Nu har jag skrivit en debattartikel om svensk flyktingpolitik som jag ska försöka få publicerad i någon av de svenska rikstidningarna.

Jag tar då upp hela storyn om pastor Jean. Fem månaders inlåsning, nattliga utvisningsförsök med chartrade flygplan, gripandet vid ankomsten till Kongo. Utsatt för politisk tortyr, vi utsätts för misstro när vi visar bilder på detta. Undersökningen ordnad av Diakonia som gjorts av människorättsorganisationen Nelson Mandelas vänner, som visar att pastorns berättelse stämmer, bilderna var inte fejkade. Räddad genom engagerade kontakter i Sverige som också hade kontakt med Kongo. Nu tillbaka till Sverige och fått uppehållstillstånd på grund av att vi ordnat arbete åt honom som pastor.

Jag hävdar i artikeln att Sverige brutit mot FN:s flyktingkonvention i detta fall.

Nu har jag bloggat i fyra år. Har skrivit 1313 blogginlägg under dessa fyra år. Hyfsat produktivt. Det är nästan ett inlägg per dag under fyra år. Noterar också att det har varit 22035 kommentarer på min blogg under dessa fyra år. Det innebär i snitt mer än 15 kommentarer per blogginlägg. I snitt har det skrivits 15 kommentarer på min blogg per dag sedan jag började blogga.

Den mest obegripliga kritik jag utsattes för som EFK-ordförande var att jag utövade makt och strypte debatten. Hur kan man strypa debatt när man är aktiv i bloggsfären och genererar 22035 kommentarer, varav mycket är kritik mot vad jag skriver? Mycket man inte begriper.

Nästa vecka kommer jag att medverka i Bottnarydskonferensen utanför Jönköping. Jag kommer att tala lördagskvällen 28 juli 19.00 och söndag 29 juli kl. 10.00 och 15.00. Kommer att ha med mig min nya bok ”Efter detta” och kommer att signera den för dem som önskar.

Har fått förfrågningar att medverka på fem olika konferenser denna sommar, men har bara haft möjlighet att tacka ja till två av dem, Bottnarydskonferensen är en sådan.

Ser fram emot att möta bloggläsare i Jönköpingsregionen då.

Jag utvecklar här något resonemangen om teologin och pastorsutbildningen. Att något är fel i hela systemet behöver man inte vara en större förståsigpåare för att begripa. Svenska kyrkan lider av närmare 100 års tillbakagång och kräftgång, och majoriteten av frikyrkor befinner sig i tillbakagång och/eller stagnation. Rimligtvis borde detta ha någon koppling till hur vi utbildar pastorer och präster. Utbildningen och formandet av pastorer och präster är den allra viktigaste frågan för ett samfund, en kyrka, en andlig rörelse, och avgör i stor utsträckning om det blir andlig förflackning och stagnation, eller andlig förnyelse, fördjupning och Gudsrikets utbredande och expansion.

Vad jag begriper har universitetsteologin genomgått en dramatisk förändring sedan femtiotalet. Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius drog ju då igång ett korståg mot den traditionella universitetsteologin och menade att den hade ingenting att göra på universitetet. Hedenius kritik var helt grundat i ett upplysningstänkande och helt präglad av moderniteten. Han menade att teologi var kvacksalveri och smörja, och var ingen seriös vetenskap. Universitetsteologin har anpassat sig efter denna kritik och upplysningsparadigmet, och eftersträvat att bli en vetenskap bland de andra. Jag tycker nog att det är mer rättvisande att kalla dagens universitetsteologi för religionsvetenskap mer än teologi. Ordet teologi uttrycker ju något konfessionellt, att lära känna Gud, att tränga in i den kristna tron, det utgår från en kristen världsbild, ett kristet paradigm.  Det slängdes ut i femtiotalsdebatten. Det är en djup tragik att den sekulära universitetsteologin helt dominerar i den största delen av prästutbildningen. I praktiken innebär det, vad jag begriper, att blivande präster och de som studerar universitetsteologin, endast skaffar sig allmänsekulära religionskunskaper, som varken förutsätter eller främjar kristen tro. I praktiken krävs det varken av läraren eller studenten att man är troende, varken för att förstå undervisningen eller för att ta ställning till undervisningens innehåll. Svenska Kyrkan har sedan kompletterande kurser för blivande präster, men detta är tidsmässigt en mer begränsad del av utbildningens innehåll.

