Turné planeras i höst efter bokutgivning

I höst kommer jag att genomföra en liten turné i de svenska bygderna och lansera min bok som kommer ut i september. De båda förlagen XP Media och Gospel Media står för detta. Siktet är framförallt på större städer och tanken är att det ska vara breda ekumeniska arrangemang. Hör av er om det finns intresse på någon plats.

Ska skriva ett blogginlägg om New Wine-konferensen i Malmö, en mäktig upplevelse, men det är värt ett eget inlägg, återkommer.

Hade en härlig dag i lördags då jag ägnade halva dagen åt Frizon. Kan dock inte göra någon bedömning av arrangemanget som helhet eftersom jag satt helt insnöad i de så kallade de luxe-seminarierna. Men det var kul att få lyssna på Magnus Tunehag, Pekka Mellergård bra debattledare, alltid kul att träffa Joel Halldorf, debatten mellan mig, Joachim Elsander och Carl-Henric Jaktlund blev dock ganska tam.

Hälsning från Malmö

Jag befinner mig fortfarande i Malmö på New Winekonferensen. Här är det en fantastisk stämning, fullsatt med folk, bra och instruktiv undervisning, och en miljö som inspirerar till att tro på Gud och att göra Jesu gärningar. Mycket bra undervisning om helande, och tecken och under. Hämtar inspiration för höstens arbete i Elimkyrkan. New Winenätverket har verkligen en viktig uppgift att vara en av spjutspetsarna i Sverige när det gäller karismatisk kristendom. Bill Johnson och Randy Clark är utmärkta lärare, bibelförankrade, sansade och utmanande.

Reser till Frizon i morgon där jag ska medverka i seminariet de luxe, tillsammans med Joachim Elsander och Carl-Henric Jaktlund.

Är nu i slutspurten i arbetet med min bok som går till tryckeriet inom 1-2 veckor. Har fått en kraftig uppbackning, och följande personer skriver promotande baksidestexter eller förord, Stefan Gustavsson Evangeliska Alliansen, Anders Blåberg, direktor för Evangeliska Frikyrkan, Dan Salomonsson pingstpastor i Uppsala, Olof Edsinger, EFS-präst i Uppsala och teolog och prästen Hans Weichbrodt som är ledare för Oasrörelsen.

Svara till Marcus – del 2

Marcus Johansson har kommenterat mitt svar på hans kommentar på min kommentar om Rob Bells bok. Här följer mina svar på de frågor Marcus ställer till mig.

1. Du menar att Rob Bell inte helt avfärdar dem som tror på dubbel utgång som inte kristna. Så vill jag nog tro också, annars vore han mycket extrem. Däremot är hans kritik mot dem som tror på dubbel utgång inte nådig, som jag visar i mina citat från hans bok. Det är möjligt att Bells kritik mot ”dubbel-utgång” kristna inte gäller sådana i allmänhet, utan endast dem som predikar dubbel utgång på ett onyanserat och ”fyrkantigt” sätt, men jag tycker att då borde han uttrycka denna distinktion på ett tydligare sätt. Du,  tolkar nog Bell lite mer välvilligt här än vad jag gör. Men för att reda ut detta borde frågorna ställas direkt till Bell, och jag känner honom inte och amerikanska megapastorer är inte lätt att få prata med.

2. Du menar att Bell tror på dubbel utgång enligt hans kapitel 4 som jag tolkar i annan riktning. Han uttrycker sig resonerande och ställer frågor och motfrågor i det kapitlet så det är inte helt lätt att få grepp om vad han menar. Jag gör dock bedömningen att om man väger samman hela hans text så tror han på helvetet som dels något temporärt, vilket knappast någon betvivlar (det håller även en ateist med om), men i slutändan finns helvetet som en teoretisk möjlighet men det är tomt på folk. Jag menar här att hans hållning brukar räknas in som en variant av universalism, jag kan inte se någon skillnad på Bells ståndpunkt och den svenska frikyrkouniversalisten nummer 1, EJ Ekman. Men du tolkar Bell även här lite mer välvilligt än vad jag gör, jag läser nog in lite mer strikt vad han säger.

