Elimkyrkan där jag är pastor, har alltså köpt Salemkyrkan på södermalm. Vi kommer att renovera kyrkan så det  blir först nästa sommar vi flyttar in där definitivt. Men vi kommer att börja vissa mer begränsade aktiviteter i kyrkan. Bland annat kör vi i gång en Alphakurs någon vecka in i september. Man hittar info och kan anmäla sig på vår hemsida www.elimkyrkan.org.

Känner du folk i Stockholm som behöver gå en Alphakurs, tipsa dem gärna om detta.

Till helgen kommer jag att undervisa våra cellgruppsledare under lördagen, lördag kväll har vi Transformation- en kväll inför Gud i lovsång, bön och tillbedjan, jag kommer att ha någon kortare undervisning. Pastor Jean leder ett kongolesiskt bröllop på lördag.

På söndag har vi Celebrationgudstjänst kl. 11.00 då jag kommer att undervisa om en kristen syn på sex och samlevnad. Känner du folk som behöver höra om detta, tipsa dem gärna om denna gudstjänst. Men säg åt dem att komma i tid, jag kan lova redan nu att det kommer att bli knökfullt.

Tidningen Dagen skriver idag om Elimkyrkan. Om vår försäljning av Elimkyrkan och köpet av Salemkyrkan på Södermalm i Stockholm.

Här följer ett till gästblogginlägg skrivet av Gustaf Björkman. Han är numera pastor i Fiskebäcks missionsförsamling där tidigare Niklas Piensoho var pastor. Gustaf var innan dess pastor i Centrumkyrkan i Sundbyberg, och jobbade då tillsammans med Stanley Sjöberg.

Tyckte det var ett välskrivet, begripligt och intressant inlägg, därför publicerar jag det som gästblogginlägg:

Eftersom mitt namn förekommer i ett av inläggen ovan tar jag det som en invit i det här samtalet. Jag har inte läst allt i alla inlägg så jag riskerar att upprepa vad andra sagt eller helt missuppfatta vad vi talar om. Men här är några punkter om hur jag tänker om pastorsutbildningar.

1. Som pastor bör man ha en utbildning. Flera av mina hjältar (ex Stanley Sjöberg, Peter Halldrof, Carlo Johansson, Tomas Sjödin mfl) saknar utbildning, men jag tror att om man vill nå den generation som nu växer fram där de flesta är har någon form av högre utbildning bör man även ha det som pastor. Pingströrelsen i Sverige begick ett stort misstag som inte hade någon utbildning.

2. Att bara studera vid en pastorsskola riskerar att bli för begränsat. Det jag ser som det viktigaste jag har med mig från 4 år teolog/filosofi vid Lunds universitet är inte exakt vad lärarna sa och inte sa, utan en kulturell förståelse av att så här tänker man på ett sekulärt universitet i Sverige i dag. Därför att det viktiga är inte bara att ha en uppfattning om vad en ”kristen” världsbild är, utan det är minst lika viktigt att förstå hur den världsbilden är hos dem vi vill vinna. Detta är självklarheter hos missionärer. Ska jag kunna bli missionär i Japan måste jag både lära mig språket och kulturen. Vilket inte är så enkelt som man kan tro. Jag ser mitt uppdrag som pastor i Sverige i mångt och mycket som att vara en missionär. Därför ser jag mina år vid sekulära teologiska institutionen i Lund som omistliga och helt avgörande för min gärning som pastor. Jag tror inte heller att det är en slump att många som verkar som pastorer faktiskt har sekulära utbildningar. (Ulf E, Stefan Swärd, Liselotte J Andersson, Runar E, Rune W, Carin Dernulf, Carl-Erik Sahlberg, Agne Nordlander, Anders Sjöberg, listan kan göras mkt lång)

3. Att bara studera vid ett sekulärt universitet bär inte. Innan jag kom till Lund läste jag ett år på en helt konfessionell pastorsutbildning i Bryssel kallad CTS (Continental Theological Seminary) som drevs av AG i USA. Även om mycket av reglerna på skolan och en hel del av lärarnas inställning till auktoritet var helt främmande för mig, så lärde jag mig hur man tänker akademiskt konfessionellt. Men det viktigaste var också att alla lärarna var pastorer, tänkte som pastorer, extraknäckte som pastorer och tänkte att vi skulle bli pastorer. Att vara pastor är ett handverk. Många av de dagliga färdigheterna så som predikan, ledarskap, själavård, men också hur man tänker teologiskt kring vad en kyrka är, kring makt, inflytande mm. Här behöver man skolas i en miljö som älskar församlingen och formar pastorer. När jag efter 8 som pastor blev erbjuden en tjänst i Missionskyrkan lästa jag 1 1/2 termin på THS för att kunna blir ordinerad pastor. På en del av kurserna där fanns just den där formande inställningen.