Kristna tron och kristna kyrkan har en annan utgångspunkt än det sekulära universitetet. För den kristne är Gud all kunskaps källa. Gud har uppenbarat sig genom Bibeln som är Guds ord. Gud har också gett oss ett förstånd, som vi aktivt behöver använda, både för att lära känna Gud och förstå Gud, men också för att veta hur vi ska leva. I sitt opånyttfödda tillstånd är människan förmörkad till förståndet. Människan är dock skapad till Guds avbild, är en sökare, och har av skaparen nedlagd längtan efter kunskap och förståelse.

Det hävdas ibland att den intellektuella världen förflyttar sig från ett modernt perspektiv präglat av upplysningstänkandet till ett postmodernt perspektiv. Det är riktigt att forskningen har blivit mer ödmjuk, medvetenheten har ökat för olika paradigm och utgångspunkter, att det påverkar forskningen. Vissa universitetsämnen ger utrymme för nya perspektiv och paradigm, men enligt min mening handlar det i regel om smärre förskjutningar inom det generella upplysningsparadigmet. Jag följer ganska mycket forskning och vetenskapliga debatter framförallt på miljöområdet och jag kan inte se något annat från min radar än att moderniteten råder, i varje fall inom de naturvetenskapliga och tekniska sektorerna.

Enligt min mening är upplysningsparadigmet i sig, oförenligt med kristen tro. Det skalar bort det övernaturliga, det sätter människan och vår bedömnings- och observationsförmåga i centrum. Människan själv blir kunskapens källa – det grundperspektivet är oförenligt med kristen tro. Kristna utgångspunkter är att det finns en Gud som har talat, som har uppenbarat sig, som vet allt. Gud har det breda perspektivet. Vi människor ser bara partikulärt, detaljer, begränsat. Vårt vetande vidgas när vi tillägnar oss Guds uppenbarelse och Guds perspektiv.

När jag skrev min doktorsavhandling påverkades frågeställningen av min kristna tro. De forskningsmetoder jag använde var dock helt enligt normal universitetspraxis, jag gjorde bedömningen att för min undersökning var befintliga metoder fullt tillräkneliga. För att vara konsekvent var jag dock tvungen att tacka Gud i förordet, annars hade jag inte varit ärlig som kristen. Gud ger mig kraft i allt jag gör. En kristen forskare kan inte arbeta utan att hämta kraft från Gud. Dessa två meningar skapade viss storm i statsvetenskapliga ankdammen i Sverige. Min opponent hävdade med glimten i ögat att jag hade fuskat, som fått hjälp från Gud.

Att vara kristen innebär inte att varken vara anti-intellektuell eller anti-vetenskaplig. Tvärtom. Eftersom Gud är all kunskaps källa, och eftersom jag som kristen fullt ut kan få del av Guds ord, samt hjälp av Anden som vill leda mig fram till hela sanningen, inspirerar kristen tro till reflektion, studier, forskning – kanske mer än någon annan inspirationskälla. Är det en slump att stor del av forskningen och universiteten historiskt sett har byggts upp utifrån en kristen miljö och inflytande? Var inte Gudstron en viktig inspirationskälla för både Newton och von Linné? Och i grundandet av de viktiga amerikanska universiteten?

Tron på Gud som en intelligent och god skapare, innebär tron på en ordning, mening och systematik i universum, en utgångspunkt som inspirerar till forskning och vetenskaplig verksamhet.

Att ha kristen tro som utgångspunkt för forskning, och tron på Guds uppenbarelse i skriften, som utgångspunkt för bibelforskning innebär inte att man är antivetenskaplig eller antiintellektuell, det innebär bara att man har en annan utgångspunkt, ett annat paradigm, inte bara ett paradigm utan till och med en annan världsbild än den icke troende forskaren.

