Jag var alltså inbjuden att diskutera ämnet himmel eller helvete i Uppsala missionskyrka under torsdagskvällen.
Under senare år har jag medverkat i ett antal Uppsalakyrkor, Uppsala pingstkyrka, Livets Ord, Lötenkyrkan som är EFS och Svenska kyrkan och EFK-församlingen Korskyrkan. På nittiotalet var jag ofta i baptistkyrkan. Nu var jag alltså för första gången i Uppsala missionskyrka.
Panelen bestod av mig, Torsten Åhman som är en mycket välkänd riksevangelist och pastor sedan många år tillbaka inom det som tidigare kallades Svenska missionsförbundet. Torsten brukar ju uppfattas som en evangelikal profil inom samfundet. Dessutom medverkade Eskil Selander som är präst i Uppsalaområdet, betecknar sig som liberal kristen.
Moderator för kvällen var Per-Johan Råsmark, som representerade församlingsledningen i Uppsala missionsförsamling. Missionskyrkan i Uppsala brukar inom samfundet betecknas som en mycket liberalteologiskt präglad missionsförsamling, det är nog den allmänna uppfattningen inom EFK.
Jag hade nog förväntat mig ett ganska kraftigt motstånd mot min ganska konservativa kristna syn på frågorna om evigheten och dubbel utgång. Men det märkliga var att det största motståndet denna kväll fick jag från Torsten Åhman. Tyckte att Råsmark skötte sitt moderatoruppdrag på ett utmärkt sätt och visade också en genuin respekt för min teologiska hållning. Det fanns ingenting av nedsättande kommentarer eller något nedlåtande. Tyckte också att den liberale prästen Eskil Selander ställde ärliga och vänliga frågor i respektfullt tonläge.
Evangelikalen Åhman dundrade dock på betydligt kraftigare och kunde inte begripa hur jag kan försvara en klassisk kristen hållning i läran om den dubbla utgången, himmel eller helvete. Och han tyckte att kristna kyrkan varit urspårad i denna fråga sedan Augustinus, inklusive Svenska kyrkans tradition, Luther, Katolska kyrkans tradition m.m. Jag tycker att det är beklämmande att ledande evangelikaler i Sverige, med en så stark ställning inom både Evangeliska Frikyrkan och Pingströrelsen, visar enligt min mening en föraktfull inställning, och en karikatyrbild av Kristna kyrkans traditionella hållning, och också den hållning jag försvarar.
Jag tycker att Åhman läser min bok ”Efter detta” på ett ganska svart-vitt och fyrkantigt sätt. Jag gör verkligen mitt yttersta att försöka nyansera hållningen, och jag viker inte undan för alla svåra frågor, men läsaren av min bok ser ju direkt att jag inte kan svara på ett antal frågor. Jag lämnar många frågor obesvarade. Men enligt Åhman försvarar jag att Gud aktivt i all evighet torterar en majoritet av mänskligheten i en fruktansvärd tortyrkammare.
Så har jag aldrig beskrivit helvetet i boken. Jag skildrar mer helvetet som Guds slutliga seger och slutförvaring för ondskan. Det onda och goda, får nu fritt konkurrera i vår värld, vi har en fri vilja. Men det kommer en dag då det onda slutgiltigt ska dömas och Gud har bestämt en dag då det onda inte kan härja fritt längre, det ondas eviga slutförvaring.
Jag tog upp i debatten i går, att frågan om de eviga straffen, och vår eviga destination, är en allmänmänsklig fråga. Alla brottas med frågan om döden, och vad som händer efter döden.
Det finns egentligen bara ett par alternativa modeller.
1. Den ateistiska-materialistiska modellen är att människans liv är mycket tidsbegränsat. Vi försvinner definitivt och förintas när vi dör.
2. Alla religioner talar om ett liv efter döden. Torsten Åhman hävdar att det är en platonsk idé som har kommit in i kristendomen, om själens odödlighet. Men faktum är att alla religioner hävdar någon form av fortsatt liv bortom döden. Även den av Åhman hyllade Rob Bell, tar bara för givet själens odödlighet efter döden. Bell problematiserar inte detta, och ställer inte ens frågor om detta. Jonas Gardell tror på livets fortsättning efter döden.
3. Ett alternativ är det som Jonas Gardell talar om, en himmel för alla. En evig tvångsförvisning av alla, onda som goda, att evigt umgås med Gud. Vi behöver inte tro på något visst sätt eller omvända oss från några synder. Himlens dörr är öppen för oss alla när vi dör. Rob Bell är inne på liknande tankegång, han tror dock på helvetet, men hävdar att vi när som helst, i all evighet kan lämna helvetet och komma till himlen. Ett problem jag har med Bells inställning, är att vårt liv här och nu egentligen inte har någon betydelse för evigheten, med en sådan inställning.
4. Läran om den dubbla utgången, himmel eller helvete finns i alla religioner. De goda kommer till himlen i någon variant och de onda till helvetet. Koranen har mustiga och skrämmande texter om detta. Kristendomen skiljer sig dock från andra religioner, inte någon människa är tillräckligt god för att förtjäna en evighet med Gud, det är bara Guds nåd som kan rädda oss och frälsa oss, och nåden tar vi emot genom att tro på Jesus.
Döden är traumatisk för alla, och vi alla brottas med frågorna.
Torsten Åhman förordar så kallad annihilationism, att Gud ger evigt liv åt dem som tror på Jesus, evig död och förintelse åt dem som inte tror. Så tror inte Rob Bell. Jag diskuterar denna tes i min bok. Pekar på bibeltexter som pekar i den riktningen, men också bibeltexter som pekar i en annan riktning.
Mina frågor till Torsten som han inte svarar på är:
1. Varför ska alla uppstå vid den yttersta domen om en stor del av mänskligheten ska definitivt dö och upphöra att existera efter denna dom? Varför uppstå för att sedan dödas och förintas?
2. När ska man då dö eller förintas?
3. Vem kommer att döda alla som inte tror på Jesus? Är det Gud som ordnar ett massmördande efter den yttersta domen? Eller dör man gradvis utan något aktivt dödande?
4. Om man tror att förintelsen, den definitiva döden inträffar här och nu, vad är det då för skillnad på annihilationismen och ateismen? Så tror väl en ateist också?
Det är några exempel på frågor man kan ställa. Jag tycker inte att Åhman svarar på dem.