4. Det är inte så viktigt med exegetiken. Min erfarenhet från helt konfessionellt (Bryssel) halv-sekulärt (THS) och hel-sekulärt (Lund) är att inget av de ställena lärde mig att älska skriften. Man måste läsa sig grunderna, språken, strukturen, innehållet så man kan återberätta vad som står i hela Bibeln någorlunda. Men att älska den lär man sig inte i något klassrum. Det gör man när man lyssnar till predikningar och utläggningar av människor som älskar den och lever efter den. Detta ligger i sakens natur. Bibeln är något som måste levas, erfaras. Poängen med ett klassrum är ju att ta en genväg och bara läsa/lyssna/förstå. Därför kan aldrig klassrummet bli så viktigt. Hela min kärlek till och förståelse för Bibeln som Guds ord har jag fått när jag lyssnat till mängder av utläggningar och predikningar live och på nätet och människor som lever det. Men framförallt när jag själv levt Ordet.

5. Det är viktigt med bön. Att läsa teologi är och bör vara omtumlande. Man bör ifrågasätta sig själv, sin bakgrund, sina erfarenheter. Teologisk utbildning och annan utbildning bör fungera som en prövning i eld för tron. Det som inte håller måste rensas bort. Slaggat måste ut. Detta är en smärtsam process och många, många studenter lämnas ensamma och utlämnade. Själv hade jag tur. (jag menar Guds ledning) Jag fick direkt i Lund kontakt med Patrick Linck som var studentpräst och blev i andlige vägledare genom hela den här processen. Jag tog också en termins uppehåll mitt i studierna och övade mig i bön och lyssnade på Bjärka Säby. Detta är nog den svåraste nöten att knäcka. Hur kan vi forma en pastorsutbildning som både är kritiskt renande och samtidigt en plats där bön och tillbedjan formas. Tycker att Rune W på THS gör ett fantastiskt jobb här, men det behövs en bredare ansats. Jag drömmer om en frikyrklig variant av Jesuiternas utbildning här.

6. Den perfekta kombon. Om jag fick all makt i himmelen och på jorden (låter som en bekant frestelse) så skulle jag vi, de frikyrkliga, driva två slags pastorsutbildningar. Dels en enklare variant typ ALT, för den som inte vill/kan/har möjlighet till högre utbildning. Men de flesta pastorer skulle utbildas enligt följande: Man läste en kandidat-examen på ett sekulärt universitet där man lärde sig grunderna i språken, kyrkohistria, etik, systematisk teologi mm. Med fördel även psykologi eller filosofi eller retorik eller litteratur eller vad som intresserar en. Detta kan även våra skolor erbjuda. Sedan skulle man söka separat till en masterutbildning som verkligen syftade till att träna pastorer. Här skulle man kunna hitta alternativa finansieringar och styrningar. Ungefär som vid uppdragsutbildningar. Då skulle staten ha mindre synpunkter. Jag hade gärna sett att samfundet gav stipendier och finansierade de som tror ska bära samfundet i framtiden.

Tack för ordet, om någon orkar läsa detta för långa inlägg.

/ Gustaf Björkman, pastor i Fiskebäcks missionskyrka

Kommentar från bloggaren Stefan Swärd:

Sympatiserar med flera av Björkmans tankegångar, inte minst betydelsen av bön i pastorsutbildningen. Hans tankar om två sorts utbildningar är också intressanta. Masterutbildningen intressant idé – men jag tror då att en sådan måste finansieras med våra egna pengar så att vi får utforma utbildningen utifrån våra trosövertygelser. Jag håller också med Björkman om att det är bra att pastorer är välutbildade. Tycker att det är mycket viktigt att lära sig omvärldsfrågor och hur världen idag fungerar och hur folk tänker. Jag tror dock att man lär sig detta bättre genom att studera och jobba ute i världen (bättre skola än att läsa sekulär teologi), nio år i totalt ateistisk miljö vid Stockholms universitet var en fantastisk skola för mig i både kulturförståelse, att förstå hur folk tänker, hur man kommunicerar evangeliet till vanligt folk etc. Jag blev där fostrad inom ramen för upplysningsparadigmet, och i den logiska positivismen. Det är därför det är helt solklart för mig att man inte kan utbilda pastorer och präster utifrån en sådan utgångspunkt.

