Bibeltolkning och vetenskap på otrons villkor[1]

av Seth Erlandsson

Del 2

Universitetsteologin

Vid de flesta universitet förutsätter ett vetenskapligt arbetssätt en ateistisk vetenskapssyn, dvs. att gudomliga, övernaturliga skeenden bara kan vara tankefoster, inte verkliga, historiska händelser. Den gudsuppenbarelse och historiesyn som Bibeln vittnar om som en sann beskrivning av verkligheten måste därför på förhand avvisas, om man utgår ifrån den dominerande ateistiska vetenskapssynen. Denna vetenskapssyn påverkar också de naturvetenskapliga teorierna om världens och människans skapelse. Att en allsmäktig och evig Gud mirakulöst har skapat världen efter att ha designat allt skapat är lika otänkbart som att Guds särskilda uppenbarelse i Israels historia enligt en rad ögonvittnen verkligen är sann information.

När universitetsteologi bedrivs på otrons villkor, dvs. att Bibelns gudstro och verklighetsuppfattning är falsk, blir följden att Bibelns uppgifter om profeterna och bibelböckernas tillkomst också måste avvisas. Att Gud genom sin särskilda uppenbarelse och inspiration står bakom bibeltexternas tillblivelse är otänkbart, eftersom detta förutsätter Guds övernaturliga ingripande (mera om bibelböckernas tillkomst nedan).

För att inte missförstås vill jag dock tillägga att när universitetsteologin sysslar med grundliga faktastudier av Bibelns grundspråk, grammatik, uttryckssätt, omvärld, handskrifter som ligger bakom Bibelns grundtext, olika bibelöversättningar, historiska förhållanden i Främre Orienten mm, är sådan forskning av godo. Det är den historisk-kritiska metodens grundförutsättning för ett vetenskapligt bibelstudium som är av ondo, eftersom den på förhand underkänner vad Bibeln uppenbarar som historisk sanning.

Hur ska då bibeltroende kristna ställa sig till universitetsteologin? Det borde vara uppenbart att Bibelns gudstro och historiesyn är oförenlig med en ateistisk vetenskapssyn. Därför är det tragiskt och svårt att förstå att många som bekänner sig som troende och vill vara goda kristna ändå anser att en kompromiss med universitetsteologin är nödvändig och rent av till gagn för den kristna kyrkan. Numera är det ganska vanligt att kristen präst- och pastorsutbildning använder sig av universitetsteologins tolkningar, också när de bygger på den historisk-kritiska metodens förutsättningar. För att kunna godkännas som en akademisk utbildningsanstalt måste den historisk-kritiska bibelforskningen accepteras.

De som upptäcker den stora skillnaden mellan en sann verklighetsbeskrivning enligt biblisk tro och enligt ateistisk vetenskapssyn är av lätt förståeliga skäl djupt bekymrade över utvecklingen när det gäller många kyrkors präst- och pastorsutbildning.

Försök till försvar för universitetsteologin

I samband med att Örebro Teologiska högskola mer och mer låtit universitetsteologins slutsatser och arbetssätt prägla undervisningen har en bibelsynsdebatt blossat upp i tidningen Dagen under 2012. Med anledning av denna debatt anordnades en heldag om bibelsynen i Örebro den 27 oktober. En av högskolans lärare, professor Greger Andersson, presenterade inför programpunkten ”Finns det myter i Bibeln?” ett dokument som klargör hur han kommit fram till ståndpunkten att universitetsteologin kan och bör försvaras. Detta dokument, som jag var utsedd att kommentera och samtala med honom om men tyvärr inte kunde göra den 27 oktober pga. sjukdom, ska jag kommentera nedan.

