David Willgren skriver att jag inte svarar på hans frågor. Han har delvis rätt, jag begränsade mitt svar av utrymmesskäl. Därför tänkte jag skriva ett till blogginlägg och ta upp frågan om hur jag ser på Bibeln, och om min syn på pastorsutbildning.

Att jag tog upp frågan om Högskoleverkets granskningar var ju för att svara på hans kritik, att jag var för kritisk mot akademisk teologi. Jag tyckte att Högskoleverkets granskningar visar att jag hade rätt i den frågan. Det är ju en mycket bred genomgång av akademisk teologi som Högskoleverket har gjort, och de har statens uppdrag att granska och ge styrning åt den akademiska teologin. Så jag har svårt att se att det inte var ett svar på hans frågor, eller i varje fall en relevant argumentation.

Men jag återkommer, och ska göra ett nytt försök att göra ett slutinlägg i denna debatt.

Har idag skrivit en ledare i Världen Idag om kristet engagemang för flyktingar. Försöker också mycket kortfattat ge en bibel-teologisk motivering för detta.

Tyvärr blir frikyrkor ibland borgerliga välmående medelklassmiljöer. Med fokus på vanliga och välmående människor. Kristna kyrkan behöver vara en spjutspets i att nå ut till behövande människor. Evangelisation, Andens kraft och socialt engagemang måste alltid gå hand i hand. En kyrka som saknar socialt engagemang blir introvert på ett osunt sätt. Kyrkan behöver vara det stora föredömet och spjutspetsen i integration och vara en mångkulturell miljö.

I Elimkyrkan där jag är pastor, arbetar vi med fyra strategiska fokusområden, som visar vad vi vill satsa på som församling. Det är:

* Församlingsplantering

* Barn, tonåringar, familj och äktenskap

* Socialt engagemang

* Fokus på Andens gåvor i funktion

Debatten om teologin och pastorsutbildningar går vidare. Jag får en mängd frågor. Tänkte skriva ett till blogginlägg specifikt om bibelsyn och teologi, jag har fått frågor om detta. Tänkte också skriva något om hur jag ser på pastorsutbildning.

Mina första blogginlägg hade ju fokus på att problematisera statens inflytande över teologin och pastorsutbildningen.

Bara några korta kommentarer.

Mycket bra att Tommy Wasserman från Örebro missionsskola kliver in i debatten. Bra klargöranden om Högskoleverkets granskningar. Jag har ju ganska fragmentariskt följt denna process, tycker dock att Högskoleverkets granskning 2008 ligger ganska väl i linje med tidigare granskningar och inställningar. Men om Högskoleverket mjukar upp sin hållning inför kommande granskningar, det är naturligtvis en stor fördel. Intressant att få veta lite mer om hur de frikyrkliga utbildningarna tampats med Högskoleverket kring dessa frågor.

En fråga som nämns är upplysningstänkandet och dess betydelse. Jag är helt och hållet utbildad själv inom upplysningsparadigmet efter åtta år vid Stockholms universitet. Tror att upplysningen förde med sig mycket gott. Vissa vetenskapliga verksamheter behöver fungera inom dess ramar, läkemedelsforskning te.x.  Allt var inte bättre förr, före franska revolutionen. Något sådant har jag inte påstått.

Det jag säger är att upplysningstänkandet inte är förenligt med kristen tro. Och om man inom upplysningsparadigmet jobbar med teologi och religion, då har man en inomvärldslig utgångspunkt, och bara studerar religion och kristendom som mänskliga fenomen, inom ramen för samhällets ramar och idéer. Det är en ohållbar grund för pastors- och prästutbildning.

Och det är inte förenligt med Guds uppenbarelse i Kristus Jesus och i Bibeln.

Upplysningstänkandet har naturligtvis ifrågasatts, eller modernismen som jag gärna kallar det för. Forskningen har blivit mer ödmjuk, och man är mer medveten idag än för 100 år sedan hur forskarens egna värderingar och premisser påverkar forskningsresultaten. Inomvetenskapliga försök att komma ur upplysningstänkandet och modernismen leder dock ut i irrande färder, som gärna hamnar i relativisering och subjektivism. Man kan notera att postmoderna idéer har genomslag främst i mer ”mjuka” vetenskaper. Teknik och naturvetenskap kan inte gå i en relativiserande riktning. Det fungerar inte i praktiken. Miljö- och energiforskning är exempel på detta. Ett paradexempel är medicin, och läkemedelsforskning. Vem skulle vilja äta livsuppehållande mediciner eller ta emot livsavgörande medicinsk vård, om man bara blir försökskanin för någon ny vetenskaplig idé som är kontroversiell bland forskare. Det fungerar inte. Det finns en strävan att nå fram till det som är sant, och riktigt, och prövbart.

Det jag har försökt göra genom att lyfta fram en debatt om pastorsutbildning är att först och främst problematisera den nära kopplingen mellan frikyrkornas teologiska utbildningar och statliga universitet och högskolor. Det har blivit tre blogginlägg i ämnet.

Dessutom har jag berört något om vad som är bra teologi och teologisk metod, och för det tredje har jag något berört om pastorsutbildningens inriktning.

Huvudbudskapet har dock varit att problematisera den statliga styrningen över frikyrkornas teologiska utbildningar.

