Har ägnat fredagskvällen åt att vara ute med Konnekt-Pannkakskyrkan. Min uppgift ikväll var att steka pannkakor.

Praktisk kristendom. Många samtal, många möten. Jesus sade åt oss att gå ut, inte sitta instängd i kyrkor.

Notera gärna att jag har blivit inbjuden till Uppsala Missionskyrka för en debatt med Torsten Åhman om himmel eller helvete, prästen Eskil Selander leder debatten. Här är en länk till Uppsala missionskyrkas programblad, http://www.uppsalamissionskyrka.se/?id=1244 Det blir torsdag 21 februari kl. 19.00.

Kommer att ha med mig min bok ”Efter detta” som signeras vid detta tillfälle. Gillar att möta mina bloggläsare live och du som läser bloggen är välkommen med vid detta tillfälle, och bjud gärna med dina vänner.

Vill bara tipsa om att vi i Sveriges kristna råds miljö- och klimatgrupp på måndag ordnar ett klimatseminarium i St Eugenias katolska kyrka vid Kungsträdgården i Stockholm, klockan 11-16, då bland annat ärkebiskop Wejryd och Anders Blåberg medverkar.

Vi ger då också ut en klimatskrift. All information finns på denna länk, http://www.skr.org/nyheter/kyrkorna-uppmarksammar-klimatfragan-genom-ny-skrift-och-seminarium/.

Läser man Bibeln tillräckligt fundamentalistiskt och biblicistiskt så hamnar man också i att man hittar en kristen skapelsesyn, naturens värde och värdet av att värna om Guds skapelse. (första delen av meningen skriven med en glimt i ögat)

 

Seth Erlandsson är uppenbarligen kritisk mot Örebro missionskolas utveckling och mot allt närmande mot akademiska teologin, men jag vet inte vad han har för skäl för sitt omdöme. Jag har så vitt jag minns aldrig kritiserat Missionsskolan, delvis på grund av bristande kunskap om verksamheten. Dessutom har jag alltid uppskattat många av lärarna och mycket av det som har kommit från Missionsskolan. Det enda jag har tagit upp här på bloggen som kan tolkas som kritik var ett kortfattat blogginlägg med lite kritiska reflektioner med anledning av Greger Anderssons artikel i Världen Idag om profeten Jona. Det enda blogginlägget har uppenbarligen orsakat en storm och en rad följddebatter. För tre år sedan uttryckte jag några synpunkter på min blogg över några texter i tidskriften ”Nod”, vilket också i vissa Örebrokretsar uppfattades som ett korståg mot Örebro missionsskola, trots att mitt inlägg inte alls handlade om det. Jona-debatten och Greger tycker jag att vi lämnar nu. Det framkommer inte några nya argument.

De texter som finns skrivna om skolans utveckling är dock tillgängliga för vem som helst, och man kan där bilda sig en uppfattning om detta. Dels tänker jag på skriften ”Finns det en evangelikal exegetik” med Tommy Wasserman som redaktör där bl.a. Lennart Thörn beskriver skolans utveckling när det gäller exegetiken. Sedan tänker jag på ”Uppdraget – Örebro missionsskola 1908-2008”, som kom ut för ett par år sedan.

Ett viktigt dokument är också boken ”Vad ska man tro egentligen”, en bok från 1989, där Per-Axel Sverker och Göran Janzon står för en kraftig uppgörelse med vad man kallar för ”modernistisk teologi”, jag sympatiserar starkt med den texten och det tänkande som Janzon och Sverker ger uttryck för.

Skolan har sedan sjuttiotalet sett sig själv i en mellanposition mellan akademi och församling. I ”Uppdraget” finns ett intressant kapitel skrivet av Mikael Tellbe och Lennart Thörn där man beskriver skolans utveckling under senare år att polariseringen mot de statliga universiteten har försvunnit och det blir alltmer samverkan mellan frikyrkliga högskolor och universitet. Om man ska diskutera skolans utveckling är det bättre att utgå från dessa texter, än att utgå från enstaka yttranden av Greger Andersson.