Den troende forskaren kan mycket väl jobba inom ramen för det allmänna universitetssystemet och dess riktlinjer för forskning. Man måste då anpassa sig efter systemets ramar, och i de flesta fall stöter det inte på några problem för den troende forskaren. Det är nog mer sällan man hamnar i forskningsuppgifter som krockar med ens kristna trosövertygelser. Jobbar man med mer avgränsade forskningsuppgifter med specifika detaljer, vilket i praktiken den mesta forskningen och studentuppsatser handlar om, har inte den grundläggande världsbilden någon avgörande betydelse. Däremot kan frågeställningar påverkas. Inom teologin kan dock sådana krockar bli mer vanliga än inom andra ämnen. Viss bibelforskning kan bedrivas förutsättningslöst, så tillvida att det inte kräver en kristen trosbekännelse för att vara forskare. Det har då ingen betydelse om forskaren är troende eller inte. En avgörande fråga är om forskningen syftar till att ännu mer lära känna och förstå Gud eller bara lära sig mer om religioner i största allmänhet. Att förstå Bibelns bakgrundsvärld, studier i Bibelns grundspråk etc. kan vara forskningsuppgifter som inte kräver en kristen världsbild. Men när man berör frågor där det handlar om ifrågasättande av Bibelns som Guds ord och uppenbarelse, och grundläggande kristna läror och trosövertygelser – då uppstår det krockar.

Det finns en helt annan aspekt av detta. Teologistudier och pastorsutbildningar, handlar om att utbilda personer till någon form av yrkesutövning. Att bli präst, pastor, missionär eller någon annan form av arbete i kristna kyrkan. Ur yrkesutbildningsaspekten finns det också skäl att kritiskt granska nuvarande präst- och pastorsutbildningar. Enligt min mening håller inte universitetssystemet måttet i utformandet av sådana utbildningar, inte minst beroende på den krock som finns i paradigm och världsbilder.

Rimligtvis bör all form av kristen ledarutbildning ha Jesu träning av lärjungarna som någon sorts referenspunkt. Det var en utbildning med nära interaktion mellan Mästaren, Läraren och lärjungarna. Utbildningen innehöll teologiska föredrag, några få har efterlämnats till eftervärlden, som t.ex. bergspredikan. Det innehöll inslag av att se hur Jesus gjorde, och sedan träna sig på att göra likadant. Ett viktigt inslag var träning i kristen praktika, dygder, karaktärsformande. Det fick lära sig tro när det var storm på sjön, eller när man hade 5000 mötesbesökare och ingen mat. När någon spårade ur i övermod och vantro, kunde Jesus förmana och lära ut hur en lärjunge och efterföljare ska leva. De fick lära sig att be, genom att följa Jesu exempel.

Universitetsteologin intellektualiserar kristendomen. Får man lära sig kristna dygder på Uppsala universitet? För man lära sig att bli en bönemänniska på Uppsala universitet? Får man lära sig att predika så att Anden berör människor påtagligt, som Petri predikan på pingstdagen?

Naturligtvis inte. Varför då? Därför att Uppsala universitet drivs utifrån en helt annan världsbild, det sekulära upplysningsparadigmet. Kan sekulära religionsvetenskapen vara en grund för pastors- och prästutbildning?

Nix.

Krävs en konfessionsfri undervisning utifrån sekulära upplysningsperspektivet när frikyrkliga utbildningsanstalter tar emot statsbidrag? Vad jag begriper så kräver det en anpassning till Högskoleverkets krav, något som de olika utbildningsanstalterna försöker hantera på olika sätt, ibland bra sätt, ibland mindre bra sätt.

Däremot kan man tänka sig att det finns kurser vid våra teologiska utbildningar som är mer generella till sin karaktär, och som inte direkt utgår från kristen världsbild, och utgångspunkten att Bibeln är Guds ord, och att vi är lärjungar till Jesus. Kunskaper i religionssociologi kan vara av den karaktären, vissa allmänna kunskaper i Bibelns bakgrundshistoria, bibelspråk och textanalys, viss allmän kyrkohistoria, kan vi som kristna komplettera våra kunskaper i kristen tro med allmän bakgrundskunskap. Det är inte fel att en Jesu lärjunge är allmänbildad, vi behöver ha goda kunskaper i hur världen och samhället runt omkring oss fungerar. Tolka mig inte så att allt som vaskas fram vid sekulära universiteten är fel, jag bara menar att det är helt otillräckligt när vi ska utbilda och träna pastorer och präster, missionärer, apostlar, lärare och profeter, och diakoner.

Men för att lära oss att be, att predika, att tro, att räkna med det övernaturliga, att föra människor till tro på Kristus, att förstå kristna tron på djupet – då måste våra kunskapskällor bara vara Anden, Bibeln, kristna vittnesbörden och erfarenheten, våra kristna lärare och apostlar, och framförallt de troendes gemenskap.

