Ett försök att summera bibelsynsdebatten – del 2

Seth Erlandsson är uppenbarligen kritisk mot Örebro missionskolas utveckling och mot allt närmande mot akademiska teologin, men jag vet inte vad han har för skäl för sitt omdöme. Jag har så vitt jag minns aldrig kritiserat Missionsskolan, delvis på grund av bristande kunskap om verksamheten. Dessutom har jag alltid uppskattat många av lärarna och mycket av det som har kommit från Missionsskolan. Det enda jag har tagit upp här på bloggen som kan tolkas som kritik var ett kortfattat blogginlägg med lite kritiska reflektioner med anledning av Greger Anderssons artikel i Världen Idag om profeten Jona. Det enda blogginlägget har uppenbarligen orsakat en storm och en rad följddebatter. För tre år sedan uttryckte jag några synpunkter på min blogg över några texter i tidskriften ”Nod”, vilket också i vissa Örebrokretsar uppfattades som ett korståg mot Örebro missionsskola, trots att mitt inlägg inte alls handlade om det. Jona-debatten och Greger tycker jag att vi lämnar nu. Det framkommer inte några nya argument.

De texter som finns skrivna om skolans utveckling är dock tillgängliga för vem som helst, och man kan där bilda sig en uppfattning om detta. Dels tänker jag på skriften ”Finns det en evangelikal exegetik” med Tommy Wasserman som redaktör där bl.a. Lennart Thörn beskriver skolans utveckling när det gäller exegetiken. Sedan tänker jag på ”Uppdraget – Örebro missionsskola 1908-2008”, som kom ut för ett par år sedan.

Ett viktigt dokument är också boken ”Vad ska man tro egentligen”, en bok från 1989, där Per-Axel Sverker och Göran Janzon står för en kraftig uppgörelse med vad man kallar för ”modernistisk teologi”, jag sympatiserar starkt med den texten och det tänkande som Janzon och Sverker ger uttryck för.

Skolan har sedan sjuttiotalet sett sig själv i en mellanposition mellan akademi och församling. I ”Uppdraget” finns ett intressant kapitel skrivet av Mikael Tellbe och Lennart Thörn där man beskriver skolans utveckling under senare år att polariseringen mot de statliga universiteten har försvunnit och det blir alltmer samverkan mellan frikyrkliga högskolor och universitet. Om man ska diskutera skolans utveckling är det bättre att utgå från dessa texter, än att utgå från enstaka yttranden av Greger Andersson.

Något har uppenbarligen hänt om man jämför positionerna 1989 med senaste årens beskrivningar av utvecklingen. Polariseringen mot akademin har utvecklats till samförstånd och samarbete. Vad händer med frikyrklig pastors- och teologiutbildning i en sådan process. Det är en avgörande fråga för våra samfund.

Det finns flera problem med att den frikyrkliga pastors- och teologiutbildningen alltmer närmar sig allmän akademi.

  1. Ett problem i detta fall är att det görs positionsförskjutningar i teologin utan en öppen redovisning och öppen debatt. Jag kan helt förlika mig med skrivningarna av Sverker och Janzon från 1989 med en mycket tydlig positionering mot trenderna i akademiska teologin. Den kritiken mot universitetsteologin saknar jag i senare texter, och vilket även har framkommit i dessa bloggdebatter. Jag har försökt lyfta detta på olika sätt under mina 16 år i EFK:s styrelse men har mött både ointresse, oförståelse, och en direkt ovilja att diskutera frågorna. Nu beror det väl också på mig själv, jag är alltför diplomatisk och konfliktundvikande som person. Enligt Niklas Piensoho har Svenska Missionsförbundet utvecklats i en liberalteologisk riktning under många år, men det finns inga faktiska beslut fattade någonstans om att gå den vägen. Min känsla är att det har blivit teologiska förändringar inom EFK under de senaste 20 åren utan en öppen redovisning och utan att faktiska beslut har fattats om detta av samfundsledningen. Det bekymrar mig. Jag kan missförstå saken, men tycker att frågorna behöver klaras ut.
  2. Men vad är då problemet? Att teologi förändras behöver väl inte vara så tokigt? Den här debatten om synen på Bibeln är inte alls unik, USA har skakats av ett antal omfattande bibelsynsdebatter vid ett antal tillfällen. Exakt samma typer av debatter pågår i England, och de äldre svenska frikyrkosamfunden har passerat dessa faser redan tidigare. Ett problem med en närmare anpassning till universitetsteologin handlar om synen på ledarformande, hur man läser och förstår Bibeln, och relationen mellan allmän bibelforskning och den troendes läsning av Bibeln för att höra Guds röst, finna vägledning för sitt liv och bli andligt uppbyggd. Och hur kristna ledare formas för tjänst i Guds rike. Akademiseringen leder till att relationen till Bibeln blir teknisk, intellektualiserande och akademisk. Istället för övertygande, passionerade väckelseorienterade bibelutläggningar får man möta föredragspredikningar med analytisk distans. Samma Gud som inspirerade bibelförfattarna ska rimligtvis inspirera bibelläsarna, bibelläsning och teologi handlar ju om att upptäcka Guds storhet och väldiga gärningar i historien, för att det ska skapa förundran och tro hos mig, och att samma saker kan ske idag. Vad jag begriper leder inte akademiseringen av teologin till sådana konsekvenser. Det behöver inte gälla i alla enskilda fall, men jag saknar genomslagskraften, passionen, glöden i förkunnelsen alltför ofta. Akademiseringen av teologin leder i många fall till en teknokratisk och intellektualiserande distans till det levande Gudsordet. Problematisering och kritiskt tänkande blir viktigare än övertygelse, Gudsuppenbarelse och passion. Guds ord, läst, förstått, predikat, skapar tro i våra liv. Bibelutläggningar och förkunnelse som inte är trosstärkande har förmodligen någon fel utgångspunkt. Jag anser att det blir fel utveckling. Notera att punkt 2 är en generell reflektion, inte kritik mot någon specifik utbildningsanstalt. Det är en sammanfattande känsla av att ha läst en del akademisk teologisk litteratur m.m.
  3. Vissa bibelforskningsmetoder kan vara tveksamma för den troende, som har trosövertygelsen att Bibeln är Guds inspirerade ord. Ett antal debattörer på min blogg har försökt övertyga mig om att historisk-kritiska forskningsmetoder inte är så farliga, och för det mesta fullt förenliga med en kristen tro. Det är möjligt. Men det jag konstaterar i dessa debatter är att bibelforskarna kommer i vissa fall till andra slutsatser än vad bibelläsaren uppfattar när man läser Bibeln och vad Bibeln faktiskt påstår. När jag läser Bibeln uppfattar jag det som att det faktiskt står att Paulus skrev Efesierbrevet, jag får inte något intryck av att Jona bok är en uppdiktad historia (OBS Greger Andersson har inte påstått detta, men många andra bibelforskare har gjort det), jag tycker att berättelsen om uttåget ur Egypten och vandringen genom Röda havet faktiskt beskrivs som något som har hänt, samma sak med berättelsen om Noa och syndafloden, och Adam och Eva beskrivs ett antal gånger i Nya Testamentet som historiska personer. Som bibelläsare får man också bilden av att Bibeln faktiskt påstår att Jesaja har en författare, och att profeten Daniels bok skildrar något som hände vid en historisk tidpunkt, med profetiska framtidsförutsägelser, något som trillar bort om man daterar boken till 200-talet före Kristus. Jag tycker att Seth Erlandsson argumenterar på ett utmärkt sätt för en konservativ läsning av Jesaja och Daniel. Sedan är jag väl medveten om att Bibeln innehåller gränsdragningsproblem, det görs påståenden, som inte alltid ska uppfattas bokstavligt, och det är inte alltid solklart vad som är historisk berättelse grundat i verkligheten och vad som kan vara symboliska skildringar. Och jag är mycket väl medveten om att Bibeln skrevs för flera tusen år sedan och vi kan inte låta vår moderna världsbild styra tolkningen av texterna. Men den anledningen bör ju inte leda till att man börjar problematisera mycket av det som Bibeln faktiskt hävdar är sant och som man påstår.