Något har uppenbarligen hänt om man jämför positionerna 1989 med senaste årens beskrivningar av utvecklingen. Polariseringen mot akademin har utvecklats till samförstånd och samarbete. Vad händer med frikyrklig pastors- och teologiutbildning i en sådan process. Det är en avgörande fråga för våra samfund.

Det finns flera problem med att den frikyrkliga pastors- och teologiutbildningen alltmer närmar sig allmän akademi.

1. Ett problem i detta fall är att det görs positionsförskjutningar i teologin utan en öppen redovisning och öppen debatt. Jag kan helt förlika mig med skrivningarna av Sverker och Janzon från 1989 med en mycket tydlig positionering mot trenderna i akademiska teologin. Den kritiken mot universitetsteologin saknar jag i senare texter, och vilket även har framkommit i dessa bloggdebatter. Jag har försökt lyfta detta på olika sätt under mina 16 år i EFK:s styrelse men har mött både ointresse, oförståelse, och en direkt ovilja att diskutera frågorna. Nu beror det väl också på mig själv, jag är alltför diplomatisk och konfliktundvikande som person. Enligt Niklas Piensoho har Svenska Missionsförbundet utvecklats i en liberalteologisk riktning under många år, men det finns inga faktiska beslut fattade någonstans om att gå den vägen. Min känsla är att det har blivit teologiska förändringar inom EFK under de senaste 20 åren utan en öppen redovisning och utan att faktiska beslut har fattats om detta av samfundsledningen. Det bekymrar mig. Jag kan missförstå saken, men tycker att frågorna behöver klaras ut.
2. Men vad är då problemet? Att teologi förändras behöver väl inte vara så tokigt? Den här debatten om synen på Bibeln är inte alls unik, USA har skakats av ett antal omfattande bibelsynsdebatter vid ett antal tillfällen. Exakt samma typer av debatter pågår i England, och de äldre svenska frikyrkosamfunden har passerat dessa faser redan tidigare. Ett problem med en närmare anpassning till universitetsteologin handlar om synen på ledarformande, hur man läser och förstår Bibeln, och relationen mellan allmän bibelforskning och den troendes läsning av Bibeln för att höra Guds röst, finna vägledning för sitt liv och bli andligt uppbyggd. Och hur kristna ledare formas för tjänst i Guds rike. Akademiseringen leder till att relationen till Bibeln blir teknisk, intellektualiserande och akademisk. Istället för övertygande, passionerade väckelseorienterade bibelutläggningar får man möta föredragspredikningar med analytisk distans. Samma Gud som inspirerade bibelförfattarna ska rimligtvis inspirera bibelläsarna, bibelläsning och teologi handlar ju om att upptäcka Guds storhet och väldiga gärningar i historien, för att det ska skapa förundran och tro hos mig, och att samma saker kan ske idag. Vad jag begriper leder inte akademiseringen av teologin till sådana konsekvenser. Det behöver inte gälla i alla enskilda fall, men jag saknar genomslagskraften, passionen, glöden i förkunnelsen alltför ofta. Akademiseringen av teologin leder i många fall till en teknokratisk och intellektualiserande distans till det levande Gudsordet. Problematisering och kritiskt tänkande blir viktigare än övertygelse, Gudsuppenbarelse och passion. Guds ord, läst, förstått, predikat, skapar tro i våra liv. Bibelutläggningar och förkunnelse som inte är trosstärkande har förmodligen någon fel utgångspunkt. Jag anser att det blir fel utveckling. Notera att punkt 2 är en generell reflektion, inte kritik mot någon specifik utbildningsanstalt. Det är en sammanfattande känsla av att ha läst en del akademisk teologisk litteratur m.m.
3. Vissa bibelforskningsmetoder kan vara tveksamma för den troende, som har trosövertygelsen att Bibeln är Guds inspirerade ord. Ett antal debattörer på min blogg har försökt övertyga mig om att historisk-kritiska forskningsmetoder inte är så farliga, och för det mesta fullt förenliga med en kristen tro. Det är möjligt. Men det jag konstaterar i dessa debatter är att bibelforskarna kommer i vissa fall till andra slutsatser än vad bibelläsaren uppfattar när man läser Bibeln och vad Bibeln faktiskt påstår. När jag läser Bibeln uppfattar jag det som att det faktiskt står att Paulus skrev Efesierbrevet, jag får inte något intryck av att Jona bok är en uppdiktad historia (OBS Greger Andersson har inte påstått detta, men många andra bibelforskare har gjort det), jag tycker att berättelsen om uttåget ur Egypten och vandringen genom Röda havet faktiskt beskrivs som något som har hänt, samma sak med berättelsen om Noa och syndafloden, och Adam och Eva beskrivs ett antal gånger i Nya Testamentet som historiska personer. Som bibelläsare får man också bilden av att Bibeln faktiskt påstår att Jesaja har en författare, och att profeten Daniels bok skildrar något som hände vid en historisk tidpunkt, med profetiska framtidsförutsägelser, något som trillar bort om man daterar boken till 200-talet före Kristus. Jag tycker att Seth Erlandsson argumenterar på ett utmärkt sätt för en konservativ läsning av Jesaja och Daniel. Sedan är jag väl medveten om att Bibeln innehåller gränsdragningsproblem, det görs påståenden, som inte alltid ska uppfattas bokstavligt, och det är inte alltid solklart vad som är historisk berättelse grundat i verkligheten och vad som kan vara symboliska skildringar. Och jag är mycket väl medveten om att Bibeln skrevs för flera tusen år sedan och vi kan inte låta vår moderna världsbild styra tolkningen av texterna. Men den anledningen bör ju inte leda till att man börjar problematisera mycket av det som Bibeln faktiskt hävdar är sant och som man påstår.