 

 

Har idag skrivet en till ledare i Världen Idag om synen på teologi och pastors- och prästutbildningar. Här hittar man den.

I en tidningsledare måste man uttrycka sig kortfattat. Återkommer med ett längre blogginlägg ikväll eller under morgondagen då jag lite mer utvecklar tankegångarna.

Fortsätter debatten om frikyrkan och teologiutbildningen. Skrivit en till ledare i Världen Idag som publiceras på måndag. Återkommer med ett till blogginlägg då jag utvecklar tankegångarna. Hur snabbt beror på semestervädret.

Notera gärna att Världen Idag i dagens nummer tar upp den bloggdebatt jag dragit igång om frikyrkornas teologiska utbildning. Man intervjuar Anders Gerdmar, rektor för Livets Ords teologiska seminarium, och Ulrik Josefsson som ansvarar för ALT-utbildningen, det nya samarbetet mellan Pingströrelsen, EFK och Alliansmissionen.

Mitt blogginlägg om statens styrning över frikyrkornas pastorsutbildning har väckt stort intresse. Världen Idag har bett mig att följa upp temat i två ledarartiklar. Den första publiceras nu, i onsdagens tidning, den andra kommer på måndag. Här är ledaren.

Ska också försöka följa upp blogginlägget med lite ytterligare reflektioner på bloggen endera dagen. Nu börjar jag min semester idag, så jag får se när det blir tillfälle.

Jag, hustrun och en dotter, åker upp till Skellefteå i morgon och ska vara där i drygt två veckor. Jag gifte mig med en flicka från Skellefteå 1976 och som en följd av det har jag blivit tvångsförvisad till Skellefteå 2-3 veckor varje sommar. Men jag har börjat vänja mig, norrlandskusten är riktigt skön under juli månad.

Jag har länge tänkt skriva ett blogginlägg om frikyrklig teologi och pastorsutbildning. Anledningen är att jag är bekymrad över hur det fungerar. Jag är ingen teolog. Jag har varken jobbat eller studerat vid någon av de frikyrkliga akademiska teologiska utbildningarna. Jag satt i styrelsen för Örebro missionsskola några år i mitten av nittiotalet. Som EFK-ordförande 2002-2010 försökte jag väcka frågorna och problematisera saken, men lyckades inte få gehör för detta. Däremot har jag pratat med många studenter vid dessa utbildningar under många år, känner ett antal lärare och har läst en hel del teologi, och om teologi. Så mina bedömningar är något fragmentariska. Min enda teologiska utbildning är att jag gick Betel-Institutet i Orsa två år som tonåring. Hoppade av gymnasiet vid 16 års ålder och gick bibelskola i två år. Sedan fortsatte jag och fullföljde gymnasiet. Tiden i Orsa gav mig en mycket grundlig bibelutbildning. Drevs av den oppositionelle SMF-legendaren Ebbe Bohlin. Framförallt uppskattade jag Per Fjelstads bibelundervisning. När jag var klar med gymnasiet gjorde jag valet att inte läsa vidare i teologi, utan istället satsa på nationalekonomi och samhällsvetenskap, vilket slutade med en doktorsavhandling i Statskunskap. Det var nog pragmatiska försörjningsskäl som låg bakom valet. Även om jag lämnade Stockholms universitet redan 1984 som 29-åring, så har jag sysslat med forskning en stor del av mitt liv inom ramen för min konsultverksamhet. Har bland annat aktivt följt den världsledande forskningen på miljö-, klimat- och energiområdet.

1. Min huvudinvändning är den nära koppling som under åren utvecklats mellan staten och de frikyrkliga pastorsutbildningarna. Inom EFK har vi problematiserat och diskuterat statsbidragens negativa aspekter. Att vara helt fristående från statens inflytande är en fråga som drivs inom EFK. Det är anledningen till varför vi har avsagt oss vigselrätten från 1 januari 2012. Men statsinflytandet finns på ett antal områden, och ska man avveckla detta, borde man rimligtvis börja med de områden där inflytandet är mest styrande och skadligt. Jag menar nog att det mest skadliga inflytandet finns på pastorsutbildningsområdet. Inom dåvarande Örebromissionen var det en omfattande debatt om statsbidragen på sjuttiotalet. ÖM och dåvarande rektorn för Örebro missionsskola, Sigfrid Deminger, (som varit centralperson i debatten senaste året) tog tydligt avstånd från statsbidrag till Örebro missionsskola. Det blev sedan en omsvängning på åttiotalet , pragmatismen tog över och man accepterade statsbidrag. Idag är det väl bara Livets Ords Teologiska Seminarium och Församlingsfakulteten i Göteborg som drivs utan statsbidrag så vitt jag vet, av de pastors- och prästutbildningsinstitutioner vi har.