När man hävdar att dessa traditionella tolkningar av Bibeln inte stämmer, då utgår man från att något annat utanför Bibeln bättre kan beskriva vad Bibeln säger, än vad Bibeltexten ger uttryck för.

Sverker & Janzon i skriften från 1989 formulerar det på följande sätt: ”Evangelikal bibelforskning använder sig av historisk metod men utifrån förutsättningar som står i överensstämmelse med Bibelns egenart”. En sådan formulering kan jag helt hålla med om.

Ett problem är att bibelforskningen ställer helt andra frågor till Bibeltexten och fäster uppmärksamheten på helt andra förhållanden än vad den Jesusefterföljande, Andeinspirerade lärjungen gör. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur Jesus bad för sjuka så att de blev botade, hur kan jag lära mig att be för människor på samma sätt. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur Paulus kunde förmedla evangeliet om Jesus så att kristna församlingen utbredde sig i stora delar av romarriket, vilka lärdomar kan jag få utifrån Bibeln om detta. Som lärjunge ställer jag mig frågan i bibelläsningen hur jag kan övervinna frestelser när det gäller pengar, sex och makt. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur jag kan förmedla befrielse från onda andar, med det perspektivet läser jag evangelieberättelserna. Som lärjunge ställer jag frågan hur jag kan fungera och utvecklas i en profetisk nådegåva, och hämta inspiration från profeter som Daniel, Jesaja och Jona. Som lärjunge läser jag Bibeln för att lära mig hur jag kan be och få bönesvar. Som lärjunge läser jag bibeln för att lära känna Gud och höra Guds röst. Som lärjunge läser jag bibeln för att kunna få kraft att älska människor som inte tycker om mig. Som lärjunge ställer jag mig frågan hur jag kan bli ännu mer förlåtande och osjälvisk.

Listan kan göras lång med lärjungens frågor, detta är bara några exempel.

Hur mycket kan den akademiska teologin hjälpa mig att svara på sådana frågor? Jag har ändå läst en del akademisk teologi, och tycker nog att den i alltför stor utsträckning mest ägnar sig åt abstrakt teori, fjärran från vanliga kristnas verklighet. Och om det ska forma utbildningen av pastorer och präster tycker jag det blir fel.

Jag kan ha fel här och missat massa strömningar i teologin, men då är jag mycket nyfiken på att få kunskap om det i så fall.

Genom hermeneutiken inom teologin kan man lätt hamna i ett relativiserande gungfly, Bibeln uppenbarar inte sanningen, som jag kan förstå enligt ett hermeneutiskt synsätt, utan det är läsaren som är i centrum, och min tolkning blir avgörande. Då flyttas fokus från Bibeln till läsaren, från Guds uppenbarelse till det mänskliga. Kristendomen och kristna läran förflyttas från att vara Guds uppenbarade objektiva sanning, till att bli min personliga tolkning. Det riktiga insikten i att Bibeln behöver tolkas drivs till sin spets, så att Bibelns sanning försvinner.

Historisk-kritiska metoder kan användas till att smula sönder allt sanningsinnehåll i Bibeln. Det är t.ex. ganska enkelt att med historisk-kritisk metod ifrågasätta Bibelns lära om jungfrufödelsen. Visst kan man peka på fler stora män i antiken som är jungfrufödda? Kyrkans traditionella lära om homosexualiteten med rötter i Rom 1 har historisk-kritiska metoden smulat sönder, och hävdar nu att man för 2000 år sedan bara kände till promiskuös homosexualitet i olika former, och bibeltexten åsyftar inte trogna homosexuella relationer och är inte ett argument i de aktuella ”gay marriage”-debatterna.

Jag är också förundrad över att så mycket av moderna teologin har flyttat fokus från bibeltexten som utgångspunkt till mänskliga tolkningar och utgångspunkter. Har t.ex. läst den nya boken av de framstående GF-teologerna Camnerin och Fritzon där man skriver om försoningsläran utan att utgå från bibeltexterna. Istället utgår man från allmänetiska teorier och kloka tolkningsmodeller, men inte utifrån bibeltexter. Teologer citerar varandra, kors och tvärs, och vad olika teologer har sagt, vad Bibeln säger blir en perifer fråga.

Detta är bara några exempel på var moderna teologin har hamnat. Jag får intrycket att t.ex. Teologiska Högskolan i Stockholm i stor utsträckning rört sig i en riktning mot konfessionslös akademisk teologisk utbildning där man på hemsidan presenterar sig som en allmän religionsvetenskaplig utbildning. Det är ett exempel på hur akademiska teologin påverkar traditionell frikyrkoutbildning.