Jag har lovat att säga något mer i debatten om teologin och pastors- och prästutbildningen. Jag har slutat kalla det för slutinlägg för då får jag bara kritik för att jag försöker stoppa och tysta debatten. Det har ju kommit en hel del synpunkter och olika frågor har ställts till mig. Jag har inte haft möjlighet att läsa allt, men jag har också haft intressanta samtal med olika personer i detta ämne.

Jag har blivit kritiserad av flera teologer, bl.a. David Willgren och David Nyström. Finns det någon punkt där jag har haft anledning att ändra min inställning? Ja, kanske något. Men jag noterar också att mina huvudinvändningar knappt har kommenterats i debatten.

Min huvudinvändning handlar om att det är absurt att vi ska vara helt beroende av staten för att kunna utbilda pastorer och präster i Sverige. Och det allra mest absurda är att ingen tycks mena i varje fall offentligt att det är ett problem. Willgren, Nyström m.fl. berör knappt den frågan utan menar främst att jag skapar onödiga motsättningar  i förhållandet till statlig-akademisk teologi. Jag vet att en hel del teologer håller med mig om detta, det jag efterlyser är en mer offentlig debatt, och att huvudmännen och ägarna för de teologiska utbildningarna, ska få en ökad insikt om att detta är ett problem.

Inom Evangeliska Frikyrkan har vi haft flera års debatt där vi diskuterat problemet med det statliga inflytandet. En konsekvens blev att vi efter en längre process beslutade att avsäga oss vigselrätten. Vi ville inte vara statstjänstemän utan ville återerövra den kristna vigselgudstjänsten. Men när det gäller vår teologiska utbildning fyller EFK-personal i ännu större utsträckning rollen som statstjänstemän, genom exeminationsrätten och högskolepoängen. Och här är statliga styrningen mycket starkare än i fråga om vigselrätten. På denna punkt tycks det vara okey, men inte när det gäller vigselrätten. Ärligt talat förstår jag inte hur vi resonerar inom EFK. Det var ju en majoritet som beslutade om att avsäga oss vigselrätten, vid ett kongressmöte. Tydligen tycks argumentet om att vara oberoende av staten, användas när det passar, det tycks inte vara någon konsekvent teologi som ligger bakom.

Jag har också försökt förklara i mina blogginlägg varför jag anser att statsbidragen och det statliga inflytande som det leder till, varför det är ett problem. Tommy Wasserman från Örebro Missionsskola har i en kommentar beskrivit hur en konfessionell teologisk utbildning försöker hantera detta, Wasserman menar att bilden inte är så mörk som jag utmålat – jag hoppas att det är så.

Jag har ett konkret förslag. Huvudmännen och ägarna för de tre teologiska utbildningarna, Johannelund, THS och Örebro missionsskola, borde göra en gemensam utvärdering för att kartlägga hur statsbidragen, examensrätten och högskolekopplingen har påverkat våra teologiska utbildningar under de senaste 20 åren. Jag tror att det är bra om vi försöker skaffa oss en gemensam verklighetsuppfattning i den frågan.

En konsekvens som jag tycker är uppenbar är att teologiska utbildningarna har blivit mer självständiga i förhållande till samfunden och församlingsrörelsen. Detta tycker jag är helt fel. Teologi ska formas och pastorer ska utbildas mitt i församlingslivet och i församlingsrörelsen, det får inte bli separata verksamheter.

