligt med möjligheter och oändlig tid att säga ja till Gud. ”As long as it takes, in other words”. Sid 107. Gud kommer att fortsätta kalla folk till frälsning så länge som det behövs. Långt in i evigheten.

Bells slutsats: ”at the heart of this perspective is the belief that, given enough time, everybody will turn to God and find themselves in the joy and peace of God´s presence. The love of God will melt every hard heart, and even the most depraved sinners will eventually give up their reistance and turn to God”. sid 107.

Bell är inte universalist om man menar att Gud tvångsfrälsar. Bell är inte heller universalist enligt Jonas Gardells definition – att det behövs ingen frälsning utan alla kommer med automatik till himlen. Men han är universalist enligt gängse definition att till slut, någon gång till slut, efter domar, motstånd,  m.m. ingen kan i längden stå emot Guds kärlek. Det var ju precis så EJ Ekman trodde, och fick sparken från Missionsförbundet för han var universalist.

Det går här att komma med en hel del Bell-citat för att backa upp påståendena. Sid 109: ”At the center of the Christian tradition since the first church have been a number who insist that history is not tragic, hell is not forever, and love, in the end, wins and all will be reconciled to God”.

Hur kan man hävda att detta inte är universalism?

Men Bell ifrågasätter inte vår fria vilja. På sid 113 skriver han ”love demands freedom, it always has, and it always will. We are free to resist, reject, and rebel against God´s ways for us. We can have all the hell we want.”

Bell tror på ett temporärt helvete. Bell tror på en temporär dom. Bell tror på vår fria vilja. Vi kan säga nej till Gud. Men hans tydliga slutsats är att till slut, ”Love wins”. Ingen kan stå emot Guds kärlek i längden. Det finns en teoretisk möjlighet till det. Men som Bell resonerar och om människans fria vilja, så har kristna universalister tänkt i alla tider.

Så min slutsats är, Bell är universalist.

Men är det något problem med det? Detta har jag skrivit en hel bok om som kommer ut i september. Så jag återkommer mer utförligt i den frågan.

Låt mig bara peka på ett problem. Livet här och nu blir inte avgörande. Våra val i detta jordeliv, blir inte avgörande. Gud kommer ägna evigheten åt att få in oss i himlen, och att få oss frälsta från våra synder och tillkortakommanden. Anders Breivik, Pol Pot, Lasermannen, Stalin, Hitler, Göring, Himmler, Mao – det är inte kört för någon av dem. Gud kommer efter döden i all evighet fortsätta och älska dem till frälsning.

Men varför ska jag då ge mitt liv för Jesus? Kanske som missionär, under strapatsrika förhållanden, där det handlar om livsfara. Varför ska jag bli en kristen martyr, om livet här och nu inte är avgörande. Varför ska jag stå emot synden, synd kan ju vara mycket lockande och trevligt, om jag ändå får ett oändligt antal chanser. Bell tycks tydligen tro att vara kristen är glädje och frid, och den andra vägen är ett elände. Men ofta är det ju tvärtom här i världen. Den kristna kyrkan har under stor del av sina två tusen år varit en förföljd minoritet, det har varit med fara för sitt liv man valt att vara kristen. Är inte Bell lite amerikansk ochvästerländsk i sitt perspektiv här. Tittar han verkligen på frågan ur perspektivet, vara kristen under kejsar Neros tid, eller vara kristen under Hitler-epoken, eller i Saudi-arabien.

Det är en liten fundering kring universalism och om Gud ger oss oändligt antal chanser att bli frälsta, även långt in i evigheten.

Det finns en annan viktig aspekt med Bells bok, det som teologiskt fikonspråk kallas för inklusivism eller exklusivism. Det hänger ihop med frågan om himmel eller helvete. Exklusivism handlar om att vara kristen handlar om en medveten överlåtelse till Kristus, om tro på evangeliet om Jesus. Innanför eller utanför. Att ta emot Jesus, eller inte. Inklusivism är mer generös. Inte fokus på omvändelse, överlåtelse, förkunnelse, en medveten tro. Utan Jesus är närvarande i sin skapelse. Och kan möta människor var som helst, även om de inte har hört talas om honom.

Det finns en rad olika grader av exklusivism och inklusivism. Är man mycket inklusiv kan egentligen vem som helst räknas som kristen. Inte ens med krav på religionstillhörighet, det går ändå att komma fram till en frälsande tro genom någon form av Gudstro och Gudsmedvetenhet.