Det finns mycket bra teologi, det är mycket bra uttryckt i den bok som Göran Janzon och Per-Axel Sverker skrev 1989.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Jonasq

    Ok, Anders. Och jag måste ”come clean” här. Jag har stora problem med erfarenheter från Livets Ord, såväl teologiska som praktiska. Och jag har problem med att ni aldrig reder ut det där. Men jag vill be om ursäkt för att jag drog upp frågorna om barnsnödsbön etc här, det är inte riktigt schyst av mig. Ledsen för det.

    Däremot tycker jag att du gör oschysta påhop på Greger. Men det får som sagt läsarna bedöma.

    Ber gör vi förhoppningsvis hela tiden.

  • Jonasq

    Blev carried away, har bett Anders om ursäkt.

  • Tommy Wasserman

    Hej, ja självklart finns det många fina, kärleksfulla, roliga, kreativa medlemmar i LO! 

    Jag känner inte jättemånga studenter från LO som gått vidare på ett sådant sätt som David Nyström, jag håller med om att han är excellent och jag är glad att ha lärt känna honom! (Faktiskt träffade jag honom första gången på en evangelisationskampanj i Örebro 1988, men då var han en ung grabb). 

    Jag är glad att du säger att ni gjort en resa, det har givetvis EFK eller ÖM/HF/Fribaptisterna också. Vi har i bibelsynsfrågan gått från att vara ett fundamentalistiskt/biblicistiskt samfund till att vara evangelikalt och de avgörande stegen togs på 70/80-talet.

    Och vi gör också en resa nu. Jag vet att du liksom jag inte är färdiga med det vi kallar för bibelsyn, och att både du och jag inte heller står för en ren bokstavstolkning av Bibeln, utan inser behovet av sund hermeneutik; sen kan vi käbbla en del om vad det innebär. 

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    OK. I N T E på Greger. För tredje gången. På idéer.

  • anton8

    Hej! Det gör inget att AG hoppar på mig. Jag behöver alltid fundera över vilken frukt min undervisning bär.
    Jag hoppas att läsarna av bloggen har förmågan att se vad som är sakliga argument och vad som är retorik i alla våra olika inlägg. Det är också väldigt bra om de läser det som vi skrivit i akademiska sammanhang för att se hur vi i det faktiska arbetet hanterar dessa frågor.

    Greger

  • Micael Gustavsson

    Fast rubrikerna har ju översättarna lagt till, de är inte en del av texten. Jag vet att vi har två olika ord på svenska, och en viss dubbeltydighet går därför bort vid översättning. Det är aldrig bra att haka upp en lära på en specifik ordalydelse i ett översatt språk, just för att översättarnas förförståelse präglar vad de skriver. Och ett annat språk kan aldrig helt göra en grundtext rättvisa.

  • Jonasq

    Så här skrev du: ”Själv höll jag på att tappa min tro (sehttp://www.varldenidag.se/Repo… när jag fick den typ av undervisning som Greger Andersson välkomnar när han säger att det är bra att evangelikala exegeter ”ändrar sig” och jag har hört vittnesbörd från studenter från ÖTH som säger detsamma. Det gör mig – med rätta – orolig”
    Det är alltså inte bara idéerna du är ”orolig för”, utan det är just den retoriska sammankopplingen med idéer som man tappar tron av med Greger som är problemet här. Om det bara var idéerna som var problemet,varför då nämna Greger i en sådant laddat sammanhang?

    Visst har du underförstått varnat för både Greger Andersson och ÖTH med de orden? Det kan ju varenda människa läsa och begripa. Varför hymla om det?

  • Jonasq

    Angående krigsrubriker så håller jag med om att LO har fått mycket felaktig media. Det jag tänker på är dock inte rykten utan levd erfarenhet och berättelser från nära vänner. Men vi kan släppa det där.

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Ja, visst var det väl bibelsyn det handlade om och varken Ditt eller mitt sammanhangs historia…

  • Tja, det var helt enkelt inte bättre förr. Den gode pietisten ville väl men där tycker jag den har mycket fel. Kan ju undra om någon med de kraven skulle möta Guds ande i bibelordet.  

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    En sista notering i mina debatter med Jonasq: det var hans LO-skrönor som skulle till historiens skräphög, inte församlingens historia.

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Alla levande varelser och sammanhang gör s k resor. Det behöver inte betyda att man glömmer varifrån man kommit, men att man växer vidare utifrån det DNA som finns i grunden. LO har naturligtvis utvecklats, som alla rörelser, men vi skäms inte för visionen att utrusta Guds folk med ordet om tro eller kallelsen att vara en fri plattform för den Helige Ande. Det finns också utgångspunkter som man inte kan släppa utan att förändras i grunden. En sådan är troheten mot Guds Ord och dess historicitet. Hermeneutik är delvis en annan gren, även om de hör ihop. Skriften är Det Givna (tycker om fransk teologis ”le donné revelée” för Uppenbarelsen) och dess apostolicitet är avgörande – här klarar man sig inte utan en utvecklar kyrkosyn, vilket ju inte är evangelikalismens cup of tea. Tolkningen, t ex om kvinnor och hattar som vännen Mikael Tellbe tog upp på BIbelsynsdagen, handlar ju om hur man tolkar det som är givet i Skriften. Men, som Du, gode textkritiker, vet måste man först fastställa vad som ska tolkas och dess auktoritet hänger samman med autenticiteten.

  • Jonasq

    Nej, du har rätt i det, Anders. Det var fel av mig att dra upp det. Men jag blev ”carried away” när du hävdade att ni ägnat er åt ”seriös exegetik” på LO i 19 år. Det är svårt för mig att svälja det med tanke på böcker jag har läst, undervisning jag lyssnat på osv. Särskilt när ni nu ganska oblygt framträder som det ”allmänkristnas” förespråkare och påstår att lärarna vid ÖTH står för något slags liberalteologi. Den verklighetsbilden är främmande för mig, och, tror jag, på goda grunder.

    Som jag har sagt tidigare tycker jag såklart att det är positivt att se LOs utveckling de senaste åren, men jag har svårt att förstå att ni inte har gjort upp med diverse avarter offentligt. Då skulle man ju aldrig någonsin dra upp dem igen. 

    Men, återigen, jag är ledsen att jag fokuserade på de där sakerna när vi har annat att prata om här. Kanske om du också håller dig till sakgrågorna och inte håller förmaningstal till Greger Andersson och ÖTH så blir det nog ännu enklare att hålla en rak linje här.

  • Jonasq

    Ej skrönor dock, utan enbart sådant som ni har undervisat om och stått för, under mycket högljudda former till och med. Allt är dokumenterat i text, tal och bild så det kan knappast kallas skrönor. Viktigt att ni inte ägnar er åt historierevision.

