Tidningen Dagen publicerar under torsdagen en helsidesartikel med mycket grova anklagelser mot Svenska Evangeliska Alliansen (SEA). Här är en länk till artikeln. Eftersom artikeln får ett sådant utrymme, publiceras på sidan 3 och nämns även på förstasidan kan jag inte förstå det på annat sätt än att Dagens chefredaktör anser att artikelförfattarna har något viktigt att säga, och att det finns en verklig substans i artikeln. Jag är mycket ledsen och besviken, speciellt med tanke på att jag har suttit i tidningen Dagens styrelse i tio år. Artikeln är skriven av de tre aktiva forskarna Per Hammarström, Anders Lundberg och Christian Steiner.

Jag är sedan ett halvår tillbaka styrelsens ordförande i SEA och det innebär att jag har ett yttersta ansvar för vår verksamhet. Tillsammans med vår generalsekreterare Stefan Gustavsson har vi skrivit ett svar som förhoppningsvis publiceras redan i fredagens tidning, där vi ingående redogör för SEA:s arbete för att främja religionsfrihet och ett mångkulturellt samhälle.

På grund av mitt ansvar i SEA blir artikeln en direkt riktad kritik mot mig som person. Jag vill därför ge några personliga reflektioner innan Stefan Gustavssons och mitt officiella SEA-svar publiceras.

De tre artikelförfattarna argumenterar för sin ståndpunkt genom enstaka citat av några artiklar som Mats Tunehag har skrivit. Tunehag var ju tidigare SEA:s styrelseordförande men avgick från det uppdraget för ett par år sedan. Under mellanperioden har EFS:s tidigare föreståndare Anders Sjöberg och riksdagsledamoten Anneli Enochsson fungerat som ordförande. Sedan mars månad i år har jag det uppdraget.

Eftersom jag själv har varit djupt engagerad i många år i kampen mot främlingsfientlighet och rasism, så känns det kränkande att bli utsatt för denna typ av kritik.

Om nu SEA som organisation ska bedömas i denna fråga genom att använda enstaka citat av styrelsens ordförande, varför väljer då inte artikelförfattarna att citera SEA:s nuvarande ordförande?  Man känner väl till att jag publicerat artiklar i både Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet mot rasism och främlingsfientlighet, och man har säkerligen läst ledare av mig i Världen Idag detta år som tar upp detta ämne. Man har säkert noterat att jag kritiserat svensk flyktingpolitik både i Sveriges Radio, TV4 och SVT. Varför tas det inte med citat från detta material om man nu vill spegla SEA:s inställning ? Det nämns inte ett ord i artikeln om SEA:s nuvarande ordförande utan endast om en tidigare ordförande. Varför?

Om det nu är Mats Tunehags texter man är kritisk mot, varför tar man då inte debatten med Tunehag direkt? Varför kritisera en hel organisation som SEA som publicerar massor av texter hela tiden, och även skrifter, nu väljer man ut bara enstaka citat från en enskild persons texter.

Jag är också mycket förvånad över de tre forskarnas brist på metodmedvetenhet. Ska SEA som organisation granskas  ska det naturligtvis göras en helhetsbedömning av vad vi står för och vad vi har sagt. Återigen – ska man bara grunda analysen på ordförandecitat begriper jag inte varför man inte citerar vad jag sagt i ämnet. Men ska man göra en rimlig bedömning av SEA:s inställning bör man rimligtvis gå igenom allt vårt material och göra en sammanvägd bedömning. I min och Stefan Gustavssons genmäle kommer vi att lyfta fram ett antal saker SEA har sagt och gjort på detta område, som går i en helt annan riktning än vad de tre artikelförfattarna insinuerar. Antingen är de fullständigt okunniga om den organisation de kritiserar eller också använder de en extremt tendentiös metod.

