Mitt liv har varit ganska dramatiskt senaste fyra månaderna. För fjärde gången på fyra månader fick jag idag åka till akutmottagningen, efter att ha drabbats av en elstöt i riksdagshuset, i samband med Evangeliska Alliansens styrelsemöte. Det var något elfel i rummet där vi möttes och när jag skulle sätta i min datakabel i eluttaget blixtrade det till ordentligt. Efter koll med EKG på sjukhuset visade det sig att jag var helt oskadd. Förra gången jag var på akuten, var för 6 veckor sedan var då jag fick en stor is- och snöklump i huvudet.

Lars Johansson från Örebro missionsskola besöker Elim på söndag och kommer att tala vid en av våra söndagsgudstjänster. Lasse är en av de främsta i Sverige enligt min mening, att tolka tidsandan, och försvara evangeliet i vår miljö och det intellektuella klimat som råder. ”Varför just Jesus” blir temat i den aktuella gudstjänsten i Elim på söndag 11.00. Här är länk till Elims hemsida med lite mer info.

Seth Erlandsson har tydligen inte varit särskilt benägen att kommentera synpunkter på hans gästblogginlägg. Jag tyckte det var intressant att publicera inläggen, eftersom Seth tänker så lika som jag själv gör i dessa frågor. Sedan betyder inte det att jag och Seth tolkar Bibeln helt lika, jag är ju i grunden karismatisk baptist, medan Seth är en god lutheran, och då hamnar man ju i lite olika positioner i en rad olika frågor, t.ex. i inställningen till dopet.

Jag ska dock försöka skriva ihop någon form av sammanfattande kommentar.  Om jag fattar saken rätt så handlar skiljelinjerna i stor utsträckning 0m hur man ska förhålla sig till den moderna bibelforskningen och framförallt olika varianter av historisk-kritiska metoder, och hur förenligt det är med en tilltro på Bibeln som Guds inspirerade ord.

Det är på denna punkt jag tror att uppfattningarna går isär, och det leder till olika former av konsekvenser.

Besök av Chris Wright 13/2

2013-01-24

Christopher Wright, direktor för Langham Partnership Internationaloch en av de ledande evangelikala teologerna i världen idag, håller en öppen föreläsning på Örebro Missionsskola onsdag 13 februari kl. 14.00 – 16.00.
Föreläsningen hålls på engelska med temat God’s Mission and Ours according to the Great Commission: 1. Building the Church 2. Serving Society and Caring for Creation

Wright har skrivit ett 20-tal böcker. På svenska finns Den enda vägen? Jesus och religionerna (Libris, 2002).

Idag skriver jag en ledare i Världen Idag om EU. Är något förundrad över det bristande EU-intresset i svenska kristenheten. Många beslut som gäller Sverige fattas idag i Bryssel och inte i Stockholm. I ledaren försöker jag visa på att det är bra att Europas länder bedriver samarbete i ett antal frågor, inte minst för att främja handel, ekonomi, och fri rörlighet av varor och tjänster för EU-länderna. Men jag pekar på faran med Europas förenta stater, vilket inte minst de aktuella Euro-problemen visar.

Det behövs paradigmskifte kring hela frågan hur vi bygger församling i Sverige idag. Det skrev jag i förra blogginlägget.

En nyfiken fråga. Vilka tycker mina bloggläsare är mest progressivt nytänkande i att bygga missionerande församlingar, och som är mission – och som inte bara snackar och har åsikter, utan också demonstrerar det i verkligheten. Alltså, vara en församling som verkligen vinner människor för Kristus, och som lyckas involvera hela församlingen, eller i varje fall stora delar av församlingen, i det arbetet. Och varifrån hittar man sina impulser? Och hur spelar det teologiska tänket en roll?

Jag har nog mina bestämda uppfattningar i denna fråga.

Men jag är mycket nyfiken på att höra vad du tycker. Skicka gärna detta blogginlägg vidare åt olika håll, så att jag får in en bred feedback.

Nu är det sen lördag kväll och som många pastorer och präster gör sena lördagkvällar, sitter jag och filar på en predikan för söndagen.

Det känns som att det kanske är den viktigaste predikan sedan jag kom till Elim för 3,5 år sedan.

Vi måste gå igenom ett paradigmskifte i synen på vad det innebär att vara kyrka-församling. Det paradigmskiftet pågår i Elim, men behöver ännu mer bli tydligt.

