Det har kommit en del synpunkter på det jag skrivit om trosförkunnelse och trosrörelse.
Inte minst Jonasq kritiserar mig ganska kraftigt för att jag helt felbedömer dessa saker.
Jag upplevde Ulf Ekmans framträdande i svensk kristenhet som en frisk fläkt. Jag både besökte Livets Ord och lyssnade på Ekman i Södermalmskyrkan ett antal tillfällen under åren 1982-84 och upplevde stor välsignelse i detta. Däremot kom jag ju aldrig med helt och hållet i trosrörelsen. Den lilla pionjärförsamling i södra Stockholm som jag var pastor för valde en mellanväg där vi både var välsignande till trosrörelsen samtidigt som vi valde att gå med i Örebromissionen.
Visst läste jag en del av Hagin och andra på åttiotalet men upplevde aldrig dessa böcker och predikningar jag lyssnade på, på det sätt som Jonasq ger uttryck för. Jag kan hålla med om att det fanns tillspetsningar och förenklingar som jag inte höll med om. Men mer än så upplevde jag inte. Men jag har här inte någon heltäckande bild. På senare år har jag framförallt läst Ekmans böcker och Keryx och kan inte hitta exempel på de problem som Jonasq ger uttryck för.
Senaste åren har jag uppskattat Randy Clarks undervisning där han har försökt överbrygga Vineyard och trosrörelsen, och pekat på att det inte är så avgrundsdjupa skillnader, vilket ofta hävdades på 80- och 90-talet.
Jonasq skriver att man skulle ”lämna alla gamla religiösa dogmer och ta emot uppenbarelsekunskapen”, den ”enskilde troende fick nu den stora bördan att ha auktoritet snarare än Gud”, ”man kom med en rad olika tekniker som alla gick ut på att man skulle blunda för verkligheten”, ”hetsade människor att ge bort sina pengar till predikanterna” – de kunskaper jag har om trosrörelsen och de personer jag känner som under många år har varit pastorer inom rörelsen, har jag aldrig hört uttrycka sig på detta sätt.
Och det innebär att man säger att de personer som varit med i rörelsen verkligen tycker så eller har accepterat att vara med i ett sammanhang där man predikar och lär så, det är ju en ganska grov personkritik mot tusentals kristna i Sverige.
Det är sant att jag under en rad år hade problem i min relation med trosrörelsen, men det berodde inte på en massa kritik mot förkunnelsen, utan att jag levde som pastor i kölvattnen av Södermalmskyrkan, som var en extremt framgångsrik församling under andra halvan av åttiotalet, och det var inte särskilt lätt att leva i skuggan av denna kyrka. Problemen för mig var mer sociologiska och relationsmässiga mer än teologiska.
Sedan är det riktigt att trosrörelsen under 80- och 90-talet orsakade en hel del turbulens i svensk kristenhet, men jag tycker att det är fel att bara klandra trosrörelsen för detta. Jag har mött åtskilliga kristna som upplevt stor glädje och välsignelse och hjälp i sina kristna liv genom trosförkunnelsen, jag har också mött dem som upplevt svårigheter och stora problem. Det är mycket svårt att generellt bedöma varför människor kan uppleva saker på så olika sätt.
t.ex. tillämpade vissa stora pingstförsamlingar i Sverige automatisk uteslutning av medlemmar som ansökte till Livets ords bibelskola. Det tycker jag också att man kan ha synpunkter på.
Men jag är inte tillräckligt påläst eller kunnig för att kunna bedöma dessa saker i sin helhet. Även om jag var med på ett hörn och har fått vissa inblickar saknar jag helt enkelt kunskaperna för att grundligt kunna diskutera detta. Och jag upplever inte att frågan är het och aktuell på samma sätt som den var under 80- och 90-talet. Jag trodde dock att detta var mer uppklarat än vad det verkar vara.
Pingback: Aletheia — Blogg & Tankesmedja » Bloggarkiv » Stefan Swärd: Brist på sund självkritik har hämmat Livets Ord()