När man hävdar att dessa traditionella tolkningar av Bibeln inte stämmer, då utgår man från att något annat utanför Bibeln bättre kan beskriva vad Bibeln säger, än vad Bibeltexten ger uttryck för.

Sverker & Janzon i skriften från 1989 formulerar det på följande sätt: ”Evangelikal bibelforskning använder sig av historisk metod men utifrån förutsättningar som står i överensstämmelse med Bibelns egenart”. En sådan formulering kan jag helt hålla med om.

Ett problem är att bibelforskningen ställer helt andra frågor till Bibeltexten och fäster uppmärksamheten på helt andra förhållanden än vad den Jesusefterföljande, Andeinspirerade lärjungen gör. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur Jesus bad för sjuka så att de blev botade, hur kan jag lära mig att be för människor på samma sätt. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur Paulus kunde förmedla evangeliet om Jesus så att kristna församlingen utbredde sig i stora delar av romarriket, vilka lärdomar kan jag få utifrån Bibeln om detta. Som lärjunge ställer jag mig frågan i bibelläsningen hur jag kan övervinna frestelser när det gäller pengar, sex och makt. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur jag kan förmedla befrielse från onda andar, med det perspektivet läser jag evangelieberättelserna. Som lärjunge ställer jag frågan hur jag kan fungera och utvecklas i en profetisk nådegåva, och hämta inspiration från profeter som Daniel, Jesaja och Jona. Som lärjunge läser jag Bibeln för att lära mig hur jag kan be och få bönesvar. Som lärjunge läser jag bibeln för att lära känna Gud och höra Guds röst. Som lärjunge läser jag bibeln för att kunna få kraft att älska människor som inte tycker om mig. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur jag kan bli ännu mer förlåtande och osjälvisk.

Listan kan göras lång med lärjungens frågor, detta är bara några exempel.

Hur mycket kan den akademiska teologin hjälpa mig att svara på sådana frågor? Jag har ändå läst en del akademisk teologi, och tycker nog att den i alltför stor utsträckning mest ägnar sig åt abstrakt teori, fjärran från vanliga kristnas verklighet. Och om det ska forma utbildningen av pastorer och präster tycker jag det blir fel.

Jag kan ha fel här och missat massa strömningar i teologin, men då är jag mycket nyfiken på att få kunskap om det i så fall.

Genom hermeneutiken inom teologin kan man lätt hamna i ett relativiserande gungfly, Bibeln uppenbarar inte sanningen, som jag kan förstå enligt ett hermeneutiskt synsätt, utan det är läsaren som är i centrum, och min tolkning blir avgörande. Då flyttas fokus från Bibeln till läsaren, från Guds uppenbarelse till det mänskliga. Kristendomen och kristna läran förflyttas från att vara Guds uppenbarade objektiva sanning, till att bli min personliga tolkning. Det riktiga insikten i att Bibeln behöver tolkas drivs till sin spets, så att Bibelns sanning försvinner.