Det handlar om att en församling är ingen statisk verksamhet, den är dynamisk. En församling får inte vara förvaltande och bara stabilt fortsätta sin verksamhet år efter år, med ungefär samma medlemmar. En församling är en missionsstation.

Det innebär att en församling inte bedriver mission och sänder ut missionärer, det innebär att man är mission och är missionärer.

Det är stor skillnad på det ena eller det andra. Vi har ett missionsuppdrag som församling. Att vara en församling som grundar församlingar, som inte låser in människor i internkristna verksamheter inom ramen för den egna kyrkan utan som utrustar och sänder ut medlemmarna för att bärga den stora skörden.

Det ska predikan handla om i morgon.

Det är sen fredag kväll och jag sitter och förbereder söndagens predikan. Den ska handla om att vara en församling som är mission, en sändande församling, som sänder ut människor. Att vi alla på något sätt är kallade till att vara missionärer. Att vara en församling som planterar och bygger församlingar som planterar och bygger församlingar.

Jag tänker på Ida Andersson. Det finns en viktig tavla på Örebro missionsskola med Ida Andersson. Hon hör till kristenhetens hjältar under perioden 1930-talet och ända fram till sjuttiotalet, då var Ida verksam på Västgötaslätten. Jag är född i ett av Idas kapell, i Jung.

Mina föräldrar var verksamma under en treårsperiod i hennes missionsarbete i Västergötland. Vad jag kan förstå var jag första bebisen i hennes team, när jag anlände till världen i oktober 1954.

Jag vet att Ida bad för mig.

Och det känns som att man håller på med samma sak som Ida gjorde. Hon planterade församlingar systematiskt, startade upp församlingar på den ena platsen efter den andra och byggde bönhus i Västergötland.

Det är ju detta vi försöker göra i Stockholm just nu. Elimkyrkan har senaste året startat en församlingsplantering i Hallonbergen. Vi arbetar med att nå fransktalande kongoleser. Vi arbetar med att nå rysktalande, en växande grupp i Stockholm. Vi arbetar med att nå etiopier och eritreaner. En grupp når kinesiska studenter framförallt. Häromsöndagen döpte vi en nyfrälst muslim. Vi ber över och visionerar om sydöstra Stockholm. Vi har missionärer verksamma i Alby, Norsborg, Vårberg. Vi har just grundat en församling i Skärholmen, Och nu ska vi flytta över hela centrat till Södermalm.

Predikan på söndag ska handla om visionen bakom allt detta.

Och då tänker jag på Ida Andersson. En pionjär, en apostel, en hjälpte, en kivnna som bröt ny mark för Guds rike.

Låt oss göra samma sak.

Bibeltolkning och vetenskap på otrons villkor[1]

av Seth Erlandsson

Del 4

Jesajaboken och Daniels bok

Det är uppenbart att Andersson påverkats av bibelkritikens syn på hur bibelböckerna kommit till och redigerats. Han nämner att han delar ”synen på Jona, Jesaja och Daniel” inom universitetsteologin. Hans syn på Jona har vi redan kommenterat. Återstår att säga något om Jesajaboken och Daniels bok.

Ett noggrant studium av Jesajaboken visar att denna bok inte alls är en oenhetlig bok med flera tillägg från författare långt efter Jesajas tid.[2] Jesajaboken är tvärtom en välkomponerad enhet, historiskt förankrad i Jesajas egen tid. Den sönderstyckning som bibelkritiken har gjort av denna bok har ingenting med saklig forskning att göra.

Som kommentar till teorierna om en s.k. Deuterojesaja (kap. 40-55) från 540-talet f. Kr. och en Tritojesaja (kap. 56-66) från efterexilisk tid kan först nämnas att bokens egen komposition inte tillåter en sådan uppdelning. Kapitel 40-66 består nämligen av tre lika stora delar, kap. 40-48, 49-57 och 58-66. Det bevisas av dessa delars uppbyggnad och avslutningsord. Kap. 40-48 avslutas med orden: ”Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger HERREN”, kap. 49-57 avslutas med orden: ”Det finns ingen frid för de ogudaktiga, säger min Gud”, och kap. 58-66 och därmed hela boken slutar med orden om den eviga ofriden för ”de människor som avfallit från mig”. Dessa tre delar är alla i sin tur indelade i tre lika stora delar. Den mittersta delen (kap. 49-57) med sina tre delar har sålunda ett exakt mittparti, kap. 52-54, som i sin tur har i sin mitt den grandiosa mittsektionen kap. 52:13-53:12. Denna messianska mittsektion, och bara den, har fem lika stora delar, vilket betyder att dess mittersta del utgörs av 53:4-6, själva centrum i Jesajabokens och för övrigt hela Bibelns frälsningsbudskap. Men Jesajabokens fantastiska komposition är bibelkritiken blind för. Den fördunklas och slås sönder av de grundlösa teorierna om en Deutero- och Tritojesaja.