Bell betonar att Jesus är både exklusiv och inklusiv. Han är vägen, sanningen och livet. Men Jesus kan vara överallt utan att hans namn är nämnt. Det är svårt att få grepp om Bells teologi här, och framförallt får jag inget tydligt svar på frågan om en människa behöver höra evangeliet om Jesus för att bli frälst, menar Bell att ”om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst”, som det står i Romarbrevet. Bell är här minst sagt otydlig om hur man blir kristen.

Kapitel 7 handlar om Gudsbilden. Och där är budskapet att Gud är kärlek. En helhetsläsning av Nya testamentet visar också på en Gud som är helig, som är rättfärdig, en Gud som är vred över synden och straffar synden. Det är bara utifrån den helhetsbilden som korset och Jesu död fullt ut blir förståelig. Här förenklar Bell enligt min mening och ger ingen helhetsbild av Nya Testamentets Gudsbild.

Det finns mer att säga, men detta var ett försök till en diskussion av några centrala punkter i boken.

Den bok jag kommer ut med själv i september kommer att bli helt annorlunda i upplägg och tänk.

Ett problem med hela Bells teologi är att den passiviserar. Det är ju inga nya tankar utan mer liberalt orienterade kyrkor har predikat detta konsekvent senaste 50-70 åren. Det blir en kristendom som är anpassad efter den västerländska humanismen, den utmanar inte, den stöter ingen, det som skapas är en rumsren och tidsanpassad kyrka, kan eventuellt bli populär men utmanar inte till omvändelse, radikal efterföljelse, evangeliserande mission. Man kan tro på det, eller inte tro på det, det har ju ingen större betydelse.

Under sjuttiotalet såg jag en hel del välja det spår Bell stakar ut. Den enda frukt jag har sett är urvattning, ljumhet, nonchalans inför synden, jag har inte sett någon lärjungaformande och utmanande kristen miljö formas av detta. Men det är min begränsade erfarenhet. Det är kanhända så att andra har andra erfarenheter. Men det blir helt fel om Bells undervisning presenteras som något nytt. Teologin har praktiserats och följderna kan utvärderas.

Den här artikeln har jag försökt på publicerad på DN debatt och SVD Brännpunkt denna vecka, men inte lyckats med det. Men då är det så bra att ha en blogg där man skriver vad man vill. Här är den refuserade artikeln, exklusivt för mina bloggläsare, innehållet liknar ledaren i Världen Idag:

Den senaste veckan har vi återigen blivit påminda om att kampen aldrig får upphöra för demokratin och det öppna samhället. Det politiska våldet vilar ständigt bakom hörnet. I Tyskland 1933 var det en person med Breiviks värderingar som grep makten i landet samtidigt som många svenskar uttryckte sympatier för Nazityskland och nazismen. Samma brutala våld grep makten i dåvarande Sovjetunionen och i Kina, även det med en hel del sympatier från svenskt håll. Det är samma människosyn som ligger bakom dåden på Utöya, Gulag i Sovjetunionen, Treblinka i Polen och Kinas kulturrevolution på sextiotalet.  Den extrema våldsvänstern hade också omfattande sympatier i Sverige, liksom nazismen, liksom Anders Breiviks groteska högerextrema ideal.

Samma människosyn och att använda dödandet som politisk metod präglar även de muslimska diktaturerna, listan kan göras lång, Iran, Saudiarabien, Syrien, Libyen, för att nu inte tala om Bin Laden.

En läsning av Anders Breiviks 1500-sidiga dokument visar att han är mer än en högerextrem person. Han är också terrorist och vill använda terrorn som ett medel för att nå politiska mål. Det som hände i Norge var inget vansinnesdåd, det var en ny form av högerextrem terrorism.

 Trots att dessa olika rörelser hatar varandra och är varandras motsatser, vänsterextremisterna, de totalitära muslimska diktaturerna, nazisterna och Breiviks högerextrema terrorism – så är de samma andas barn. Den finns en totalitär samhällssyn i grunden och man använder massmördandet som en politisk metod och en politisk strategi.

Breiviks terrorism kombineras också med aggressivitetshöjande droger, också en ny trend, som liknar fotbollshuliganismen.

Kampen för det demokratiska och öppna samhället kan aldrig slå sig till ro. Även i fredliga och lugna Norden visar all erfarenhet under många år att det finns en benägenhet att stödja och acceptera totalitära ideologier och i varje fall passivt stödja massmördandet. Våld och terror kan inte bemötas med mer hat och våld. Den norska reaktionen har varit sansad och föredömlig, ännu mer öppenhet och demokrati är lösningen, dock utan naivitet och okunnighet om de extrema rörelser som finns i samhällets utkanter.