David Willgrens och David Nyströms huvudkritik handlar om att mina inlägg skapar en polarisering gentemot den vanliga akademiska teologin. Jonasq har ställt frågor om vad jag menar med sekulär teologi m.m. Jag är väl medveten om att mer av mångfald av perspektiv präglar dagens universitetsteologi, det skapar mer högt i tak som ger mer utrymme för mer konfessionell teologi. Jag har min bakgrund inom samhällsvetenskapen och jag brukar hävda att min utbildningsmiljö var ateistisk, det menar jag är huvudlinjen i det svenska statliga utbildningssystemet. Tydligen är det så att mer av fromhet, luthersk konfessionell teologi, bekännande kristna lärare – mer lever kvar inom teologin än inom andra universitetsområden. Därför blir inte teologiutbildningen fullt så sekulär om man jämför med andra delar av universitetsvärlden. Samtidigt har jag uppfattat det som att Högskoleverkets riktlinjer visar hur teologin och religionsvetenskap ska bedrivas inom utbildningar som har examensrätt och får statsbidrag. Men tydligen är det så att dessa riktlinjer inte konsekvent genomförs i praktiken – och är det så är det naturligtvis mycket bra. Om teologiutbildning främjar tron och respekten för Bibeln – det är en positiv överraskning för mig. Det är en punkt där jag kan tänka mig att nyansera min inställning i jämförelse med mitt första blogginlägg.

Jag har tagit upp frågan om olika världsbilder när vi närmar oss Bibeln. Det jag har nämnt om inflytandet från upplysningsparadigmet m.m. är ju bara allmängods i idéhistorien. Jag är förvånad över att teologerna inte diskuterar frågan om världsbild, paradigm, kunskapsteoretiska utgångspunkter i sättet att bedriva teologi. Det har ju varit dramatiska förändringar i idéklimatet senaste 300 åren, som påtagligt har påverkat även teologin. Dessa paradigmförskjutningar har ju nästan helt och hållet varit till kristendomens och den konfessionella teologins nackdel, dels genom att definiera bort andligheten och tron och genom att ifrågasätta tron på sanning när det gäller religion och livsåskådning. Jag trodde den typen av reflektioner var skåpmat inom teologin men har knappast berörts i denna debatt.

David Willgren och David Nyström försvarar den akademiska teologin, och tar exegetiken som ett exempel.

Samtidigt visar deras beskrivning av exegetiken att de problem jag pekat på med den akademiska teologin tycks stämma. Akademisk teologi blir bara hjärna och inte hjärta. Och så kan man inte hantera Bibeln. Deras beskrivning av exegetik visar att det handlar om strikt vetenskaplig metod. Det har ingen betydelse om exegeten är troende eller inte. Exegetens egna värderingar blir avgörande vilka slutsatser man hamnar i, när man granskar bibeltexten. Det handlar om en intellektualisering av Bibelgranskningen och en distansering i förhållande till bibeltexten.

Det är en otillräcklig grund för en pastorsutbildning. Avgörande för att studera och förstå Bibeln är Andens ljus och vägledning, vilket jag visat i tidigare blogginlägg. Avgörande är också med vilket syfte vi studerar Bibeln. För den troende är utgångspunkten att studera Bibeln för att lära känna Gud, Guds vilja, höra Guds röst, få uppbyggelse, tröst, vägledning och hitta riktlinjer för hur jag ska leva som kristen.Det är en helt annan utgångspunkt än att bedriva exegetik enligt en viss vetenskaplig metod, och där utgångspunkten är min mänskliga kunskap och förmåga. Universitetsexegetiken bedrivs som om Bibeln vore vilken antik skrift som helst.

En pastor och predikant, behöver ha ett brinnande hjärta, en stark patos, en passion för evangeliet, kombinerat med en bra teologi och grundliga kunskaper i Bibeln. Med en bra kommunikativ och pedagogisk förmåga.

Detta sätt att nalkas bibeltexten med en förutsättningslös exegetik tycker jag är uttryck för moderniteten, att stycka upp frågorna i olika fack. Jag kan inte som bibelutläggare, pastor och predikant skilja på exegetik, hermeneutik och dogmatik – systematisk teologi. Även om jag inte är akademisk teolog har jag ägnat mig åt exegetik, hermeneutik och dogmatik- systematisk teologi hela mitt liv, därför att det gör man som pastor när man predikar och undervisar med utgångspunkt från Bibeln. I rollen som kristen ledare ska man ju förklara bibeltexten så att församlingsmedlemmen får insikt i Bibeln, får förståelse för kristna tron, får aptit och  intresse att själva läsa och studera Bibeln, får vägledning för hur man ska leva som kristen och blir stärkt i sin tro. Det innefattar naturligtvis att ta upp svåra och besvärliga saker i Bibeln och i detta ge vägledning till församlingsmedlemmarna.