Kap. 40-66 ska tolkas i sitt jesajanska textsammanhang, dvs. mot bakgrund av den assyriska hemsökelsen med de svåra prövningar som den innebar för folket och mot bakgrund av den mirakulösa räddningen av Jerusalem som mot alla odds ägde rum år 701 f. Kr. Den historiska sektionen om händelserna år 701 f. Kr., kap. 36-39, är av avgörande betydelse för hela Jesajabokens komposition och tolkning. Efter kap.1, som är ett inledningskapitel för hela boken, innehåller kap. 2-35 Jesajas förkunnelse under tiden fram till 701 f. Kr. Kap. 40-66 innehåller Jesajas förkunnelse mot bakgrund av händelserna år 701 f. Kr. och ”vad som i syner uppenbarats för Jesaja” om ytterligare hemsökelser och om Sions sanna frälsning.

Bryter man inte loss kap. 40-66 från det föregående är det uppenbart att t.ex. kap. 41:1-20 handlar om Sanherib och hans förödande hemsökelse av Juda som kulminerade år 701 f. Kr. Hans erövringar dominerar ju kap. 28-33 med kulmen i kap. 36-37. I kap. 41:1-20 är det fråga om en motståndare som Herren ska besegra (v. 11f), en fiende som väcker bävan och förskräckelse bland folken (v. 5). Sanherib berättar själv i sina annaler att han bl.a. belägrade 46 av Hiskias starkt befästa städer och fördrev därifrån ”200 150 människor, unga och gamla, män och kvinnor” som krigsbyte.[3]

Men historiens herre, som förutsagt den assyriske kungens framfart (se Jes. 7:20; 8:7-8; 10:5ff; 28:2), kan också förutsäga vad som sker längre fram i tiden, ”vad som ska hända i framtiden” (41:23). Han profeterar om befriaren Koresh i kap. 41:21-29; 44:24-45:13; 46:10-13; 48:6-19, och om den sanne befriaren Messias i bl.a. kap. 42, 49, 50, 53 och 61. ”Se, vad jag förut förkunnade har kommit (Assyriens och Sanheribs härjningar). Nu förkunnar jag nya ting, innan de visar sig låter jag er höra om dem (Koresh befrielsegärning och Sions sanna frälsning genom Messias frälsningsverk) (Jes. 42:9).

Jesaja har inte bara sett och upplevt den fruktansvärda nöden genom Sanheribs härjningar och deportationer. HERREN har också låtit honom se (hebr. chazá) de svåra hemsökelser som ska drabba folket längre fram i tiden pga. dess avfall. ”Se, dagar ska komma då allt som finns i ditt hus (Hiskia) och som dina fäder har samlat ända till denna dag ska föras bort till Babel. Ingenting ska lämnas kvar, säger HERREN” (39:6). Han får t.o.m. genom Guds uppenbarelse (chazón) se hur kaldeerna, som Hiskia hälsade välkomna till Jerusalem 701 f.Kr., ödelägger Jerusalems tempel: ”Vårt heliga och härliga tempel, där våra fäder lovade dig, blir ett byte för elden, allt som är oss kärt blir ödelagt” (64:11).

Det är en vanlig missuppfattning att Juda inte konfronterades med Babel förrän under den nybabyloniska tiden 605-539 f. Kr. Därför anses ofta babelutsagorna i Jesajaboken (kap. 13-14, kap. 21 och avsnitt inom kap. 40-66) härstamma från denna tid. Men Babel hade en framträdande roll redan under Jesajas tid. Fr.o.m. Tiglat-pileser III år 729 f. Kr. kröntes Assyriens kung som ”Babels kung” och Assyrien blev en dubbelmonarki, Assur-Babel. Som sådan fick Tiglat-pileser III namnet Pulu (omnämnd under detta namn som Babels kung i 1 Krön. 5:26 och 2 Kung. 15:19). Kaldeerna såg med oblida ögon att en assyrier hade kontrollen över Babel och kaldeern Marduk-apal-idinna (= Merodak-Baladan i Jes. 39:1) gjorde flera försök att återta kontrollen över Babel men misslyckades.

