Tidningen Dagen och Hillsong – lite reflektioner

Jag har ju varit engagerad i svensk kristenhet i hela mitt liv med en början i oktober 1954. Jag vågar påstå att samtliga pingstkarismatiska rörelser vi har haft i Sverige sedan 50-talet har jag haft viss erfarenhet av, eller koppling till, på ett eller annat sätt. Det ger vissa perspektiv och bedömningar som man kan ha nytta av när nya rörelser dyker upp. Jag har det i bakhuvudet när jag läser Dagens stora artikel med vissa kritiska reflektioner om Hillsong Sverige. Jag gör följande reflektioner:

  1. Vi måste acceptera att kristenheten består av en mycket brokig skara människor. Med olika behov och preferenser. En del älskar små möten. En del älskar stora möten. En del älskar viss musikstil, en del älskar annan musikstil. En del har fokus på känslomässiga inslag i kristna livet, en del mer på förnuftsmässiga inslag. En del älskar strikt liturgi, en del älskar mer fria mötesformer. Därför behövs olika kategorier av församlingar som når olika kategorier av människor. Hillsong har i detta perspektiv fyllt ett stort behov. Det är uppenbart att många människor älskar Hillsongs gudstjänststil, församlingsorganisation och förkunnelse. Jag gillar t.ex. skarpt Brian Houstons mycket bibelankrade förkunnelse från Sydney, som jag regelbundet lyssnar på. När traditionell svensk kristenhet fortsätter att krympa är nya växande församlingar nödvändiga och positiva inslag. Jag känner också Andreas Nielsen och gillar hans ödmjuka och transparenta ledarstil, med utrymme för självkritik och respekt för andra kristna initiativ.
  2. Man kan ha synpunkter på Hillsongs episkopala kyrkokaraktär, en helt annan modell än fria lokala församlingar som t.ex. har varit pingströrelsens klassiska modell. Men en fördel med modellen är att det bygger en struktur där man kan gripa in när ledare missköter sig. Det har nu hänt både med Carl Lentz i New York och med ledningen i Norge. I fallet New York har Hillsong som internationellt nätverk av församlingar agerat och gjort något åt situationen, och det är bra. För Andreas som relativt ung pastor i Stockholm har jag uppfattat det som mycket positivt att han har haft Brian Houston som erfaren pastor som stöd, mentor och ledare. Som också har gett tydliga riktlinjer för arbetet i Stockholm. Det som hände med Karismakraschen har inte kunnat hända med Hillsongs struktur.
  3. Det uppstår alltid en hel del växtproblem och kritik i växande församlingar. Detta är oundvikligt, det gäller alla typer av organisationer, och församlingar består av människor. Varken församlingar eller ledare är fullkomliga. Nya och starkt växande församlingar har också en tendens att bland annat locka till sig excentriska personer som är vältaliga och gärna försöker få en plattform i en ny och växande rörelse. Men där karaktären inte hänger ihop med personens karisma. Därför får vi den här typen av ledarkriser som kan inträffa. Det är uppenbart att Carl Lentz i New York var en sådan person, karisma och karaktär hängde inte ihop. Allt är inte guld som glimmat i nya och växande kristna rörelser. Jag skulle här kunna skriva en bok om Maranatarörelsen och sextiotalet. Det var den mest växande och uppmärksammade kristna rörelsen på sextiotalet. Torbjörn Aronson kommer dock snart ut med en utmärkt bok i det ämnet.
  4. Ett moget kristet ledarskap kan och ska kunna hantera kritik på ett bra sätt. Det är bara omogna ledare som reagerar surt på kritik internt, eller från media, eller från annat håll. En trygg ledare kan hantera detta moget, och erkänna saker som är fel och där man inte har agerat på ett bra sätt, och som inte alltid hamnar i försvarsställning när man får kritiska frågor. Kristna ledare som bojkottar kristna tidningar för att de skriver kritiskt om dem, de håller inte måttet. Tycker här att Andreas svarar bra på Dagens frågor, både transparent och med en ödmjuk självkritik.
  5. Kristen media har en viktig uppgift i att kritiskt granska kristna rörelser och församlingar, Tomas Österberg som skrivit reportaget om Hillsong är en utmärkt journalist. Kristna pressen får inte bara vara en hejarklack utan måste också våga lyfta fram besvärliga frågor och även spegla kritik, men göra det på ett journalistiskt sakligt sätt. Att demonisera all kritisk media, det är bara sektledare som ägnar sig åt sådant. Ett paradexempel är hela krisen angående Willow Creek och Bill Hybels. Det var en tragik att det var sekulära media som lyfte fram problemen, inom kristenheten var det knäpp tyst och tystnadskulturen gällde. Blir en kristen organisation felaktigt kritiserad, det kan en mogen kristen ledare hantera. Om Gud är med, varför bry sig om överdriven och osaklig kritik. Att svara på frågor sanningsenligt är alltid viktigt för en kristen ledare, men resten får man överlåta till Gud.