Historisk-kritiska metoder kan användas till att smula sönder allt sanningsinnehåll i Bibeln. Det är t.ex. ganska enkelt att med historisk-kritisk metod ifrågasätta Bibelns lära om jungfrufödelsen. Visst kan man peka på fler stora män i antiken som är jungfrufödda? Kyrkans traditionella lära om homosexualiteten med rötter i Rom 1 har historisk-kritiska metoden smulat sönder, och hävdar nu att man för 2000 år sedan bara kände till promiskuös homosexualitet i olika former, och bibeltexten åsyftar inte trogna homosexuella relationer och är inte ett argument i de aktuella ”gay marriage”-debatterna.

Jag är också förundrad över att så mycket av moderna teologin har flyttat fokus från bibeltexten som utgångspunkt till mänskliga tolkningar och utgångspunkter. Har t.ex. läst den nya boken av de framstående GF-teologerna Camnerin och Fritzon där man skriver om försoningsläran utan att utgå från bibeltexterna. Istället utgår man från allmänetiska teorier och kloka tolkningsmodeller, men inte utifrån bibeltexter. Teologer citerar varandra, kors och tvärs, och vad olika teologer har sagt, vad Bibeln säger blir en perifer fråga.

Detta är bara några exempel på var moderna teologin har hamnat. Jag får intrycket att t.ex. Teologiska Högskolan i Stockholm i stor utsträckning rört sig i en riktning mot konfessionslös akademisk teologisk utbildning där man på hemsidan presenterar sig som en allmän religionsvetenskaplig utbildning. Det är ett exempel på hur akademiska teologin påverkar traditionell frikyrkoutbildning.

Det finns mycket bra teologi, det är mycket bra uttryckt i den bok som Göran Janzon och Per-Axel Sverker skrev 1989.

Det ställs många bra frågor och ett antal välgrundade synpunkter förs fram. Jag har lovat att lägga fram blogginlägg nummer 2 i ett försök att summera debatten. Det verkar som om att mitt anslag i summeringen blir att problematisera den nära kopplingen till, och det uppenbart allt mer friktionsfria samarbetet mellan frikyrkliga pastorsutbildningar och sekulär akademi. Det är egentligen en lite annan fråga än själva bibelsynsdebatten. Jag försöker utgå från Seth Erlandsson ganska rejäla råsopar mot symbios mellan akademi och konfessionell teologisk utbildning. Återkommer till detta.

Jag har sagt 100 gånger att jag inte är emot forskning, i mitt yrkesverksamma liv har jag ägnat mig mycket åt forskning. I min civila sysselsättning vid sidan om pastorsjobbet och andra kristna engagemang, är jag statsvetare som är specialiserad på energi- och klimatpolitik.  I den sysslan måste jag ständigt följa med i forskningen, framförallt teknisk- och naturvetenskaplig forskning, trots att jag är samhällsvetare.

Den erfarenheten gör mig kanske mycket mer skeptiskt inställd till forskningen än vad andra debattörer är. Forskningen har i regel stora problem med att förklara, förstå och uttolka hur saker fungerar idag, även sådant som kan prövas i experiment som kan upprepas. Hur mycket svårare har man inte att analysera, bedöma gamla bibeltexter som är 2000-300o år gamla.

Jag har något läst om t.ex. den redaktionskritiska metoden som räknas in bland de historisk-kritiska metoderna. Jag tycker att den forskningen ger ett mycket spekulativt intryck. Att det har funnits en redaktionell process i formandet av Guds ord kan jag mycket väl tänka mig, och att det har gått från muntligt till text, men dessa ständiga försök att plocka sönder bibeltexterna låter på mig som lekman som mycket spekulativt och jag har väldigt svårt att tänka mig att forskningen kan fastslå någonting.

Men detta är lekmannens omdöme, som bara mycket perifert har tittat på redaktionskritiken. Men Seth Erlandsson tycks ju hålla med mig på denna punkt.