Det jag har sagt har förmodligen varit ganska okontroversiellt för en evangelikal kristen. Det var ju mycket kontroversiella beslut inom både Örebromissionen och Missionsförbundet en gång i tiden när man tog stegen över till statsbidrag för sina teologiska utbildningar, högskolestatus och examensrätt och den nära knytning till universitetsvärlden som det medförde.

Mackan Andersson har på sin blogg kritiserat mina blogginlägg i detta ämne. Det har även David Willgren gjort, och hans inlägg har jag lagt in som ett gästblogginlägg på denna blogg. Jag vill kommentera kritiken kortfattat, jag kan dock inte ta upp alla synpunkter, det skulle bli ett för långt inlägg.

Willgren kritiserar mig för att inte ”läst på så noga kring hur det ser ut i verkligheten”. Jag ”avslöjar ganska allvarliga missuppfattningar”, ”jag vet inte vad historisk-kritisk metod är”, ”jag drar slutsatser som inte är rimliga”, ”jag känner egentligen inte till akademisk teologi”, jag ger uttryck för fördomar mot sekulär universitetsteologi.

Mackan Andersson säger något liknande på sin blogg.

En viktig grund för min kritiska analys är Högskoleverkets granskningar av de teologiska utbildningarna. Högskoleverket är ju statens organ för att ge riktning och se till att de teologiska utbildningarna bl.a. följer högskolelagen. I min roll som EFK-ordförande för några år sedan följde jag noga Högskoleverkets kritik av Örebro missionsskola. Jag ville inte betunga mina bloggläsare med att gå in på detta i tidigare inläggen, men eftersom jag nu blir kritiserad för att jag inte vet vad jag talar om behöver jag ta upp det materialet i min argumentation.

En läsning av Högskoleverkets bedömningar av våra olika teologiska utbildningar ger fullständigt stöd åt min kritik och min ”alarmistiska ton” – för att citera Mackan. Det visar tydligt att det är ett modernistiskt upplysningsparadigm som styr Högskoleverket i granskningen av de teologiska utbildningarna, och därmed styr över vilken inriktning staten vill ge åt dessa utbildningar.

Ett problem är att Högskoleverket ställer tydliga krav på våra frikyrkliga teologiska utbildningar, samma krav som man ställer på de vanliga religionsvetenskapliga utbildningarna vid universitet och högskolor.

Samfunden som är huvudmän för dessa utbildningar, ställer inte alls samma krav med samma distinkta förväntningar och sanktionsmöjligheter. Det skapar en obalans i systemet och leder rimligtvis till att Högskoleverket styr mer över dessa utbildningar än berörda samfund som är huvudmän.

Jag har gått igenom Högskoleverkets granskningar av alla teologiska utbildningar, både senaste granskningsomgången, även tidigare granskningar. Det visar ett antal saker.

1. Ska man få statsbidrag och ha examensrätt, får man inte ställa krav på studenterna om personlig kristen tro, det är diskriminerande.

2. Lärarna ska rekryteras enbart utifrån akademisk kompetens, man får egentligen inte ställa krav på personlig tro eller kristen livsstil.

3. Undervisningen får inte vara konfessionell – bekännelsetrogen. Den ska helt utgå från upplysningsparadigmet och ha en religionsvetenskaplig inriktning. Den får inte utgå ifrån att kristen tro skulle vara sann och att Bibeln är Guds ord. Högskoleverket har kraftigt kritiserat även vanliga universitet och högskolor för att ha kurser i praktisk teologi som blir för konfessionella, bland annat har Lunds universitet kritiserats för att ha pastoralteologiska kurser som blandar tro och vetenskap. Jag har inte följt upp hur den kritiken har hanterats.

4. De frikyrkliga utbildningarna försöker naturligtvis hantera detta. Precis som Mackan Andersson påpekar finns det en hel del konfessionella inslag, jag har aldrig ifrågasatt detta. Det jag har hävdat är att man är utsatt för press och påtryckningar från Högskoleverket att inte vara en kristen utbildning som syftar till att utbilda pastorer och missionärer i kristen tro, inte om kristen tro. Men självklart förekommer bön, pastoral vägledning, förberedelse för tjänst – och mycket annat på dessa utbildningar. Jag har inte ifrågasatt detta, jag har bara problematiserat Högskoleverkets inflytande som är en direkt följd av statsbidragen.

Mackans bedömningar handlar om de frikyrkliga utbildningarna, där man får ta för givet att de är betydligt mer konfessionella trots blåslampan från Högskoleverket. Men de vanliga statliga utbildningarna, menar David Willgren att Högskoleverket har fel, eller att den faktiska verkligheten vid universiteten och högskolorna är mer konfessionell än vad regelverket tillåter?

• Så här skriver Högskoleverket om Örebro Missionsskola: ”Örebro teologiska högskola balanserar mellan att utveckla den egna religiösa traditionen och att etablera en öppen vetenskaplig miljö som präglas av kritiskt tänkande och fri kreativitet. I Studiehandboken och i utbildningsplaner finns en del mycket problematiska formuleringar som inte hör hemma i en akademisk miljö. Ett exempel är: ”Utgångspunkten för tjänster inom församling och mission är tron på Jesus Kristus och en förankring i den kristna kyrkan. Den teologiska utbildningens sammanhang och mål – att vara ett vittnesbörd om Guds rike – sammanfaller därför med den kristna kyrkans.” (s. 10).”