Sedan tycker jag att de ger en fullständigt missvisande bild av Mats Tunehag som person och vad han står för. Han har under många år jobbat globalt och internationellt med mission och människorättsfrågor, och har en mångårig kompetens av att jobba med och för förföljda kristna, bland annat som chef för Slaviska missionen under ett antal år. Få i Sverige är så kunniga som Tunehag i dessa frågor. Han har ingående kunskaper om förhållandena i en rad olika muslimska länder, och har ett internationellt erkänt förtroende på detta område, genom att han har ett ansvar för dessa frågor i World Evangelical Alliance. Han skriver många texter, och precis som jag gör, är det ibland polemiskt och kategoriserande. Men för att göra en rättvis bedömning av Tunehags inställning måste man göra en bredare genomgång av vad han har skrivit och man måste granska syftet med det han skriver. Det skulle visa att han tydligt skiljer på islam som religion, tankesystem och politisk kraft och människor som är muslimer. Det är fullständigt befängt att hävda att det är rasism att kritisera de omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter som sker i religionens namn runt om i världen, och väldigt ofta i Islams namn. Detta måste kunna diskuteras sakligt och kunnigt.

Att beskriva en persons ståndpunkter genom enstaka citat som bekräftar den tes man vill driva, jag ställer mig frågande till metoden? De tre forskarna har naturligtvis gått igenom Tunehags samlade skrivande på området, varför för man inte fram citat av Tunehag som motsäger den tes man vill driva?

Jag håller med de tre artikelförfattarna att det finns främlingsfientliga tendenser i svensk kristenhet, även om jag anser att aktiva kristna är mycket mindre rasister och främlingsfientliga än svenskar i allmänhet. Den frågan behöver diskuteras. Jag tycker dock att det blir fullständigt snett om man lyfter fram frågan genom att ge sig på Svenska Evangeliska Alliansen.

Jag påpekade på DN debatt redan för cirka fyra år sedan, att det kunde finnas falanger inom kristenheten som kunde röra sig i riktning mot Sverigedemokraterna. Då var det ingen som trodde på mig. Idag är det uppenbart. Redan då var jag i frontlinjen i kampen mot detta.

Det är uppenbart att de tre artikelförfattarna har något horn i sidan mot SEA. Det vore mycket ärligare om de förde fram vad detta är, och vad de är kritiska emot, istället för att koka soppa på några enstaka Tunehagscitat.

 

 

Jag var alltså med på blockad i går kväll. Vi var ett stort antal flyktingaktivister vid Migrationsverkets anläggning i Märsta i går kväll, en stor grupp var också vid Migrationsverkets anläggning i Flen. Anledningen var att en stor grupp irakier skulle utvisas. Totalt blev det tydligen 40 som utvisades från Flen och 3 från Märsta, de kördes alla till Arlanda, flyktingaktivisterna följde med även dit.

Dessa utvisningar görs diskret mitt i natten, inte från Arlandas vanliga terminaler utan från godsavdelningen på Arlanda. Det är stora polispådrag inkopplade. I Märsta var det säkert 40-50 poliser på plats för att utvisa 3 irakier. Jag reagerar på att flyktingar hanteras som grovt kriminella i dessa utvisningssituationer.

Jag har följt vissa fall av utvisningar av Irakflyktingar. Iraks regering har vädjat till Sverige att inte utvisa för närvarande, för det går inte att garantera deras säkerhet när de kommer tillbaka till Irak.  Irakflyktingar handlar ofta om Iraks kristna minoritet som är mer utsatta än någonsin. Internationellt har det protesterats mot Sveriges omfattande utvisningar av flyktingar till Irak.

Vi aktivister blockerade de tre utfarterna vid Märstaanläggningen för att uttrycka sympati och deltagande för de utvisade flyktingarna och för att markera att alla svenskar inte är med på detta. En form av aktiv demonstrationshandling, så ser jag på det. Jag var inte vid den passage där flyktingarna fördes ut i går kväll, utan vid en av de andra två utfarterna. Så jag såg inte den aktuella bussen. Polisen flyttade handgripligt aktivisterna när bussen med flyktingar skulle ut ur området. En blockad innebär rent praktiskt att vi sätter oss på vägen så att bussen med flyktingar inte kan köras iväg, men polisen har en rad olika knep för att ta sig förbi sådana blockader, och brukar alltid lyckas med detta – så vitt jag vet.

Dock har det varit möjligt att stoppa utvisningar genom aktioner på Arlanda.