  • Jonas Rosendahl

    Du får ursäkta Tommy att jag inte avser diskutera just Jesaja vidare i din tråd. Vi har redan benat ut en del och jag ställde dessa frågor till just Stefan Green därav att jag skrev ”Hej Stefan”. Eftersom han har en större tyngd i kunskap än både mig och dig om man nu ska gå enligt vad en del sagt här om doktorerandet kring detta. Å andra sidan är det kanske bättre jag upptar en mailkonversation med Stefan så slipper det bli så splittrat och upphackat här av alla kommentarer.
    Jag läste faktiskt en bok om gamla testamenetet igår av en teolog som är död sen många år, och samma argument som här framförts framkom. Ifrågasättandet av författarskapet är således inte nytt och inte argumenten heller de är som tagna ur en skolbok. Vad jag däremot slogs av i den boken var den förakktfulla attityd man hade mot ”konservativa”. Jag har student radarn på även för att uppfatta sånt.
    Så jag fördjupar mig gärna mer både från Seth Erlandsson som kommer med en bok om Jesaja förhoppningsvis och Stefan Green. 
    Jag vill gärna fortsätta debatten med dem som har djupaste förståelsen av den rullen. Inget illa ment!

  • Jonas Rosendahl

    Stefan – Jag har mailat dig frågorna istället. Jag har specialstuderat Jesajaboken och skulle uppskatta om du vill svara en enfaldig student :-)

  • Jonas Rosendahl

    Ja, du har ju haft kontakt med mig och jag är väl ganska vettig nära på ”häftig” ? 😉

  • Jonas Rosendahl

    Jag ser gärna er fortsätta en saklig teologisk debatt men utan undermineringar. Jag förutsätter hög integritet både i liv och leverne och i framställan från en trovärdig teolog. Annat är det med oss oborstade studenter, oss får ni se som lite extra tålamodsprövande 😉

  • Jonas Rosendahl

    OJ! Ok!

  • anton8

    Hej!

     

    Jag prövar att gå vidare i diskussionen. Jag försökte göra
    en sammanfattning av hur jag uppfattat samtalat om bibelsyn fram tills nu.
    Jonas Q gav sedan en utmärkt kommentar till detta. Här följer ett nytt försök
    till sammanfattning, denna gång anknyter jag framför allt till mitt samtal med Jonas
    Rosendal.

    1.      
    Det finns på sina håll en stark känsla av att grundläggande
    uppfattningar inom frikyrkan håller på att omförhandlas. Jag tänker då inte på
    den allmänna glidning i vissa värderingsfrågor som t ex beskrivs i B Cedersjös
    avhandling. I stället syftar jag på förändringar av typen: En ny och annorlunda
    bibelsyn; en ny syn på sex t ex sex utanför äktenskapet, skiljsmässor, synen på
    homosexualitet, etc; relationen till naturvetenskapen t ex evolutionsläran; olika
    uppfattningar om dogmatiska frågor t ex helvetet, synden, försoningen;
    kyrkopolitiska frågor av typen relationen till de kyrkor vi en gång tog avstånd
    ifrån, samfundsorganisation, etc. (uppräkningen är inte genomtänkt utan listan
    ska ses som en exemplifiering)

    2.      
    Jag tror att man kan känna en stark frustration
    om dessa förändringar äger rum utan att det förs en öppen dialog om vad som
    egentligen sker, och det aldrig redovisas på vilka grunder dessa frågor plötsligt
    omförhandlas. Jag sympatiserar med denna frustration och tycker att det också
    är ledarnas ansvar när den ”tvingas” söka sig vägar och uttryck som kan framstå
    som oresonliga.

    3.      
    Den avgörande frågan, om man nu väljer att
    diskutera den här typen av förskjutningar, är vilka av de traditionella
    uppfattningarna som nu omprövas som är centrala för tron (går tillbaks till
    Jesus, har varit en del av kyrkans tro genom tiderna etc.) och vilka positioner
    som uppstod och formades under tiden säg 1850-1950. Finns det sådant i våra
    traditioner som vi både kan och borde ompröva?

    4.      
    För att skapa reda i en sådan fråga tror jag att
    vi måste undvika att tänka i kluster och förutsätta att det finns t ex en
    allmän ”liberalisering” i vilken alla dessa förskjutningar ingår, eller en
    oresonlig ”fundamentalism” som enbart ”gräver ner sig i skyttegravar”. Ö h t uppfattar
    jag tendensen att föra samman idéer och hållningar i den här typen av
    godtyckliga kluster som ett av de största hindren för en konstruktiv dialog.
    Det kan dessutom hindra oss från att skilja mellan de välkända myggorna och
    kamelerna.

    5.      
    Jag är i grund och botten mycket optimistisk när
    det gäller kyrkans framtid i Sverige. Jag tror helt enkelt att evangeliet är svaret
    och att den lokala församlingen är något fantastiskt. Men det är en enorm utmaning att formulera evangeliet i nuet samtidigt
    som man vill vara trogen mot historien; ”att inte anpassa sig efter den här
    världen utan låta sig förvandlas genom förnyelsen av sina tankar så att man kan
    avgöra vad som är Guds vilja”, etc.

    6.      
    Jag vill hävda att de här frågorna är centrala
    på t ex ÖTH och att det utgör en del av vår profil (denna behöver givetvis inte
    vara unik, jag polemiserar inte här). Men hur och var ska detta samtal föras
    utanför utbildningarna och olika typer av sällskap av pastorer och teologer?

    7.      
    Jag tror att samtalsdagar, litteratur,
    tidningarna och bloggen kan vara sådana platser. Jag tycker i stort sett att
    samtalet på bloggen under de här veckorna varit mycket givande. Jag tror dock
    att vi från alla möjliga håll behöver undvikda klustertänkandet och på allvar
    väga de argument som framför för och emot olika uppfattning i de enskilda
    frågorna.

    Greger

  • Jonas Rosendahl

    Hej Greger! 

    Jag tänkte fråga dig utifrån punkt 5 eftersom det nog är första gången jag ser dig uttrycka tankar om församlingens framtid. Du ser positivt på församlingens framtid skriver du, men du lägger en liten förutsättning i det du skriver vidare om, vi behöver formulera evangeliet så det är gångbart i vår tid. 

    1. Är det ett av drivkrafterna till att släppa den mer fundametalistiska bibelsynen, att det blir mer lättfattligt för den intellektuell lagda människan, som vi väl får säga att vår tid präglas av i och med utbildningsnivån? 