Så här skriver man om exegetiken vid Örebro missionsskola:”Inom exegetiken råder ett problematiskt förhållande ifråga om de metodiska ansatserna, då de akademiskt kritiska metoderna och de andligt-meditativa tolkningarna, de så kallade lectio divina tolkningarna, läses inom samma kursblock. Här sker en sammanblandning av akademisk och pastoral läsning, som för präst- och pastorsutbildningen säkert är relevant men ur akademisk synpunkt sett är problematisk. Litteraturen på grund- fördjupnings- och avancerad nivå är i stor utsträckning av evangelikal art och tenderar därmed att metodiskt bli något perspektivlös.”

Högskoleverket har bestämda uppfattningar om hur bibeltolkning ska göras på ett vetenskapligt sätt men säger att Örebro missionskola gör det bra för det är ”uppenbart att studenterna arbetar kritiskt med de fundamentalistiska bibeltolkning som de mött i sina kyrkliga miljöer”. Här skulle det vara intressant att veta vad som menas med fundamentalistisk bibeltolkning i församlingsmiljöerna, och hur det bearbetas kritiskt.

Dessa skrivningar visar balansgången som måste göras av ett frikyrkligt teologiskt seminarium som får statsbidrag. Menar David Willgren att det inte är något problem med detta?

Willgren tar upp om historisk-kritisk metod och menar att jag inte förstår hur det fungerar. Jag menar nog att den historisk-kritiska metoden är ett uttryck för upplysningsparadigmet vilket bekräftas av Willgrens beskrivning, forskaren har en kritisk distans till forskningsobjektet, ”metoderna ger inga redskap för att uttala sig normativt på något sätt”. Tillvägagångssättet växte fram utifrån den teologi som utvecklats utifrån upplysningsparadigmet. Bibeln läses inte som det Gudsinspirerade ordet, ”nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning”. Det betyder inte att jag påstår att inte det finns några lärdomar att dra utifrån metoden som är värdefullt för bibelläsaren och för läraren i den lokala kristna församlingen. Jag bara menar att det är en helt otillräcklig bibelläsningsgrund för att träna ledare i lokala församlingar som ska bygga upp församlingen och stärka tron och Bibelförståelsen hos de troende.

Willgren problematiserar mina påståenden om att sekulär teologi definierar bort de övernaturliga inslagen i kristen tro och i Bibeln, och ifrågasättanden av tron på Bibeln som Guds ord.

Jag är här förvånad över att varken Willgren eller Mackan Andersson tar upp om de helt olika världsbilderna som ger helt olika infallsvinklar i att studera Bibeln. Högskoleverkets riktlinjer för teologistudier ger en helt annan hållning i bibelstudiet än att utgå ifrån att Bibeln är Guds uppenbarelse till oss människor. Det är ju utgångspunkten för att betrakta sig som evangelikal kristen, en grund för både Evangeliska Frikyrkan och Örebro Missionsskola.

Jag vill belysa min tes genom att jämföra presentationen av en frikyrklig teologisk utbildning som drivs med statsbidrag och en som inte gör det. Skillnaderna blir enorma.

Livets ords teologiska seminarium som inte drivs med statsbidrag formulerar sin inriktning och utgångspunkter på följande sätt:

David Willgren har skrivit en lång kommentar på mina bloggposter om problem jag tycker finns med pastorsutbildningens akademisering.

Jag publicerar det som gästblogginlägg då det är för långt att lägga in som kommentar, tycker att det innehåller så mycket av substans så jag tycker att det är värt att publicera, men som sagt var, jag har inte hunnit läsa igenom det ordentligt.

Här följer Willgrens kommentar:

Hej Stefan!

Jag vill börja med att tacka för att du än en gång tänker till kring frågan om våra pastorsutbildningar och därmed försöker uppmuntra till diskussion. Jag tror, precis som du, att det är en viktig fråga som behöver diskuteras, och jag har därför länge tänkt att jag ville skriva någon kommentar till dina tankar. Kanske särskilt utifrån mitt perspektiv som ”ung teolog” eller kanske snarare ”ung exeget”. Jag får nämligen känslan av att vi tänker ganska olika här, och därför kanske mitt perspektiv kan vara intressant för ett fortsatt samtal.

Jag har läst dina bloggposter kring detta samt dina artiklar i världen idag, och vad jag förstår så grundar sig din huvudinvändning i den nära koppling som utvecklats ”mellan staten och de frikyrkliga pastorsutbildningarna”, som du skriver i ditt första inlägg. Detta menar du är ett skadligt inflytande, och när jag läser dig så förstår jag det som att anledningen till att det är skadligt är att det resulterar i att teologin får en närmare koppling till en sekulär universitetsvärld snarare än till församlingar, vilket bl.a. leder till professionalisering, men kanske framför allt till att vi får två (inkompatibla) världsbilder som krockar. Hoppas jag förstått dig rätt här.