2. Statsbidragen leder till att våra frikyrkliga utbildningsinstitutioner får närmare koppling till sekulära universitetsvärlden och dess bedömningar och kriterier, än till församlingsrörelsen. Universitetskraven leder bl.a. till professionalisering av teologin. Det har successivt ökat kraven på antal lärare som är disputerade vid sekulära universitetsteologin. Frikyrkolärarnas karriärer knyts till universiteten och man växlar mellan tjänstgöring vid frikyrkoutbildningen och universitet. Detta behöver problematiseras, och vi måste våga diskutera de lojalitetskonflikter som kan uppstå med detta system.

3. Hela systemet utvecklar en anpassning till staten. En mycket känd frikyrkoteolog sade till mig nyligen i ett enskilt samtal, att han kan inte uttrycka något kontroversiellt offentligt som ligger inom ramen för frågor där vi kristna har en annan syn än mainstream-Sverige, då är han rökt som universitetsteolog. Jag minns ett samtal jag hade för några år sedan med en THS-student. Han hävdade att han inte hade gått på någon kristen utbildning, utan en allmän sekulär teologisk utbildning, fromhetsliv och sådant som ligger inom ramen för att ”bli använd av Gud” har han fått söka näring till på andra håll. Det är bara några exempel på reaktioner jag mött under årens lopp.

4. Statsbidragen skapar beroenden. Bland annat finns det en ovilja att lyfta upp och problematisera detta. Både på styrelsenivån i samfunden som i alltför stor utsträckning sliter med frågan att budgeten ska gå ihop, den går inte ihop utan statsbidrag till teologiska utbildningarna, och från skolornas håll finns det begränsat intresse att offentligt dryfta detta. Det kan dessutom störa relationen till universitetsvärlden och Högskoleverket.

5. Vad är då problemen med den statliga kopplingen. Det största problemet är att kristendomen är en helt annan världsbild än vad de sekulära universiteten står för. Det centrala i kristen tro är Gud, en Gud som är aktivt verksam i vår värld och som talar till oss och som vi kan leva i relation med. Gud har blivit människa, Kristus bar våra synder på korset, och Kristus är uppstånden och sitter nu på Faderns högra sida. Vi är Guds ambassadörer, med uppdraget att sprida de goda nyheterna om frälsning genom tron på Jesus, för hela världen, och grunda församlingar runt hela världen. Som kristen tror jag på Guds rike, att Gud aktivt griper in här i världen, och att han vill använda mig och den kristna församlingen i detta uppdrag. Syftet med de frikyrkliga teologiska utbildningarna är att utbilda folk för att arbeta med och förverkliga detta. Det är en öppen världsbild som en kristen har, vi tror inte på ett slutet materialistiskt universum. Vi har en teocentrisk världsbild. Gud har talat, Gud har uppenbarat sig, och vi kan förstå och tillägna oss den uppenbarelsen. Så i grunden rör vi oss kristna i helt andra dimensioner, och lever med en helt annan världsbild än vad de sekulära universiteten gör.