1 Mos 1-3 är inte enkelt att diskutera ur dessa perspektiv. Det har inte funnits i min föreställningsvärld att man ska läsa skapelseberättelsen som naturvetenskapliga berättelser. Att Gud inspirerat människor i Bibelns nedtecknande måste ju innebära att han använder deras språkbruk och föreställningsramar när Guds ord formades. Här tycker jag att den evangelikala bibelsynen leder till att läsa Bibeln med Kristus och frälsningshistorien som den avgörande ledstjärnan. Samtidigt är ju Bibeln uppenbarelse, bibelförfattarna har ju inte bara tillgång till sitt språk och den världsbild som gällde då, Gud talar, och han vet allt, mycket mer än moderna forskare. Och därför bryter det övernaturliga ständigt igenom i Bibeln.

Som vanlig bibelläsare har jag inte en susning om vad de sju dagarna i skapelseberättelsen faktiskt beskriver. Huvudbudskapet är att Gud skapar i  en viss ordning, men om dagarna uttrycker att berättelsen pågick i sju dagar, eller att de uttrycker tidsperioder, eller något annat, det vet jag inte. Och grubblar inte över det heller.

Jag tycker också att det är mycket svårt att bedöma om det finns symboliska inslag i skapelseberättelsen eller inte. T.ex. angående talande ormen. Om Adam och Evas historicitet tycker jag dock är en avgörande fråga ur frälsningshistorisk synvinkel och om Kristus ska vara centrum i hur vi tolkar Bibeln.

Det är mycket svårt att allmänt förklara vilken bibelforskning som är OK och vilken som man kan ha invändningar mot som bibeltroende. Det jag dock gärna stryker under är att den mänskliga bibelforskningen är begränsad, och forskningen ändrar ständigt hela tiden sina positioner.

Om jag minns rätt ifrågasattes länge det som Bibeln kallar för ”hetiterna”, men forskningen har sedan kommit fram till att det tydligen har funnits ett sådant mäktigt folk. Men den bibeltroende har ju vetat det hela tiden, utan bibelforskningens krumbukter.

 

 

 

Jag noterar att många läser här på bloggen nu och skriver kommentarer. Ska försöka svara något, innan jag lägger ut del 2 i min summerande bibelsynsskrivning.

Rekommenderar också alla bloggläsare att lyssna på den predikan som Lars Johansson höll i dag i en av Elimkyrkans söndagsgudstjänster. Lysande presentation av kärnan i kristen tro. Audioversion här. Lasse är lärare vid Örebro missionsskola. Jag markerar detta för att visa att jag inte vill kritisera lärarkollektiv på ett generellt plan.

Jag sympatiserar starkt med den bibelsyn som Seth Erlandsson uttrycker i sina 4 gästblogginlägg. Fokus är Bibelns eget vittnesbörd och självförståelse. Han betonar också mänskliga förståndets begränsningar att på egen hand omfatta och greppa Guds uppenbarelse. Det är ungefär samma saker som jag har försökt beskriva i olika blogginlägg.

Att utgå från Bibelns egen självförståelse fungerar också som tolkningsnycklar och ”läsglasögon”, och skrifterna läses i nya förbundets ljus och med Jesus i centrum, något som Johnny Lithell beskrev på ett fint sätt i en Dagenartikel för någon vecka sedan.

Men varför krockar det så ordentligt, trots att samma personer bekänner sin tilltro till Bibelordets auktoritet och att det är inspirerat av Gud.

Om jag uppfattar debatten rätt så är det en avgörande skillnad i synen på den moderna bibelforskningen. Vissa debattörer anser att anamma den moderna bibelforskningens metoder och slutsatser är fullt förenligt med en evangelikal bibelsyn och en tilltro till Bibeln som Guds inspirerade ord. Greger Andersson formulerar det på ett tydligt sätt, vad gör man när bibelforskningens resultat krockar med ens bibelsyn och läromässiga övertygelser? Greger lutar klart åt akademin i sådana tolkningstvister, Erlandsson lutar helt åt bibelsynen och läromässiga övertygelserna.