Jag har försökt här på bloggen att teologiskt försvara och motivera för ett radikalt kristet engagemang i flyktingfrågor. Från Elimkyrkans sida försöker vi ta dessa frågor på allvar. Vi gör det på många olika sätt, vi jobbar aktivt med integrationsfrågor – här är kristna församlingen en fantastisk miljö för integration – t.ex. genom att ordna undervisning i svenska i Elimkyrkan, vi samlar in matkassar, vi har organiserat att gömma utvisningshotade, vi deltar i demonstrationer och blockader, vi medverkar i media i debatten, vi hjälper till med att ordna bostad, vi hjälper till med kontakter med myndighetssverige etc. Vi har börjat litegrann med att bli en mer socialt engagerad kyrka. Och jag är stolt över att vi har pastor Jean i vår församling och ett fantastiskt etiopiskt pastorspar, Mesfin och Meheret som arbetar med dessa frågor med fokus på etiopier och eritreaner.

 

 

Jag tror på en evangelikal-baptistisk-karismatisk kristendom med starkt socialt engagemang och där barmhärtighet mot utsatta människor är ett riktmärke och ledstjärna. Därför kommer jag att vara med i blockaden i Märsta tisdag kväll mot massutvisningar av irakier. Vill man vara med kan man komma till Märsta pendeltågsstation 19.30 eller lite senare till flyktinganläggningen i Märsta. Jag stöder kristna nätverket ”Dessa mina minsta” som är med i denna blockad. På hemsidan www.dessaminaminsta.se kan man hitta mer information, och specifik information om tisdagskvällen. En blockad är en tydlig protest mot utvisningarna, Sverige har ju blivit uppmanade från olika håll, bl.a. Iraks regering, att inte för närvarande utvisa flyktingar till Irak för det går inte att garantera deras säkerhet.

Dagen skriver om pastor Jean och att barnen får stanna i Sverige. Och även Världen Idag tar upp detta.

Noterar ett massivt stöd för att be för Mackan Andersson. I situationer när det inte går att göra någonting, då kan man be till Gud.

Jag skulle vilja be svensk kristenhet att hjälpa mig att be för Mackan Andersson. Mackan är en profil i svensk kristenhet, stand-up-komiker, verksam i Frälsningsarmén i södra Sverige, håller på att utbilda sig till officer i Frälsningsarmén. Jag känner Mackan litegrann sedan långt tillbaka då han var i Stockholm på nittiotalet.

Han skrev på sin blogg för någon vecka sedan om sina synproblem och jag blev så berörd. http://www.mackanandersson.se/2012/08/10/det-har-att-inte-kunna-se/ Du hittar hans text i denna länk.

Jag är fantastiskt imponerad över den Gudsförtröstan och tacksamhet som han tacklar sin sjukdom med.

Men sanningen är den att han håller på att bli helt blind. Är helt blind på ett öga, och nästan blind på det andra ögat, och läkarna säger att det är bara en tidsfråga innan han blir helt blind även på andra ögat. Och det finns inget man kan göra medicinskt eller genom kirurgi.

Jag tycker att det som medmänniska känns smärtsamt, han har också två mindre barn.

Jag utmanar nu min församling att be för Mackan, jag tror på en Gud som kan göra under, en Gud som är levande, verksam och bryr sig. Kom med och be och utmana din kyrka-församling att be för honom. Mackan är tacksam för denna hjälp i förbön, vi har haft kontakt de senaste dagarna.

Har en intensiv helg med möten i Elimkyrkan. Under dagen har det varit möte med cellgruppsledare. Transformationsgudstjänst i kväll kl. 19.00 då jag kommer att undervisa om helande. Och sedan söndagsgudstjänst kl. 11.00 då jag kommer att predika om en kristen syn på sex och samlevnad.

På återseende.

Har en ledare i Världen Idag om global fattigdomsbekämpning. Betonar särskilt betydelsen av att utvecklingsarbetet i tredje världen satsar på att skapa sysselsättning. Lyfter i ledaren särskilt fram Percy Barneviks insatser för nytänkande i biståndsarbetet. Men liknande insatser görs på olika håll i världen i kristen regi. Jag tänker t.ex. på Masenoprojektet i Kenya där vi är djupt involverade från Elimkyrkans sida, där Kenyanska jordbrukare får hjälp att utveckla sitt jordbruk. Jag tänker också på den ”Business school” som Marco Strömberg utvecklat i Burma, att ge fattiga människor redskap och stöd att starta ett eget företag, och därmed skapa försörjning åt både sig själv och ofta fler personer.

Precis som i andra frågor försöker jag här forma en kristen socialetisk teologi, grundad i Bibeln, men utvecklad med en argumentation utifrån aktuell samhällsanalys.