Andersson bekräftar som ”en korrekt iakttagelse” att det inom ”den akademiska evangelikala exegetiken” skett en rörelse ”bort från traditionella positioner”. Han oroas inte av detta utan finner tvärtom ”förskjutningarna i t ex synen på Jona, Jesaja och Daniel” som rimliga. Med det sanningsbegrepp som Andersson argumenterar för kan han acceptera att Jona inte uppfattas som en historisk person, att Jesajaboken är oenhetlig och innehåller flera tillägg från långt senare författare samt att en Daniel på 500-talet f. Kr. inte alls har profeterat det som står i Danielsboken. Enligt bibelkritiken är nämligen författaren i stället en anonym jude från 160-talet f. Kr. som skapat ”profetior” som i själva verket inte är några profetior. Det profeterade har skrivits av denne efter de händelser som han låter Daniel ”förutsäga”.

Bibeltexternas ärende

Det är enligt Andersson olyckligt att man betraktar ”så gott som samtliga texter i Bibeln som historia”. ”Den starka betoningen på historiska tolkningar”, i synnerhet av GT, leder till att bibeltextens ärende missförstås. Man missar textens ”syfte”, menar han. ”Att ta något som historiskt sant som inte var avsett att vara historiskt sant är inte att vara bibeltroende. Det är i stället att göra ett genremisstag.” Det sistnämnda är en självklarhet. Brukar texten genrer som bildspråk och liknelser, ska bilderna och liknelserna tolkas som bilder och liknelser. Men det som framställs som historiskt sant, som viktiga händelser i mänsklighetens historia och som tydliga bevis på Guds makt och hundraprocentiga ordhållighet, får inte omtolkas som myter eller människors trostankar utan måste tolkas som vad det är avsett att vara: historisk sanning. Om sedan uttolkaren inte kan tro det som Bibeln klart hävdar har skett, är det en annan sak. Men uttolkaren är osaklig om han inte skiljer mellan sina egna eventuella tvivel och vad bibeltexten själv framställer som historisk sanning.

Avgörande enligt Bibeln är alltså att den ende Gudens uppenbarelse är historiskt sann. Gud har inför många vittnen bevisat sin makt och storhet, t.ex. vid uttåget ur Egypten, vid Sinai berg, under ökenvandringen, vid intagandet av Kanaans land, om och om igen genom sina profeter Samuel, Elia, Elisa, Jona, Jesaja, Jeremia, Hesekiel m.fl., och genom Daniel som under den babyloniska fångenskapens tid förutsade hur kommande världsriken ett efter ett skulle gå under men bara Människosonens rike bestå.

Bevisen för att Gud och hans handlande är historisk verklighet och att Jesus verkligen är både sann Gud och sann människa och har besegrat döden är så välgrundade i Skriften, att dess vittnesbörd borde omöjliggöra en ateistisk vetenskapssyn. ”Om ni trodde Mose skulle ni tro på mig, för det är om mig han har skrivit. Men om ni inte tror hans skrifter, hur ska ni då kunna tro mina ord?” (Joh. 5:46-47).

Här följer gästblogginlägg av docenten i Gamla Testamentets exegetik, Seth Erlandsson. Seth är en drivande kraft bakom stiftelsen Svenska folkbibeln. Han kommenterar olika aspekter av den bibelsynsdebatt som varit på denna blogg och under samtalsdagen i Örebro i höstas. Blogginlägget delas upp i fyra delar som publiceras var för sig.

Bibeltolkning och vetenskap på otrons villkor[1]

av Seth Erlandsson

Del 1

 I. Bibelns gudstro och verklighetssyn

 För bibeltolkare som verkligen vill förstå vad bibeltexterna säger borde det vara självklart att inte bortse från den gudstro och historiesyn som Bibeln ger uttryck åt och påstår vara sanningen. Det är ju inte vad otroende människor tror som ska läggas till grund för tolkningen. När bibeltexterna talar om Guds ingripande i vår verklighet som verkliga, historiska händelser inför ögonen på en rad människor, får inte ögonvittnenas vittnesbörd automatiskt betraktas som osanna, eftersom det som sägs ha ägt rum inte kan ske enligt en ateistisk vetenskapssyn.