Men notera, jag avfärdar därmed inte den akademiska exegetiken, att lära känna Bibelns värld, förstå språket, hur mottagarna av budskapet tänkte etc. är viktigt när vi ska studera och tillämpa Bibeltexten. Jag tror absolut att det kan finnas akademisk exegetik som kan vara mycket värdefull för bibelläsaren. Det är ett viktigt komplement i pastorsutbildningen, men enligt min mening är det en otillräcklig grund i pastorsutbildningen.

Jag tror alltså att mycket mer konfessionell exegetik är nödvändigt för att utbilda pastorer och präster.

Det jag har försökt göra med mina blogginlägg har varit att dekonstruera befintlig teologi och teologisk utbildning. Jag tror att det behövs stora förändringar i hela systemet. Det som oroar mig är att de teologiskt utbildade personer som yttrat sig i denna debatt, tycks sakna viss probleminsikt. Det är bra som det är, är vad jag hör.

Det är inte bra. Bibelkunskapen bland de aktiva kristna i Sverige har dramatiskt gått ner de senaste 30-50 åren. Jämför med 1860-talet då Rosenius bibelutläggningar var de mest lästa i Sverige. Vanliga kristna kunde då följa med i ganska ingående bibelanalyserande texter. Idag finns inte den förmågan. En anledning till detta är att vi saknar i för stor utsträckning bibellärare och predikanter som skapar aptit på bibelstudiet och passionen för Gudsordet. Vi saknar också de predikningar som får verkligt genomslag och som påverkar, som utmanar, berör, konfronterar, upprättar. Det är ytterst sällan idag som en predikan berör, upprör, utmanar så att den skapar debatt, blir citerad, omtalad, diskuterad, och leder till verklig omvändelse.

Vi har ett antal tusen gudstjänster i Sverige varje vecka, de präglas i för stor utsträckning av andlig kraftlöshet.

Ska vi göra något åt detta, förändra detta, måste vi börja diskutera hur vi utbildar pastorer och präster. De här problemen är sammankopplade med vår teologi, hur vi formar vår teologi, och hur vi utbildar våra predikanter, präster och pastorer.

 

 

Christian Olsson har lagt av.

Carolina Klyft är skadad.

Susanna Kallur är skadad.

Gunder Hägg är död.

Här kommer nästa stora sportnyhet. Jag har idag bestämt mig för att inte ställa upp på Stockholm halvmarathon i år. Jag vet den sorg och besvikelse det skapar i en del kretsar men så är det. Anledningen är att jag inte tror att jag kan ta mig runt banan på under 1.20, och jag vill ju inte hamna längre ner i fältet, bland lätt runda motionärer, rödbrusiga trettioplussare som är extremt andfådda, och alla dessa stackare som bättre kan beskrivas som att de släpar sig fram hellre än springer Stockholm halvmarathon.

Ett annat skäl är att jag ser sannolikheten som måttlig att jag överlever loppet, och även om jag ser fram emot att befordras till härligheten känns inte timingen helt rätt. Jag vill inte belasta landstingets ambulansbudget mer och inte skapa alltför stora lättnader för Sveriges teologer.

Men framtiden är ljus, och jag siktar på att komma tillbaka nästa år.

Jag har nu bloggat i fyra år. Jag har skött bloggen själv med vänster lillfinger, har skrivit mina inlägg vid korta lediga stunder då och då. Att sköta om kommentarer och moderering har jag inte alls hunnit med. Mina övriga sysslor med att vara pastor, driva ett konsultföretag och sammanlagt fem styrelseuppdrag i kristna sfären, och skriva böcker, tar all min tid. Bloggen är min personliga, och är inte en del av Elimkyrkans verksamhet där jag är pastor. Jag har nog inte alltid insett vilken viktig institution i svensk kristenhet denna blogg har varit. Noterar nu t.ex. i den senaste debatten om teologi och pastorsutbildning, att i ett sådant smalt kristet ämne, cirka 1000 personer per dag följder debatten och läser på bloggen. Ledande media i Sverige följer bloggen, och ofta har den genererat nyheter till kristna pressen, ibland har det uppmärksammats i riksmedia. Var jag än reser i Sverige möter jag människor som läser denna blogg, många gånger dagligen. I snitt har det varit mellan 15-30.000 besök i månaden på bloggen.

