En del av verksamheten i Sebastian Staksets organisation Heart of Evangelism, är etablerandet av Heart Center i Stockholm. Arbetet bedrivs bland annat i samarbete med Frälsningsarmén och LP-stiftelsen. Kjell och Anki Karlsten från Frälsningsarmén leder arbetet med centret tillsammans med Sebastian. Syftet är att nå kriminella, missbrukare och de som lider av psykisk ohälsa, och framföra evangeliet om Jesus till ett förvandlat liv. Det saknas fortfarande egna lokaler men på söndagskvällarna hyr vi in oss i Folkungakyrkan på Södermalm. I går kväll fick vi bland annat lyssna på ett starkt vittnesbörd från en yngre kvinna som levt i missbruk och kriminalitet från yngre tonåren. Men Jesus har förvandlat hennes liv, hon har nu varit drogfri i tre år. Vändningen kom när hon fick läsa Sebbes bok med vittnesbördet om hans frälsning. I går kväll hade jag förmånen att be för och framföra profetiska hälsningar till en tjej som nyligen mött Jesus, och nu varit drogfri i två veckor, och som nu ville vara i tjänst för Jesus. Som gammal frikyrkokristen blir man barnsligt lycklig över att få be för henne. Det är något på gång och vi ser en hel del av dessa vittnesbörd.
Jag reflekterar över den etablerade frikyrkovärlden. Jesu liknelse om den förlorade sonen och den hemmavarande sonen är högaktuell. De förlorade sönerna stormar in till fadershuset. De har levt i misär, det är barnsligt glada över sin frälsning och omvändelse. De har bokstavligt gått från mörkret till ljuset. Det är på riktigt. Det får påtagliga effekter i det personliga livet. Från drogberoende till drogfrihet. Från att helt försumma sin kroppsliga hälsa till att sköta sin kropp. Från arbetslöshet till arbete. Från ansvarslöshet till ansvarsfullhet. Från att försumma sin familj till att ta hand om sin familj. Från ekonomisk ansvarslöshet till ekonomiskt ansvar. Med mera. Det Jesus gör i en människas liv är på riktigt. Det får konsekvenser.
De hemmavarande sönerna. Vi som har vuxit upp med frikyrkan med modersmjölken. Alla som har varit en del av lovsången, församlingslivet, bibelundervisningen från två veckors ålder. Alla man har mött som tröttnat på alltihop. Det har blivit rutin. Man har tappat förståelsen av vad det egentligen handlar om. Fascinationen över Jesus finns inte där. En del hemmavarande söner blir fariséer, de är präktiga, vet hur det ska vara, blir dömande. En del blir cyniska och kritiskt analyserande av sitt frikyrkliga arv. Man dekonstruerar. En del internkristna teologiska debatter blir de hemmavarande sönernas debatt. T.ex. om existensen av helvetet, demoner och djävul, det är självklarheter för de förlorade sönerna, de har ju upplevt allt detta i sina personliga liv. För de hemmavarande sönerna blir det teologiska debatter, man saknar helt de förlorade sönernas erfarenheter och perspektiv.
Vi som hör till de hemmavarande sönerna behöver också bli frälsta. Vi kanske inte har levt i misären men om vi inte inser att vi är förtappade syndare som bara har Jesus som grund för vår frälsning och nåd, då är vi illa ute. Även om vi finns i kyrkan och kan säga alla de rätta orden och bete oss på rätt sätt. Vi behöver också gå vandringen från mörkret till ljuset. Från den egna självgodheten till att vara buren av nåden. Att vända oss ifrån vår religiösa invanda apati och gripas av passionen över frälsningen och Jesus.
Vi hemmavarande söner har ett val, att vara med på festen när förlorade sonen kommer hem, eller sätta oss i ett rum vid sidan om och sura. För min del har jag fattat beslutet – jag vill vara med på festen.