Tron att Gud är en levande verklighet, hela världens skapare och historiens herre, är den självklara övertygelsen bakom varje bibeltext. Bortser man från detta vid tolkningen av bibeltexten och försöker tolka dess uppgifter om vad som har ägt rum eller ska äga rum oberoende av om Gud finns eller inte, blir tolkningen med nödvändighet en omtolkning av vad som enligt Bibeln är fakta.

Betecknande för Bibelns berättelser om Gud och hans gärningar är att dessa är historiskt förankrade. De kan inte avfärdas som naiva myter eller fromma spekulationer. Slutsatsen av de många bibliska vittnesbörden om Gud är att han till skillnad från människogjorda gudar är en levande verklighet, utan vilken världen inte skulle existera, inte heller någon levande varelse. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”, betonar Paulus i Aten i polemik mot greker som byggt tempel åt avgudar (Apg. 17:28). ”Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han som är Herre över himmel och jord bor inte i tempel som är gjorda av människohänder” (Apg. 17:24). Den dominerande vetenskapssynens grundförutsättning att mänsklighetens historia är helt oberoende av Skaparen är en tro som är helt oförenlig med Bibeln och som omöjliggör en rätt tolkning av bibeltexternas budskap.

Även utan Bibeln – bara genom att studera skapelsen – borde människor inse vilken mäktig skapare, konstruktör och byggmästare Gud är. Gud har uppenbarat ”sin eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat”, betonar Paulus (Rom. 1:20). Hela universum och varje enskild del i skapelsen är en så häpnadsväckande och genial konstruktion och varje livsform en så förunderlig skapelse att den som förnekar Skaparens existens och storhet är en dåre enligt Bibeln: ”Dåren säger i sitt hjärta: Det finns ingen Gud” (Ps. 53:2

Skapelsens tydliga vittnesbörd om Skaparens storhet och makt avvisas till förmån för den s.k. vetenskapliga synen, nämligen att skapelsen har skapat sig själv (så enligt olika ”utvecklingsläror”). Bibeln som Guds tillförlitliga särskilda uppenbarelse och sanna undervisning avvisas till förmån för den s.k. vetenskapliga synen att Bibeln är ett alltigenom mänskligt dokument om människors trosföreställningar och myter.

Förnekelsen av Gud som en levande verklighet går hand i hand med en förnekelse av otrons katastrofala roll i mänsklighetens historia. Ateismen är en förblindande makt, hävdar Bibeln. Genom att förneka Skaparen och handla i strid med hans vilja har människan ”förblindats av sina falska föreställningar” (Rom. 1:21). Människans historia med ständig revolt mot den ende sanne Guden och hans goda vilja vittnar om syndens makt att bedra: ”De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka och tjäna det skapade i stället för Skaparen” (Rom. 1:25). Avfallet från ”Guds sanning” har lett till att tilliten till Skaparen av himmel och jord ersatts av tillit till mänskliga tankar och människogjorda avgudar av olika slag. Här är det fråga om en verklig övertro på människan och den vetenskap som bara räknar med inomvärldsliga orsaker. Ateistens tro att skapelsen har skapat sig själv är ett uttryck för just det Paulus talar om, nämligen en dyrkan av det skapade i stället för Skaparen. Inför skapelsens under, som det är svårt att komma ifrån också för en ateist, kan han därför säga: ”Se, vilka förunderliga ting naturen kan skapa”, inte: ”Se, vilken förunderlig Skapare vi har.”

Men Gud har inte bara uppenbarat sin storhet och makt genom vad han skapat (= den allmänna uppenbarelsen), utan också genom sina ingripanden i ord och handling i Israels historia, bevittnade av en rad ögonvittnen (= den särskilda uppenbarelsen). Detta går som en röd tråd genom hela Bibeln och Bibeln är noga med att understryka att det finns ögonvittnen till de flesta av dessa händelser. ”Har något folk hört Guds röst tala ur elden, så som du har hört, och överlevt? Eller har någon gud försökt att gå och ta ett folk åt sig ur ett annat folk, genom prövningar, tecken och under, genom krig, genom stark hand och uträckt arm och genom stora och fruktansvärda gärningar, allt detta som HERREN er Gud har gjort med er i Egypten inför dina ögon. Du har själv fått se det, för att du skulle veta att HERREN är Gud: Det finns ingen annan än han” (5 Mos. 4:33-35).

