Marcus Johansson har skrivit en omfattande kommentar på mitt blogginlägg om Rob Bell. Anledningen till att jag skrev inlägget om Bell var att jag blev utmanad till det av bland annat Marcus. När det gäller postmoderniteten. Jag har läst en del om detta ämne. Jag är kritisk till begreppet postmodernitet, som är ett ganska smalt teologiskt koncept. När man använder begreppet för att analysera hela samhällsutvecklingen är man enligt min mening ute på hal is. Men man använder ibland begreppet postmodernitet för att beskriva trender både inom vetenskapliga teologin och inom amerikansk populär kristendom. Bell brukar ofta, inte minst i Christianity Today uppfattas som en ledande företrädare för det sistnämnda. Om han inte ska klassas som detta, är det inga problem för min del. ”Jag tillskriver Bell en åsikt” – jag bara konstaterar att han ganska tydligt sätter ned foten i början på boken, det skulle han nog själv hålla med om. Sedan är det svårt för mig som bokläsare att tolka honom, hur breda kristna grupper innefattas i kritiken. Jag tolkar det som en kategorisk kritik mot kristna som tror på dubbel utgång. Tolkar jag det fel, jag tycker i så fall att det är Bells ansvar att förtydliga sig.
Om Bell inte tror på relativism – jag skulle bli glad om det stämmer. Jag har läst för lite av honom för att bedöma detta. ”Love wins” är inte uttryck för relativism, han gör en mycket tydlig framställning med klar kritik mot dem som ser det på annat sätt. Det är inte relativism. Det är andra som ger Bell etiketten postmodernist, antingen stämmer det inte, eller också finns inte postmodernitet – det är så jag tolkar Bells bok.
”Bell skriver att boken inte innehåller några nyheter”. Enligt min mening är den dubbla utgången mainstream-kristen förkunnelse både i katolsk, luthersk och calvinsk tappning. Det ortodoxa känner jag inte till tillräckligt, men den har ju varit ytterst perifer i västvärlden och nu även i den snabbväxande kristendomen i Asien, Afrika och Latinamerika. Det är riktigt att det har funnits tankar om universalism i olika varianter, men det har varit mycket ovanligt i kyrkans historia. Att jag refererar till Sverige i mitt blogginlägg är att jag bara avgränsar mig lite. Analysen förändras inte om man anlägger ett globalt perspektiv. I en amerikansk kontext, förutom liberala kyrkor, är det ju främst de lite mer udda samfunden på eskatologins område som ifrågasatt dubbla utgången. Jehovas Vittnen och adventisterna tänker jag på. De som hävdar att universalistiska tankegångarna har varit omfattande i kyrkans historia, och att det har funnits oenighet på detta område, det skulle jag gärna vilja se bevis på. Det jag har läst i ämnet pekar inte i den riktningen.
Att evangelikala kristna och kyrkor är universalister eller är öppna för universalism menar jag inte gäller. Går det att ge något exempel på något evangelikalt samfund som öppet bekänner sig någon variant av universalism? I så fall vilket? Finns det något pingssamfund någonstans i världen som gör det? Jag känner inte till något? Det är fel att påstå att det bara är kalvinister som kritiserar Bell. Sedan finns det säkert enskilda debattörer som bekänner sig som evangelikaler som kan hålla med Bell, det ifrågasätter jag inte. Men att hela samfund, församlingsrörelser som bekänner sig som pingstvänner eller evangelikaler öppnar sig för unversalistiska tankegånger – detta har jag inte hört talas om. Men har jag fel på den punkten, är jag mycket nyfiken på information som visar att jag har fel.
Den avgörande frågan är ju om Bell är universalist, och jag menar att han är det. Du lägger inte fram en avgörande argumentation för att jag tolkat honom fel. Men ger man en smalare definition av universalism så stämmer det ju inte.