Vi har kämpat hårt för pastor Jean och hans familj. Pastor Jean har fått två års arbetstillstånd i Sverige. Hustrun och ett av barnen fick permanent uppehållstillstånd för någon månad sedan, idag fick de andra två barnen permanent uppehållstillstånd.

Vi tackar Gud, och vi är glada för att svenska myndigheterna har mjuknat i bedömningen av denna familj.

En till reflektion om teologi och pastors- prästutbildning, som jag snuddat vid i mina blogginlägg.

Vi kan inte bara diskutera en enskild utbildningsanstalt. Hela systemet hänger ihop. Examensrätt och högskolekrav medför att lärarna vid frikyrkliga teologiska utbildningarna utbildas vid universitetens teologiska fakultet. Lärarna flyttar mellan olika utbildningsanstalter. Därför måste hela systemet granskas som en helhet.

Det är därför jag inte alls har kommenterat en enskild utbildning.

Och hur man än vänder och vrider på frågan så är det vid de gamla teologiska fakulteten i Uppsala och Lund som håller i taktpinnen, och som därmed har en styrande roll även över den frikyrkliga teologin.

Examensrätt och högskoleanknytning, har vattnat ur vad som är frikyrklig teologi, det är vad jag försöker säga.

Bara några till reflektioner om teologi och pastorsutbildning.

Det är ju ganska etablerade system för dessa verksamheter, oavsett om det sker vid statliga universitet och högskolor eller frikyrkliga utbildningar.

Jag dekonstruerar, problematiserar och ställer frågor om varför verksamheter fungerar på det sätt som de gör, och om det är bästa sättet ur en kristen synvinkel.

En viktig dimension handlar om att utbildningen är icke-konfessionell eller konfessionell. Det betyder att om undervisningen drivs i en miljö präglad av kristen tro eller inte. Jag menar att det är stor skillnad om det är det ena eller det andra och att Högskoleverket försöker få det att bli så icke-konfessionellt som möjligt även i frikyrkliga teologiska utbildningar som har examensrätt och statsbidrag.

Här är jag nog förvånad över att de teologer som deltagit i denna debatt har nedtonat betydelsen av konfessionell eller icke-konfessionell. Jag kan köpa argumentet när det gäller vissa avgränsade kurser, t.ex att lära sig nytestamentlig grekiska eller biblisk hebreiska. Men ser problem i ett antal andra ämnen.

Men det finns också en annan dimension. Det handlar om synen på utbildning. Är utbildning att läsa ett antal böcker och sedan göra en tentamenen på detta, för att se om man har lärt sig innehållet i dessa böcker. Eller skriva en uppsats som också bygger på att man läst ett antal böcker eller ett antal texter, alternativt intervjuer, och sedan gör någon form av teoretisk analys av det. Är utbildning bara att intellektuellt lära sig vissa saker?

Den här utbildningssynen är modernistisk.

Och när det talas om praktiska kurser i teologi- och pastorsutbildning handlar det ofta om att lära sig vissa präst- och pastorspraktiker, hålla predikan, döpa, viga, begrava, bedriva själavård, hur kommunicera m.m.

Men som jag har pekat på i mina blogginlägg, ett studiet av evangelierna leder oss i varje fall delvis i en annan riktning. Hur blir man en god människa? Hur hanterar man sina karaktärssvagheter som begränsar ens kristna ledarskap? Hur kan jag bli fylld av tro istället för otro? Hur utvecklar jag ett innerligt böneliv där jag lär känna Gud? Hur kan jag befria människor från mörkrets makter? Hur kan jag be för sjuka så att de blir friska? Hur kan jag tjäna Gud utan att ha någon fast inkomst – bara tro på Gud? Hur relationen till Jesus var avgörande i hela utbildningen?

Det är exempel på saker som Jesus försökte lära sina lärjungar i sin treårsutbildning, som de fick genomgå för att klara av att ta över ledningen av den första kristna församlingen. Det handlade verkligen om teologi och pastorsutbildning.

Den typen av frågor behöver vi också diskutera när vi talar om teologi och pastorsutbildning.

Hela vår syn på utbildning behöver problematiseras. Här känner jag sympati för det Joel Halldorf har skrivit, han är inne på samma tankegångar.