6. Som kristna kan vi också röra oss inom ramen för den sekulära inomvärldsliga världsbilden, det måste inte vara en motsats. Jag kan som kristen driva forskning inom ramen för detta. Gud har skapat vårt intellekt och vi är kallade att utforska Guds skapade värld, för att bättre förstå hur den fungerar. Det innebär att vi som kristna inte alls behöver visa förakt för mänskliga strävanden att utforska världen, att förstå världen, och använda gängse vetenskapliga metoder för detta ändamål. Mycket av universitetsteologin behöver vi därför varken ta avstånd ifrån eller förakta. En kristen kan mycket väl ägna sig åt vetenskaplig forskning i religionssociologi, religionspsykologi, kyrkohistoria,  religionshistoria, systematisk teologi, exegetik, etik etc. och använda empirisk vetenskaplig metod. Men man ger sig då in på det partikulära området, söker preliminära detaljkunskaper. En helhetsförståelse kan för den kristne inte nås utan att utgå från en kristen världsbild. Man kan t.ex. bedriva forskning om Bibeln, antikens språk, skapa språkförståelse, förstå hur ursprunglige läsaren och författaren av Bibelns texter tänkte, hur deras värld såg ut, diskutera och finna metoder för hur Bibeln ska tolkas. Men det finns gränser här när man börjar krocka med en kristen världsbild. En historisk-grammatisk metod i forskningen kring Bibeln är så vitt jag kan begripa oproblematisk. Men när man ger sig in på den historisk-kritiska metoden, ger man sig in på ett område där världsbilderna krockar. Den kristne tror att Bibeln är Guds ord, och Guds uppenbarelse till oss människor. Missionsbefallningen handlar bl.a. att om att lära människor att hålla allt det Jesus har sagt. En central punkt i kristet liv handlar om lydnad och efterföljelse, vi kan inte sitta och välja och vraka i Bibeln, och plocka ut det som passar oss. Då tappar vi bort efterföljelseaspekten. Utgångspunkten för den troende i Bibelläsningen är att förstå Bibelns ord, och förstå hur det ska tillämpas, nalkas vi Bibeln utifrån en kritisk och problematiserande distans, då glider vi mellan världsbilderna. Den allmännakademiska inputen behöver vara ett komplement, som liksom all forskning behöver problematiseras och kritiskt granskas – men det kan inte vara mer än ett komplement vid utbildningen av pastorer, präster och missionärer. Grundfrågorna handlar om en andlig dynamik och utveckling som inte alls fångas upp av ett sekulärt akademiskt perspektiv.

7. Akademiseringen av frikyrkoteologin skapar flera problem. Ett problem är att teologin, och ledarformandet, intellektualiseras. Det handlar om att lära sig vissa saker, vissa metoder, visst tänkande, så kan man fungera som kristen ledare. Det centrala i formandet av kristna ledare handlar dock om att lära känna Gud, att formas som ledare i ett samspel mellan dialoginriktad undervisning och praktik, så som Jesus utbildade och utrustade sina tolv lärjungar. Intellektualiseringen skapar en andlig kraftlöshet, där intellekt och teologisk analys blir viktigare än ett heligt liv, att leva i radikal efterföljelse, att leva i erfarenheten av Guds kraft och i lydnad för Kristi ord och befallningar. Intellektualiseringen skapar också en särskild klass av teologiska proffs som anses ha en särställning i uttolkningen av Bibeln. Frikyrkans bakgrund och livsnerv är revolten mot prästväldet, vanligt folk kan läsa och förstå Bibeln. Det var väl detta Luther reagerade mot med latinet som teologins språk. Dagens akademiska teologi är krånglig, och ofta obegriplig för vanligt folk, jag har svårt att förstå en hel del trots att jag är disputerad på ett annat område. Vanligt folk kan läsa och förstå Bibeln, och kan räkna med Andens ljus över sin skriftläsning, teologin kan ofta mer krångla till denna process än förenkla den. Teologerna läser och citerar ständigt varandra, vilket skapar ett ganska slutet skrå. Det finns naturligtvis bra teologi, där man är medveten om dessa faror, och hittar en annan väg. Men dessa negativa tendenser är alltför vanliga.

8. Akademiseringen leder också till att den slutna materialistiska inomvärldsliga världsbilden tränger sig på i utbildningen av pastorer och präster, vilket leder till att kristendomens övernaturliga sidor tonas ner. Frågor som handlar om hur man övervinner Djävulens frestelser, hur man blir uppfylld av Anden, hur fungerar man i en profetisk gåva, hur man driver ut onda andar, hur bekänner jag mina synder, hur bedömer jag vad som är synd, hur lever jag ett kristet liv i seger m.m. blir crazy, irrelevanta utifrån akademisk teologi, trots att de är centrala frågor i Bibeln och för en aktiv kristen. Men det beror på att världsbilderna – paradigmen krockar.