Som särskilda registratorer och förmedlare av Guds ord och av vad som ägt rum genom Guds uppenbarelse i Israels historia utsågs Mose och profeterna före Kristi födelse och apostlarna i samband med Jesu gärningar. Apostlarna utsågs att bevittna uppfyllelsen av Guds löften i Moses och profeternas skrifter. Att profetiorna i Gamla testamentets skrifter är sanna bevisas av att de går i uppfyllelse: ”När profeten talar i HERRENS namn och det han säger inte sker och inte går i uppfyllelse, då är detta något som HERREN inte har talat” (5 Mos. 18:22). Gång på gång betonas i Matteusevangeliet att Jesu ord och gärningar är uppfyllelsen av vad HERREN redan hade sagt genom någon av sina profeter (se Matt. 1:22; 2:15, 23; 4:14; 8:17; 21:4). När en lärjunge med svärd ville hjälpa Jesus så att han inte greps, sa Jesus: ”Menar du att jag inte kan be min Far att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar? Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas, som säger att detta måste ske?” (Matt. 26:53-54). ”Allt detta har skett för att profeternas skrifter skulle uppfyllas” (Matt. 26:56). ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son” (Hebr. 1:1f).

Vittnesbörden om ”Guds väldiga gärningar”

Syftet med Bibelns många vittnesbörd om Guds väldiga gärningar är att öppna ögonen på andligt blinda så att de ser vem den ende sanne Guden är, nämligen en levande verklighet, inte en påhittad idé. Genom sina under inför många ögonvittnen vill Gud överbevisa människor om att en ateistisk historiesyn är falsk. Bibeln är med andra ord helt oförenlig med den ateistiska vetenskaps- och historiesynen. Om de många händelser i Bibeln som vittnar om Guds väldiga makt som en historisk verklighet tolkas om för att harmoniera med en ateistisk vetenskapssyn, saboteras vad Bibeln vill uppnå, nämligen att vi ska ära och prisa Gud för hans väldiga gärningar. Bibelns lovsångsbok Psaltaren avslutas med uppmaningen: ”Prisa honom för hans mäktiga gärningar, prisa honom för hans väldiga storhet. . . Må allt som andas prisa HERREN! Halleluja!” (Ps. 150:2, 6).

Jesu underverk inför många vittnen var så uppenbara att förnekarna fick stora problem. När Jesus botade en man som var blind från födelsen, försökte fariseerna först förneka att mannen hade varit blind. Men föräldrarna bekräftade ”att han är vår son och att han föddes blind” (Joh. 9:20). Förnekelsen att Jesus var den utlovade Messias blev så problematisk att bevisen för detta måste undanröjas. ”Redan då hade nämligen judarna kommit överens om att den som bekände Jesus som Messias skulle uteslutas ur synagogan” (Joh. 9:22).

När Jesus uppväckte den döde Lasarus inför en stor mängd människor, blev situationen än allvarligare för fariseerna, eftersom många judar som sett vad Jesus gjorde kom till tro på honom (Joh. 11:32-45). ”Översteprästerna och fariseerna sammankallade då Stora rådet och sa: ’Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom hålla på så här kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både templet och folket… Från den dagen planerade de för att döda honom” (Joh. 11:47-48, 53).”Sex dagar före påsk kom Jesus till Betania där Lasarus bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda…  En stor mängd judar fick veta att Jesus var där, och de kom dit inte bara för Jesu skull utan också för att se Lasarus som han hade uppväckt från de döda. Då beslöt översteprästerna att döda Lasarus också, eftersom många judar lämnade dem för hans skull och trodde på Jesus” (Joh. 12:1, 9-10). Men tvivel och otro har ett starkt grepp över människors sinnen. Johannes konstaterar: ”Trots att han hade gjort så många tecken inför dem trodde de inte på honom” (Joh. 12:37).

