Jag har skrivit och sagt vid många tillfällen att ett av de största problemen i svensk kristenhet är en för snäv inställning till de olika andliga tjänsterna som Bibeln talar om, apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Alla fem gåvorna behöver vara i funktion för att församlingen ska utvecklas väl. I svensk kristenhet är fokus på herdar-pastorer och lärare. De är viktiga gåvor men inte tillräckliga. Evangelister finns ett erkännande av men det görs för lite för att utveckla, utbilda och erkänna evangelistgåvan, och ge den utrymme och möjligheter att verka. Ett lysande undantag historiskt har varit Missionsförbundets erkännande av evangelistgåvan. Hoppas att erkännandet av Sebastian Stakset ska leda till en allmän renässans av evangelistgåvan i svensk kristenhet. Apostlar är spjutspetsarna, och erkännandet av och att skapa utrymme för den gåvan – har i för stor utsträckning lyst med sin frånvaro. Samma sak gäller profeter. Apostlar och profeter betraktas nog alltför ofta som besvärliga personer som hamnar långt från samfundsledande positioner. Vilket är till skada för hela kristenheten.
Min senaste krönika i Dagen handlar om profettjänsten. Den är helt avgörande för att skapa tro, visioner, möjlighetstänkande och en positiv framtidstro i den kristna församlingen, men har också en avgörande funktion när det gäller att varna, korrigera och peka på Guds dom över kristna verksamheter. Profettjänsten kan fungera både på lokal nivå och nationell nivå, och internationell nivå. Profetian och profetiska tjänsten behöver noga prövas, men om prövningen blir så strikt så att det inte blir några profeter kvar, då är det inte bra. Saknas profetrösterna är det uttryck för allmänt kristillstånd i den kristna kyrkan. Min gode vän Lars Gunther, EqK-pastor och dessutom ledamot i deras styrelse, har gett en mycket utförlig undervisning om profetiska gåvan och tjänsten, sunt och bibliskt. Kan rekommenderas. Hittas via hans hemsida-blogg.
Krisen i svensk kristenhet som Öyvind Tolvsens senaste undersökning pekar på, handlar enligt min mening i stor utsträckning om avsaknad av apostlar, profeter och evangelister, och att ge tillräckligt med utrymme och erkännande av dessa gåvor. Gåvorna finns men måste upptäckas och erkännas, inte stoppas undan i en garderob.
En viktig uppmaning får vi av Paulus i 1 Kor. 14:1 ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva.” Vi ska vara ivriga i att få de andliga gåvorna, det gäller både oss som kristna individer men också församlingen kollektivt. Paulus nämner särskilt om profetians gåva, som borde vara aktiv i lokala församlingens liv. Att lyssna på det profetiska tilltalet borde i mycket större utsträckning prägla kristet styrelsearbete i Sverige, både på lokal och nationell nivå.
1 Sam. 3:1 säger: ”Pojken Samuel gjorde tjänst inför Herren hos Eli. På den tiden var Herrens ord sällsynt, profetsyner var inte vanliga.” Profetsyner var inte vanliga på Samuels tid, det präglar tyvärr för mycket av kristen verksamhet i Sverige. Tyvärr saknas fora i många församlingar för att förmedla profetiska hälsningar.
Det är för mycket debatter, diskussioner, och demokratiska omröstningar, mer tid borde ägnas åt att lyssna på de profetiska orden.
Paulus skriver vidare i 1 Kor. 14:3,4: ”Men den som profeterar talar till människor och ger uppbyggelse, uppmuntran och tröst. Den som talar tungomål bygger upp sig själv, men den som profeterar bygger upp församlingen.” Att ge uppbyggelse, uppmuntran och tröst – det är alltså en central funktion hos den profetiska gåvan, det kan riktas både till enskilda personer och till hela församlingar, och till nationer.
Paulus skriver vidare i 1 Kor. 14:24,25: ”Men om alla profeterar och det kommer in en som inte tror eller inte förstår, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. 25 Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och erkänner: ”Gud finns verkligen i er.” En profetisk gåva är alltså inte bara till tröst och uppbyggelse, den kan också avslöja hjärtats hemligheter.
Vidare säger Paulus i 1 Kor. 14:29-33: ” Två eller tre profeter ska tala, och de andra ska pröva det som sägs. 30 Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse ska den förste vara tyst. 31 Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir uppmuntrade. 32 Och profeternas andar underordnar sig profeterna, 33 för Gud är inte oordningens Gud utan fridens.” Det Paulus säger här är att de profetiska budskapen ska prövas, här ger Lars Gunthers undervisning bra vägledning om hur det kan göras. Och så talas det om ordning och reda. Personer med profetisk gåva måste kunna underordna sig, inte bara klampa fram och profetera hur som helst. Profeter som inte tillåter och respekterar prövning, de ska man avfärda.