Jag har i flera år tänkt att jag behöver en moderator för bloggen. Som hjälper mig med att läsa alla kommentarer, att rensa bland kommentarerna, svara på vissa frågor, och ge uppslag till mig om hur jag ska svara och hur jag ska skriva. Moderatorn ska utforma ordningsregler och se till att de efterföljs. Moderatorn behöver uppskatta bloggen och dela mina värderingar. Det innebär inte att man behöver hålla med mig om allting. Tidsåtgången för detta uppdrag är flexibelt, men i snitt bör man nog kunna ägna 2-4 timmar i veckan åt detta.

En blogg av detta slag genererar inga intäkter, jag testade lite med annonsering men det har jag tagit bort. Fungerade inte bra, och genererar för begränsade intäkter för att vara värt att satsa på. Moderatorsuppdraget kan vara ideellt, någon som tycker att detta är viktigt, men jag kan också tänka mig en begränsad arvodering, t.ex. för en student som behöver ett extraknäck. Teknisk kompetens att utveckla bloggen tekniskt är en fördel men inte nödvändigt.

Är du intresserad? Maila då till Stefan Swärd, stefan.sward@elimkyrkan.org och berätta lite om dig själv och varför du skulle vara intresserad av detta.

 

Ska göra ett nytt försök att knyta ihop teologidebatten och kommentera frågor som ställts. Notera gärna att disputerade kyrkohistorikern David Nyström har skrivit om detta på sin blogg och katoliken Bengt Malmgren har också kommenterat detta på sin blogg. Malmgren skriver bl.a. så här: ”I sitt synsätt på kyrkan och behovet av teologisk ihopsamling tycker jag att Swärd inte ligger så långt från Ulf Ekman. Ekman är ju betydligt mer teologisk utbildning och håller nu på senare år på med fördjupade teologiska studier.”

Malmgren lyfter upp frågorna i ett bredare perspektiv. Han är en av de mest intressanta kristna lekmännen i Sverige, djupt förankrad i Katolska kyrkan men ofta med ett mycket brett och kunnigt ekumeniskt perspektiv i sina analyser.

Senaste dygnen har varit dramatiska med hot om hjärtoperation för yngste sonen, med mobilisering av förbön bland kristna i hela Sverige, och sedan blev han helt friskförklarad i går. Något hände – första EKG-testet i måndags var betydligt sämre än det som uppmättes i går. Har upplevt kristenheten som allra mest positivt senaste dygnet, vad mycket engagerade människor det finns överallt. I går träffades Elimkyrkans pastorsteam efter semestrarna, vi planerar nu spännande start inför hösten. Celebration-gudstjänst söndag 26 augusti 11.00 då ska jag predika om kristen syn på sex och samlevnad. Lördag 8 september har vi församlingsdag, den planerade vi i går, vi ska då vara i nya Salemkyrkan för första gången. Ett inslag i programmet den dagen blir att jag leder en historisk bönevandring på östra Södermalm, i Fogelströms fotspår. Det kommer att bli oslagbart intressant.

Har skrivit en ledare i Världen Idag, idag, som är en sammanfattning av mitt blogginlägg i lördags.

Jag gör ett nytt försök att skriva ett slutinlägg i debatten om teologi och pastorsutbildning. Det har dykt upp många frågor och kommentarer. David Willgren tycker inte att jag har svarat på hans frågor. Jag vill ta upp två grundläggande frågor som Willgren berör. Hur jag ser på bibelsynen och min inställning till pastorsutbildning. Det är stora ämnen, så det får bli den korta varianten.

Mina svar utvecklar ytterligare varför jag inte anser att akademisk teologi är en bra grund för utbildning av pastorer och präster.

Om bibelsynen.

Jag delar helt Jesu och Pauli bedömningar om den heliga skrift – Bibeln. Det skulle vara ytterst förmätet av mig att ha någon annan inställning till Bibeln än vad de har. Paulus skriver i 2 Tim. 3:16-17 ”Hela skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning”.