    2. Eftersom jag lyssnat på många predikanter som präglats av undervisning på ÖTH och THS så tycker jag mig känna igen många begrepp jag sett här, och även viljan att göra evangeliet mer presenterbart. Jag tycker dock i den strävan även se att man tappar det som Lithell skrev om Kristuscentreringen i en artikel i Dagen. Hur ser du på detta, blir det inte en motsägelse? 

    3. Vårt frikyrkliga historiska perspektiv. Ibland är det lätt att vara något av hånfull, dvs ” ska vi tillbaka till när man hade hattar på”. Men samtidigt är ju vår frikyrkohistoria en ”framgångssaga” utan dess like. Läser man pietisten tycks man ha varit väldigt fokuserad kring den andliga läsningen, och en hunger av mer av Guds kraft från både möten och enskilda bönen. Något man hör sällan nån uttrycka mer om idag. Är det inte i själva verket här problemet ligger, vi är för materialistiska, inåtvända och bristen är egentligen snarare bönen, bristen på Guds närvaro på våra möten osv. För skulle man tillämpa synen, den mer sträva och mer fundamentalistiska synen på bibeln som väl ändå kan sägas fanns förr som ett hinder för människor,  ja då skulle väl knappast Missionsförbundet, Baptistförbundet och Metodistförbundet tillsammans kunnat räkna över en halv miljon medlemmar 1918 ? Är det bönevägen som saknas eller endast presentationen av evangeliet, hur ser du och även andra här på detta? Vi tillhör ju den generation och även den innan oss som inte lyckats alls särskilt bra, inte ens med förvaltningen av det arv vi fått om man ska se det krasst.

  • Det är verkligen lite frustrerande när dem som liksom mig kommit att omvärdera ärvda sanningar att det hela tiden ifrågasätts utifrån att denna omvärdering är ett verktyg för något annat. Antingen då det framställs som en del i en allmän liberalisering och allmän förflackning, eller som en kompromiss för att förenkla evangeliet för dagens människor, eller kanske allra mest nedvärderade, för att bli accepterad inom akademin. Är det så svårt att tänka sig att vi gick in våra studier med målet att lära oss så mycket som möjligt om det vi tycker är det allra viktigaste och att vi ändrat åsikt i en del saker helt enkelt eftersom vi funnit att det varit fel. Att de fakta och den kunskap vi tagit del av helt enkelt visat att andra åsikter varit troligare. 

  • Jonasq

    Jonas,

    Jag håller med dig om flera saker du tar upp här. Framför allt under punkt 3 om vår inåtvändhet, materialism och brist på bön. Vill bara ge en kort kommentar till din tanke om att vissa vill släppa den fundamentalistiska bibelsynen i en strävan efter att kunna kommunicera med nutidsmänniskan. För min egen del är det inte något motiv. Jag är på ett mycket grundläggande plan intresserad av att höra vad de bibliska texterna säger i sitt ursprungliga sammanhang och att transponera texternas budskap till nutiden i undervisning och förkunnelse. 

    Om dessa texter påstår något som bedöms som orimligt i samtiden så betyder inte det att man ska sopa det under mattan eller förklara bort det. I hjärtat av den kristna tron har vi just en plågsam orimlighet, nämligen att Gud försonar världen med sig själv genom en korsfäst Messias. Det är knappast en ”rimlig” tanke, utan som Paulus säger ”en dårskap” för grekerna och en ”stötesten” för judarna. På samma sätt är Guds mirakulösa handlande i att befria sitt folk från Egypten, händelserna i samband med intagandet av löfteslandet, Jesu och apostlarnas under osv såklart svårsmälta att bara acceptera ”at face value”. Men det har de nog alltid varit, inte bara i vår tid. Gud själv är en sorts orimlighet i det att han är tre och en, men det bekänner vi och tror på.

    Men om det finns orimligheter som inte hör till trons mysterium utan som helt enkelt är fel, så finns det ingen anledning att hålla fast vid dem. Som till exempel att de fyra evangelierna är fyra ”ögonvittnesskildringar” och vars skillnader man kan jämka ihop med hjälp av harmoniering. Nej, där är det långt bättre att ta till sig att detta är texter med ett inbördes litterärt beroende (tvåkällshypotsesen) med en större författarfrihet än vad fundamentalister tänker sig. Men det har alltså inte att göra med att försöka göra det enkelt för nutidsmänniskan att ta till sig bibeln, utan uppstiger från texterna själva.

    Och jag skulle vilja hävda att det är precis likadant med författarfrågorna som vi har varit inne på. Det är den noggranna läsningen av texterna som leder oss till den sortens slutsatser. Och om det då visar sig att vi har en ”bibelsyn” som inte kan acceptera det, så menar jag att vi får justera den bibelsynen så att den överensstämmer med texternas natur. Det betyder såklart inte att man kastar sin bibelsyn överbord i betydelsen ”inspirerad och auktoritativ”, ”rättesnöre för lära och liv” och ”sann i allt den påstår”. Det finns verkligen en dimension av bibelsynen som är styrande för den troende människan. Men det finns också en periferi där vi kan göra justeringar om det visar sig att verkligheten kräver det. Frågor om genre och författarskap hör dit. Men i alla måste man vara mycket varsam, lyssnande och föra samtal med varandra, eftersom det inte är vilka texter som helst vi pratar om. Det är väldigt viktigt att troende exegeter och teologer för ett levande samtal med kyrkan om dessa ting.

    Men det handlar alltså inte om att försöka skapa en bibelsyn som nutidsmänniskan lättare ska kunna ta till sig. Men det är klart att vi har en annan kunskap idag om många saker än vi hade för 1000 år sedan, och att det ställer oss inför nya utmaningar visavi bibeln. Att hårdnackat hålla fast vid saker som inte stämmer kan dock knappast vara vägen framåt.

  • Jonasq

    Blir intressant att höra vad du kommer fram till, Jonas. För argumenten för fler författarhänder är ju extremt starka. Och många.

  • Tommy Wasserman

    Hej, som sagt tycker jag inte man kan skilja hermeneutik från bibelsyn. För mig är således frågan om kvinnligt ledarskap en viktigare bibelsynsfråga än frågan om Jona som fiktion eller historia.

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Jag vill inte ”hoppa på” Dig. Men diskutera Din bibelsyn och dess konsekvenser. Inget emot Dig som person.