---

Vill bara förvarna om att bibelsynsdebatten här på bloggen tar en ny runda, jag kommer att lägga ut gästblogginlägg av docenten i Gamla Testamentets exegetik, Seth Erlandsson, inom någon eller några dagar.

Jag fortsätter också mitt skrivande med en översiktlig analys av teologiska trender i vår tid.

En spännande söndag i Elimkyrkan med ett antal olika gudstjänster. Vanlig traditionell svensk gudstjänst klockan 11.00, gudstjänst i Skärholmen 11.00, gudstjänst på franska 13.30, på ryska 13.30, för etiopier 16.00 och gudstjänter i Hallonbergen och Kungshamra sen eftermiddag. Den sistnämnda är vårt senaste pionjärprojekt och premiär för en första gudstjänst någonsin i området.

Vi hade vårt första dop för i år i 11-gudstjänsten, då en person med iransk-muslimsk bakgrund blev döpt. Stor glädje.

Att hålla på med pionjärprojekt och församlingsplanteringar är konstanta bekymmer och utmaningar, och samtidigt så mycket glädjeämnen.

Genom att hålla på med olika församlingsplanteringar och pionjärprojekt, kan vi nå mycket fler människor än om vi koncentrerar all verksamhet till ett språk och en plats, och en tidpunkt.

Notera, Emanuel Karlstens föreläsning ikväll om kyrkor och sociala medier i Elimkyrkan, Storgatan 26, vid Östermalmstorg, Stockholm, direktsänds här på bloggen i en webb-TV-sändning som ordnas av Nils Bryntesson. Vi börjar klockan 19.00. Vi ses då.

Här är en länk till min ledare i Världen Idag idag. Har skrivit om frågan om kristna församlingens inre liv och vår ambition att vara en profetisk röst i samhället. Och att de två sakerna hänger ihop.

Ledaren anknyter till hela debatten om adventsuppropet.

Vad tycker du om mitt resonemang om församlingsliv och på vilken grund vi kristna kan säga något i samhällsdebatten?

Elimkyrkan har ju köpt den gamla baptistkyrkan Salem på i bästa tänkbara läge på Södermalm i Stockholm. Vi köpte kyrkan av Baptistsamfundet under 2012. Anledningen är att Salemkyrkan är mycket större än Elimkyrkan, och vi har där helt andra expansionsmöjligheter som församling. Elim rymmer 150-200 i största kyrksalen, Salem kommer att rymma minst 520.

I går hade vi en röjningsdag i Salemkyrkan då vi slängde en massa skräp. En omfattande renovering av byggnaden håller nu på att sätta igång. Vi flyttar över dit under sommaren 2013, men en invigning av en nyrenoverad kyrka blir först i början av 2014 någon gång. Här är några bilder från gårdagens städdag.

Förhållandet till kyrkbyggnad är inte någon enkel fråga. Det finns två motstrida strömningar i kristna kyrkans historia. Dels ”house church” historien där fokus är på relationer, mindre informella samlingar, framförallt i olika hem. Ibland när kristna kyrkan lever under förföljelse och är förbjuden har man inget alternativ, man måste jobba på det sättet.

Det andra alternativet är den historiska kyrkosynen, där kyrkbyggnaden får en status liknande templet i Gamla Testamentet. Byggnaden blir sakral, och blir en särskild plats för att möta Gud.

Det synsättet är det vanliga inom de historiska kyrkorna och Svenska kyrkan.

Inom frikyrkorörelsen har vi gått från en historia där vi revolterat mot Svenska kyrkans sakralisering av kyrkbyggnaden, vi startade bönehus, kapell m.m. Men de senaste femtio åren har frikyrkorna alltmer gått över till att kalla byggnaden för kyrka.

Jag har ju under många år jobbat med församlingsgrundande och kristet kommunitetsliv. Så jag har erfarenhet av den ena ytterligheten. Har använt gymnastiksalar, biografer, skolmatsaler, klassrum, skolaulor, fritidsgårdar, föreningsgårdar m.m. som gudstjänstlokal. Håller man på så ett antal år försvinner dock romantikens skimmer.