3. Du har en snävare definition av begreppet universalism än vad jag har, du menar att universalism innebär att man tror på Jesus bara som en av flera frälsningsvägar, och därmed leder det till automatik att alla kommer till himlen till slut. Jag har nog lite bredare syn på universalism än så. Man måste ju inte heller vara universalist även om man tror på olika frälsningsvägar, man kan ju också förena en sådan hållning med någon form av etiska krav för eviga saligheten. Även om man tror att både en kristen, muslim, en buddhist och asatroende kommer till himlen, så måste ju inte detta innebära att man tror att en oomvänd massmördare, eller en oomvänd oförbätterlig pedofil kommer dit.

4. Du menar att Bell är tydlig med att Jesus är enda vägen. Ja visst är han det, men samtidigt är han enligt min mening alldeles för otydlig när det gäller vad detta innebär. Det framgår inte tydligt att man behöver tro på evangeliet om Jesus för att bli frälst. Och då uppfyller man enligt min mening inte kriteriet för att vara evangelikal. Sedan kan man alltid diskutera hur Gud i slutändan hanterar personer som aldrig har hört evangeliet, vid den yttersta domen måste folks kunskapsnivå på något sätt vägas in. Jag tror nog att du och jag ligger ganska nära varandra i synen på att vara inklusivist, men att du tolkar Bell lite mer välvilligt än vad jag gör. Vad som händer med människor som dör utan att ha hört om Jesus – jag skulle nog vilja passa den frågan till min kommande bok. Enligt min mening är Bibeln inkluderande också, vilket jag kommer att ge exempel på i min kommande bok. Men att vi som kristna måste vara solklara med att förkunnelsen av hela evangeliet är nödvändigt här och nu för människans frälsning, det är vårt ansvarsområde, vi får i god tro överlåta åt Gud att klara ut frågorna i slutändan hur det går för dem som aldrig har hört eller missade alltsammans för att missionären fick punktering.

5. Men vi kan gärna träffas för att dryfta frågorna ytterligare.

Hälsning från Västerbotten

Under tisdagen avslutas Norrlandssemestern och vi åker med bil tillbaka till Stockholm från Skellefteå. Ska försöka återkomma i debatten om Rob Bell. Onsdag reser jag ner till Malmö för att vara med på New Wine-konferensen, lördag morgon reser jag från Malmö till Frizonkonferensen, där jag under lördag eftermiddag ska medverka i ett panelsamtal med Carl-Henric Jaktlund och Joachim Elsander. Tillbaka till Stockholm lördag kväll för att vara i Elimkyrkan söndag morgon. Ska försöka blogga kort och läsa när jag får lite gluggar.

Svar till Marcus Johansson

Marcus Johansson har skrivit en omfattande kommentar på mitt blogginlägg om Rob Bell. Anledningen till att jag skrev inlägget om Bell var att jag blev utmanad till det av bland annat Marcus. När det gäller postmoderniteten. Jag har läst en del om detta ämne. Jag är kritisk till begreppet postmodernitet, som är ett ganska smalt teologiskt koncept. När man använder begreppet för att analysera hela samhällsutvecklingen är man enligt min mening ute på hal is. Men man använder ibland begreppet postmodernitet för att beskriva trender både inom vetenskapliga teologin och inom amerikansk populär kristendom. Bell brukar ofta, inte minst i Christianity Today uppfattas som en ledande företrädare för det sistnämnda. Om han inte ska klassas som detta, är det inga problem för min del. ”Jag tillskriver Bell en åsikt” – jag bara konstaterar att han ganska tydligt sätter ned foten i början på boken, det skulle han nog själv hålla med om. Sedan är det svårt för mig som bokläsare att tolka honom, hur breda kristna grupper innefattas i kritiken. Jag tolkar det som en kategorisk kritik mot kristna som tror på dubbel utgång. Tolkar jag det fel, jag tycker i så fall att det är Bells ansvar att förtydliga sig.

Om Bell inte tror på relativism – jag skulle bli glad om det stämmer. Jag har läst för lite av honom för att bedöma detta. ”Love wins” är inte uttryck för relativism, han gör en mycket tydlig framställning med klar kritik mot dem som ser det på annat sätt. Det är inte relativism. Det är andra som ger Bell etiketten postmodernist, antingen stämmer det inte, eller också finns inte postmodernitet – det är så jag tolkar Bells bok.