I detta resonemang gör du så ett antal antaganden (som du bygger på som du skriver ”fragmentariska” bedömningar, din kännedom om ”många studenter[s]” erfarenheter, att du ”känner ett antal lärare” o.s.v.), och utifrån dessa antaganden ställer du återkommande upp motsatspar. T.ex. ställer du ”akademisk sekulär teologi” mot ”kristen världsbild”, eller ”historisk kritisk metod” mot ”historisk grammatisk metod”, ”intellektualisering” mot ”uppfylld av anden”, ”ifrågasättande” mot ”synen på Bibeln som Guds ord”, ”presentera evangeliet i andens kraft” mot ”citera ett antal akademiska teologer” för att bara nämna några.

Just detta är det jag skulle vilja fundera en vända till kring, för jag är rädd att du missuppfattat, alternativ inte läst på så noga kring hur det ser ut i verkligheten. Du är, som du skriver, ingen teolog, har aldrig läst teologi, men du verkar ändå relativt säker på vad det är för typ av teologi som undervisas, vad för metoder som används m.m. Men när du beskriver detta skulle jag hävda att du avslöjar ganska allvarliga missuppfattningar och därmed drar slutsatser som inte är rimliga.

Ta t.ex. detta med metod. Förutom att det är anmärkningsvärt att du som doktor kan hävda att en metod är ”oproblematisk” (historisk grammatisk metod) så undrar jag om du vet vad en historisk kritisk metod är? Du skriver ”vi kan inte sitta och välja och vraka i Bibeln, plocka ut det som passar oss”, men något sådant har en exeget aldrig sysslat med. Det historisk kritiska metoder syftar till (och det finns ju ett antal som ryms inom detta ”paraply” – textkritik, litterärkritik, redaktionskritik, källkritik o.s.v.) är ju att förstå texternas tillkomsthistoria, historiska kontext o.s.v. Att spåra när och hur texterna skrevs. Metoderna ger inga redskap för att uttala sig normativt på något sätt, d.v.s. föreskriva hur texterna ska användas. Bara hur de kan förstås. Och detta är naturligtvis alltid tentativt, eftersom bibelvetenskap som sådan inte ger absoluta resultat utan handlar om tolkningar. Att tolka så bra och gediget som möjligt. Svar erhållna genom en historisk kritisk metod är alltså alltid historiska. Det handlar om att lära känna den värld som återfinns i bibeltexten för att sedan (om man är kristen) kunna använda detta nya perspektiv för att också se på vår samtid genom Bibeln.

Jag vill alltså starkt invända mot din dikotomi som säger att ”intellektualisering skapar en andlig kraftlöshet”. Snarare skulle jag säga att en grundlig kunskap om Bibeln (och då menar jag inte bibelsprängdhet, utan en förståelse för den tillkomstmiljö och framskrivningsprocess som texterna förmedlar) kan ge otroliga förutsättningar för den profetiska skärpa, andliga klarsyn o.s.v. som är nödvändig i församlingsgemenskapen. Jag ser alltså inte motsättningen mellan ett historiskt svar och ett Guds ingripande. Verkar inte Gud i historien? Jag ser inte heller varför du inte vill att man ställer en viss typ av frågor till texten. Vad är problemet här?

Ta som exempel din uppmaning att följa Jesu modell i träningen av lärjungar. Jag antar att du inte på allvar tänker att vi ska göra precis som Jesus. Jag skulle hävda att du istället gör en snabb exeges av texten, skalar bort det du anser vara kontextuellt bundet och lyfter fram det som är centralt i Jesu tjänst. Men hur görs detta? Vilka kriterier gäller för detta tillvägagångssätt? Hur kan en diskussion föras? Hur kan det prövas? Är det viktigt att ha sandaler på sig? Att vara två och två? Hur lösgör man budskapet från kontexten? Ska det göras? Jag menar att vi utan bibelvetenskapen, utan exegetiken, saknar redskap för detta. Om vi därför tror att det är viktigt att följa Jesu modell så blir studiet av Bibeln långt viktigare än det låter i vissa inlägg. För det är väl Jesu modell som ska följas, inte svensk frikyrklig modell?

Jag skulle alltså vilja hävda att den dikotomi du målar upp är delvis falsk, på grund av att du egentligen inte känner till det du kallar för ”akademisk teologi”. Jag möter ofta fördomar mot ”sekulär universitetsteologi”, likt de du också ger uttryck för, men jag känner mycket sällan igen den bild som målas upp. Låt mig ta några exempel.

1) Du skriver att man ”ställer sig som domare över Bibeln”. Jag skulle istället säga att man sällar sig till en flertusenårig diskussion kring texterna som har genomgått en mängd paradigmskiften, arbetat med olika metoder o.s.v., men som likväl pågår för fullt över hela världen i olika sammanhang och där textutläggningar m.m. ständigt utmanas, ifrågasätts, slipas, omformuleras o.s.v. för att nå en ständigt större kunskap om det vi kristna kallar för Guds ord. Tänk vilken rikedom av kunskap som finns tillgänglig här (Ef 3:18)!