Är en församling ganska liten så är det enkelt att jobba på ett informellt sätt och mest med hemmen som bas. När en kristen gemenskap blir större och man jobbar med olika sorts sammankomster blir det dock svårt att praktiskt hantera.

Att arbeta i sekulariserade Stockholm, som saknar alla former av kristna traditioner i samhället, har jag dock sett det som en stor fördel att arbeta utifrån en etablerad kyrkbyggnad. Det är enklare för människor som helt saknar kristen bakgrund att ha något hum om vad det handlar om, och det skapar mindre misstänksamhet än om gudstjänsten är i en matsal eller skolaula. Lever man i en starkt sekulariserad miljö är en kyrkbyggnad en fördel för att bjuda in folk som är helt kyrkovana. Det är min Stockholmserfarenhet.

Det är de troende som är Guds byggnad, templet. Visst. Men det är inte fel att ha större mötesplatser och gudstjänstlokaler som människor kan identifiera och få kännedom om, och få en viss bild av att det där drivs någon form av kristen verksamhet.

Kyrkan och kyrkbyggnaden är bara en byggnad, javisst. Men den kan bli som en ”stav” i Mose hand, ett naturligt redskap för att användas av Gud, en plats där Guds ord kan förkunnas, där bön och tillbedjan kan pågå, och dit människor kan bjudas in för att höra evangeliet.

En missionsstation där troende kan utrustas för att sedan sändas ut i samhället och ut i staden.

Nu ordnar vi i Elimkyrkan tillsammans med Korskyrkan och Citykyrkan i Stockholm, en New Wine ledarkonferens 19-21 mars. All information om konferensen hittar man här.

Huvudtalare och vår specielle gäst är Randy Clark från USA som också gästade Sverige tillsammans med Bill Johnson i augusti 2011 för den stora ledarkonferens som hölls i Malmö.

Under tre dagar kommer vi nu att få den möjligheten att lära oss mer om hur vi kan betjäna människor på samma sätt som Jesus gjorde.

Dag ett: Hur betjänade Jesus människor? Dag två: Hur gjorde den första församlingen? Dag tre: Hur kan vi betjäna på samma sätt som Jesus?

Randy Clark driver organisationen Global Awakening www.globalawakening.com.

 

Fick veta i efterhand att jag var med i ett klipp ikväll i Lena Philipsons program om Konstkuppen. Tittade i efterhand, det var ett gammalt klipp från en intervju för Aktuellt-nyheterna, för cirka 7 år sedan, då vi var 14 religiösa ledare inklusive judar och muslimer som skrev på DN debatt och argumenterade för att behålla den gamla äktenskapslagstiftningen. Det jag säger i intervjun är att vi i kyrkan försöker hjälpa homosexuella att komma ifrån sin homosexualitet. Det är väl i stort sett kriminellt att säga en sådan sak i dagens Sverige, och i kristenheten blir man mest hånad. Men så har kristna kyrkan jobbat med frågan i alla tider, både protestanter, katoliker, pingstvänner m.fl.

Predikade i söndags i Elimkyrkan om vad vi kan lära oss idag av Israels barn vandring genom Röda havet. Här är länken till audiversionen http://www.elimkyrkan.org/infor-roda-havet/

Använder en historisk-allegorisk tolkning av bibeltexten, för att enligt NT:s riktlinjer hitta lärdomar för våra kristna liv idag.

Pekar på hur vi kan hantera förskräckelse, de hade berg på sidorna, Farao bakom sig och hav framför sig. Pekade på stavens symbolik, vi gör det lilla vi kan, på det naturliga planet, och Gud gör det stora miraklet.

Tycker att denna typ av predikan visar skillnaden på att vi tror på att det är sant det som står i Bibeln, eller om det bara är nedtecknade myter med tvivelaktig historiskt värde.

Ska fortsätta denna vecka min genomgång av moderna strömningar inom teologin. Återkommer.