Seth Erlandsson uttrycker skarp kritik mot dem som bekänner sig som evangelikaler men som sympatiserar med den moderna akademiska bibelforskningen. Han argumenterar för en mer konservativ läsning av t.ex. Jesaja, Daniel och Jona. Så här skriver Erlandsson: ”När universitetsteologi bedrivs på otrons villkor, dvs. att Bibelns gudstro och verklighetsuppfattning är falsk, blir följden att Bibelns uppgifter om profeterna och bibelböckernas tillkomst också måste avvisas. Att Gud genom sin särskilda uppenbarelse och inspiration står bakom bibeltexternas tillblivelse är otänkbart, eftersom detta förutsätter Guds övernaturliga ingripande.”

Både jag och Erlandsson avvisar dock inte vetenskap och forskning om Bibeln. Erlandsson skriver på följande sätt: ”För att inte missförstås vill jag dock tillägga att när universitetsteologin sysslar med grundliga faktastudier av Bibelns grundspråk, grammatik, uttryckssätt, omvärld, handskrifter som ligger bakom Bibelns grundtext, olika bibelöversättningar, historiska förhållanden i Främre Orienten mm, är sådan forskning av godo. Det är den historisk-kritiska metodens grundförutsättning för ett vetenskapligt bibelstudium som är av ondo, eftersom den på förhand underkänner vad Bibeln uppenbarar som historisk sanning.”

Jag har ju uttryckt mig på liknande sätt i mina blogginlägg, inte minst i den debatt som var förra sommaren. Det är skillnad på att bedriva forskning som utgår ifrån, inte motsäger, och ligger i linje med Bibelns egna anspråk och självförståelse, som Guds uppenbarelse, som är både tillgänglig och begriplig för oss som söker Guds vilja och eftersträvar att höra Guds röst.

Greger Andersson har ju hävdat att det inte finns moderna akademiska teologer längre som försvarar en mer klassisk syn på dessa frågor (t.ex. Jesajabokens enhet, dateringen av Daniel, Jona historicitet m.m.), men här på denna blogg har i varje fall två docenter i exegetik trätt fram som gästbloggare som gör just detta.

Det är uppenbart att det är en stor skillnad på Seth Erlandssons inställning till bibelforskning och t.ex. det synsätt som Greger Andersson har uttryckt i ett antal blogginlägg m.m.

Erlandsson går ju också ut i en skarp kritik mot Örebro missionsskola som han menar helt går på den akademiska forskningens linje. Han skriver att ”Örebro Teologiska högskola mer och mer låtit universitetsteologins slutsatser och arbetssätt prägla undervisningen”.

När en gästbloggare gör en sådan kraftig markering mot en ledande institution i mitt eget samfund måste jag nästan göra någon form av kommentar. Jag vet inte exakt utifrån vilken grund han gör påståendet, om källan är det Greger Andersson skrivit, eller om han har fler grunder för detta. En skola med ett antal lärare präglas ju ofta av en viss mångfald, där olika lärare kan ha ganska olika infallsvinklar. Man bör därför vara försiktig med för generaliserande omdömen om en hel utbildningsanstalt. Flera av lärarna vid skolan som jag känner väl har jag stor respekt och förtroende för.

Men det är uppenbart att om man utgår från denna debatt och andra aktuella texter som skrivits, inte minst den jubileumsskrift om Örebro missionsskola som gavs ut för några år sedan, där jag själv medverkade med ett kort kapitel, så tycker jag att det är rimligt att se en förändring i perspektiven hos den berörda skolan.

Jag jämför t.ex. med den bok som Örebro missionsskola gav ut under senare delen av åttiotalet som då innebar väldigt tydliga positionsmarkeringar. Om jag minns rätt skrev Lars Johansson en utmärkt text med en kritisk granskning av New Age och nyandligheten. Hans Johansson skrev om trosrörelsen. Per-Axel Sverker skrev där ett omfattande avsnitt där han enligt alla rimliga tolkningar företrädde missionsskolan. Sverker gjorde då mycket tydliga markeringar mot universitetsteologin, den modernistiska teologin och liberalteologin. Jag minns inte exakt vilka formuleringar som användes men budskapet var solklart. Örebro missionsskola stod för något annat än gängse universitetsteologi.