2) Du skriver att man ”skalar bort det övernaturliga”. Jag skulle säga att det man gör är att försöka bilda sig en uppfattning om hur historia förhåller sig till text. Detta ger då en tydligare betoning på vad som faktiskt är budskapet. Ingen exeget är blind för vad som står i texterna. Med tanke på punkt 1 är det också ytterst svårt att ”förvränga” texter, eftersom det finns en så stor internationell ”kritisk massa”. Du skriver att ”frågor som handlar om att […] bli uppfylld av Anden, hur man fungerar i profetisk gåva” o.s.v. blir ”crazy” och ”irrelevanta”. Jag undrar vad du menar med detta. Om du t.ex. läser en kommentar till texter där Jesus gör detta så skulle jag hävda att du får mycket matnyttigt. Och steget är inte alls särskilt långt till praktisk teologi, till församlingskontexten. Vissa kommentarserier jobbar ju explicit med sådana ”omadresseringar” av budskapet. Dock kommer kommentatorerna troligtvis inte gå så mycket längre än texten, de kommer inte att systematisera, där får du istället ta traditionen till hjälp.

3) Du skriver att det bedrivs ett ”ifrågasättande av Bibeln som Guds ord” och ”grundläggande kristna läror”. Vetenskapens uppgift är att ställa upp välformulerade problem, så självklart handlar det om ett ifrågasättande, men inte på det sätt jag anar att du menar här. Exegetiken sysslar över huvud taget inte med grundläggande kristna läror, snarare i så fall med det bibliska stödet för dessa, vilket alltid måste kunna diskuteras. Vad gäller Guds ord behöver det, om påpekats av andra, kvalificeras. Vad är Guds ord? Bokstaven? Meningen? Budskapet? Anden? Summan? Delen? Innehåller Bibeln Guds ord? Är det en samling auktoritativa skrifter eller en auktoritativ samling skrifter o.s.v. Vad innebär det att det inte är dikterat? Att det är skrivet av människor? När du skriver att ”i den sekulära akademiska teologin är inte Bibeln Guds ord” så skulle jag snarare säga att den inte behöver vara ”Guds ord”. Eller kanske hellre att frågan inte alltid är i fokus (för exegetiken). Det är alltså upp till varje forskare att själv bidra med sitt perspektiv, att ett universitet inte vill ställa sig tydligt i en konfession innebär inte något annat än att man tillåter alla att närma sig texterna med frågor, och då, inom exegetiken, främst historiska sådana.

4) Du skriver att den akademiska teologin skapar ”teologiska proffs som anses ha en särställning i uttolkningen”. Jag skulle säga att de som fördjupar sig i Bibeln på heltid kommer lära sig mer och andra saker om bibeltexten än de som väljer att inte göra det. Det kan naturligtvis skapa en distans, men varför inte se det som en tillgång istället? En lärare har som uppgift att undervisa, jag ser inget konstigt med att man då får en viss ”särställning”, även om jag inte gillar ordet eftersom det klingar lite hierarkiskt i mina öron. Kanske bättre att tala om förtroende? Att de som ägnat mycket tid åt Bibeln kanske med tiden också erhåller ett större förtroende eftersom de kan förmedla glimtar av den världsomfattande diskussion kring Bibeln som en som inte lagt samma tid kan göra? Som kan inspirera till fördjupad efterföljelse, och bidra till en tydligare profetisk, andlig dimension? Jag tror alltså inte att det finns en motsättning mellan intellekt och liv. Jag tror inte att vanligt folk kan läsa och förstå hela Bibeln. Det kan ingen enskild människa. Det är församlingens uppgift. Den historiska kyrkans uppgift. Jag tror att det behövs mycket tid och engagemang för att förstå glimtar av den text som är Guds ord. Vad som menas när man hävdar att ”alla kan läsa och förstå” behöver därför också diskuteras. Att alla däremot inte kan läsa och förstå viss akademisk litteratur är inte så konstigt, och jag förstår inte riktigt varför du som disputerad inom ett annat område skulle ha lättare för att förstå teologisk facklitteratur? Särskilt som du inte är disputerad inom humaniora? Jag förstår inte heller din slutsats att ”akademisk teologi” har ”negativa tendenser” som är ”alltför vanliga”. Jag ser inte att du har grund för ett sådant påstående när du både hävdar att du inte läst särskilt mycket teologisk facklitteratur, och inte förstått särskilt mycket av det du läst.

Det sista jag vill kommentera är detta mer övergripande med pastorsutbildning. Jag ger dig viss rätt i att många pastorsutbildningar inte utrustar pastorer på ett sätt som kanske kunde behövas, man jag gör inte alls kopplingen till teologin här. D.v.s. jag förstår inte kopplingen som säger att konservativ/evangelikal teologi ger en bättre pastor. Att en pastor som inte använder sig av historisk kritisk metod är mer andefylld.

Jag tror att vägen framåt istället mycket handlar om att fundera över pastorsrollen som sådan. Jag kanske sticker ut här, men jag menar att ”pastor” inte är ett yrke. Jag menar att en pastor inte har en särställning i en församling, att en pastor inte är den viktigaste funktionen i en församling, att en pastor inte är avgörande för väckelse, att syftet med en teologisk utbildning inte är att utbilda ambassadörer o.s.v. Utbildningen av pastorer är därför, enligt mig, inte den allra viktigaste frågan för ett samfund. Säger man så så tillskriver man pastorn en alltför stor roll. Det är snarare detta som, enligt mig, kan göra att man skapar ”heltidskristna” istället för ett allmänt prästadöme, att man förväntar sig att en pastor ska vara en ”miniförsamling”, d.v.s. kunna verka i alla de funktioner som finns i en svensk frikyrkoförsamling: predika, leda samlingar, leda nattvard, dop, begravningar, gudstjänster, gärna kunna spela piano/gitarr, göra affischer, hembesök, leda andakter vid alla verksamheter, vara tillgänglig för själavård o.s.v.