Jesus säger i bergspredikan: ”Amen säger jag er: Innan himmel och jord förgår, skall inte en enda bokstav, inte en prick i lagen förgå, förrän allt har skett. Den som därför upphäver ett av dessa minsta bud och lär människorna så, han skall kallas den minste i himmelriket. Men den som håller dem och lär människorna dem, han skall kallas stor i himmelriket.” Matt. 5:18,19

Det går att ge en hel del Bibelreferenser om Bibelns inspiration, och hur Nya Testamentet kan inkluderas, men dessa två citat tycker jag räcker i detta fall. Citaten visar att det räcker inte med en Bibelsyn som säger att Bibeln är inte Guds ord men innehåller Guds ord, det räcker inte med en Bibelsyn som bara betonar huvuddragen i Bibelns berättelse. Även detaljerna är viktiga. Jag har i min förkunnelse och bloggande försökt utforma en teologi för en radikal kristen syn på flyktingpolitiken och miljöpolitiken, det förutsätter en mycket detaljerad tolkning av specifika Bibelord, att läsa ord för ord är nödvändigt för att utforma en teologi för radikalt lärjungaskap och efterföljelse.

Både Paulus och Jesus visade en enorm respekt för den heliga skrift. Jag har inte kompetens, mandat eller kunskaper att ifrågasätta Pauli och Jesu bedömningar om Bibeln.

Jag är helt övertygad om att PP Waldenström, Lewi Pethrus och John Ongman skulle hålla med mig om detta till 100 procent.

Bibeln är Guds kärleksbrev till oss, till mig. Där lär vi känna Guds vilja, vi hör Guds röst, vi kan även uppfatta Guds personliga tilltal till oss. Bibeln är fantastisk.

Med tanke på att Bibeln är skriven för 2000-3000 år sedan är det en fantastiskt relevant bok, begriplig – i synnerhet Nya Testamentet, innehåller en visdom som är oslagbar. Vid ett tillfälle blev jag inbjuden till Handelshögskolan i Stockholm att föreläsa om Bibelns ledarskapssyn. Studenterna förundrades över hur oerhört aktuell och relevant Bibeln är när det gäller ledarskapets utmaningar och strapatser. Mose och Nehemjas ledarskap hör till världshistorien, för att inte tala om Jesus och Paulus.

Sedan kan man naturligtvis läsa Bibeln med perspektivet att hitta fel, motsägelser, märkligheter m.m. Man kan läsa Bibeln med ett kritiskt perspektiv, till exempel hitta sådant som krockar med vår tids kultur och värderingar. Det är omöjligt att läsa någonting som är mer än 100 år gammalt som inte krocker med vår tids kultur och värderingar –  det räcker med att läsa Strindberg. Jag läser Bibeln med en helt annan utgångspunkt. Jag förundras över dess enhetlighet, spänst, mångfald, och ändå röda tråd – vilket är fascinerande med tanke på att det är skrifter som skrevs för 2000-3000 år sedan, under mer än en 1000-årsperiod, av många olika författare.

Bibeln ger också bra interna kriterier för hur den ska tolkas. Det är uppenbart att Nya Testamentet är tolkningsnyckeln för det gamla testamentet, för att förstå det profetiska i GT, men också kunna bedöma vad som var tidsmässigt begränsat. En helhetsläsning av Bibeln ger tolkningsnycklar för att förstå vad vi ska göra och följa, och vad som är skrivet för att varna oss, goda exempel och varnande exempel.

En helt avgörande princip i Bibeltolkningen är att Anden och Bibeln – Guds ord samspelar. ”Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er”, säger Jesus i Joh. 14:26. Andens ljus och ledning är helt avgörande i bibelstudiet och i teologiutformningen. Det är svårt med kommunikation, det är svårt att förstå vad en författare menar. Men Bibeln är inte en vanlig bok, det är Guds ord, och därför har vi Anden som hjälpmedel för att få klarhet i skriftens mening och innebörd, när vi aktivt söker Guds vilja och ledning i skriften. Det är kanske en av de avgörande skillnaderna mellan hur jag ser på dessa frågor i jämförelse med mainstream-akademisk teologi.

Det är en viktig anledning till varför jag inte tror på en icke-konfessionell teologi.

Bibeln är ingen enkel bok. Det är en livslång resa att lära sig den, förstå den, och tillämpa den. Eftersom Bibeln skrevs för flera tusen år sedan på helt andra språk än vad vi är vana vid, en helt annan utgångspunkt än vad Paulus och Jesus hade för 2000 år sedan, så behöver vi lära oss att förstå Bibeltexterna. Här tror jag att allmän vetenskap kan hjälpa till och komplettera i Bibelförståelsen, forskning om språken Bibeln skrevs på, forskning om antikens historia, den tidens tankegångar och uttryckssätt, hjälper oss att förstå hur Bibelns författare tänkte, och vad de menade.