  6. Det finns dock vinklade proportioner i kritiska granskningen av förhållanden i kristenheten. Nya rörelser och församlingar får ofta en för stor proportion av kritiken. Det stora problemet i svensk kristenhet är inte växande församlingar, det är krympande församlingar. Det behövs vassare frågor till ledningar för krympande samfund, varför vill inte människor vara med i deras församlingar. Kritiska frågor till Equmeniakyrkan är mer motiverade än till Hillsong. Equmeniakyrkan har tappat kanske 75 procent av alla sina medlemmar sedan 1950-talet, det borde motivera kritisk granskning. Kritisk journalistik där ärkebiskopen pressas över varför Svenska kyrkan tappat mer än hälften av sina gudstjänstbesökare senaste decennierna, det är ett större problem än Hillsongs växtverk. Det är inte fel att skriva om Hillsongs växtverk, men det måste ha proportioner.
  7. Livets ord var den i särklass mest kritiserade företeelsen i svensk kristenhet på 80- och 90-talet. Jag har aldrig varit med i trosrörelsen men jag uppskattade många inslag, framförallt trosandan och initiativkraften. Tyckte också att kritiken mot trosrörelsen saknade proportioner. Det jag var skeptiskt mot var att det var för mycket kult kring Ulf Ekman som person, att människor hanterades i vissa lägen för hårdhänt, och att det i vissa kretsar inom trosrörelsen utvecklades en arrogant inställning till andra kristna. Dessa barnsjukdomar har den nya generationen av ledare lämnat bakom sig, men kriserna hade blivit mindre om detta hade hanterats tidigare. Har dock fullt förtroende för den nya generationen av ledare i trosrörelsen med Joakim Lundqvist, Janne Blom och David Ekebring i spetsen. De präglas av ödmjukhet och en sund självdistans, något jag tyckte delvis saknades på 80- och 90-talet under Ulf Ekman-Bror Spetz-Robert Ekh-eran. Jag tror dock att det är viktigt i dessa stormiga lägen att vi kristna försvarar varandra, även om vi kan ha synpunkter internt på olika kristna rörelser. Livets ord drabbades av oproportionerlig kritik på grund av tystnad och avstånd från andra delar av kristenheten. För min del skrev jag artiklar på tidigt nittiotal och försvarade Livets ord, jag minns att jag skrev både i Läkartidningen och i Svenska Dagbladet, jag tror även Dagen tog in någon artikel av mig kring det temat. I Läkartidningen skrev jag, därför att jag tyckte att Livets ord utsattes för osaklig kritik i en dåligt underbyggd undersökning om avhoppare. Min kritiska reflektioner skrev jag också om vid något tillfälle, men det väckte mycket större uppmärksamhet än när jag försvarade Livets ord.
  8. I en växande rörelse hittar man alltid kritiska avhoppare och interna kritiker. God journalistik lyssnar inte bara på dem utan försöker ge en helhetsbild, och man ger alltid rejält utrymme åt den kritiserade att försvara sig. Den balansen tycker jag fanns i den aktuella Dagenartikeln. Livets ord-kritiken på åttiotalet präglades ofta av att man bara lyssnade på avhoppare och kritiker.
  9. Till sist, vi kristna behöver framförallt be för varandra. Det är inte svårt att hitta fel, det behöver man inte vara någon större profet för att klara av. Det viktigaste är att uppmuntra och tala väl om det rätta. Det vi upplever är fel ska framförallt lyftas fram i förbön.

 


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Mikael Nyman

    1) Ett stort problem som jag ser med Hillsong är att man inte har några medlemmar. Egentligen har man ju bara tagit konceptet med ”öppet medlemskap” och dragit det till sin spets. Det blir svårt att veta hur många av dem som deltar i gudstjänster etc. som är verkligt pånyttfödda, statistiken över gudstjänstbesökare och andra deltagare säger inte så mycket. Det blir i praktiken omöjligt att bedriva någon form av meningsfull församlingstukt. Bland de som betraktar Hillsong som sitt andliga hem kan det ju finnas sådana som lever i öppen otukt eller någon annan synd. I USA talar man ju ibland om ”Cafeteria Christianity” när det gäller många megakyrkor, där folk kan komma och gå lite som de vill och plocka lite vad de känner för ur kyrkans utbud.