Nu är jag hårt engagerad i debatten efter det som har hänt i Norge. Jag har ju semester så jag har extra gott om tid. Publicerar idag en artikel i Världen Idag, det är min första officiella ledare i tidningen. Har också skickat iväg en artikel nu på morgonen till en av våra rikstidningar.

Jag har gått igenom det dokument på 1500 sidor som Anders Breivik har skrivit och min bedömning är att detta är inget vansinnesdåd, det är en ny form av högerextrem terrorism som har trätt fram.

I kampen för ett totalitärt samhälle och totalitär samhällsyn, och att använda massmördandet som politisk metod, rör sig Breivik på samma område som nazisterna, den extrema vänstern, de muslimska diktaturerna, och de muslimska terroristerna.

Det är mer likheter än skillnader mellan Utöya, Treblinka, Auschwitz, den kinesiska kulturrevolutionen, Gulag, Bin Laden och Iran.

Skrev en krönika i Världen Idag i fredags om samhällsekonomi. Man hittar den här. Senaste dagarna har min uppmärksamhet handlat om de tragiska händelserna i Norge, har gjort en intervju för Hemmets vän idag om detta, och skriver i Världen Idag, kanske för publikation på onsdag denna vecka. Ägnar mig nu åt att gå igenom det dokument på drygt 1500 sidor som norske terroristen Anders Breivik har lagt ut på nätet, han är en mycket genomtänkt terrorist med tydliga politiska mål, enligt min uppfattning.

Att han skulle vara kristen är fullständigt nys – det är min slutsats när jag läser igenom hans manifest. Han försvarar konservativa värderingar, vilket innefattar traditionell religion, i Nordens fall handlar det om kristna kyrkan. Men det finns inget i hans manifest som tyder på någon medveten tro. Han vill ha tillbaka ett traditionellt samhälle, och vill använda våld för att nå det målet. Det finns inget kristet i detta.

För övrigt, har rest till Skellefteå idag med hustrun, för drygt två veckors semester.

Det som har hänt i Norge senaste dygnet har varit en chock. Jag blir extra berörd när unga människor drabbas av det besinningslösa våldet. Eftersom jag hade en dotter som befann sig 75 meter från Oslobomben är jag direkt personligt berörd av det som har hänt.

Jag betraktar det som har hänt som politisk terrorism. Den som har utfört massmördandet hade tydliga politiska värderingar. Attentatet i Oslo var riktat mot regeringen och regeringskansliet. Massmördandet på ön var riktat mot ett politiskt ungdomsförbund.

Vi blir återigen påminda om att trots all välfärd och trots att Norden har varit skonat från krig sedan andra världskriget och uppfattas som en stabil och fredlig oas i världen, så kan vi aldrig slå oss till ro. De totalitära och våldsamma ideologierna lurar ständigt runt hörnet, vi kan aldrig slå oss till ro i kampen för demokrati, försvar för människovärdet och i kampen för mänskliga rättigheter.

Jag ser en direkt koppling mellan norske massmördaren Anders Behring Breivik och Hitler – Stalin – och Allatoya Khomeini i Iran. Trots de stora olikheterna på ett ytligt plan, och även om dessa personer avskyr varandra, så är man samma andas barn.

Vi som är födda på femtiotalet är uppvuxna med vänsterextremismen. Det var samma tendens där bland de mest extrema, att använda mord och massmördande för att genomföra politiska reformer. Samma mentalitet präglade nazisterna på trettiotalet, de hade också ett starkt stöd – inte minst på svenska universitet. Vi ser att våldsideologierna lätt fångar extrema och udda personer även i Norden. Hitler och Stalin-Lenin-Mao gjorde en fabrik av massmördandet. En totalitär ideologi, viljan att döda för att rensa samhället förenade extrema vänstern och extrema högern. Och det är samma anda som präglar Anders Behring Breivik. Detta var mer än ett vansinnesdåd. Det var politisk terror. Det är samma mentalitet som präglar extrema muslimer.

En totalitär ideologi, en totalitär stat, beredd att döda oliktänkande, detta förenar Hitler, Stalin, Mao, Lenin, Bin Laden, Khomeini och nu också Anders Breivik.

Vi har återigen blivit påminda om att vi aldrig kan slå oss till ro i kampen för demokrati och människovärde. Hoten finns även i Norden. Det som har hänt i Norge är en väckarklocka för oss alla.