En avgörande fråga för pastorsutbildningen är att Bibeln kan inte studeras och förstås om man hoppar över tillämpningen, det är när vi gör Guds ord som det blir kött och blod. Jesus tränade sina lärjungar genom att undervisa, visa, demonstrera, låta dem öva och praktisera, för att sedan undervisa och demonstrera igen, för att sedan låta dem göra igen.

Akademisk teologi med fokus på teoretiserande är oförenligt med Jesu lära och Jesu efterföljelse. Det var inte så Jesus menade att vi skulle hantera hans ord.

Jesus säger i Johannesevangeliet ”Den som har mina bud och håller fast vid dem, han är den som älskar mig. Den som älskar mig skall bli älskad av min Fader, och jag skall älska honom och uppenbara mig för honom”  Joh. 14:21. Ha Jesu bud, hålla fast vid dem, det är att älska Jesus. Och då uppenbarar han sig för oss. ”Om någon älskar mig håller han fast vid mitt ord” Joh. 14:23. Jesus talar i bergspredikan om att den som hör hans ord och gör efter dem, bygger sitt hus på en stadig grund. Notera att Jesu pastorsutbildning, den utövades inte i en sluten teologisk läroanstalt. Lärjungarna tränades bland folket, de fick tampas med fariséerna, saducéerna, romarna – mitt i den miljön tränades och utbildades lärjungarna. Den första kristna kyrkan blev därmed inte en sluten kyrka med stängda dörrar, den fanns mitt ibland folket.

Bibelstudiet – teologistudierna kan inte frikopplas från Anden, de kan inte frikopplas från Jesus, de kan inte frikopplas från att älska Jesus, och det kan inte frikopplas från att göra det Jesus säger, att lyda Jesus.

På det paradigmet måste man bygga en pastorsutbildning.

En slutsats är att pastorsutbildningar som mer väger in praktiken, som kombineras med utbildningen, är rejäla kliv åt rätt håll. Teologistudier och pastorsutbildning kan inte frikopplas från kristen karaktärsfostran, att göra det Jesus har sagt. I en mer praktikorienterad utbildning är det lättare att få med dessa aspekter.

En annan sak. Jag tror att det är helt nödvändigt att jobba med teologi i den kristna kyrkan, inklusive frikyrkorna och Svenska Kyrkan. I Katolska kyrkan finns det ett tydligt läroämbete.

Frikyrkorna är idag vindflöjlar, en ny amerikansk trend, en ny amerikans kristen guru, trycket från omgivande samhället, får frikyrkornas teologi att svaja som en berusad kråka. Helt plötsligt kan ett frikyrkosamfund ändra sin teologiska inriktning, utan att några beslut har fattats någonstans, utan en bredare teologisk reflektion.

Även om Bibelns budskap är fantastiskt tydligt, så är Bibeln inte en paragrafstyrd uppsättning trossatser. Den måste konstant bearbetas, tolkas och förstås. Vi måste kunna hantera nya impulser på ett bra sätt. Därför är det nödvändigt att även frikyrkosamfunden aktivt arbetar med sin teologi, det måste vara en dynamisk process. Den processen ska inte bara skötas av en liten grupp professionella teologer, eller vid en sluten institution, den processen behöver finnas mitt i församlingsrörelsen.

En annan synpunkt på pastorsutbildningen. Den har för ofta fokus på förvaltande tjänstemanna-församlingsledare med lärarinriktning. Är det bara sådana ledare vi utbildar blir det inte mer än mediokra församlingar. Det finns en helt annan dynamik i Nya Testamentets syn på ledarskap. Det talas om att församlingen bygger på apostlarnas profeternas grund. Hur utbildas apostlar och profeter idag? Hur ser sådana tjänster ut idag? De var ju helt nödvändiga i Apostlagärningarnas kristendom. Varför inte idag? Evangelister, var utbildas de? Hur fungerar det idag?

 

 

 

 

 

Kommenterar skandalen i Tillväxtverket idag, i en Dagenintervju som man hittar här. Säger något om betydelsen av god ekonomisk moral, viktigt för alla som hanterar pengar, oavsett om det handlar om myndigheter, företag eller kyrkor. Professor Hans de Geer kommenterar också detta case.