Bell skriver att boken inte innehåller några nyheter”. Enligt min mening är den dubbla utgången mainstream-kristen förkunnelse både i katolsk, luthersk och calvinsk tappning. Det ortodoxa känner jag inte till tillräckligt, men den har ju varit ytterst perifer i västvärlden och nu även i den snabbväxande kristendomen i Asien, Afrika och Latinamerika. Det är riktigt att det har funnits tankar om universalism i olika varianter, men det har varit mycket ovanligt i kyrkans historia. Att jag refererar till Sverige i mitt blogginlägg är att jag bara avgränsar mig lite. Analysen förändras inte om man anlägger ett globalt perspektiv. I en amerikansk kontext, förutom liberala kyrkor, är det ju främst de lite mer udda samfunden på eskatologins område som ifrågasatt dubbla utgången. Jehovas Vittnen och adventisterna tänker jag på. De som hävdar att universalistiska tankegångarna har varit omfattande i kyrkans historia, och att det har funnits oenighet på detta område, det skulle jag gärna vilja se bevis på. Det jag har läst i ämnet pekar inte i den riktningen.

Att evangelikala kristna och kyrkor är universalister eller är öppna för universalism menar jag inte gäller. Går det att ge något exempel på något evangelikalt samfund som öppet bekänner sig någon variant av universalism? I så fall vilket? Finns det något pingssamfund någonstans i världen som gör det? Jag känner inte till något? Det är fel att påstå att det bara är kalvinister som kritiserar Bell. Sedan finns det säkert enskilda debattörer som bekänner sig som evangelikaler som kan hålla med Bell, det ifrågasätter jag inte. Men att hela samfund, församlingsrörelser som bekänner sig som pingstvänner eller evangelikaler öppnar sig för unversalistiska tankegånger – detta har jag inte hört talas om. Men har jag fel på den punkten, är jag mycket nyfiken på information som visar att jag har fel.

Den avgörande frågan är ju om Bell är universalist, och jag menar att han är det. Du lägger inte fram en avgörande argumentation för att jag tolkat honom fel. Men ger man en smalare definition av universalism så stämmer det ju inte.

Jag bara noterar att Bell mycket kategoriskt avfärdar en kristen förkunnelse om himmel eller helvete, och där tron på Jesus här i livet är avgörande för den eviga destinationen.” Jag köper första satsen av meningen men avfärdar Bell verkligen din bisats? Detta har du inte argumenterat för och det är heller inte så jag läser Bell. Du vill förmodligen att det ska vara så eftersom det styrker din poäng men jag ifrågasätter din slutsats. – Eftersom Bell menar att Gud ger oss oändligt med chanser efter döden att ta emot Jesus, och komma fram till en frälsande tro. Min slutsats av detta är att livet här och nu är inte avgörande för min eviga destination. Bells lära om oändligt antal möjligheter leder till en relativisering av livet här och nu, även om han påstår att det inte är så. Det är endast en logisk slutsats.

Det du egentligen säger är att universalism är farlig när den får konsekvenser för våra liv. Om den inte får det så bör den därför vara ”ofarlig”. Antingen så tror Rob Bell så som du hävdar och i så fall antar jag att han lever helt stick i stäv med vad han tror eller så måste han tro någonting annat. Jag kan inte se det på något annat sätt, kan du? – Ja, jag menar att universalism är farlig om den får konsekvenser för våra liv. Men det handlar inte bara om konsekvenser, utan om det är sant eller inte. Men det är nedlagt i människans natur att vara kärleksfull, osjälvisk och göra gott – trots att vi alla drabbats av syndafallet. Det är många miljoner människor som gör stora uppoffringar för att förbättra världen. Även om man är ateister. Jag tror inte att universalister inte gör något gott här och nu. Men en klassisk tro på dubbel utgång ger en extra förstärkande morot och motivation, för här och nu. Även för min egen del som kristen. Jag ska ju stå inför Kristi domstol den dag jag ska uppstå från det döda, för att få lön och mitt liv ska utvärderas. Det är en daglig morot och motivation för mig.

En kort kommentar om ditt vanliga argument med listan över ”super-onda människor-som-man-verkligen-inte-skulle-vilja-umgås-med” och mitt svar på det är helt enkelt: om dessa människor ärligt skulle ha ångrat och omvänt sig, tagit emot Jesus etc så skulle jag inte ha det minsta problem med att spendera evigheten tillsammans med dem. Tvärtom skulle det vara ganska intressant. Självklart, de som har omvänt sig och bara räknar med Jesus som garant för sin frälsning platsar i himlen, det går utmärkt att genomgå allt detta på dödsbädden som rövaren på korset.