Den stora frestelsen i dessa situationer är att överreagera, och att möta våldet med eskalerande våld. Det är ju så dessa extrema grupper provocerar varandra. Extremvänster möter extremhögern med våld och extremhögern möter extremvänster med våld. Antimuslimer möter det mångkulturella samhället med våld, som muslimska extremister också möter med våld. Hatet och hämnden löser aldrig problemen eller går till roten med det onda. Men naivitet och okunnighet om onskan som lurar i skuggorna, är ett minst lika stort hot. Vi måste ta upp kampen mot de extrema ideologierna, extremvänstern, extremhögern, muslimsk terrorism – med debatt, med fasthet, genom en ständigt pågående opinionsbildning. Vi som kristna och som kyrkor måste utan kompromiss vara en del av denna kamp.

Som kristna ska vi inte bara reagera med fasa. Vi behöver be till Gud för våra länder i yttersta norden. Vi behöver be till Gud för att denna katastrof, som inte orsakats av Gud, utan av en människa som drivits av det onda, att det leder till bön, söka Guds ansikte, och en förkrosselse inför Gud, att inse vårt andliga beroende.

Lägger andra frågor åt sidan just nu, skriver på en kommentar över vad som har hänt i Norge. Hoppas publicera den ikväll.

Ikväll är våra tankar och böner riktade mot Norge och Osloborna i synnerhet. En av mina döttrar, Deborah, jobbar i Oslo, och ansvarar för ett modehus som ligger endast 75 meter från där bomben detonerade. Hon var på plats på sin arbetsplats när bomben exploderade. Deborah berättar om att hela den stora departementsbyggnaden skakades av bomben, även den byggnad där hennes varuhus ligger. Fönster gick sönder, rök kom in i lokalerna och byggnaden skakade. Deborah har aldrig upplevt något liknande. Utanför var det total kaos och som en krigsskådeplats. Deborah är helt oskadd, även alla de anställda i modehuset, men de är chockade. Det är polisen som avgör när verksamheten kan fortsätta.

Bra att Campus Crusade for Christ byter namn. På tiden. En synnerligen korkad idé att kalla kristen evangelisation för korståg. Det har ju varit en vanlig term i Billy Grahams efterföljd, även i Sverige under många år.

Min dator säckade ihop i morse så jag har fått ägna stora delar av dan åt att skaffa mig en ny dator, installera program m.m. Har varken kunnat twittra eller blogga idag, så frågan är om jag finns?

Men är på väg in på banan igen, och ska försöka få ihop en ny kommentar över Rob Bells bok.

Har hamnat i en twitterdiskussion om Rob Bells bok senaste dagarna. Det är hopplöst att diskutera teologi i twitterform. Skriver därför ett blogginlägg. Jag läser nu Bells bok en fjärde gång för att se om jag missat något eller kan ompröva något i mina perspektiv. Återkommer senare idag eller inom några dagar med ett blogginlägg i ämnet.

Det jag kan notera är dock att Bell tar upp frågorna på ett mycket annorlunda sätt än vad jag kommer att göra i min kommande bok. Min bok skrevs dock i stor utsträckning långt före att Bells bok kom på tapeten, så den är inte alls skriven i polemik mot Bell, det finns dock några korta avsnitt i min bok där jag kommenterar några inslag i Bells bok.

Att skriva en bok i Sverige i detta ämne är dock en helt annan sak än att ge ut boken i USA. I USA finns det en mycket bred och omfattande kristenhet och de breda strömningarna är pingstvänner – karismatiker, evangelikaler t.ex. baptister som är en mångmiljonrörelse i USA, katoliker, och äldre och mer liberala samfund. I USA har himmel och helvete-förkunnelsen frodats både bland evangelikaler och pingstvänner-karismatiker.

Så det är denna amerikanska förkunnelse som Bells bok är en reaktion på.

Enligt min mening tystnade förkunnelsen om himmel och helvete i Sverige för ganska många år sedan, kanske inte konsekvent teologiskt, men i praktiken. Det har varit sällsynt även bland karismatiker, pingstvänner, evangelikaler i Sverige – att tydligt predika om Guds dom, och eviga straff. Och i svenska kyrkan försvann det nog redan på 50- och 60-talet. I missionskyrkan började helvetesförkunnelsen ifrågasättas för över 100 år sedan, även om det då stämplades som heretiskt inom missionskyrkan.

Jag skriver utifrån den bakgrunden, att lyfta frågor som glömts bort och tystats ner. Rob Bell skriver utifrån en helt annan situation och bakgrund.

Det finns också dem som tycker att vi inte ska bry oss om Rob Bell. Men det är en fatal felbedömning. Ingen kristen bok i USA har varit så uppmärksammad som denna. Bell har klivit fram som en av de 100 viktigaste opinionsbildarna i USA. Att inte bry sig om denna debatt, då har man tappat bort all omvärldsorientering och nutidsorientering.