”Jag bara noterar att Bell mycket kategoriskt avfärdar en kristen förkunnelse om himmel eller helvete, och där tron på Jesus här i livet är avgörande för den eviga destinationen.” Jag köper första satsen av meningen men avfärdar Bell verkligen din bisats? Detta har du inte argumenterat för och det är heller inte så jag läser Bell. Du vill förmodligen att det ska vara så eftersom det styrker din poäng men jag ifrågasätter din slutsats. – Eftersom Bell menar att Gud ger oss oändligt med chanser efter döden att ta emot Jesus, och komma fram till en frälsande tro. Min slutsats av detta är att livet här och nu är inte avgörande för min eviga destination. Bells lära om oändligt antal möjligheter leder till en relativisering av livet här och nu, även om han påstår att det inte är så. Det är endast en logisk slutsats.
Det du egentligen säger är att universalism är farlig när den får konsekvenser för våra liv. Om den inte får det så bör den därför vara ”ofarlig”. Antingen så tror Rob Bell så som du hävdar och i så fall antar jag att han lever helt stick i stäv med vad han tror eller så måste han tro någonting annat. Jag kan inte se det på något annat sätt, kan du? – Ja, jag menar att universalism är farlig om den får konsekvenser för våra liv. Men det handlar inte bara om konsekvenser, utan om det är sant eller inte. Men det är nedlagt i människans natur att vara kärleksfull, osjälvisk och göra gott – trots att vi alla drabbats av syndafallet. Det är många miljoner människor som gör stora uppoffringar för att förbättra världen. Även om man är ateister. Jag tror inte att universalister inte gör något gott här och nu. Men en klassisk tro på dubbel utgång ger en extra förstärkande morot och motivation, för här och nu. Även för min egen del som kristen. Jag ska ju stå inför Kristi domstol den dag jag ska uppstå från det döda, för att få lön och mitt liv ska utvärderas. Det är en daglig morot och motivation för mig.
En kort kommentar om ditt vanliga argument med listan över ”super-onda människor-som-man-verkligen-inte-skulle-vilja-umgås-med” och mitt svar på det är helt enkelt: om dessa människor ärligt skulle ha ångrat och omvänt sig, tagit emot Jesus etc så skulle jag inte ha det minsta problem med att spendera evigheten tillsammans med dem. Tvärtom skulle det vara ganska intressant. Självklart, de som har omvänt sig och bara räknar med Jesus som garant för sin frälsning platsar i himlen, det går utmärkt att genomgå allt detta på dödsbädden som rövaren på korset.
Ärligt talat Stefan, jag vet att du inte är utbildad teolog men var i hela friden hittade du följande definitioner:
”Exklusivism handlar om att vara kristen handlar om en medveten överlåtelse till Kristus, om tro på evangeliet om Jesus. Innanför eller utanför. Att ta emot Jesus, eller inte. Inklusivism är mer generös. Inte fokus på omvändelse,” – snabbt och slarvigt skrivet, det blir tyvärr så när man skriver mycket på en blogg. Man behöver där utveckla analysen om begreppen exklusivism och inklusivism, vilket jag inte hinner nu, men tycker ändå inte att Bell är särskilt tydlig här om hur och när och utifrån vilka kriterier man blir kristen. Eller är han det? Var i boken i så fall?
Sedan nämner du kort Gudsbilden, häromdan läste jag Carl-Henric Jaktlunds senaste bok där han citerar Bell från just Love wins, har tyvärr varken sida eller citat men ska leta upp det. Poängen är att alla människor längtar efter en dömande Gud som tar itu med all ondska och Gud också är sådan. Du har även själv tidigare i ditt inlägg hävdat att Bell tror på någon slags (temporär) dom, hur kan du då nu hävda att Bell står för en gudsbild som inte innehåller en Gud som är vred över synden och straffar den? – jag tänker närmast här på den mest berömde universalisten i svensk frikyrkohistoria, EJ Ekman, som mycket starkt trodde på Guds temporära dom. Men drar man ut Bells resonemang till en spets så blir det endast en temporär dom. Och temporära domar tror väl alla på, även ateister. Det går åt pipan på sikt om man missköter sig. I regel.
”Kastar ord på varandra” – Bells bok avviker tydligt från gängse evangelikal teologi. Man får då finna sig i att utsättas för en hel del kritisk granskning. Tycker inte du att Bell kastar ord på dem som tror på dubbel utgång enligt konservativt stuk? Eller kan Bells kritiker kategoriskt klassas som kärlekslösa?