Det är en tragik att bibelkritiken i så hög grad söndertrasat Jesajabokens enhetliga komposition och förstört innehållet i Jesajas klara förkunnelse av dom och frälsning, synd och nåd. Att Svenska kyrkan sedan länge anslutit sig till bibelkritikens teorier är ingen nyhet. Dess biskopsmöte tillsatte år 1964 en bibelkommission som var klar med sitt betänkande om Bibeln och bibelsynen 1970. I detta betänkande heter det på sid. 66: ”Det måste anses vara med till visshet gränsande sannolikhet klarlagt, att kap. 40 ff inte härstammar från 700-talets Jesaja utan från en okänd profet under den babyloniska fångenskapen på 500-talet.” Att denna missuppfattning och det bibelkritiska sönderstyckandet av Jesajaboken nu också vunnit insteg i kretsar som säger sig noggrant vilja lyssna till Guds ord är minst sagt alarmerande.

När det gäller bibelkritikens syn på Danielsboken och hur ohållbar den är nöjer jag mig med att hänvisa till vad jag tidigare skrivit i detta ämne i boken Guds Ord och bibelkritiken (XP Media, 2004), sid. 69-96, samt i S. Erlandsson, G.A. Danell, D. Hedegård, Det står skrivet. Biblicum svarar biskopsmötets bibelkommission (2:a rev. uppl., Kyrkliga förbundets bokförlag, 1972), sid.51-56.[4]

Sanningsfrågan

Den bibelkritik som prof. Andersson försvarar blir extra allvarlig när han hävdar att den är förenlig med, ja rentav ett resultat av att han, till skillnad från många ”bibeltrogna”, verkligen ”lyssnar noga” till bibeltexterna och tar ”deras egna anspråk på allvar”. Ett sådant påstående gör att man undrar vilket sanningsbegrepp Andersson har. Han tar själv upp sanningsfrågan i det dokument han presenterade inför bibelsynsdagen i okt. 2012 och som jag här har kommenterat. Bibelsynen handlar om ”vad man menar kännetecknar Guds ord” och ”hur man uppfattar dess sanning, dess auktoritet och relevans”, framhåller han. Något som är historiskt felaktigt kan enligt Andersson ändå vara relevant och förmedla en viss sorts sanning.

”Att ge ordet sanning en och samma betydelse” är enligt Andersson ”inte en hållbar position”. Man måste skilja mellan ”fakta och fiktion”, ”texters fiktionalitet eller fakticitet”, och en fiktion kan vara sann i betydelsen att den har ett sant budskap. Bibelns uppgifter om t.ex. Jona, Jesaja och Daniel behöver alltså inte vara historiskt sanna. De kan ändå med alla sina historiska fel förmedla ett budskap som kan sägas vara ”sant”. Jonaboken t.ex. kan sålunda enligt Andersson förmedla en sann ”attityd”, utan att Jona är en historisk person och att det är historiskt sant att nineviterna genom hans förkunnelse omvände sig till Gud.

Det är uppenbart att när man kompromissar med bibelkritiken och samtidigt menar sig ta Bibelns egna anspråk på allvar blir sanningsfrågan besvärlig. Man måste laborera med olika sanningar. Att man därmed kommer i konflikt med klara bibelord och Jesu egna ord om bl.a. Jona och nineviterna tycks inte bekymra.

”Bibeln är Guds sanna ord därför att den är ingiven av Gud.” Så lyder den kristna kyrkans urgamla svar på frågan vad det innebär att Bibeln är Guds ord. En rätt bibelsyn är Bibelns syn, inte människotankar om Bibeln. Påverkan från en vetenskap som är beroende av förutsättningen att Bibelns gudstro och verklighetssyn måste vara falsk leder ofelbart till obiblisk bibeltolkning och obiblisk kristendom.