Jag ser hellre församlingen som ett myller av gåvor och funktioner där pastorn (herden) visserligen är en viktig funktion, men som inte bör förstås eller ”utbildas” frikopplat från resten. Vi behöver också ge utrymme för andra att fördjupa sig i sina gåvor, vad säger att pastorn är lärare? Vad säger att pastorn är profet? Vad säger att pastorn är vaktmästare? Och vi behöver tydligare koppla pastorns fördjupning till församlingen. Dessa tankar utvecklar jag gärna mer, men av platsbrist inte här. Men jag tror alltså att vi gör oss en otjänst om vi hävdar, som David Wellstam gjorde, att pastorn är en av jordens viktigaste personer.

Jag tror att teologi är viktigt. Så pass viktigt att vi behöver dem som sysslar med det på heltid. Det är centralt, vitalt, för församlingens liv. Genom hela kyrkans historia har heltidsteologer (istället för ”akademiska teologer”) fört fram nya metoder, strategier, tankar, visioner, profetior o.s.v. som fört med sig förnyelse och utveckling av den lokala kristna församlingen. Precis det som du efterfrågar. Glappet mellan den ”akademiska” teologin och församlingskontexten är därför, som jag ser det, sorglig och någonting vi ”heltidsteologer” bör jobba aktivt för att överbrygga, men som också pastorer och församlingar bör ta ett närmande steg till. Jag är övertygad om att vi i Sveriges olika frikyrkliga sammanhang då kommer bli mindre polemiska, ja till och med uppbyggda då vi läser spännande och utmanande (akademiska) heltidsteologer som t.ex. N T Wright (NT) eller Walter Brueggemann (GT). Detta tror jag faktiskt, trots din oro, kan leda till förnyelse och andlig växt i våra församlingar. Men låt oss inte göra detta till pastorns uppgift.

Frid!

David Willgren (en sån där akademisk exeget)

Har skrivit en ny ledare i Världen Idag om en kristen världsbild, och ett kristet synsätt på världen och tillvaron. Den handlar inte specifikt om teologiutbildningar men anknyter till den debatt jag drivit senaste veckorna om utbildning av pastorer och präster och vilken ideologi man då utgår ifrån.

Notera gärna att tidningen Dagen nu har tagit upp den fantastiskt roliga nyheten om pastor Jeans fru.

Mina blogginlägg och ledare i Världen Idag om frikyrkornas teologiutbildning har skapat reaktioner och debatt. Bra. Är glad över en ganska positiv respons från yngre teologistuderanden. Noterar dock att vissa kommentarer och även blogginlägg diskuterade inte vad jag försöker säga. Min inställning kan sammanfattas på följande sätt:

1. Det är ett problem med statsbidragen och statsberoendet för teologiutbildningar. Det skapar beroenden och styrning av verksamheten som blir helt felaktig. Sedan är det olika, hur olika utbildningsanstalter försöker hantera detta. I vissa fall försöker man ändå skapa en bra konfessionell miljö. Denna statliga bindning behöver diskuteras. Det som är viktigt är att rektorerna för respektive utbildningar, kan förklara för samfundsstyrelser och samfund, som är huvudmän för verksamheten, hur styrningen fungerar och vilket genomslag den får. Det värsta är den dolda påverkan som finns inbyggd i systemet.

2. Den statliga universitetsteologin rör sig inom upplysningstraditionen och moderniteten. Det innebär ett paradigm som inte utgår från en kristen världsbild. Det sätter människan i centrum. Det vi kan veta enligt den världsbilden är det som människan kan utforska framförallt genom olika empiriska metoder. Man utgår från en världsbild med ett slutet materialistiskt universum med människan i centrum för förståelse och kunskap. Upplysningstänkandet utesluter de övernaturliga dimensionerna i kristendomen. Tron på att Gud har blivit människan, att Gud har uppenbarat sig genom Jesus, att Jesus har uppstått, att Jesus idag regererar över universum, att det finns en änglavärld och en ond andevärld, att Bibeln är inspirerad av Gud – allt detta ryms inte inom upplysningsparadigmet. Trots att upplysningstänkandet diversifierats och ger utrymme åt olika tolkningar och perspektiv, så har inte grundmodellen ändrats. Det som kallas postmodernitet handlar ju främst om att ytterligare dra ut konsekvenserna av upplysningstänkandet, människan som alltings måttstock och bedömare ligger fast. Inom ramen för upplysningsparadigmet kan man forska om religion, om kristendom, om de heliga skrifterna. Man kan förmedla allmän religionskunskap och kristendomskunskap. Och det kan vara bra och nyttigt på många sätt. Men fullständigt otillräckligt för att utbilda präster, pastorer och andra arbetare i Guds rike. När ett samfund rör sig bort från väckelse, Gudsuppenbarelse och en levande Bibelundervisning – beror det nog på att ett annat paradigm har tagit över pastors- och prästutbildningen.