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Men jag antar att Du håller med om att man först måste veta vad som är normerande inna man tolkar? Det var min poäng. (trångt om plats att kommentera mer)…

  • anton8

    Hej Jonas! För mig handlar det inte om en modernisering eller anpassning. Jag tycker frikyrkan har mycket att vara stolt över och har alltid trivts där. Men jag tror på djupaste allvar att kyrkan just nu står inför en enorm utmaning. I en sådan situation måste man söka sitt centrum. När man gör det kan man komma att behöva ompröva vissa uppfattningar och positioner som man tidigare uppfattat som betydelsefulla. Jag tror inte alls att viljan att på nytt söka sig mot centrum innebär att de människor som gör detta lämnar bönen bakom sig. Jag skulle t o m vilja våga påstå att många i själva verket söker en ny och djupare radikalitet. 

    Greger

     

  • Birgit Hedstrom

    Hej Tommy!
    låter jätteintressant med en samtalsdag med temat ”Därför älskar vi Guds ord”! Får jag lägga fram ett önskemål? skulle det vara möjligt att ha denna samtalsdag i Stockholm?

    Guds goda till dig!

    Birgit

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Visst, Tommy, vi har en grundläggande enhet i tron på Jesus Kristus, men nog en grundläggande oenighet om väsentliga frågor som hur Bibeln är Guds Ord. Det svåra i denna debatt för mig har varit dels när jag tycker det är svårt att få raka svar, dels när det – som jag upplever det – blir ovidkommande sidopolemik, t ex kring samfundshistoria typ. 
    Jag vet inte vad Du vill antyda med talet om Bibelkoden, som jag anser vara helt uppåt väggarna, och tycker inte det har ett dugg med Jesaja att göra. Ditt resonemang här känns som att om man nu skulle argumentera för Jesajas enhet (som den synnerligen jesajakompetente Seth E gör) så är man i samma klass som de som älskar eskatologiska spekulationer om Gog och Magog et cetera. Det kan väl uppfattas som en sarkastisk gliring… 
    Det finns seriös argumentation för Jesajas enhet om man vill lyssna till den. Fortfarande är jag för dåligt påläst ifråga om detta, men Seth E är ju en värdig diskussionspartner.

    Jag håller inte med Yong ovan när han ställer ”inbjudan att gå in i en förbundsgemenskap med Skaparen Gud” mot historiciteten, luddigt. Vetenskaplig exakthet i modern kan det väl aldrig vara fråga om däremot.
    Men hela denna debatt har handlat om hur viktig Bibelns historiska förankring är. Och drar man undan historiciteten så drar man undan förutsättningen för förbunden också.

    Nästa gång Du är i Uppsala bjuder jag på en exegetisk fika på Fågelsången!

    Anders

  • Tommy Wasserman

    Och min poäng var att tolkningen delvis går ut på att finna ut vad som är normerande! Om jag kommer fram till att en viss ordning var bunden till ett specifikt sammanhang så kanske jag drar slutsatsen att denna ordning inte är normerande.  Jag är inte lika säker som du på att man kan frilägga hermeneutiken från bibelsyn.

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Svar till Tommy Wasserman om hermeneutik.
    Visst, bibelsyn är en viktig del i hermeneutiken, men det jag försökte säga är att man måste veta vilka texter vi ska tolka. Sedan finns det naturligtvis saker även i Skriften som är bundna till tid och tillfälle och om man hanterar detta med bibelhållen trohet mot Skriften är det inga problem. Jag har nog ett väldigt hermeneutiskt sätt att se på teologi och tolkning. Det betyder fr a en självkritisk hållning till hur mina glasögon styr tolkningen. Men hermeneutiken kan också lätt gå för långt, allt blir perspektivberoende och sådant som är normerande hamnar i ”det där är bara kontextuellt”-tratten. Där hamnar ju lätt de besvärliga moralfrågorna, där det är frestande att relativisera. T ex äktenskapspastorala frågor. Men jag menar att det finns något som vi inte förfogar över, den uppenbarelse som Gud har gett oss i Skriften. Och är därför vaksam på vad som betraktas som tidsbundet och vad som är evigt.

  • Jonasq

    Hej!

    Ibland när en diskussion har pågått länge utvecklas den så att man tappar bort själva problemen och frågorna som har skapat diskussionen. Man kan naturligtvis också ha olika uppfattningar om vilka de viktiga frågorna på bordet egentligen är, vilket kan vara en anledning till att man vill styra diskussionen i en viss riktning. Om jag har förstått saken rätt så diskuterar vi här evangelikal bibelsyn i förhållande till bibeltolkning (hermeneutik), och vilka de legitima metoderna för tolkning är/ska vara. ”Evangelikal” står i sammanhanget för en bibelsyn där bibelns 66 böcker betraktas som inspirerade av Gud och auktoritativa för kyrkans lära och liv.

    Det mest grundläggande problemet som avhandlas är huruvida det är förenligt med detta slags evangelikala bibelsyn att till exempel använda sig av historisk-kritiska metoder (innefattande även historisk-grammatisk exeges). Och det problemtiska med det är naturligtvis att man med dessa metoder läser bibelns texter som litteratur som författats i historien och därmed förstår dem i en historisk, litterär kontext med beaktande av den miljö i vilken den skrivits, dess kultur, sociala, politiska och kulturella. 

    Det är mot den bakgrunden man kan ställa frågor om exempelvis en bibelboks, eller ett avsnitts, genre. I vår diskussion har det varit Jonaboken som har stått i fokus för vårt intresse. Greger Andersson kastade fram idén – som är gammal och som också diskuteras bland evangelikala exegeter – att Jonaboken kanske inte gör anspråk på att vara en historisk redogörelse, utan kanske är en sorts fiktion – en liknelse som vissa exegeter också har föreslagit – och därmed fungerar ungefär som några av Jesu liknelser, til exempel liknelsen om den förlorade sonen. Här kan man också placera in frågor av litterär- och genreart som rör tolkningen av Urberättelsen i Genesis. Har vi att göra med en berättelse som ska läsas som ett slags historisk redogörelse – om än med poetiska eller symboliska inslag – eller är det en berättelse som ska läsas mot bakgrund av liknande berättelser hos Israels grannfolk. I det senare fallet har vi att göra med en berättelse som inte presenterar en i den historiska kontexten avvikande kosmologisk geografi, utan som förmedlar Guds Ord inom ramen för en antik världsbild. För att bara nämna en av tolkningsfrågorna.

    Förutom frågan om genre har frågor om författarskap varit upp. Ursprungligen gällde det Efesierbrevets författare, men just den frågan har av för mig okänd anledning inte riktigt behandlats. Däremot har frågan om Pentateukens författarskap varit uppe, och framför allt Jesajas författarskap. 