---

Bibeltolkning och vetenskap på otrons villkor[1]

av Seth Erlandsson

Del 3

Litteratur- och historieforskningens krav på historisk sanning

Greger Andersson från ÖTH verkar påverkad av litteraturforskningens krav på historisk sanning. Han nämner att han ägnat mycket kraft åt ett litterärt studium av Bibelns texter och poängterar vilka krav litteraturvetenskapen ställer för att gå med på en texts historicitet. Litteraturforskare och historiker kräver att det som påstås ska kunna verifieras för att anses historiskt. Om en text t.ex. ger inblickar i personers inre tankar eller påstår sig veta vad som händer i framtiden, om den med andra ord ger uttryck för gudomligt allvetande, då måste texten bedömas som fiktion och inte som historia. Av detta följer att en rad bibeltexter som gör anspråk på att förmedla historisk sanning om Gud och Jesus som hans unike Son måste förklaras som fiktion. Bibelns författare ”tar sig friheter som en historiker, enligt dessa teorier, inte bör ta sig”, skriver Andersson.

Angående framtidsförutsägelser kräver också Bibeln att sanningshalten verifieras av att det förutsagda verkligen sker. Nyligen framfördes en förutsägelse om att jorden skulle gå under den 21 december 2012.  Förutsägelsen visade sig vara falsk. ”När profeten talar i HERRENS namn och det han säger inte sker och inte går i uppfyllelse, då är detta något som HERREN inte har talat” (5 Mos. 18:22).

Det är sant att människor inte kan se in i människors inre och veta vad som händer i framtiden. Men Gud vet långt i förväg vad människor tänker, säger och gör. Han är allvetande och låter sina profeter i förväg se hur den utlovade frälsningen går i fullbordan genom Messias gärningar. Han kan uppenbara vad ingen människa kan uppenbara. Eftersom den ateistiska vetenskapen förnekar Gud och Bibeln som hans särskilda uppenbarelse blir följaktligen mycket som i Bibeln framställs som historisk sanning i stället bedömt som fiktion eller ohistoriska myter. Messiasprofetiorna omtolkas som syftande på något som på ett naturligt sätt låg inom profetens synfält.

När Jesus som en historisk person inför många ögonvittnen gör det som bara Gud kan göra, måste det vara bedrägeri om han bara är en vanlig människa. När Jesus förlät en förlamad man hans synder, reagerade därför judiska teologer: ”De skriftlärda och fariseerna tänkte: ’Vad är det för en hädare? Vem kan förlåta synder utom Gud?’ Men Jesus visste vad de tänkte och sade till dem: ’Vad är det ni tänker i era hjärtan? Vad är lättast att säga: Du har fått förlåtelse för dina synder, eller att säga: Res dig och gå! Men för att ni ska veta att Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder, säger jag dig’ – och nu talade han till den lame – Res dig, ta din bår och gå hem!’ Genast reste han sig i allas åsyn, tog det som han legat på och gick hem medan han prisade Gud” (Luk. 5:21-25).

När Jesus avslöjar människors inre tankar, visar han att han är Guds unike Son, ett med Fadern. Flera bibeltexter framhåller att ”Jesus visste vad de tänkte” (t.ex. Luk. 5:22; 6:8; 9:47), ”Jesus såg deras tankar och sade: ’Varför tänker ni så ont i era hjärtan?’” (Matt. 9:4). Bibeltexten förvanskas om texter som visar att Jesus är sann Gud tolkas som ohistoriska bara på den grunden att människor inte kan se in i människors inre, se det fördolda. När Jesus sa till Natanael: ”Innan Filippus kallade på dig såg jag dig under fikonträdet”, drog Natanael den korrekta slutsatsen att Jesus inte bara var en människa utan också sann Gud: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels kung!” (Joh. 1:48-49).

En ateistisk verklighetsuppfattning, som ofta påverkar litteraturvetaren och historikern, omöjliggör en rätt tolkning av många bibeltexter. En hel rad bibeltexter som gör anspråk på att berätta vad som verkligen har hänt, förpassas till fiktionens värld. Dit hör bl.a. texterna om världshistoriens första dagar – skapelsen och de första människorna Adam och Eva – , om syndafloden som en världsvid, historisk händelse, om Guds uppenbarelse för patriarkerna, om Guds mirakulösa ingripanden i samband med uttåget ur Egypten och ökenvandringen, om profeternas mirakulösa förutsägelser och om de under som t.ex. profeten Jona var med om.