3. Det farliga med upplysningstänkandet är dess högmod och exklusivitet. Sekulära universitet och dess metoder anses vara en överlägsen kunskapskälla. Men Europa kryllade av universitet långt före franska revolutionen och framstående forskare fanns vid olika katolska utbildningsinstitutioner och kloster. Att det skulle vara finare att läsa teologi – religionsvetenskap, vid ett sekulärt universitet, med en icke-konfessionell utgångspunkt, är exempel på en sådan arrogant och övermodig inställning.

4. Det blir också ett falskt budskap. Sekulära universitet uppfattas som rationella, sakliga, objektiva – kontra tro, konfession som ska stå för något mindre rationellt. Upplysningstänkandet och moderniteten bygger lika mycket på tro och spektakulära utgångspunkter som andra livsåskådningar. Ett strikt objektivt tänkande är inte möjligt. Hjärnan måste programmeras med någon form av koncept för att kunna arbeta rationellt. Vad den programmeras med, är den avgörande frågan. Att bli kristen är inte bara att allmänt få en tro, och uppleva en omvändelse och pånyttfödelse. Det handlar om ett förvandlat sinne – ett förändrat tänkesätt, en ny världsbild – ett nytt paradigm. Det behöver vara grunden för all pastors- och prästutbildning.

5. Vad jag kan se har den svenska universitetsteologin, och med dess avgreningar i frikyrkoutbildningarna, i stor utsträckning formats utifrån upplysningsparadigmet. Man kan studera om kristen tro, om Bibeln, om religion. Upplysningsparadigmet leder till en intellektualisering och en kritisk distans till forskningsobjektet. Att nalkas Bibeln utifrån ett kritiskt och inbillat förutsättningslöst förhållningssätt, t.ex. det är upplysningstänkande och modernitet, inte ett kristet synsätt. En kristen nalkas Bibeln för att lära känna Gud, höra Guds röst och förstå Guds vilja. Processen att förstå Bibeln innefattar självklart att man brottas med Bibeltexterna, men för att finna förståelse för att jag ska kunna göra allt det som Jesus har befallt sina lärjungar att göra. Inte för att jag ska ställa mig själv som domare över Bibeln.

6. Den tidiga frikyrkorörelsen och pingströrelsen upptäckte på ett tidigt stadium skillnaden mellan en kristen livsåskådning och sekulära universiteten. Det ledde i vissa fall till att antiintellektualismen bredde ut sig i missionshusen och kyrkorna. Det skapades felaktiga motsättningar mellan att vara intellektuell och välutbildad och kristen. Att dra sig undan och utveckla sektbeteende blev en lösning i vissa fall. Det blev helt fel lösning. Vårt förstånd är skapat av Gud. Det handlar bara om att se skillnaderna mellan de olika paradigmen. Det är inte upplysningstänkandet och den sekulära världsbilden som är det styrande för mig som kristen, Kristus är Herre, Guds rike är min nationalitet och tillhörighet, och Guds ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Den kristna intellektuella utmaningen är att kritiskt granska det sekulära samhället och upplysningstänkandet, inklusive postmodernismen, och utveckla och försvara en kristen alternativ världsbild. Som varken är vidskeplig eller oförnuftig. Det går ännu bättre att driva akademi och akademiska studier med en kristen världsbild som utgångspunkt.

7. Vi lever i världen, inte av världen. Som kristen har vi en annan världsbild, ett annat tänkande. Vårt arbete och liv här i världen medför att vi får arbeta inom de ramar som gäller inom olika forskningsdiscipliner. Kristen tro ger grund för etik, helhetsförståelse, och en grund för själva vetandet. Men mycket av forskning är partikulär, begränsad, gäller specifika avgränsade områden – som inte alls innebär någon motsättning för en troende människa – i de flesta fall.

8. Upplysningstänkandet och moderniteten ligger också bakom den etiska relativisering som på vissa områden drabbat västvärlden, inte minst när det gäller samlevnads- och familjefrågor och frågor som gäller liv och död och människovärde. En sekulär teologi bedriver etiken delvis som sociologi, man utgår från hur folk lever, och hur de tycker. En kristen utgår från vad som är Guds vilja, och att lära känna Guds vilja. En del kristna samlevnadsdebatter, krockar på ett djupare plan. Det är helt olika världsbilder som möts, och som är oförenliga. Vissa kristna debatter handlar egentligen om avgrundsdjupa motsättningar, som få är medvetna om.

9. Vad ska vi då göra? Vi behöver vända åter till en tydlig konfessionell pastors- och prästutbildning. Det räcker inte bara med att ta bort statsbidragen, hela systemet behöver ses över. Sedan kan säkert en del kurser ändå drivas inom ramen för vanliga universitetssystemet. Även konfessionell teologi behöver inkludera goda kunskaper i religionssociologi, religionskunskap,  Bibeln och omvärldskunskap, Bibelns grundspråk etc. Men ämnen som systematisk teologi, lärjungaformande övningar, Bibelexegetiken – behöver drivas från en tydlig konfessionell utgångspunkt. Vissa pastors- och prästutbildningar i Sverige eftersträvar att drivas på ett konfessionellt sätt. Det är naturligtvis utmärkt.