    Varför göra den här rekapitulationen och beskrivningen av diskussionen? Jo, jag tror att vi har fått vissa olyckliga positioner, beskrivningar av personer och förhållningssätt som är missvisande. I inlägget ovan skriver Gerdmar att tolkningen av bibeln måste ske med ”bibehållen trohet mot Skriften”, och att det finns saker som vi som bibeltolkare inte ”förfogar över”, nämligen Guds uppenbarelse i Skriften. Problemet är att alla är överens om dessa saker. Det är ju nämligen själva utgångspunkten för diskussionen, att vi alla bejakar en evangelikal bibelsyn. Frågan är ju en annan, nämligen vad som kan sägas vara förenligt med en evangelikal bibelsyn och varför/varför inte. 

    Om vi inte har detta klart för oss kan vi få en helt felaktig föreställning om hur positionerna ser ut. Nämligen ungefär så här: På bibeltrohetens sida står Gerdmar, Erlandsson och Stefan Swärd. På något slags liberalteologiskt sluttande plan står Andersson, Wasserman och jag själv. Problemet med den föreställningen är bland annat att ”bibeltrohet” inte är definierat, utan bara antas som något slags självklarhet. Och tanken kanske också uppstiger att den särskilt ska knytas till dem som gärna brukar de stora orden och framställer sig själva som banérförare för sann ortodoxi.

    Jag skulle alltså vilja ta ner diskussionen till de mer konkreta frågorna och ställa frågor som: 

    Vad i den evangelikala är oföränderligt, och var kan vi tillåta vissa förändringar? Till exempel när det gäller saker som man kan visa uppstiger i texterna själva som säger emot bibelsynen, vad ska då anpassas till vad?

    Är alla författarfrågor som har antagits traditionellt i historien en nödvändig del av att ha en evangelikal bibelsyn? Alltså, måste man tro att Mose har skrivit pentateuken (fast den ju är anonym) och måste man tänka sig att det endast är Jesaja, Amos son, som ligger bakom hela Jesajaboken?

    Är frågorna om genre ”en gång för alla givna åt de heliga”, eller kan man tänka sig en diskussion där? Kan man komma fram till en från traditionen avvikande postition och ändå med hedern i behålla kalla sig evangelikal?

  • Isak Spjuth

    Hej och tack för svar!

    Här har tydligen folk inte tagit helg! Så med risk för att upprepa saker som andra redan har sagt svarar jag ändå utan att ha läst igenom alla andra reaktioner på ditt/mitt inlägg.

    Du skriver: ”Om man inte kan ha en grundläggande tillit till det texterna säger så
    påverkar det tron. Om man då, som undertecknad, menar att kristen tro
    måste vara grundad på ”apostlarna och profeterna”, att kanon är
    måttstock, ja, då har det stor betydelse att man kan lita på den.”

    Frågan här är väl vad man menar med en ”grundläggande” tillit till texterna? Är inte detta bara ett annat sätt att formulera frågan om vad det betyder att bibeln är sann i allt den påstår? Hur skiljer sig egentligen det du skriver här från det Greger skriver? Han skulle väl också kunna skriva under på det här men lägga andra betydelser/meningar i orden? Så ett klargörande kanske vore på sin plats?

    Sen angående det övriga du/jag skriver. Anledningen till att jag vill lämna Jona/Jesaja-debatten är inte för att frågan om historicitet är oviktig, utan för att dessa exempel är dåliga test-case för att reda ut våra meningsskiljaktigheter i Bibelsynsfrågorna. Debatten löses alltså på inget sätt om ena eller andra sidan skulle anses gå segrande ur dessa frågor. (Det gäller åtminstone ”Gregers sida”, men kanske inte ”din”?)

    När du skriver att jag ”utgår […] ifrån att det bara finns en möjlig väg: förr eller senare får alla veta hur eländigt det står till med Bibeln”, så har du delvis rätt. Men inte utifrån frågorna om Jona eller Jesaja! Däremot finns det, menar jag, gott om exempel i Bibeln på problem som motsäger en alltför ordagrann läsning. Tre av dessa var Stefan Green inne på under Bibelsynsdagen (och detta var givetvis bara tre exempel ur ett helt hav av dem, och det vet du ju mycket väl). Liknande exempel har Greger och Tommy varit inne på vid upprepade tillfällen här på bloggen. Poängen med dessa exempel, hur fåniga vissa av dem än kan verka (men det är ju för att de i dessa fall är tagna från GT och inte från evangelierna där de givetvis blir värre…), är alltså att de direkt vederlägger en viss typ av bokstavlig läsning. Och om vi alltså alla kan enas om detta hamnar vår diskussion i positioner på en glidande skala där ingen av oss befinner sig i ytterligheterna. Vi måste alltså röra oss mellan extremerna att Bibeln är helt och hållet historiskt trovärdig i ALLT den påstår (alltså även detaljer mm) och att INGET av vad Bibeln påstår är historiskt trovärdigt (för det vore verkligen att helt överge tron, men där är vi ju också överens).

    Utifrån det kanske vi ändå har mer gemensamt än vad det verkar som? Och utifrån detta blir Gregers frågor om förhållandet mellan kyrka och akademi högst intressanta! (Och även min frågeställning om den pastorala uppgiften att ta människor ur ohållbara Bibelsyner)

    PS1: Hur kan en berättelse vara ”autentisk […] med olika traditionselement”? Du menar då att det verkligen har hänt men att till och med traditionen är oense om hur det gick till, eller? Låter i så fall som antingen en självmotsägelse eller som meningslöst, fromt nonsens för mig.

    PS2: Varför tilltalar du mig med stor bokstav i pronomen (”Du”/”Dig”)? Känns olustigt, som att du på något sätt likställer mig med Gud (som vi kan beskriva som ”Han”).

  • Isak Spjuth

    Vilken tjänst står du i? Så att jag kan läsa ditt perspektiv rätt, och alltså och slippa låta det påverka helheten. (Säger jag utan att ha läst denna blogg som du talar om. Men erkänn att det var lite drygt skrivet om personen i fråga.)

  • Jonas Rosendahl

    Jag vill bara säga att jag känner igen mycket av dina uttryck och tankegångar och jag upplever att en del använder detta för att anpassa budskapet, inte till att bli mer Kristuscentrerat på så sätt att  
    Jesu och och undervisning används mer utan att man försöker fånga människor i tankegångar kring nånting som sedan kan tänkas leda fram till evangeliets kärna. 
    Det är ju också därav jag undrat på kammaren – vad leder det till. 

