Då är ett nytt politiskt val över. Jag har lite på marginalen varit involverad. Jag är ju medlem i Kristdemokraterna sedan sjuttiotalet och har i detta val stått med på kommunlistan i Stockholm stad på icke valbar plats. Sista valspurtmötet för Kristdemokraterna var på Karlaplan på Östermalm där jag och hustrun var med tillsammans med ett barnbarn, och jag fotograferade barnbarnet tillsammans med statsråden Ebba Busch, Jakob Forssmed, Andreas Carlsson och Erik Slottner.

Partier har alltid sina ofullkomligheter och vilket parti vi än jämför med så finns det ofullkomligheter jämfört med vissa kristna ideal. Demokratisk politik bygger också på att skapa majoritetskoalitioner och då hamnar man också i ofullkomligheter då det blir samarbeten med partier som man som kristen kanske har en hel del synpunkter på. Det är inte svårt att ur kristen synvinkel peka på ofullkomligheter i politiken både till vänster och höger.

Enda sättet för oss kristna att hålla oss rena från politikens ofullkomliga värld är att inte alls befatta oss med det etablerade partisystemet, men då ställer vi oss också utanför alla beslutsfattande församlingar, och det blir inte heller bra.

Det är bra med kristet motiverade övertygelser som vi argumenterar för. Jag hör ju till dem som alltid har argumenterat för en generös flyktingpolitik utifrån Bibeln. I Sveriges fall tror jag också vi behöver arbetskraftsinvandringen då vi i internationell jämförelse är ett så litet folk. All debatt handlar om den lilla minoritet bland invandrare och andra generationens invandrare som blir kriminella, och det är mycket olyckligt. Men den breda majoriteten av invandrare gör enastående insatser för det svenska samhället, inte minst inom sjukvården. Den restriktiva flyktingpolitik som vi har fått och där vi utvisar väletablerade personer som bott länge i Sverige, vilket jag är mycket skeptisk till, är en politik som idag gäller även över blockgränsen. Socialdemokraterna ligger inte så långt från Sverigedemokraterna i de faktiska ställningstagandena, så i detta fall får man argumentera för en kristen minoritetsposition oavsett vilket parti man hamnar i.

I valet blir vi påminda om flyktingars betydelse för det svenska samhället. Två av våra partiledare är barn till flyktingfamiljer som har fått en fristad i Sverige, både vänsterledaren Dadgostar som är dotter till flyktingar från Iran, och Liberalernas framgångsrike ledare Simona Mohamsson som är dotter till flyktingar från Palestina och Libanon.

Detta vals stora vinnare är Liberalerna och deras nye partiledare Simona Mohamsson. Simona Mohamssons far är sunnitisk palestinier född i Haifa och länge boende i flyktinglägret Nahr al-Bared utanför Tripoli i i norra Libanon. Hennes mor är shittisk libanes från bergsbyn Tayr Harfa i södra Libanon, några kilometer från gränsen till Israel. Hennes föräldrar kom via Hamburg i Tyskland, där Mohamsson föddes, till Sverige. Familjen flyttade till Sverige när Mohamsson var åtta år gammal. Fadern ändrade också familjenamnet Mohammed till det mer svenskklingande Mohamsson.

För många av oss kristna är stödet för Israel och kampen mot antisemitismen en viktig fråga. De partier i riksdagen som går i spetsen för detta är Kristdemokraterna och Liberalerna. Jag tycker att det är intressant att Mohamsson med sin palestinska bakgrund är ledare för det parti som kanske har utmärkt sig mest i stödet för Israel och i kampen mot antisemitismen.

Jag har dessutom sedan sjuttiotalet varit engagerad i pro life-rörelsen. En period var jag ordförande för Ja till livet, som numera heter Människovärde. Står man för de övertygelserna hamnar en bit utanför hela det etablerade partisystemet, men bland våra åtta riksdagspartier anser jag att Kristdemokraternas medicinskt-etiska program är det bästa som vi har i abortfrågan. Har dock efterlyst att partiledningen lite mer aktivt ska stå upp för det.

Vi får nu en komplicerad regeringsbildning. Enligt min uppfattning är Centerpartiet ett marknadsliberalt borgerligt parti, och det är så enligt partiets egen uppfattning om sig själv. Personligen skulle jag gärna se en regeringsbildning mer mot politikens mitt som kan involvera Centerpartiet.

Om alla partier håller fast vid sina ståndpunkter går det inte att bilda någon regering alls. Om nuvarande prognos håller i sig och vi får något mandats övervikt för de fyra oppositionspartierna så blir det två alternativ som förhandlingarna kommer att kretsa omkring. En socialdemokratisk minoritetsregering men med samarbete med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet, och där någon eller några av dem ingår i regeringen. Alternativt en borgerlig minoritetsregering under Kristerssons ledning, som innefattar ett samarbete med Centerpartiet.

Ett alternativ är en form av mittenregering under socialdemokratisk ledning, som innefattar Centerpartiet och Kristdemokraterna. En sådan modell är ett teoretiskt alternativ men som har ett för svagt stöd i mandatfördelningen.

Som kristna ska vi undvika för demagogiska poänger när vi talar om politiken, och vara lite mer realistiska. Och som kristna ska vi framförallt be för regering och riksdag.