    2) Det finns en risk om man förlitar sig väldigt mycket på att med audiovisuella effekter etc. åstadkomma en viss yttre upplevelse för att locka människor till kyrkan. I fallet Hillsong må de handla det om att använda sig av modern musik, spotlights etc. för att skapa en ”trendig” atmosfär, men liknande problem kan även finnas i väldigt traditionalistiska och liturgiska kyrkor. Jag har hört ett talesätt som säger att vad man än gav folk för att först locka människor till kyrkan, måste man fortsätta ge dem för att de skall stanna kvar. Vad gör besökarna när kyrkan inte längre kan erbjuda den upplevelse som först lockade dem? Kommer de att lämna kyrkan, eller söka sig till nästa ”trendiga” kyrka? Vad händer om en förföljelse bryter ut, och man måste samlas i smyg i folks hem? Kan fem personer runt ett köksbord åstadkomma samma partykänsla som hundratals eller tusentals i ett stort auditorium?

    3) Jag håller helt med att Equmeniakyrkan borde granskas mer, bildarsamfunden har ju sjunkit sig stenar i medlemstal under 1900-talet, och det verkar ju inte ha blivit någon vändning sedan Equmeniakyrkan bildades. Jag letade igenom gamla avsnitt av människor och tro, och hittade detta som behandlar Equmeniakyrkans bildande, där bl.a. Stefan deltar:
    https://sverigesradio.se/avsnitt/58913
    Det är ju snart 10 år sedan programmet sändes, man kunde ju göra en uppföljning – hur gick det sedan?

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Ja, Svenska kyrkan borde granskas stenhårt. Verkligen. Upplever att det fjäskas för biskopar et c dels av ekumeniska skäl, dels för att tidningar sprungna ur frikyrkorörelsen (Dagen, Världen idag) vill bredda sig och inte ”skrämma bort” de svenskkyrkliga. Men att prästen Marianne Blom kunde hylla syndafallet och ormen i en morgonandakt i P1 hösten 1992, bli anmäld till domkapitlet av Kyrkliga förbundet men friad 1993 (med biskop Stendahl som inkallad expert), medan alla Kyrkliga förbundets prästkandidater portades fr o m 1994 då samvetsklausulen i ämbetsfrågan från 1958 upphävdes, det är en skandal så stor att jag knappt kan andas (även i Kyrkoalmanackan 2017 – under reformationsjubileet! – hyllades syndafallet öppet av domkyrkolektor Sabina Koij) men nästan helt ouppmärksammad i media. (Även sekulära medier borde ha kunnat visa intresse för detta, tycker man). https://efsidag.blogspot.com/2021/03/modern-forkunnelse.html?fbclid=IwAR2pEJNWZxR2TRgjSH0t4YMCs4dn5qBudA29C0JW-VXshLFMKkY0-El5hk4

  • stefanswrd

    visst, kritiska granskningen är mycket selektiv, och mycket går under radarn. Men det tycks vara så att vissa saker uppfattas som ointressanta och ingen bryr sig.

  • wildwest63

    Jag kände inte till att Hillsong inte har medlemmar i klassisk svenskfrikyrklig bemärkelse, men det är ju en ganska vanlig organisationsform i många kyrkor över världen. Det finns en styrande stiftelse och sedan är det fritt fram att delta i mötena. Det hindrar inte heller frivilliga insatser men man är fortfarande inte medlem. Är man på fel spår kan man då inte heller påstå att man företräder kyrkan man går till, ganska bra egentligen. Motsatsen är folkkyrkotanken – alla är med, oavsett om man tror eller inte, oavsett om man håller sig till ett minimum av kristna moralregler eller inte.

    Med en stiftelseform är det i varje fall svårare att kuppa igenom obibliska läror på församlingsmöten utan medlemskontroll och ett minsta antal deltagare. Det är stiftelsen och dess representanter som förändrar läran eller inte. Den demokratiska processen i svensk frikyrklighet är en utmärkt 1800-talstradition, men den funkar bara om man har ungefär samma uppfattning om vad en kyrka är, läran är och vart man är på väg. De fria församlingarna inom svensk Pingströrelse var ju i praktiken en myt. Min uppväxt ägde rum i en pingstkyrka som inte dansade efter majoritetens pipa och det fick vi ju känna av.