    Nåväl hoppas på fortsatta samtal nån gång i framtiden och framförallt, att ni fortsätter samtalet som teologer. 

  • Jonas Rosendahl

    Jag kan inte riktigt smälta sånna här typer av resonemang fullt ut.

  • Tommy Wasserman

    Javisst, det är viktigt att veta vilka texter vi skall tolka. Jag håller ju på med handskriftsforskning (textkritik), men även där kommer faktiskt hermeneutiken in i processen – den är integrerad. Faktum är att de olika textvarianterna inte sällan står i ett beroendeförhållande till varandra och indirekt vittnar, som just textvittnen, om vad som är den ursprungliga texten. 

    Min poäng är att en fråga om en texts ursprung, t ex om flera författare står bakom de 5 Moseböckerna, inte kommer före hermeneutiken; inte om jag tänker ta hjälp av texten själv för att få svar. 

    Således har jag tyckt det varit pedagogiskt att ta 4 Mos 12:3 som ett exempel. 

    3Men Mose var en mycket ödmjuk människa, ödmjukare fanns inte på jorden. 

    Hur mycket vi än vill att Moses skall ha författat alla Moseböckerna så blir det svårsmält att tänka att denna vers går tillbaka på Moses. Det är en bra början att gå till detta textställe för den som aldrig reflekterat djupare över bibelns tillkomst. 

    Det är också bra om inte tron står och faller med dessa författarskapsfrågor som för mig befinner sig längre ut i periferin, i synnerhet i förhållande till frågan om en kvinna kan vara församlingsledare, utifrån synen på vad som är normerande och icke-normerande texter i NT. Som väl är har jag frihet att förespråka min tolkning av Paulus vilket innebär att jag bejakar kvinnligt ledarskap fullt ut.

  • Jonas Rosendahl

    Ja mängdretoriken har alltid övertygat mig 😉

  • Tommy Wasserman

    Jag vill tillägga att ”traditionen” inte alltid är så entydig heller.

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Väldigt kort svar på PS 2, det andra tar mer tid, sådan är en bristvara nu. Hur man skriver du är nog en generationsfråga. Jag lärde mig som ung att alltid skriva med stor bokstav i korrespondens och det går automatiskt. Men jag ser att det är omdiskuterat. Här finns båda synsätten: http://www.dn.se/mat-dryck/etikett/kommentarer-till-fraga-om-oartigt-regeringskansli?rm=print
    I min text kan du utgå från att det skedde av gammal vana – men ska försöka lära om :)

  • Isak Spjuth

    Till skillnad från Tommy har jag mycket att tillägga på din punkt 3, en punkt som jag inte alls håller med!

    Bara för att man menar sig kunna visa på att Jesaja inte har skrivit hela texten behöver man inte komma med ett annat alternativ. Kritiken kvarstår även utan. Det kan ju helt enkelt vara så att vi inte vet, och aldrig kommer att få veta vem författaren/författarna var. (Eller menar du att vi MÅSTE komma på ett alternativ till Paulus som författare av Hebréerbrevet? Det var ju honom den tidiga kyrkan kopplade brevet till under kanoniseringsprocessen.) Om man däremot vill skapa en alternativ teori om författarskapet måste man givetvis låta denna teori utsättas för samma kritik som man själv utsatte den ursprungliga teorin för! (Det är därför de alternativa författarteorierna är så ”luddiga”. Man kan helt enkelt inte uttala sig med någon större säkerhet eftersom materialet inte tillåter det.)

  • Jonasq

    Håller med dig där, Tommy!

  • Jonasq

    Nehe.

  • Jonasq

    Ok, men styrkan i argumenten kanske ändå får ett gehör hos dig?

  • Jonasq

    För att uttrycka alltihop i en kort mening, för att inte vara för svårsmält: Det gäller att inte ”anstöten” hamnar på fel plats. Anstöten finns i budskapet om Kristi kors; inte i orimligheter och omöjligheter rent generellt.

  • Jonasq

    Jonas,

    Om du vill läsa en bra redogörelse för Jesajas författarskap så kan du titta här: http://www.cresourcei.org/isaiahunity.html

    Jag tycker att de argument som här anförs mot ett singulärt författarskap och för ett pluralt är starka och övertygande. Men man måste såklart läsa texten själv för att se vad som är övertygande eller inte. 

    Här på bloggen är det ju Erlandsson som har argumenterat för det singulära författarskapet,men jag tyckte inte att det var ett starkt case. Jämfört med texten som jag här länkar till kan man kanske säga att Erlandsson lägger det mesta krutet på bokens teologiska enhet. Men det är i mina ögon inget starkt skäl för singulärt författarskap, det är ju just på grund av att det finns en enhet i boken, när det gäller budskap och teman, som den är samlad under ett namn: Jesaja. Det argumentet ensamt svarar dock inte på argumenten för pluralt författarskap.

  • Tommy Wasserman

    Missförstånd och misskreditering var alltså ordet. Om man läser ditt svar på mitt inlägg där jag ger exempel på hur snett en långt driven apologetik för Guds ord kan gå och konstaterar att jag är säker på att du tar avstånd från den sortens spekulativa apologetik så frågar du om det är en sarkastisk gliring – hur kan det bli så illa? Bättre då att mötas för fika på den där Fågelsången alltså.

  • Tommy Wasserman

    När det gäller raka svar på denna blogg så går äver där tolkningarna isär. Jag har t ex uppfattat några inlägg av Greger och Jonasq som bland det mest glasklara och anslytiska jag tagit del av när det gäller bibelsynsdiskussion överhuvudtaget. Det är också så att vi på ÖTH avkrävts raka svar gång på gång som vi upplever att vi också försökt svara på så tydligt vi kan uran att alltid få raka svar tillbaka.

  • Tobias

    Fast här skulle jag ändå vilja krångla till det lite och hävda att det inte bara är enskilda frågor som omförhandlas. Tar vi t ex Childs variant av det kanoniska perspektivet, som Greger uttryckligen sympatiserar med, menar iaf jag att det finns problem för den evangelikale läsaren på ett mer grundläggande plan än enskilda frågor. Snarare blir det en fråga om hur man närmar sig tetxen och hur man anser att biblisk text och historicitet förhåller sig till varandra.
    I övrigt håller jag med om det mesta i din analys, dvs det blir lätt en onödig polarisering som är konstgjord och bygger på rädsla inför saker man inte är särskilt insatt i.