Nu vill Andersson göra gällande att många av dessa texter inte gör anspråk på att vara historiska, om man nämligen läser dem ”med litterär metod”. Dock vill han inte gå lika långt som de bibelkritiker som bl.a. förklarar hela urhistorien (1 Mos. 1-11) som ohistorisk med mytiska inslag. Han skriver om syndafallsberättelsen: ”Den har satts in i en historisk kontext, att tjäna som en förklaring till en faktisk, historisk förändring. Den svarar därmed på hur vår värld blivit en värld av kamp, missämja, lidande, svårigheter och död. Dess svar är att detta inte är en del av skapelsen och Guds verk utan en följd av en historisk händelse som förändrade världen. Frågan är nu vad som händer med detta ’budskap’ och med frågan om vår världs ondska om vi inte uppfattar denna berättelse som ’sann’.”

Jona bok

Andersson tar som exempel Jona bok för att visa att händelserna i denna bok inte ska uppfattas som historia, om man använder sig av litterär metod. Ställer man den litterära frågan: ”Vad är detta för slags text?”, vilket budskap vill den förmedla, kan namn som Jona och Nineve uppfattas som ”slumpmässigt valda element”, skriver han. Alternativt är ”Jona, tiden och Nineve” bara ”valda motiv”. ”Jona bok kan då uppfattas som en hypotetisk värld”, ”en fiktionell konstruktion”. Efter flera alternativa resonemang kommer Andersson fram till att Jona bok inte förmedlar verklig historia. Han hävdar att en historisk tolkning missförstår texten. ”Jona representerar en attityd.” Han är enligt Andersson ingen historisk person och boken återger inte historiska händelser. ”Historicitetsdiskussionen har gjort att vi läst böcker som Jona bok på ett felaktigt sätt”, menar han.

Enligt Andersson ska man lyhört lyssna till bibeltexternas egna anspråk, men hans resonemang om bl.a. Jona bok visar tydligt att han inte alls gör det. Enligt Bibeln är nämligen Jona en historisk profet under den assyriska världsmaktens tid. Han levde i Israel omkring 800-750 f. Kr. och omnämns förutom i Jona bok i 2 Kung. 14:25 och även av Jesus i Matt. 12:41 och Luk. 11:29-30, 32. Jona var son till Amittaj och uppvuxen i Gat-Hachefer. ”Liksom Jona var ett tecken för folket i Nineve, så ska Människosonen vara det för detta släkte”, säger Jesus. ”Män från Nineve ska vid domen träda upp mot detta släkte och bli det till dom, för de omvände sig vid Jonas predikan. Och se, här är mer än Jona” (Luk. 11:29-30, 32, se också Matt. 12:41). Enligt Jesus är sålunda nineviternas omvändelse genom Jonas predikan en historisk händelse. Människor i en fiktion kan inte träda upp vid domen, världshistoriens sista dag.

Över huvud taget är Bibeln noga med att Mose och profeternas förkunnelse och Guds underverk inför deras och folkets ögon är historisk sanning. Israels barns tid i Egypten t.ex. preciseras i tiden liksom det mirakulösa uttåget därifrån (2 Mos. 12:40-42). Mose är noga med att uppteckna som i en ”loggbok” ”de platser som de på sina vandringar bröt upp från” (4 Mos. 33:1-49). Jesaja anger mycket tydligt tiden för sin verksamhet och de uppenbarelser (”syner”) som han förkunnar för folket: ”Detta är de syner som Jesaja, Amos son, fick se angående Juda och Jerusalem, när Ussia, Jotam, Ahas och Hiskia var kungar i Juda” (Jes. 1:1). På samma sätt preciseras vem Jeremia är och när han verkade i Juda (Jer. 1:1-3), vem Hesekiel är och var och när han verkade (Hes. 1:1f, 8:1f, 20:1f, 24:1f, 26:1f), vem Hosea, Amos, Daniel m.fl. är och när de verkade (Hos. 1:1, Am. 1:1f, Dan. 1:1ff, 2:1ff,  6:28, 7:1, 8:1, 9:1, 10:1, 11:1).

I Lukasevangeliet anges mycket noggrant när Jesu offentliga verksamhet tog sin början. Hans undervisning och många underverk med korsdöden och den segerrika uppståndelsen från de döda som kulmen blir därmed noggrant förankrade i historien: ”Under kejsar Tiberius femtonde regeringsår, när Pontius Pilatus var landshövding över Judeen, Herodes landsfurste över Galileen, hans broder Filippus över Itureen och Trakonitislandet och Lysanias över Abilene, och när Hannas och Kaifas var överstepräster…” (Luk. 3:1f).

---