9. Allt det jag skriver i detta blogginlägg är ganska självklara saker, och har naturligtvis diskuterats i det oändliga inom ramen för våra präst- och pastorsutbildningar. Därför försöker man finna avvägningar. Ett intensivt andligt fromhetsliv enligt de riktlinjer jag utvecklar här, kan naturligtvis utvecklas i olika former av teologiska miljöer. Men systemet med statsbidrag och universitetsberoende leder till ett starkt tryck mot att gå i riktning mot en inomvärldslig sekulär teologi, som blir förödande för om det ska vara sättet att utbilda morgondagens kristna ledare. Därför behöver sakerna problematiseras och diskuteras. Tycker att det grepp som Örebro Missionsskola utvecklat kring SALT-utbildningen är ett bra sätt att försöka koppla närmare till församlingsrörelsen och kontextualisera teologin, det utvecklas nu vidare med ALT. Det tycker jag är en satsning som går åt rätt håll. Men även där behöver man vara observant på var man hämtar inspiration och källflöden, är det från sekulär universitetsmiljö, eller är det från Gudsuppenbarelsen.

10. Vad gör vi då? De här problemen kan inte lösas över en natt. Ett första steg är att ta ett principiellt beslut i våra samfund om att vi vill gå i en riktning att minska det statliga beroendet i våra pastorsutbildningar, och då tänker jag inte bara på pengar, utan tänker på hela den kulturella ram inom vilken en teologisk utbildning sker. Det är nödvändigt att börja bygga upp fonder och finansiering för att vi själva ska börja ha kontroll över dessa utbildningar. En närmare koppling till församlingsrörelsen är också en nödvändig rörelseriktning. Sedan behöver frågorna lyftas fram och problematiseras. Och här behöver både teologer, pastorer och engagerade församlingsmedlemmar delta i diskussionen.

11. Jag tycker att det behövs en extern rankning och betygssättning av våra svenska teologiska utbildningar utifrån kriterier som Bibeltro, karismatisk öppenhet, lärjunga- och ledarträningsperspektiv, att anpassa teologi till församlingsarbetets utmaningar. Det kan ge en vägledning för studenter som ska söka in till en teologisk utbildning. Funderar på att ta upp i Svenska Evangeliska Alliansens styrelse om SEA skulle kunna ta på sig en sådan roll.

12. Man måste också ställa sig frågan hur bibelsynen påverkas i frikyrkliga teologin, och i nästa led i formandet av våra pastorer, som i nästa led formar våra församlingar. I den sekulära akademiska teologin är Bibeln inte Guds ord och uppenbarelse till oss som vi kan förstå genom hjälp av Anden och genom den vägledning som ges av olika gåvor och tjänster i Kristi kropp, utan det är endast ett religiöst historiskt dokument skrivet av människor, som ska granskas med de kritiska vetenskapliga metoder som används vid studiet av historiska religiösa dokument. Förhållningssättet är kritisk och en modernistisk världsbild utifrån upplysningstänkandet ska ge redskapen för att förstå, bedöma och granska Bibeln. Det är självklart att man utifrån ett sådant paradigm hamnar i helt andra slutsatser i bibelstudiet än om man tror att Bibeln är inspirerad av Gud, för att vägleda oss i våra kristna liv och ge oss kunskap om Gud och gemenskap med Gud.

13. Observera att denna text är mycket generaliserande. Jag har inte gått in och gjort bedömningar av enskilda kristna utbildningsanstalter. En hel del teologer håller nog med mig om det mesta, och specifika teologer och utbildningsinstitutioner försöker hantera detta på ett bra sätt. Men jag menar nog att den generella trenden under de senaste 30-40 åren har varit i riktning mot ökade inslag av sekulär akademisk teologi som styrt över frikyrkliga utbildningsanstalter, dock i varierande omfattning beroende på vilken utbildningsanstalt vi talar om. Och här tror jag att statsbidragen och det därmed uppkomna statsberoendet är det grundläggande problemet.

14. Detta är mina bedömningar, jag kan inte avgöra om jag har fel, eller om jag är inne på något viktigt. Det kanske responsen på detta blogginlägg kommer att utvisa.

 

 

Här är Svenska Evangeliska Alliansens rapport från vad som hände i Almedalen. Där finns också länkar till några Youtubeklipp till några av de saker jag gjorde i Almedalen, torgsamtal arrangerat av Liv & Rätt.