    Därför har jag aldrig varit odelat positiv till LP’s fria församlingstanke, jag tror det är bra med ett samfund och pastorslicenser, som kan dras in. (I svensk pingströrelse var det vigselnämnden – passade man inte politiskt in som pastor i Pingst fick man vigsellicensen indragen).

    När man betraktar kyrkor genom tv-gudstjänster under ett antal år är trenderna nästan skrattretande. Man måste ha spotlights på scenen, man måste ha blått eller violett bakgrundsljus, man måste spela soft musik medan predikan pågår eller under ”altar call”. Vaddå att moderna karismatiska kyrkor inte har sin egen liturgi? Den är bara annorlunda än hos den katolska och protestantiska.

  • Göran Walter

    En fundering jag har är att när Knutbyrörelsen växte fram var det vissa tecken som i deras trostänkande var överspända och obibliska, men de puffades undan i glädjen över att ’det var väckelse’. Det verkar i dag lite motstånd att sätta frågetecken kring Hillsongs bibliska förankring.

  • KJMB

    Tycker att du är allt för snäll mot din egna kyrka. Hanteringen av ledarkrisen i EFK är under all kritik. Det var intressant att lyssna på Josefin i podden Aten och Jerusalem. Framförallt den totala tystnaden från EFK-styrelsen. En kyrka som inte kan ta hand om sina egna ledarproblem är svårt att ha förtroende för.

  • stefanswrd

    ok, jag kan hålla med om detta, nu har jag inte alls varit engagerad i EFK centralt sedan 2010, och vet inte mer om dessa ledarkriser än vad man kan läsa i tidningarna, EFK-ledningen har ju varit extremt dålig på att kommunicera kring denna sak. Det enda jag vet har jag fått reda på genom en i processen drabbad kvinna. Största problemet tycker jag att den positiva växt som EFK upplevde under ett antal år har helt planat ut, och att våra mål från 1997 inte alls uppnås. Vi ligger långt under våra gamla ambitioner t.ex. när det gäller församlingsplantering.

  • Knut Frohm

    Mycket bra skrivit Stefan!

  • Mikael Nyman

    Jag kom att tänka på en tv-gudstjänst från Hillsong som jag råkade bevittna för några år sedan. Jag kunde inte urskilja något som kom i närheten av det kristna evangeliet. Det budskap som predikades var att Jesus är den där coola killen, som vill vara din kompis, typ. Någon lag predikades knappast heller.

    Här har man världens chans, när det säkert är en hel del icke-kristna som tittar, att förklara evangeliet, så att människor skall komma till tro, men så sumpar man den chansen. Eller är det så att det man predikade är evangeliet enligt Hillsong? I så fall väcker det frågan hur många av de 5000 eller så som regelbundet besöker Hillsong som verkligen är frälsta och pånyttfödda.

  • Läsare

    Hej
    Då bör du gå ut på Youtube å titta på deras livesända gudstjänster från bla klara kyrka nu i påsk.
    Det var väldigt evangeliskt och bra.
    Tycker du dom skulle predika lagen i tv.
    Blir lite pajasaktigt när någon uttalar sig som inte vet.
    Däremot, är man emot proffsig sång vackra människor talere som sjunger fram evangeliet lite alla LO ja då ska man inte titta.

  • Mikael Nyman

    Man kan inte predika evangeliet utan att också predika lagen. Bara den syndare som känner ånger över sin synd, kan tro evangeliet. Evangelium utan lag resulterar i antinomism (liksom lag utan evangelium resulterar i legalism).

    ”Proffsig sång” eller ”vackra människor” behöver knappast vara fel i sig. Men man kan undra om det är sunt att lägga så stort fokus på att det skall bli en proffsig produktion, att ljud- och ljus och allt skall vara perfekt. En mer traditionell pingstvän torde väl fråga sig, ”vart tog den Helige Ande vägen”? Om man inte har tillräckligt bra sångröst, eller inte är tillräckligt snygg, göre man sig inte besvär hos Hillsong då? Man kan undra om Paulus hade platsat hos Hillsong, det verkar som om Hillsongs stil verkar ha mer gemensamt med de ”superapostlar” Paulus kritiserar.