Ärligt talat Stefan, jag vet att du inte är utbildad teolog men var i hela friden hittade du följande definitioner:
”Exklusivism handlar om att vara kristen handlar om en medveten överlåtelse till Kristus, om tro på evangeliet om Jesus. Innanför eller utanför. Att ta emot Jesus, eller inte. Inklusivism är mer generös. Inte fokus på omvändelse,” – snabbt och slarvigt skrivet, det blir tyvärr så när man skriver mycket på en blogg. Man behöver där utveckla analysen om begreppen exklusivism och inklusivism, vilket jag inte hinner nu, men tycker ändå inte att Bell är särskilt tydlig här om hur och när och utifrån vilka kriterier man blir kristen. Eller är han det? Var i boken i så fall?

Sedan nämner du kort Gudsbilden, häromdan läste jag Carl-Henric Jaktlunds senaste bok där han citerar Bell från just Love wins, har tyvärr varken sida eller citat men ska leta upp det. Poängen är att alla människor längtar efter en dömande Gud som tar itu med all ondska och Gud också är sådan. Du har även själv tidigare i ditt inlägg hävdat att Bell tror på någon slags (temporär) dom, hur kan du då nu hävda att Bell står för en gudsbild som inte innehåller en Gud som är vred över synden och straffar den? – jag tänker närmast här på den mest berömde universalisten i svensk frikyrkohistoria, EJ Ekman, som mycket starkt trodde på Guds temporära dom. Men drar man ut Bells resonemang till en spets så blir det endast en temporär dom. Och temporära domar tror väl alla på, även ateister. Det går åt pipan på sikt om man missköter sig. I regel.

”Kastar ord på varandra” – Bells bok avviker tydligt från gängse evangelikal teologi. Man får då finna sig i att utsättas för en hel del kritisk granskning. Tycker inte du att Bell kastar ord på dem som tror på dubbel utgång enligt konservativt stuk? Eller kan Bells kritiker kategoriskt klassas som kärlekslösa?

Kommentarer över Carl-Henric Jaktlunds nya bok

Som bloggare har jag en liten favör. De kristna bokförlagen skickar gärna böcker till mig gratis, med en förhoppning om att jag ska skriva om boken på min blogg. Det var nog ganska länge sedan jag betalade för en svensk kristen bok, så lite lön för mödan får man för att vara bloggare. Så jag får betydligt fler böcker än vad jag hinner med att läsa. Har dock läst Dagenjournalisten Carl-Henric Jaktlunds bok ”Vägen är smal men livet är brett”, som Libris har gett ut. Tyvärr har jag missat att läsa Carl-Henrics tidigare bok om varför så många kristna ungdomar glider bort från kyrkan, men läst så mycket om den, så jag tror att jag vet ungefär vad som står i den. Han har något viktigt på spåren i den boken, det är uppenbart.

Låt mig börja med att säga att jag gillar boken ”Vägen är smal men livet är brett”.  Carl-Henric skriver bra med ett rappt och lättläst språk. Att vara både pastor och journalist är en riktigt perfekt yrkeskombination. Och han skriver både med teologisk insikt, men boken visar också tydligt hans pastorala erfarenhet. Samtidigt med journalistens distinkta och välformulerande förmåga. Hans huvudtes, att skapa balans, och att kristet liv och församlingsliv handlar om att balansera mellan ytterligheterna – det är en riktig analys enligt min mening.

Boken handlar alltså om balans i det kristna livet. Både och. Om både inåt och utåt. Om både överandligt och underandligt. Om både nåd och sanning. Det är de tre områden som boken fokuserar. Det kan nog de flesta hålla med om att det behövs både och. Men att det i praktiken blir ganska svårt, Carl-Henric belyser, citerar från Bibeln, plockar ur sin egen erfarenhet, och läsning av andra kristna författare . Visar på dikena och var vägen skulle kunna gå någonstans. Jag tycker när jag har läst igenom detta att han har lyckats riktigt bra.

Samtidigt skulle boken vinna på att våga vara lite mer konkretare. Nu glider Carl-Henric  smidigt undan de stora stridsfrågorna i modern kristenhet, och rör sig på ett lite mer övergripande och abstrakt plan, och då blir det en nivå där nog de flesta håller med. Det skulle bli mer laddning om han ännu mer satte ned foten i konkreta frågor.