Den typen av markeringar saknar jag när dagens företrädare för skolan beskriver skolans hållning inom exegetiken som en medelväg mellan akademin och församlingarna och samfundet. Nu tycks spänningen mot akademin ha upphört.

Enligt min mening är det tydliga positionsförskjutningar som har gjorts senaste 20 åren, om man nu utgår från vad skolans företrädare säger.

Men vad är problematiskt med detta? Tellbe, Greger Andersson m.fl. hävdar ju att detta är helt förenligt med Lausannedeklarationen och en evangelikal bibelsyn. I en artikel i Dagen nyligen så skriver missionsdirektorn Anders Blåberg att han har fullt förtroende för denna inriktning. Det är uppenbart att Seth Erlandsson har en annan uppfattning i den frågan.

Det försöker jag svara på i nästa blogginlägg.

Jag hamnade i en knepig situation när Dagen ringde mig igår och hävdade att Evangeliska Frikyrkans missionsdirektor inte enligt styrelsen ska få fortsätta en fyraårsperiod till från år 2014. Som tur var hade jag en timma innan informerats om detta genom ett mail från EFK:s nuvarande ordförande. Dagen önskade en kommentar från mig.

Eftersom jag av princip alltid vill vara öppen gentemot media, och det skulle ge ett konstigt intryck att inte säga någonting så försökte jag göra en diplomatisk avvägning.

Eftersom jag inte alls längre är del av EFK:s centrala arbete är jag inte alls informerad om vad som ligger bakom beslutet. Som ex-ordförande skulle det också vara mycket märkligt att gå ut och kritisera nuvarande styrelsen och ordföranden, speciellt när jag inte känner till grunderna för beslutet.

Dessutom har jag stort förtroende för Anders Blåberg som person och skulle inte alls vilja gå ut och säga något som antyder om att jag vill att han ska avgå.

Min avvägning blev att avdramatisera beslutet, det är ett mandat på fyra år att väljas som missionsdirektor. Det är inte alls självklart att man ska fortsätta efter 8 år på posten. Jag lyfte också fram de stora utmaningar som EFK står inför för de kommande 8-10 åren.

Även om jag är försiktig i vad jag uttrycker offentligt så märker också mina reflekterande bloggläsare att jag är skeptisk till Evangeliska Frikyrkans utveckling. Vi behöver mer av väckelse, tro, framåtanda, och nya visioner för att ha en chans att komma i närheten av de mål vi har satt upp till år 2020. Och detta kräver grundlig utvärdering av hela vår organisation, och inte minst hur vi jobbar med ledarrekrytering och ledarutbildning inför framtiden. Det räcker inte med att skriva dokument om vikten av församlingsplantering, och välkomna enstaka nya församlingar som söker sig till EFK.  Man måste också forma församlingar, ledare, visionärer och pionjärer som faktiskt har förmågan att göra det jobb som krävs. Det finns få ljuspunkter inom detta område inom EFK men de är alltför få.

Evangeliska Frikyrkan har klarat statistiken och visat på en måttlig tillväxt under senaste femton åren genom sammanslagningar av församlingar, genom att vi tidigare var en attraktiv partner för olika nystartade församlingar, och att vi har en liten grupp av församlingar som starkt växer och går framåt. Det krävs betydligt mer än så för att vi ska bli en växande rörelse. Därför tycker jag att det är bra att göra en grundlig översyn över ledarinriktning och bemanning för de närmaste 6-8 åren. Och självklart tycker jag att Anders Blåbergs namn ska finnas med i sådana funderingar.

Claes Göran Bergstrand för idag fram kritik mot min ledare i Världen Idag i måndags om EU. Jag svarar direkt i dagens tidning.

Claes Göran och jag känner varandra sedan sjuttiotalet och är överens om mycket. I frågan om inställningen till EU har vi dock lite olika uppfattningar.

Nu skriver jag på ett nytt blogginlägg om bibelsynsdebatten, och kommer kanske att sätta ner foten ännu tydligare. Och har man varit kontroversiell tidigare, så kommer man knappast att bli mindre kontroversiell.

Men varför bry sig om det?