  • AlmaM

    Ser just nu, i småportioner pga tidsbrist, på en långfredagsgudstjänst med Hillsong, mest sång med korta, enkla, gripande texter. Tydligt evangelium om Jesus i musiken. Jag är egentligen ingen hipp typ men detta känns äkta och berörande. Jag skulle nog inte vilja ha detta som enda församlingsliv, men jag ser inget i stil med LOs svammel i dessa uttryck. Jag märker att flera som hänger kring Bjärka-Säbys kommunitet och Pilgrim också är på Hillsong och på Oktoberfest förra hösten i Skellefteå var det en liknande gudstjänst på kvällen som förstås kompletterades med undervisning, bön och mässa i annan stil. Så ska kyrkan fungera tycker jag.

    Dessutom tycker jag det är fint att Hillsong nått ut, långt ut. På mitt gym hörde jag en sång som jag sedan lyckades hitta som en Hillsong-låt på you tube. Jesus-sånger på gruppträningen är en fin hälsning från Jesus, i honom är det jag rör mig och är till. Låten visade sig heta Mountain om någon vill googla fram den.

  • AlmaM

    Helt sant om liturgin=)

  • AlmaM

    Helt rätt att vara kristisk, men Hillsong verkar ju hänga ihop med andra etablerade rörelser. Knutby isolerade ju sig ganska snart. Det skulle Pingst inte ha accepterat lurade av ”framgången”.

  • AlmaM

    Just den gudstjänsten tycker jag är väldigt fin och välsignad. Tänkte inte ens på att alla var snygga. Det är ju en brist i så fall som verkligen borde åtgärdas. I en församling ska alla få vara med: rullstolsburna, bleka och glåmiga, tunnhåriga och tjocka likaväl som de som motsvarar världens skönhetsnormer.

  • Läsare

    Håller med dig i slutet. Känns inte som att vem som helst platsar på scenen, man ska se väldigt bra ut och man ska vara ett superproffs på sång å instrument. Sen är det ju hypat vad gäller ljus å ljud.
    Trotts allt är det proffsigt gjort om än det upplevs att krocka med budskapet om att alla är lika värda och älskade. Men det är ju möjligt att det bara är vackra å duktiga människor med i deras församlingar.
    Har dock lite jobbigt med deras (Andreas och fru) med deras sätt att prata, känns som stöpta i nån mall där man pratsjunger fram orden och det låter inte naturligt.
    Men det är ju vad jag tycker.

  • Läsare

    Håller med dig

  • Jonas Rosendahl

    Det är lite småcharmigt att läsa det du skriver ibland Stefan. Du gör nämligen som du brukar, du tar lite här och var av det du känner till -kan jag gissa-från ditt nätverk av mångåriga kontakter och sen har du en otrolig förmåga -med ditt långa perspektiv- i kristenheten att sätta det i sin kontext och så bygger du skickligt en bild av ett sammanhang. Det kan vara om Hillsong, livets ord eller ett politiskt sammanhang. Du blir svepande i dina bedömningar men det blir ändå en bra text med bra poänger. Men i själva verket saknar du ibland insikt och du saknar kunskap. För mig som är med i Hillsong blir det så tydligt. Eller när det gäller livets ord, jag gick 2 år bibelskola där och även missionsskolan utöver alla hundratals möten jag varit på där. Jag har lyssnat på kritiker och även de som berömmer eller tilrättalägger om livets ord. Jag har lyssnat på delar av den hemliga inspelningen om mötet mellan Padun och livets ords ledarskap. jag har hört, har fått kunskap.
    Obs! Jag lägger ingen värdering på dessa samamhang. Men du saknar ibland bredd, insikt och kunskap om en del av det du skriver om. Det är skickligt, men inte imponerande, inte på mig i alla fall. Men jag kan ändå -kanske lite för ofta- hålla med om dina poänger i texterna. :)

  • Mikael Nyman

    Jag hittade precis detta Youtubeklipp från en ateist, som jag tycker rätt bra beskriver något som jag ser som ett problem inom ”cool church”, nämligen den känslomässiga manipulationen:

    https://www.youtube.com/watch?v=7btz0ocXDeg&t=664s

    Jag skulle gärna se en diskussion om det etiska i att använda sig av denna typ av manipulation. Även om de ”coola” församlingarna inte alltid är medvetna om det, så använder man ju sig av tekniker som är framtagna för att ge största möjliga suggestiva effekt. Är det rätt att tala om ”gudsmöten” i sådana sammanhang?