Samtidigt tycker jag nog att han ganska bra sätter ned foten ändå. I avsnittet om ”nåd och sanning” kommer han in på församlingslivets gränser.  Jag hör ju till dem som tycker att moderna frikyrkan har förlorat sin själ, istället för att vara en lärjungaformande miljö med gränser, så har den bliviti tillåtande, ställer inga krav, ger inga utmaningar.  Carl-Henric kritiserar praxisen från förr med uteslutningar på detaljfrågor, något som knappast någon försvarar idag. Men han säger: ”En kyrka, pastor eller kristen kan inte stå utan åsikter. Det finns sanningar. De är inte alltid lätta att omfatta och kan mycket sällan formuleras på ett enda sätt. Men det finns sanningar. Och med dem följer gränser som faktiskt inte kan korsas utan reaktioner. Vad som helst kan helt enkelt inte accepteras.”

Nåden ska inte sätta sanningen ur spel. Men sanningen ska inte heller sätta nåden ur spel. Jag är med på noterna.

I kapitlet om överandligt vs underandligt tycker jag också att Jaktlund träffar rätt. Det är ju både det övernaturliga, och det rent mänskliga som vi behöver leva med som kristna. ”Jesus vill inte rädda oss från vår mänsklighet, han vill blåsa in ande i oss. Jesus vill inte befria oss från denna jord, han vill upprätta den”. Det finns både redan nu, men ännu inte. Bra att Jaktlund också visar på de mänskliga dimensionerna av det övernaturliga. ”Och när det övernaturliga blir möjligt handlar det inte bara om att ett ben växer ut eller att lama börjar gå. Jag tror att vi även kan ta emot gudomlig hjälp på andra plan. Så att vi blir bättre lyssnare på frun eller maken. Så att vi lever sundare så att stress och längtan efter pengar får släppa taget. Så att vi prioriterar tiden bättre så att barnen inte tappas bort i karriären.”

Det tredje balansområdet som Jaktlund lyfter fram är inåt – utåt. Det är ju också något som de flesta kristna håller med om, men där det ändå är så svårt i praktiken att få balansen. Jaktlund betonar betydelsen av att ha båda perspektiven samtidigt, det var detta Jesus kallade sina lärjungar till, att komma nära honom men samtidigt nå ut till människor. Min bedömning är att tendensen ständigt är att vi blir för inåtvända i våra kyrkor och församlingar. Tycker att Carl-Henric gör några bra markeringar: ”Den kyrka som jobbar bort allt sitt språk, som strävar efter att bli som alla andra, en förening bland föreningar – blir som alla andra, en förening bland föreningar. Då tappas själen och existensberättigandet bort.” Lärjungarträningen behöver vara i fokus. Det måste finnas plats att växa upp i församlingen. ”Tänk om församlingen kunde gå före och hitta en hållning där Kom! och Gå! harmoniseras och blir en helhet. Det är vad jag drömmer om.”

Jaktlund lyfter fram tre viktiga områden där vi behöver hålla balansen. Och där jag tycker att svensk kristenhet behöver mer balansering. Inåt har fått för mycket fokus på bekostnad av utåt. Nåd i form av kravlöshet har fått för mycket utrymme på bekostnad av sanning. Det mänskliga har fått för stort utrymme på bekostnad av det karismatiska – övernaturliga. Det är min personliga bedömning av läget i svensk kristenhet, det finns knappast något i Jaktlunds bok som motsäger min bedömning, samtidigt är hans bok på en ganska generell nivå så att man kan använda den som stöd även för en motsatt uppfattning.

Är det något i boken jag inte gillar eller är skeptisk över? Det finns ibland lite slängar åt det enda eller andra hållet, där man inte vet vad han menar. Och där han inte är särskilt tydlig. T.ex. när han skriver på sid 30 att han är trött på radikal kristendom. Men vad menar han då? Ordet radikal brukar ju i regel ha en positiv klang både i internkristet och  allmänt språkbruk. Det är någon släng mot fyrkantiga och dömande kristna som han är ute efter. Här skulle boken vinna i styrka om han konkretiserade sig och gav exempel.

Carl-Henric är både journalist och pastor, det framkommer med all tydlighet i boken. Och hela perspektivet på balansen, både och – är ju ett typiskt pastoralt perspektiv, som pastorer ständigt jobbar med. Men det behövs också kompletteringar till detta, personer som är entreprenörer, förändringsagenter, apostlar, profeter, evangelister – som sticker ut hakan, och går i bräschen för förändringar. Då kanske det blir lite så och så med balansen ibland. Men det behövs både och. Både pastorer, apostlar, evangelister och profeter.