10. Den teologiska utbildningen behöver också breddas och fördjupa det andliga innehållet. Det behöver vara en utbildningsmodell som fostrar fram bedjande, passsionerade, profeterande personer som har en bra utrustning för att presentera evangeliet i Andens kraft för vår tids människor, och som har tränats och fostrats i att leva i och praktisera de kristna dygderna. Det är viktigare än att kunna citera ett antal akademiska teologer.

11. Det diskuteras ofta om kristna kyrkans kris i Sverige. Det är märkligt att dessa diskussioner förs utan några utvärderande och kritiska reflektioner över hur vi utbildar våra pastorer och präster.

12. Jag har läst ganska mycket texter av akademiska teologer. Jag tvivlar på att aposteln Petrus, som var en enkel fiskare från början, skulle begripa särskilt mycket av dessa texter. Varken Carl-Olof Rosenius, Lewi Pethrus eller John Ongman skulle ha behörighet att undervisa på de flesta av dagens teologiska utbildningar i Sverige. I vilken utsträckning har akademiska teologin fört fram nya metoder, strategier, tankar – som har fört med sig förnyelse och utveckling av den lokala kristna församlingen? Jag har väldigt svårt att komma på bra exempel – men det kanske bottnar i mina bristnande kunskaper? Det är ytterst sällan jag läser något i akademisk teologi, som jag har praktisk nytta av som pastor – teologin intellektualiserar ofta frågorna på ett sätt så att det hamnar för långt bort från vanlig församlingspraxis. Tycker att den akademiska teologin lite mer borde ägna sig åt självkritisk utvärdering. Men det är inte svart-vitt. Läste nyligen med behållning Joel Halldorfs avhandling om Emil Gustavsson. Björn Cedersjös religionssociologiska avhandling ger också bra kunskaper. Min medarbetare Lars-Göran Sundbergs forskning i pastoralpsykologi (dock skriven i konfessionell miljö i USA), rörs sig inom områden där det finns en direkt koppling till församlingspraxis. Det går att ge en hel del sådana positiva exempel.

13. Förr var det mycket mer vattentäta skott mellan universitetsteologin och frikyrkliga pastorsutbildningar. Men så är det inte längre. Det beror bl.a. på det ökade kravet på disputerade lärare vid frikyrkliga utbildningarna. Det medför att lärarna vid frikyrkliga utbildningarna i stor utsträckning har utbildats vid statliga universitetsteologin. Studenterna rör sig också mer mellan olika studiemiljöer. Det har skapat betydligt mer flytande gränser mellan konfessionella utbildningsinstanser och sekulära utbildningar. Detta behöver problematiseras och diskuteras.

Det har varit ett långt drama på denna blogg när det gäller kampen för pastor Jean. Efter utvisning och dödshot fick han till slut arbetstillstånd i Sverige och kunde återvända, hans arbetstillstånds och uppehållstillstånd är dock bara för två år, så kampen går vidare i denna fråga. Han arbetar nu som pastor för den kongolesiska församlingen i Elimkyrkan.

En annan kamp har gällt hans fru och tre små barn, en kamp vi inte har lyft fram offentligt, även om TV4 har uppmärksammat det. De har också varit utvisningshotade, och skulle egentligen utvisas tillsammans med pastor Jean. Jag har aktivt gett mitt stöd till att de skulle hållas gömda i Sverige, och det finns kristna i Sverige som har gjort heroiska insatser för att ta emot och stötta Ester och barnen under hela perioden då pastor Jean satt inlåst i Sverige och var utvisad till Kongo. Bland annat har Maria Furusand och Josefine Arenius gjort heroiska insatser för att stötta familjen och stödfamiljer som haft dem boende hos sig. Det finns så mycket engagemang i svenska kristenheten för utsatta människor.

Vi har i denna kamp trotsat myndigheterna, och ägnat oss åt civil olydnad, därför att vi har gjort en annan bedömning än svenska myndigheterna, våran bedömning har visat sig vara riktig.

I går fick vi vårt stora segerbesked. Det har beslutats om att Ester och ett av barnen får permanent uppehållstillstånd. Vi väntar på besked när det gäller de andra två barnen. I det här fallet är jag mycket positiv till Migrationsverkets beslut.

Vill du stötta pastor Jean och ge ett bidrag till hans lön, får då gärna sätta in en gåva på Elimkyrkans postgirokonto, du hittar uppgifterna på www.elimkyrkan.org. Vi jobbar aktivt med att samla in pengar till hans lön, anställningen är en förutsättning för att han ska få vistas i Sverige.

Laddar nu för slutinlägg i debatten om pastorsutbildningar och inställning till teologi. Håller dock semestertempo, men någon gång inom 48 timmar ska det komma.

I går var jag i Kusmark och tittade på min frus farfarfars gravsten, han hette Anton Markgren, jag tror han var EFS-predikant. I dag ska vi åka till Stackgrönnan och äta en räkmacka.

Västerbottningarna var verkligen jättekreativa när de fastställde ortsnamnen.